Kapitel 27 - It can't be her
Hjärtslagen får mitt hjärta att kännas mer möjligt att brista från mitt eget bröst för var sekund, eller blåsa upp, rätt ur min kropp. Så mycket som jag önskat att jag kunde hålla mitt hjärta härdat från henne, är ljudet från publikens skrik och hennes överlevnadsrörelser ett sätt att riva up mig. Jag borde inte ha något medlidande för henne - det borde ha dött ut lika fort som 81 ekade genom högtalarna. Men bultandet inom mig beror inte endast på ilska gentemot henne, utom även mot människorna som avslöjat henne för vem hon egentligen är.
"Det här kommer inte sluta bra." Amandas röst hördes mitt i alltihopa och fick allas uppmärksamhet.
"Vad menar du?" För första gången på denna kväll hördes något komma från Bruce.
"Hon kommer inte kunna sluta." Viskningen nådde ut så mjukt. "Hon kommer döda henne framför alla."
Jag visste från min reaktion första dagen i kyrkan, att denna tjej inte är lätt att få. Men aldrig trodde jag att hon är det som även jag fruktar.
"Jag visste det." Kom från Tyler. "Jag visste att det var hon."
"Du gjorde det rätt uppenbart när vi skulle campa." Muttrade hon irriterat ut vilket fick ett sorligt flin att sprida sig på mina läppar. Han har aldrig varit bra på att dölja vad han känner eller tror sig känna. Men så fort blicken flydde ner där slagen från bådas håll fortsatte vara i centrum, insåg jag att det fortfarande finns känslor, känslor som jag trodde var bort sedan längesen och förlorade för alltid, instängda i samma låda med mitt hjärta.
"Vad kommer hända härnäst?" Frågade jag samtidigt som min blick gled tillbaka på den igenstängda dörr bakom mig. Tre tjejer som imorgon inte kommer vara något mer än aska i denna stad.
"Först misshandlar du henne nästa till döds och nu vill du veta vart hon skall ta vägen?" Skrattade Smothers ledare ut. "Du visade dig vara mer kallhjärtad än vad jag trott."
"Transporten är klar." Avbröt en av gängmedlemarna in med och genast kändes tomrummet inom mig ännu större än innan. Men jag får inte glömma att hon och de två andra är simpla varor som ingen kommer sakna. Mannen framför mig blickade genast upp på dörren som jag numera inte såg och ett vildsint leende spred sig lika fort som hans cigarr fastnade mellan hans läppar.
"De två första åker tillsammans." Ögonen från hans håll tindrade. "81 åker själv."
Shit. Det kan inte vara som mitt minne säger. Detta kan inte vara hon. Detta kan inte vara tjejen som slet sönder mitt hjärta till strimlor natten - då jag skulle ta hand om henne - som lämnade mig ovetandes om varför. Än idag, vet jag inte varför. Det skulle ha varit snabbare om hon från första dag hade skjutit mig i bröstet, åtminstone hade jag dött direkt, istället för att blöda långsamt under de senaste två åren och nu stå placerad och se henne kämpa för sitt liv ännu en gång. Ta dig samman Jason. Men jag kan inte få ut bilden ur mina tankar: hennes smala kropp som håller det lilla ursäktande tygstycke fastklistrat mot sin kropp. Rädslan hon kände då kan man se att hon inte idag, hon slåss för sitt liv men inte på samma vis som en gång i tiden, för nu har hon ingenting att förlora. Varje slag som lämnar hennes ihopslagna nävar får mig att vilja svälja tungan, varje andetag som retar motståndaren får mig att vilja skjuta rakt upp i byxorna. Denna tjej vet vad hon gör, och hon gör det för sig själv. Det är något man inte ofta ser. Hon lever för sig själv, ingen annan. Men jag kan inte släppa tanken att hon är omringad i en dödsmatch, och lika fort som hennes motstånadare försökte hålla sig uppe på båda benen började en bjässe vandra ut bakom hennes rygg. Den jäveln har i tanke att sätta händerna på henne. I denna minut finns inget resonemang med min hjärna att hon inte är min, och jag ser endast rött.
Victorias perspektiv.
Landningen rakt på min rygg fick dödsgreppet att lossna men benen höll sig fortfarande kvar runt hennes midja. Dimsynen från mina ögon fick mig att vrida och vända ännu mer. Det är min tur att vara ovanför. Hennes fötter letade sig upp i det fria bakom mig, och likadant som mina lårmuskler grep om hårdare, började det regna öppna slag mot hennes huvud och ansikte. Utan handskar, med halvdomnande händer, slutna nävar skadar nästan lika mycket som de skadar hennes kropp framför mig. Men det hindrar inte mig. Jag kan känna blod på mina fingrar, men jag vet inte säkert om det är från mina knogar eller hennes misshandlade ansikte. Precis när mitt sista slag skulle smällas samman ännu en gång kom hennes armar fram för att skydda huvden från allt bultande, och ett slag i revbet fick mig att luta mig tillbaka efter luft. Svetten rinner nerför min rygg och andningen kräver stadig rytm genom näsan, något jag inte hinner ge innan mitt öra ringer till från en punch mot mitt tempel. Visionen rubbas men blir bra igen. Jag ser hur varan framför mig - min motståndare - försöker resa sig upp och jag vet att det är dags. Det är dags att få slut på detta. Det är sagt att göra det jag inte borde. Det är dags att döda. Så jag gör det jag gör bäst; benen bär mig fort undan hennes oförberedda slag och innan någon vet ordet av så hänger mina ben i bara luften och jag fäster dem kring hennes nacke. Det är dags.
Ingens perspektiv.
Publiken dog ut i tystnad samma sekund som 81 ryckte till en sista gång med händerna kring halsen på 39. Alla visste att detta var slutet. Hon kunde ha låtat sig bli dödad, och begrava sin hemlighet genom det. Men så fort hon tog språnget närmare och knäckte nacken på sin motståndare - vart det officiellt över.
"Nej." Andades Amanda ut i tystnaden och McCann befarades uppfatta ordet. Men inget kom ut. Vad ska man säga på något sånt här? Hur ska man kunna förklara känslorna? Att säga att man känner sig tom räcker inte.
"Vi måste härifrån." Viskade, skrek Amanda ut till hela gänget kring henne utan minsta lilla kroppsrörelse till svar. Ingen kunde kolla bort från buren där Victoria - 81 - stod blodig, med blicken vilandes på allt och ingen samtidigt som hon lät sig le. Inget fint leende. Utom ett kom och ta mig leende.
"Amanda har rätt, vi måste härifrån." Bruces röst bröt koma stadiet för alla de resterande förutom McCann. Han kan inte lämna henne när han funnit henne. Men han vet bättre än någon att det inte hjälper honom eller henne att göra något i denna stund. Detta är upp till henne. Hans hjärna sade åt honom att skynda igenom folkmassan då han kunde känna att de andra följde efter hack i häl, men hans hjärta trotsade och sade åt honom att kolla mot hennes håll en sista gång, och det var just vad han gjorde. Deras blick möttes i samma veva som hennes läppar mimade ut ett hejdå i tomma intet. Han ville inte tro på orden. Han kunde inte tro på orden. Men han visste att detta var sista gången han skulle få se henne.. eller kanske inte.
Hallå världen. Det var ett tag sedan något skedde här på denna blogg. Inläggen slutade komma. Berättelsen dog ut. Det är för att mycket skett i mitt liv, stora förändringar. Men nu är jag tillbaka för stunden, kanske inte föralltid, men något är bättre än ingen. Visst är det så? Jag hoppas att ni känner samma längtan efter en fortsättning på denna, som jag känner efter att få skriva igen. Det enda jag skulle vilja att ni gör, är och slänga iväg en kommentar i detta inlägg om ni känner att det är värt för mig att fortsätta skriva på Battle Cry, eller om ni tycker att det är ett hopplöst fall som ni inte vill läsa mer av.
"border="2">
"border="2">