Har händerna fulla med pågående saker i mitt liv, vilket orsakade en lite paus här. Håller på med nästa kapitel och försöker samtidigt ändra lite i designen. Förhoppningsvis publicerar jag nästa i början på vecka, förlåt för den långa väntan!

Dörrarna som tidigare varit öppna ut till friheten smälldes igen bakom mig och stoppade allt och alla från att kunna ta sig ut. Men den tonsäkra porten förde inte med tillräckligt mycket säkerhet för att väktarna skulle lugna det vaktande som fortfarande var på hugget. För var knuff som ledde mig längre in i denna okända sal fick min blick att möta andra dödsglimtrande ögon. Allihopa vet vem jag är. Magsyran pumpade på i en upprepande process och det enda jag kunde se framför mig var hur var och en utav dessa människor kring mig hade satt sina egna pris på mitt - våra - huvud.

 

 

Mina armar tog ett fast grepp kring trappan som ledde upp på den ena läktare och möjligheten att se mig omkring fick jag - detta var varför hon ville hålla mig borta från detta ställe. Alla människoraser som existerar befann sig under jorden på ett och samma ställe. Blodiga. Smutsiga. Rena. Men alla med en sak gemensamt - död. Mycket väl vet jag vad min bästavän fått gå igenom. Mycket väl vet jag att hon inte är det hon en gång var. Men hur hon kunde komma hit utan problem kommer jag aldrig förstå. Dock är det fel av mig att påpeka en sådan sak, för jag frågade aldrig om hur hon mådde efter dessa besök, allt eftersom hennes åsikter kring det återspeglade hatet gentemot henne själv och detta runtomking mig. Jag sviker henne genom att vara här. Stegen uppför trappan upphörde lika fort som två stora händer placerades på mina axlar och lättsamt ledde mig längre fram utan problem, mumlade tystsamt ut ett tack till personen i det tills jag märkte att det var en av Smothers killar.

"Vad gör vi nu då?" Viskade en av de - fortfarande förvirrade - grabbarna ut. Blickar från de fem gled ner på den enda av det andra könet - mellan dem - som fokuserade framåt i en fråga om liv eller död. Fyra utav de förstod ingenting, men den femte och sista hade mycket väl sina egna förväntningar på sanningen. Mikrofonen som ekade genom rummet i ett testförsök väckte liv i alla och rösten som följde med på köpet sände kalla kårar genom allas kroppar. Några uppskattade det. Några hatade det.
"Reglerna är mer än enkla. Slåss för att överleva, eller slåss för att dö." Han kunde endast stå och kolla på när tjejen, som håller hans hjärta i sitt grepp, klev ut och avslöjade sig för allas ögon. I alla dessa år höll hon sig dold, men nu vet alla vem hon är. Hans tankar kunde inte bearbeta det faktum att hon är den alla letat efter. Men det värsta av det hela, föll med tyngden över hela honom när hans tankar flöt tillbaka i tiden på det brev som skulle hamna i händerna på en hon och inte en han. Det var hennes far. Vartenda själ visste att även om hon inte dör här ikväll, så kommer hon göra det så fort hon kliver ut på gatan. Den välbyggda överkropp tillhörande den perfekta kroppen avslöjades och allt hon numera hade på sig var något ynkligt täckandes hennes privata delar. Näsa mot näsa klev 39 fram mot henne allt för att bli tillbakadragen, men den nästan osynliga nicken från 81 fick alla att vråla ännu mer än innan. Men många kunde endast förmå sig att kolla på hennes tatueringar som täckte kroppsdelar och mycket väl visste alla att hon inte kommer ge sig lätt. Hon är ingen brottsling. Hon är en fighter.

Smällen från en dörr - inte vilken som helst - fick husets väggar att dansa till. Fyra lekfulla händer, från två individer, kletandes på varandras kroppar. Han kunde inte hjälpa vad det var han gjorde och hon ville inte hjälpa sig själv komma på något bättre val är det hon redan tagit.

"Easy tiger." Andningen blev till flämtning och i sinnom tid ekade stönen högt i det tomma huset.

"Säg inte att du förväntade dig något annat än detta när jag frågade innan." Lusten vägde mer än förnuftet och han kunde inte stoppa sig själv. Den simpelt hastiga rörelse fick hans skinnjacka att falla till golvet, och med en enkel push kom hon ifrån honom för att få tillfället till att öppna den och avslöja den djupa urringning på klänningen. Hans tankar sade en alldeles annan sak tillskillnad från vad hans kropp gjorde för stunden. En del av honom såg detta som ett misstag. En annan såg det som en undanflykt. Men den sista såg det som en lösning. Alla resonemang uppbyggda tack vare en tjej som satt sina spår på honom - den tjej som egentligen vill ha honom. Men lite vet han om det.

"Var är sovrummet?" Raspade rösten tillhörande kvällens tjej fram, ovetandes om att hon endast är en av flera som fått samma behandling för en natt. Hungern inom honom började bli outhärdlig, och i en simpel lutning hakade han loss tänderna vilket fick hans läppar att ännu en gång kraftigt tryckas mot hennes som bad om allt möjligt. Mellan läpparna. Mellan kropparna. Skedde två olika synkningar från varsitt håll. Lusten inom henne blev till hopp. Lusten inom honom blev till hat. Något inom honom bad att få ett avslut på detta. Talade för att det finns andra lösningar på problemet. Att detta endast skulle placera honom i skiten. Men de var inget par? De var knappast goda vänner heller? Men någonting är de, och alla visste det.

Hennes ögonlock hårt igenstängda. Hans öppna som en inbjudan till helvetet. Hennes smala men starka armar hårt kramandes kring nacke för att föra honom ännu närmare sin egna kropp, hans händer glidandes in under hennes jacka allt för att låta den slå i golvet exakt som hans egen. Ryck efter ryck fick henne att ivrigt kämpa vidare med hans samt sina egna klädesplagg. En sekund, allt som krävdes för att få de att dra sig bort ifrån varandra - hans tröja, hennes klänning låg numera på trappuppgången till hans sovrum. Trötta andetag med en spänning i luften var allt som hördes undertiden hans blick vandrade nerför hennes nästintill nakna kropp, men de hesa skratten ekandes fick honom att vakna till liv på nytt och chansen att lyfta upp henne kring sig egna midja för att underlätta färden uppför.

"Gör mig inte besviken." Hennes lugnande andetag blev på nytt färsta stön och hans läppar flyttades ner mot hennes hals.

”Jag skulle hata att göra dig besviken.” Så fort orden lämnat hans mun gjorde han det han var bäst på - utnyttjade de till fullo.

 

En dubbelsäng, nedlagd på ett kyligt golv utan några träplankor, täckandes med min alldeles egna kropp. På nätterna - där hemma - lägger jag mig alltid tätt intill väggen. Inte för att jag är rädd för monster, inte längre. Utan för att slippa känna rädslan jag kände för två år sedan, så jag söker närhet från en vägg, någonting att luta mig mot. Men här är jag - igen - och det enda jag har är mig själv.

 

"Du ser glad ut." Ekade högt ut tillsammans med en röst som talade om att åtminstone någon av grabbarna är vaken. Men vill jag verkligen ta detta snack nu? Direkt på morgonen? Fly inte från dina rätt och fel.

"Beror på hur man ser det." Muttrade jag ut innan jag hunnit stoppa det och möttes av flinandes Kyle, sittandes med flingorna i högsta hugg och mjölkpaketet nästintill tomt. "Finns det något ätbart kvar? Eller har du käkat upp allt som fanns?"

"Kylskåpet är fortfarande fullt." Slängde han ur sig med munnen full. "Och kallade du mig precis tjock?"

Läpparna från mitt håll särades för att låta ett argument komma ut, men lika väl som jag från början visste att ett svar på något - såhär dagen efter - inte finns så kommer jag försöka tills det finns. Ryckte upp kylskåpsdörren och tog snabbt in allt med blicken, men insåg fort att jag lurat mig själv till att känna hunger denna morgon. Dock är den fysiska hungern något annat - efter henne. Jag är körd. Jag är körd. Nej, jag är inte körd. Jo, det är jag. 

Lenas perspektiv.
”Så Liam är upptagen eller vad?” Fokusen som nyligen varit på klädesplaggen sköts allmänt vanligt åt Alli som fortsatte slicka på glassen hon hållit på med under den senaste kvarten. Om det var någon som insisterade på att hjälpa mig att välja ut något till ikväll, så var det hon. Men istället hamnade hon på sängen tänkandes på den kille hon inte kan få.
”Upptagen och upptagen.” Påpekandet samt gesten med ögonen fick henne att uppmärksamma mig på nytt - istället för glassen i hannes hand. ”De är inte officiellt ett par.” Förklarade jag vilket fick henne att vrida om sina lockar mellan fingrarna undertiden hon ilsket började tugga på glasstoppen. Entusiastisk, det har hon alltid varit, men det är även något som stör mig. Hur kan man vara så glad hela tiden - förutom nu det vill säga.

”Vet du om Jason kommer vara där?” Frågade jag rätt slumpmässigt men det fick olyckligtvis en annan reaktion från hennes håll - höjda ögonbryn med ett stort flin.
”Varför? Gillar du honom?” Fnissade hon fram. Återigen himlade jag med ögonen och skakade endast på huvudet med alldeles för många tankar av någon anledning. Gillar jag honom? Är det vad detta är?
”Han är skyldig mig en, eller flera.” Mumlade jag ut innan jag stannade upp föra att kollade mig själv i spegeln. Den långärmade svart kroppsformad klänning tagen från min garderob täckte min nakna, efter en lång stunds klagandet över bristen på färger jag ägde, men den stoning kring ögonen med röda läppar satte pricken över i:et.
”Skyldig dig?” Hånade hon i misstro. ”Vad skulle Jason möjligtvis vara skyldig dig?"

"Något du inte behöver oroa dig för." Sköt jag tillbaka med gåendes från det ena hörn till det andra plockandes saker som snart skulle göra sin nytta. I ett milt kast med fötterna hamnade tofflorna kring mig istället för på, och klackskorna gled på.

"Ohnej, det gjorde du inte." Det ekade skrattet nådde säkerligen ända vägen till de närmsta grannarna.

"Kan jag ha gjort." Ryckte simpelt på axlarna i den ena anledning att få henne och förstå att det inte är en big deal, men även för att borsta av håret från min axel. Men mitt svar verkade hon reagera mer på än förväntat, hennes hopknipna ansikte fick mig att endast skaka på huvudet.

"När du fick chansen att ha hans privata del som din egen?" Flämtade hon ut och fortsatte att bjuda på det höga skrattet.

"Ett par gånger." Korrigerade jag pekandes med fingret. "Jag hjälpte honom lite."

"Kom igen sluta nu, jag behöver inte veta mer." Hon skakade vilt på huvudet samt viftande händerna rakt upp i luften. Skrattade humorlöst ut med fingrarna greppandes mitt numera fluffiga hår och såg mig själv ur olika vinklar - perfekt. Vem vet vad jag egentligen känner för Jason, lusten finns där men om någon mer jämnar ut det vet jag inte. Men om han inte faller för detta - mig - så vet jag inte vad han faller för.


Jasons perspektiv. 


Den vita röken spred sig sakta ut genom mina läppar och blev till sist inget mer än en simpel dimma - som fick andetagen att byta tempo för var cigarrettintag. Nöjt suckade jag med blicken vilandes på Matt som hade någon tjej sittandes i sitt knä - under fortsättande upprepningar av handlingen med mina egna läppar och cigaretten. In och ut. På så många olika sätt.
”Varför är inte du ute på jakt?” Matt talade utan några som helst problem upp nickandes mot mig när jag blåste ut ännu mer rök. ”Säg inte att det är på grund av tjejen som inte ens är din tjej.”
”Det finns inget att säga.” Slog jag tillbaka med vilket verkade göra mer nytta hos tjejen i hans knä, än hos oss två som hade diskussionen. En simpel fråga om hon okända i hans knä hade velat göra mig sällskap, skulle lämna honom förtvivlad kvar när hon faktiskt hade lämnat honom i sticket - tänkte jag roat fram. Det var ett bra tag sedan någon av det andra könet haft min uppmärksamhet när vi begett oss ut.
”Vad tycker du om henne då?” Det märktes att han inte skulle ge upp och att han önskade mer information ur mig än vad han skulle få. Det som blev berättat för Kyle, är mellan oss två. Behöver inte mer frågor kring henne eller mig - det är inget på gång. Jag är Jason McCann, ingen annan. Men börja bete dig som det då. Att sätta mig själv i det tillståndet där jag kan bli sårad eller såra någon annan, kommer jag aldrig göra. Inte för en sekund. Alla relationer slutar illa. Alltid någon av de två som kommer till skada.
”Hon är annorlunda, men dubbelt så irriterande som tjejer brukar vara.” Lögn. Lögn. Lögn. Ryckte på axlarna och fortsatte arbeta cigaretten mellan mina läppar - med den okända tjejens blick vilades på mig. För att vara ärlig, så är hon inte ett hopplöst fall och utan tvivel skulle jag kunna ha en bra stund med henne. Men tänker inte bryta den manliga koden - inte för denna tjej i alla fall - för ett simpelt ligg som säkert inte kommer pågå länge.
”Jag bad Amanda ta med henne i morgon.” Rösten som tog mig på bar gärning tillhörde ingen mindre än Liam. ”Så ni kan prata eller något, ni är så lika.” Ett dolt leende lekte i mina läppar men det försvann då jag blåste ut mer rök. ”Vi är inte lika.”
”Ni är båda vinnarskallar.” Om det är något jag verkligen hatar, så är det när analyseringen av saker och ting som gäller mig eller människor i min närhet blir hans verklighet. Men han är den smarta - så vad ska man förvänta sig.
”Du har knappt snackat med henne men sägs veta allt om henne?” Höjde frågandes på ögonbrynet vilket verkade roa honom.
”Hon är ingen öppen bok, utom mera en igenstängd oöppnad bok.” Skrattade han fram. ”Men till skillnad från dig så har jag Amanda som berättar saker.”
”Fortsätt.” Uppmanade jag honom med. Samma sak som vill hålla mig borta från allt prat om henne, så lockar det mig. Att vi inte setts eller pratat på mer än vecka känns skönt då det får gamla mig att komma tillbaka - men samtidigt plågsamt. Lika mycket som jag vill kämpa emot mina egna känslor, så börjar jag förstå att hon ständigt finns någonstans i mina tankar.
”Hon hällde häromdagen sitt kaffe över kassörskan i Starbucks för det var kallt. Gick hem hela vägen från Amandas hus efter ett bråk och hon smällde till någon kille på käften när han rörde henne.” Roat skakade han på huvudet och lutade sig bak mot den gråa vägg. Varje ord. Varje förklaring. Fick mig endast och inse att vi faktiskt är mer lika än vad jag tidigare trott - alldeles för lika. Men denna dag - hela denna vecka - har vart till för mig och endast mig. Ingen Victoria i tankarna - alls - och det kommer jag inte låta gå till spillo nu från ingenstans.
”Hon har ett hett temperament. Men det betyder inte att vi kommer gifta oss.” Rullade mina ögon i en väldans fart som hade kunnat få de att stanna upp.
”Ni skulle allt få söta barn.” Skrattade Matt högljutt ut vilket fick tjejen i hans knä att skrocka till och oss resterande - med människorna kring - att kolla relativt chockat mot hans håll. Den sortens ärlighet - kan man lika väl hålla till sig själv. 
”Jag sticker nu.” Benen drog mig upp. ”Vi ses senare.” Gjorde de klassiska handslagen med de båda innan jag skyndat började gå därifrån skakandes på huvudet av ren irritation. En sak - och en sak bara - behöver jag nu. Det var ett bra tag sedan så varför inte gå ut på den lilla jakt som tidigare denna kväll blev ett samtalsämne. Det kommer inte hjälpa dig med problemen. Men det är just det de kommer göra - hjälpa mig.

Benen bar mig nerför trappor - som leder bort från salen med alla okända samt kända. Aktivt kollade jag ner på mobilen i min hand, letandes efter inget mindre än ett telefonnummer till någon som kan sysselsätta mig i natt. Det kliv som skulle komma till att bli de sista upphörde då jag kolliderade med en okänd figur och fördubblat hamnade i chock.
”Fan, det var inte meningen.” Flämtade jag ut och såg fortfarande inte ansiktet - men det jag såg tydde på att det var en tjej. Att vara en idiot när det kommer till tjejer är en sak, men att fortfarande respektera dem som min mamma lärde mig är en annan. One night stands räknas dock inte. Stack ut min hand och hjälpte henne upp på benen, men när det blonda hår som tidigare dolt hennes ansikte avslöjade det som fanns bakom blev jag ännu mer chockad. ”Lena? Vad gör du här?”
”Tack för att du frågar hur det gick.” Skrattade hon fram i något som mer som ett tonårsfnitter. ”Alla gäng är ju här, så varför skulle inte jag vara det?” Ännu mera fnitter lämnade hennes strupe. Men till skillnad från henne var jag inte särskilt road av situationen - fram till att en tanke slog mig.
”Har du lust att göra något för gamla tiders skull?” Förvirrat rynkade hon ihop ögonbrynen och mötte min blick i väntan på något bevis på att det jag talar är sanning. Något inom mig ville mötas av de mörka ögonen istället för dessa ljusa. Sluta Jason.
”Vad hade du tänkt dig?” Hennes huvud hamnade på sned och det lekfulla leende skickades iväg mot mitt håll - som jag vanligtvis aldrig hade funnit attraktivt om jag verkligen inte är i behov av något snabbt. Men nu är jag det, och hon var helt enkelt alldeles för simpel för att låta glida förbi utan att användas till något kul.
”Du vet.” Svepte fingrarna nerför hennes käkben och flinade lätt. ”Vi kan åka hem till mig, till att börja med.” Hon bet sig i läppen och verkade inte behöva någon tänkartid då hon genast nickade. Flinet sen innan blev något större då jag ännu en gång såg ut genom utgången. ”Villig att ta en tur med mig?”
”Är det en inbjudan till att rida dig, eller är det ett påstående?” Kunde inte låta bli att skratta till - den här tjejen försöker för mycket. Sträckte ut armen tillräckligt mycket för att ta ett grepp kring hennes hand, vilket fick minnen att leta sig fram. Tänk inte på henne. Påbörjade vägen ut i kylan mer skyndat än innan, behöver verkligen det här.
”Tänker inte göra det här ute.” Viskade hon ut i ett försök att låta förförisk. Hånskrattade till och hastigt befann sig mina läppar på hennes, vilket fick kroppen som tidigare varit säker på sin sak att falla i kollaps framför mig.
”Är inte så kinky.” Mitt ordval i hela denna mening verkade påverka henne en aning mer än vad min kyss tidigare gjort. Med någon meter framför henne fortsatte jag gå innan jag stannade upp vid den glänsande svarta motorcykel med gråa detaljer längst sidorna. Tiden att inspektera henne undetiden hon inspekterade motorcykeln farmför sig, räckte gott och väl till. Om det bara var hon som stod där. Ilsket drog jag handen genom håret för att få bort tankarna - tänker inte förlora någon mera tid. Kraftfullt letade sig mina läppar mot hennes och i ett enkelt grepp kring hennes höfter fördes hon simpelt närmare motorcyklen. När hennes baksida lätt slagit i drog jag mig tillbaka och kollade ner på henne.
”Du borde klä dig såhär oftare.” Vände henne om så att hennes bakre del numera - hårt - placerades mot min nedre del som börjat bli uppjagad. Greppet kring hennes kropp lättade allt för att låta mig svänga benet över det mjuka lädret. I ögonvrån såg jag henne bita sig i läppen och ta efter mina egna handlingar, enda skillnaden då hon lindrade armarna kring min midja.
”Håll i dig, baby.” Med ett stort leende placerade hon huvudet nära mitt eget - bakifrån - och så fort vrålet från motorn hördes kunde jag endast föreställa mig hur hela hennes kropp redan skriker efter min egna.

---

Torrheten bland grässtråna knastrade till i kvällsbristen lika mycket som de svaga gröna strimmorna vid basen av stjälkarna var allt som visade att naturen var vid liv - kämpandes mot värmen från höstsolen och en eftermiddag utan regn. Bort i fjärran hördes mullret av åskan från de moln som vägrade släppa sitt vatten. En simpelt vacker höstdag med en sol på himlen värmandes kropparna fulla av energi. Inte långt ifrån varandra körde två totalt olika bilar nerför liknande vägar. Bådas tankar på att den här tiden på året vanligtvis drar med sig - allmänt fukt och en vind som gillar att vända paraplyer in och ut - vanan med en daglig regnskur. Bådas bakljus bleknandes i solen. Bådas öppna fönster insläppandes vindsvep efter vindsvep, fram till att varsin hett glödande cigarett knäpptes ut för att landa på den mörka asfalten. Sakta rullade fimpen med hjälp av den lätta vinden, virvlade i udda cirklar tills den slutligen vilade på kanten av vägen - exakt som deras tankar. Den torra vinden pustade, drivandes den lilla glödande ljuslågan närmare gräset - exakt som deras minnen. Ett ögonblick, allt som krävs för att gnistan ska tända på det torra fnöske och att de små lågorna hungrigt ska livnära sig på de törstiga ogräs - exakt som deras kroppar. Gnistan av katastrofen hade tänts.

"Varför oroar ni er inte?" Tystnaden som tidigare tagit över efter att snacket upphört var inte längre något att kunna njuta av, Kyle verkade tydligen fortfarande ha frågor han ville ha svar på men det var inget jag i första hand ville lägga energi på. Instinktivt lindrades mina armar kring mig själv och sökte runt på platserna där blåmärkena - från uppdraget - tidigare täckt stora områden. Värmen från mina egna fingertoppar gled milt runt på min kropp - tacksmat över att inga var allt för synliga länge, tillskillnad från de några ärr som finns kvar. För vilken annan person hade ett ärr varit en normal sak - men för var gång fingertopparna stryks över det ena eller det andra påminner det mig om allt jag gjort och alla liv jag tagit. Lika olycksdrabbad då, som nu.
”Det kommer bli bra, på det här sättet kommer vi få möta de nya gängen på en gång.” Utan att vända mig om kunde jag fortfarande se det ointresserade ansiktsuttrycket framför mig - glada Bruce - efter kontran som bet honom i baken. Inga fler ord behövdes för att förklara samtalsämnet som - slutdiskuterat - avslutat kapitel. I ren reflex muttrade jag högt ut för mig själv vilket fick skinnet från soffan att göra det bekanta läte när någon klivit upp - fuck.

”Jason, något du vill dela med dig av?” Hans blick som tidigare borrat in sig i Kyle vaknade numera återigen till liv, däremot åt mitt håll. Tillskillnad från rösten han precis använt gentemot Kyle så var denna mot mig full av hårda ord som väntade på att få komma ut. Någon förvånad? Inte? Well, inte jag heller.
”Allt känns för sammanträffande.” Så fort min ståndpunkt lämnat strupen i ett förtydligande, satte han sig tillbaka ner på platsen bredvid Kyle med händerna över ansiktet.
”Uppdraget? Mordet? Mötet?” Tre saker i sin egen ordning flöt ur hans mun och det enda jag kunde förmå mig att göra var att nicka - detta var inte något samtalsämne jag ville ta upp egentligen.
”Du lydde order och ingen kan döma ditt beslut då alla vi tar likadana.” Grabbarna nickade instämmandes på det han hade och säga. ”Gjort är gjort, det finns ingen återvändo.”

”Vad menar ni med det?” Morrade jag frustrerat ut och önskade att detta inte var sant. Det enda slutgiltiga jag kan tänka på - hur någon kan lämna denna värld på ett ögonblick och vara borta för alltid. Det är för mycket att tänka på det. Det är för svårt. Och då du bara tänker att gå vänster, höger, liksom bara ta itu med det - men simpelt endast låter sorgen skölja över och blommorna dö ut. När är det dags att gå tillbaka till att berätta skämt och minnas gamla tider. Aldrig - för han är borta.
”Han hittades när resten av gänget kom tillbaka.” Rösten från Matt var så tyst att man knappt kunde höra den, men vi alla visste varför. Om det är något gäng som fått oss upp på bena efter många bakslag så är det Scorpions - tacksamhet över så många saker samt sorg nu.
”Hittade de några spår?” Brast Kyle in med och ingen vågade kolla upp för det fanns bara ett svar till det - nej. Tystnaden lade sin ro och lika mycket som vi alla ville diskutera vidare så ville vi inte det, men någon måste även våga fråga det som ingen annan vill höra.
”Hur blev han mördad?” Så fort orden lämnat mina läppar ångrade jag mig, kvar i samma position med blicken ner på mina händer kunde jag känna samt se skuggorna av resandes kroppar. Men inget svar på den frågan kom, det säger allt - han dog snabbt.
”Det är ett middagsmöte med alla andra gäng i kväll.” Kom från en bristande röst. ”Klä på er, vi åker om en stund.”

”Det finns något ni behöver veta.” Olydnaden i min röst ekade högt då mina muskler blev skärpta och huvudet rycktes åt alla håll - förutom framåt. Ett högt grymtande lämnade mina särade läppar då fötterna vandrade iväg bort mot det ena skåp där min hemlighet förvarades väl. Du borde inte göra det här. Så fort det var placerat i min hand slappnade axlarna av och andningen blev stadigare i rytmen, men lika fort som jag vände sig om för att möta åtta stirrande ögon, så kvävde jag hårt in andetagen då deras blickar numera låg fokuserade på det i min hand.
”Vad är det?” Matt verkade vara den enda som vågade få fram något undertiden Kyle såg ner på kuvertet med stora illamående ögon, Liam borrade in sin blick i mig och Bruce satt ännu en gång med huvudet i sina händer - alla lika väl vetandes att detta inte är vad som helst.
”Andrew Goldberg gav mig det.” Viskade jag ut och hoppades verkligen att inte fler frågor skulle dyka upp. Inga svar, inga tankar, ingenting - det är vad jag har.
”Men vad är det?” Självklart upprepades den klassiska frågan. Bra fråga Matt, bra fråga. Fråga någon som vet.
”Hans önskan var att detta skulle hamna i hennes händer.” Ett byte i samtalsämnet kring samma samtalsämne ryckte jag fram och hoppades att de skulle låta innehållet vara - hittills har jag inte öppnat och det kommer jag inte heller göra nu.
”Hennes?” Ordet förtydligades från Bruce strupe. ”Vi är körda.”
”Vad är det som händer?” Förvirrad var endast ett kort drag av vad jag var just nu. Vad vet de som inte jag vet. Men då slog det mig - jag förstod allt. Hur har jag kunnat vara så blind hela vägen lång.
”Detta uppdrag Jason fick gick inte ut på att mörda vem som helst.” Ryckte Bruce in med. ”Varför skulle någon önska att få en obetydlig människa för oss bort från vägen och varför nu? Om det nu ens var menat för våran säkerhet från första början.”
”Vem skulle det annars handla om?” Numera var Kyle uppe på benen och skrek oss alla rakt i ansiktet - lika ovetandes om vad som händer som jag var för en snarlik sekund sedan.
”81.” Rädslan för ett simpelt uttal tag nästan över och siffran - namnet - kom ut svagare än någonsin. Ryck upp dig, du är McCann. Men det finns ingen skam i att vara rädd. Fan - vi är alla rädda. Men istället för att springa ifrån det faktum att rädslan finns där har jag räknat ut vad rädslan är från, men hittils inte kunnat sätta ett ansikte på den. Så fort man kan göra det, så kan du slå rädslan i miljontals bitar. Ännu bättre, du kan använda den.

”Jag kan inte fatta att vi allvarligt talat ska göra detta.” Stönade jag irriterat ut då min blick letade sig upp mot grabbarna som nyss klivit ut från bilen - tacksam över att jag inte åkte med dem. Hälsningar samt klackskor hårt i marken hördes komma från de flertal gäng som börjat passera mig - oss - och redan nu började tålamodet rinna ut ännu mer. Hur hamnade jag här. Detta ställe har alltid varit mitt hem och alltid kommer vara det på grund av minnena som finns begravda, och kärleken till vad jag gör. Men det är till synes två skildra världar bort från det de en gång var och numera är. Två stora metropoler - den ena i ett oändligt tempererade och med sensuellt lata, den andra sjungandes av liv och frenetisk energi.

"Det kommer gå bra.” Muttrade Matt ut. ”Sluta klaga.” Med det sagt vandrade de framför mig upp mot deras - inte min - slutdestination. Hårt knöt jag nävarna då ilskan började ta över den bättre delen. Lugna dig. Men lugna mig kan jag inte göra. Den begravna djupa del av mig själv skjuter en känsla genom kroppen som läses av i ett sätt att jag snart inte kommer kunna kalla detta för mitt hem. Men är det på grund av mina drömmar - som drar mig in i en inbillning av ett perfekt hus med en evig havsutsikt - eller är det de faktum att jag faktiskt aldrig lämnade när jag väl hade chansen. Om inte för grabbarna, hade jag varit eländigt ensam i det utbredda hus - med en skogsutsikt - som kostar mer per månad än de flesta människor tjänar per år. Bortsprungenheten i mina egna tankar hade lett så långt att alla - förutom jag - redan skyndat in i värmen och inte låtit en blick vila på den dörrvakt som upprepande gånger tippade hatten för de förbipasserande - en godtrogen vän till mig. ”Godafton, McCann.” En nick nådde åt mitt håll. ”Fin kväll vi har framför oss.”
”Om du säger det så.” Rotandes i mina framfickor efter en tändare blev svårare än förväntat - där fanns ingen. Men det var som att Martin - dörrvakten - visste vad jag letade efter då han i nästa sekund sträckte fram en och oron över att inte kunna ta ett sista cigarettbloss sjönk tillbaka ner i tomma intet. Med en hand skyddades munnen - med en cigarett i - från blåset här ute och den andra med tändaren i högsta hugg tändes glöden på och med en utsträckt hand bjöd jag Martin på en - med ett lätt vetandes leende.
"Nej tack, Jason." Mumlade han ut innan han fortsatt skyndade att hälsa gästerna till kvällens middag välkomna.
”Har du slutat?” Ostillsamt rockade jag på de rundade hälarna på mina vans och fortsatte blåsa in lika som blåsa ut röken ur mina lungor. Detta har varit min lösning till många problem den senaste tiden - cigaretterna - men nu verkade det inte vilja.
”Lika mycket som du slutat.” Roat nickade han på huvudet åt det interna skämtet mellan oss båda. Det var ett bra tag sedan vi setts, men ändå känns det som om att det var igår vi skakade hand på att aldrig mer tävla mot varandra när det kom till pokerspelen, streetracen eller när det kom till tjejerna kring oss.
”Tvivlar jag starkt på.” Även från mitt håll bjöds det på roat ansiktsuttryck. ”När var du där sista gången?”
”Svensexan.” Skyndade han - ännu en gång - med att säga innan han ursäktandes hälsade på damen som precis klivit in genom den moderna glasentrén som på något sätt ingriper med en ålder av byggnaden och dess gäster. Redan första gången då jag fick möjlighet att kliva in genom denna entré har jag haft den relativt lugna känslan - fram till att man träder in där alla är samlade. En dag - snart - hoppas jag att blanda rätt och känna mig hemma på mer än ett ställe. Vare sig jobbet jag satt mig själv i många gånger hindrar mig från att som en vanlig människa byta adress, så önskar jag möjligheten att få strosa omkring storögt och distraherat i en helt annan värld - bort härifrån. Det finns så mycket att se och uppleva.
”Har tvillingarna skaffat en ny bil eller?” Detta fick mig tillbaka till verkligheten och möttes av Martins undrande blick.
”Har Uran och Zak skaffat ny bil?” Chockat sköt jag tillbaka med samma fråga han nyss ställt, endast i min egna formulering.
”Vem skulle den svarta mustangen annars kunna tillhöra?” Lika chockat kom detta från hans håll, men det enda jag observerade utav orden var mustang. Metallic svart, 21 tums fälgar, tonade rutor - det perfekta fordonet. Hade helt glömt bort stunden då jag mer fokuserade på detta fordon än mina egna steg. Men varför har jag inte sett den sen dess. En sådan bil kan inte obemärkt köra runt på Stanfords gator utan att någon hör av sig antingen till oss eller något annat utav gängen i närheten, för att börja ställa frågor. Men nu när denna fråga slog mig hårt i ansiktet så är jag medveten om att jag faktiskt inte sett den alls sen svensexan. Endast förbipasserande? Eller dold någonstans? Men vem hade dolt en sådan bil från allmänhetens ögon. Som alla andra gånger drogs jag tillbaka till verkligheten - ett rop med mitt namn från en stressad Bruce - innan jag fått chansen att komma på ett svar. Alla samlade, förutom den välkände Jason McCann - fint folk kommer alltid sent. Visst är det så. I ett knyst hamnade cigarettfimpen på marken framför och slog - i ett farväl - milt till Martin på högeraxeln för att sedan sakta kliva in genom den glasentré som den äldre damen tidigare lyckosamt fått kliva in genom.

---

Uppdateringen från min sida har inte varit den bästa, allt eftersom tiden till att skriva inte funnits. Men ska försöka så gott jag kan med de resterande kapitlena, dessa dagar framöver. Har dock många prov, så kan hända att något blir försenat. Kram på er.

En vecka senare.
”Sista chansen.” Benen bar mig runt hans kropp och på långt håll kunde man tolka mitt kroppsspråk - dominans. "Vem gav orderna?" Spottade jag morrandes ut. Ansiktsuttrycket på mannen knäandes framför mig förändrades inte och han gjorde sitt bästa med att inte få rädslan synlig. Att köra den klassiska räkna ner från tre kanske får igång saker och ting.
”3.” Numret lämnade mina läppar i en lätt viskning. Tog simpelt tag kring hans ansikte och blodet hamnade över min skjorta och händer - som den mördare jag är. Desto längre han väljer och hålla munnen stängd, desto tuffare straff blir det för honom - vilket inte gör mig något. Som ett vilddjur försökte han kliva upp på sina ben men kniven jag placerat i hans lår satt alldeles för djupt - han föll tillbaka ner.
”Du kan inte göra såhär.” Argsint skakade han på huvudet. Knivbladet i hans lår drogs sagt mer och mer ut då hans ena hand gjorde små rörelser på knivskaftet. Det har varit en lång väg för att ta mig till detta stadie i mitt liv. Det har inte varit lätt. Jag har fått avslag och nedslag, sett vänskap byggas upp och smulas isär. Men jag har alltid lärt mig att se saker ut perspektivet det värsta är över.

"Men det kommer jag.” Min fot stampade rakt ner på hans hand och kniven åkte in djupare än innan, vrålen lämnade hans strupe och tårar började bildas i hans ögon. ”Och du kommer inte stå i min väg.”
”Jag vet inte mer än vad du vet!” Skrek han bokstavligt ut och min tunga blötte ner mina torra halvt skakandes läppar. Av en ren förväntan samt reflex hamnade mitt huvud på sned och intensivt studerade jag honom.
”Berätta för mig vad det är jag vet.” Exakt som första natten då mannen på taket av varuhuset blev mitt offer - så hukade jag mig ner för att kunna vara i huvudhöjd med honom framför mig. Han har redan sett mitt ansike, men ändå fortsätter han vända bort för att undvika min blick. ”2.”
”Du vet vad som hänt men samtidigt inte.” Mumlade han ut och vågade fortfarande inte möta min blick. Om jag överlevt allt hittils så kommer jag överleva detta - då jag kan få vad som helst. Efter alla dessa år ser jag nu hur händelserna formade mig. Under en ständig smärta - varje dag - för det enkla faktum att vara dig själv, kan du välja en av två vägar. Du kan ändra, dölja, skala bort allt som gör dig unik för att sedan försöka smälta in i folkmassan.
”Vad är det som hänt då?” Frågade jag halvt roat - den sämre sidan av mig börjat komma fram. Hans blick sökte sig ner på kniven fortfarande nerstucken i hans lår och verkade inte längre pratglad. Varför ha en tunga när man inte har användning till den - borde kanske hjälpa honom att bli av med den helt. 
”1.” Viskade jag ut rakt i hans vänstra öra som var vridet mot mig och han verkade genast mycket mer intresserad av min existens då hans huvud vreds om.
”Gör inte såhär.” Bad han om nåd med. Men när han märkte att ett svar på min fråga var det enda jag ville höra så släppte han ut en hög men samt låg suck. ”Han blev mördad.” Så fort dessa tre ord - som var allt jag behövde veta - lämnade hans strupe tog mörkret över mig. Jag förstår allt nu. Allt som hänt mig. Alla gånger jag försökte ändra mig - men aldrig kunnat. Endast av den enkla anledning att om jag kommer att missbrukas, då måste jag kunna älska mig själv tillräckligt för att balansera ut det. Blev jag stark för att jag inte hade något annat val? Det är en lätt besvarad fråga. Styrkan som funnits med mig längst vägen - genom allt i världen - är något jag alltid kommer vara tacksam för. Hastigt greppade min hand kniven och den drogs ur hans lår vilket fick honom att skrika till av ren smärta. Min kropp, min hjärna samt mitt hjärta överens om samma sak. Något jag måste göra - vare sig jag vill eller ej. Knivbladet drogs utan tvivel rakt över hand halspulsåder - han kollade rakt in i mina livs levande ögon med min döende blick.

Tröttheten spred sig sakta men säkert genom fötterna, benen, buken, brösten, huvudet. Lika mycket som jag önskade att denna dag kunde fortsätta vara ljus ett par timmar till, så ville jag att mörkret skulle falla. Trots att det bara var början på Oktober månad hade kylan om nätterna börjat bli värre - samt mina andetag att bli till dimma. Ytterdörren rycktes upp och mina ben drog mig längre in i mitt hem, men nu upptäckte jag det jag tidigare missat - dämpade röster växa sig tydligt fram.
”Du borde sätta dig ner.” Rösten som jag mycket väl kände igen, önskade jag för en stund att den hade varit okänd. Något inom mig sade att detta inte skulle vara en bra kväll. På en utav barstolarna i köket satt Isak med blicken fruset på mig och Amanda samt Julie hade tårfyllt rödsprängda ögon.
”Jag står nog helst.” Mumlade jag ut i en svag röst jag inte visste att jag fortfarande hade. Amandas kropp sköt sig upp från lutningen mot köksbänken och hon placerade sig bredvid Isak på en utav de andra barstolarna.
”Det är ingen bra idé.” Viskade en skärrad röst ut och tre blickar fördes mot Julies håll, där hon numera stod och kollade djupt in i min förvirrade blick. ”Du borde verkligen sätta dig ner.”
”Om ni har något att säga så får ni ta och säga det nu.” Klargjorde jag. Stämningen som byggt upp sig beskriver endast ett vilt scenario i mina tankar - men det hoppas jag inte är faktumet.
”Jag fick ett samtal för en halvtimme sedan.” Började Isak få fram men jag avbröt honom. ”Om det är något ni vill ha hjälp med så vet ni att jag inte kan.” Påpekade jag och de visste mycket väl att jag inte kan blanda in mig i någon annans skit.
”Tro mig, Victoria.” Hans blick sökte efter min. ”Detta kommer du vilja sköta på egen hand.”
”Vad är det ni vill få sagt?” Ifrågasatte jag i förhoppningar att de skulle säga och få det överstökat.
”Din far.” Ett åsknedslag dundrade rakt igenom min kropp. "Man hittade honom död i lagerhuset." Kroppen som tidigare vart fridfull började numera arbeta på egen hand. Skrik i bakgrunden hördes då mina ben halvt sprang mot ytterdörren. Ingen har kunnat stoppa mig, och ingen kommer kunna stoppa mig. Han hade rätt när han sa att jag skulle vilja sköta detta på egen hand - alla som står i min väg kommer snart inte vara något mer än just ingenting.

Jasons perspektiv. 


”Det går ju inte!” Skriket kom ilsket ut från mina läppar och Kyle vände sig om från sin plats där han stått orörd i vad som verkar som en evighet. Om någon denna morgon hade talat om för mig att vi skulle ut till skjutbanan i skogen så hade jag troligtvis inte följt med - men jag hade inget val.
”Vad fan har hänt mannen.” Hånade han tillbaka med och det fick mitt blod att koka. ”Hur kan du inte träffa från detta avstånd?” Min blick sökte sig överallt förutom åt hans håll och detta är ett ämne jag ska undvika så länge som möjligt. Placerade pistolen som nyligen vart i mitt grepp på bordsskivan framför mig och plockade upp en annan som funnits bredvid. I ögonvrån kunde jag se hur Kyle hade stannat upp och fokuserade - på mig. Han känner mig för bra.
”Jason, vad har hänt?” Tonen i hans röst hade hoppat över från hånande till mild. En del av mig sade att det skulle vara bra och berätta för honom, men en annan del var rädd att erkänna att någonting börjat vakna till liv inom mig.
”Inget har hänt.” Detta var något jag försökte tala om för mig själv, samt alla andra i min närhet. För inget har hänt. Men samtidigt har det. Hon, har hänt. Som en kolibri. Så liten. Så bräcklig. Utmana inte ödet Jason.
”Varför är du så okoncentrerad då?” Oförståeligt kollade han på mig med en intensiv blick som sade allt - han vet att det finns mer än vad jag talar om för honom. Aldrig förr har jag tvivlat på att berätta detaljer från dejter, uppdrag, fester och så mycket mer. Rädd - det är inte rätt ord för detta. Men osäkerhet är. Allt jag vet är att jag inte har något att förlora om jag berättar sanningen för honom. Han är ändå en utav mina närmsta och mycket väl vet jag att han inte kommer döma.
”Hon kysste mig.” Ord för ord lämnade min tunga likt en vindsvep och jag önskade att han inte hört. Men den vidöppna mun, chockade blick och handen som hårt placerade ner pistolen på bordsskivan framför honom - talade för en annan sak.

Nedkylda fingrar täckte numera upp min ena kind och med en extrem mildhet cirkulerade de runt på ställen som - en lång tid - fram till nu varit orörda. Ögonkontakten mellan oss var mer intensiv än vad någon hade kunnat ana. Hon lyckades balansera lusten med förståndet och det var något som var ännu mer attraktivt än bara en simpel närhet. Fingrarna drogs runt min hals i ett försök att föra mig närmare, men hennes blick utstrålade rädsla på något vis - som om jag var en porslin docka och hon är rädd att jag ska gå sönder. Men innan några fler tankar hann växa fram så vaknade den passionerade kyss - vi båda velat känna - till liv. 


”Hon kysste dig?” Upprepade Kyle för säkert femte gången. Men om orden endast var till för honom eller om det var något han ville ha svar på - var svårt att lista ut. Hur situationen för en vecka sedan växte fram till att bli något mer än planerat, visste han nu nästan allt om. Förutom hur det slutade. Med ett visst ord. Tänk att sammansatta bokstäver kan göra så ont.
”Tycker vi kan byta samtalsämne.” Morrade jag lätt irriterat ut och önskade att jag aldrig nämnt något. Skiten jag redan befann mig i har fördubblats nu när han känner till det jag önskade att hålla hemligt. Du är så korkad. Känslan när man förfrusit sina fötter, är den igenkänd till någon där ute mer än mig? Hur ont det kan göra när kylan försvinenr och värmen kommer tillbaka igen? Så känner jag nu - fast inte i fötterna.
”Du har aldrig varit typen som kysser någon och låter det rinna ut i sanden som ingenting?” Kontra han med. ”Förutom när du är berusad.” Hesa skratt lämnade bådas läppar och mycket väl visste jag att han har rätt. Men aldrig har jag heller vart typen som ger upp efter första försöket - får alltid vad jag vill ha.
”Kanske för att hon påpekade en sak när hon avslutade kyssen.” Han blixtrade ett vinnande leende och lutade på huvudet - som ett underhållande drag. Kanske är det lika bra att lätta på hjärtat med ett erkännande. Tänker efter noga.
”Och det var?” Frågade han alldeles försiktigt vilket fick mig och inse att en viss oro vuxit fram i honom - samma som vuxit fram hos mig. Dock av olika anledningar. Ett djupt andetag fann sin väg ut ur mina näsborrar och medveten är jag att den stora ångeten kommer skölja över mig.
”Hon sa ‘vänner’ innan hon stängde.” Meningen kom ut mörkare än trott och pekfingret samt långfingret rörde sig i takt för att få fram min poäng. Det där ordet - vänner. Aj, vad det av någon anledning kändes. Framför mig hade återigen hans mun fallit vidöppen men ett - till skillnad från innan - leende lekte i kanterna.
”Jösses, vad är det jag hör.” Rösten från hans håll ekade lite väl mycket då människor runt oss vände sig sakta om för att se vem rösten tillhörde. ”Det finns någon som faktiskt inte vill ha dig.” Argumenten tillbaka hade fyllts på i mina tankar men dessvärre kom aldrig chansen till att användas då en ringsignal ekade från hans ficka. Oförståeligt kollade vi på varandra eftersom detta var våran lediga dag - från allt. Skyndat drog han fram den till örat och humörvändningen var otrolig. Blicken från mitt håll sökte kontakt med honom men han verkade som paralyserad, fram till när samtalet avslutades och han till sist kollade upp på mig. Något i den blicken talade för döden, undertiden den andra biten talade för sorgen.
”Vi måste tillbaka till huset.” Ilskan hördes i hans röst. ”Scorpions ledare har hittats död.”

---

Att få ner orden lika bra som alla andra gånger - var rätt svårt denna gång då fantasin satte sin gräns. Har haft det så stressigt den senaste tiden och känner mig allmänt slut på alla sätt och vis. Hoppas ni tycker om detta kapitel mer än vad jag gör. Förresten, tusen tack för alla fina kommentarer, ni får mig alltid på bättre humör.

Med lättfotade steg knallrade jag rakt in i det rum som lyckligvis kallas för en walk in closet och snabbt rycktes väskan med klädesplagg som väntade på min far - till när han nu kommer på besök - ut på golvet. Det första bästa jag kunde hitta fick det bli och att storleken skulle passa fick bli en vild gissning. Men snabbt insåg jag att tröjan i min hand fick minnen att leta sig tillbaka. Två tuffa år - med upp och nedgångar - har det varit och min far har jag att tacka för att finnas kvar här än idag. Så många gånger ville jag få det överstökat och försvinna från denna planet - för att bli en utav de vilsna själarna - men han fick mig att vilja leva vidare. Han är den enda jag har kvar - alla andra av mitt eget kött och blod är bortraderade från denna jord som inget mer än damm. Alla minnen tillbaka till min egna barndom omfattar personer som för år försvann och jag föraktar än idag människorna - fortfarande okända - som tog allt ifrån mig. Så mycket smärta. Så mycket strider för överlevnad. Svag - det var jag. Men lika snabbt som jag insåg att alla ser ner på mig och förväntar sig se mig misslyckas - komma sist - så kom jag först och byggde upp mitt eget imperium vilket fick Smothers att förlora mycket av sin ställning. Detta är inte rätt tidpunkt Victoria - intalade jag mig själv och knuffade upp badrumsdörren som redan stod på glänt en aning mer och kvickt drog ner en av handdukarna.

”Andas.” Mimade jag ut - minst tre gånger - undertiden mina ben bar mig ner mot bottenvåningen.

”Är detta du?” Hörde jag en röst - hans röst - yttra när jag stigit ner från det sista trappsteget. Kylan som fann sin väg in genom den öppna terassdörren fick mig och rysa till ännu mer än vad jag gjorde när de orden lämnade hans mun. Försiktigt vände jag mig om tillräckligt mycket och min blick fastnade på fotografiet han höll i sin hand.

 

 

Man kan säga att det var - eller rättare sagt det var - sista dagen jag såg henne. Min mamma. Någon förklaring till varför hon valde att lämna oss den natten, fanns aldrig och kommer troligtivs aldrig heller finnas. Allt jag har kvar från den tiden som har något och göra med henne är det fotografiet - då pappa i sitt raseri förstörde allt annat.

”Ja.” Orden flög ur mig innan jag hann tänka efter och genast sköljde ångesten över mig. Den bilden var tagen för nästan två år sedan, vilket betyder att jag på ett ungefär såg ut som jag gjorde när jag bodde här i mina yngre dagar - men han verkade inte minnas.

"Här har du rena kläder och handduk om du vill duscha, gästbadrummet är bakom hörnet där.” Sade jag pekandes åt hållet han skulle gå, allt i ett försök att byta samtalsämne eller förhoppningsvis avsluta det helt. Han verkade fundera på något innan han tillslut beslutade sig för att sätta tillbaka fotografiet där den stod placerad. Men då insåg jag att en ynka decimeter från där hans hand befann sig hade han hela sanningen - om mig - i en gammal halvtrasig dagbok. Det var nära ögat. När som helst hade han kunnat ha sett den, men som tur är var han fokuserad på annat. Om man ens kan se det som tur.

”Tack.” Andades han ut med ett stelt leende utan att möta min blick gåendes mot det håll jag tidigare pekat.

 

Värmande stötar spred sig genom min kropp så fort jag klev in i gästbadrummet - lika stort som ett vanligt rum. Om jag hade befunnit mig hemma så hade jag utan tvekan placerat mig i badkaret, men då duschen går fortast får det olyckligt vis bli det. Så fort jag drog tröjan över huvudet började jag tänka tillbaka på det som precis hände. Det var något med den flickan på fotografiet som kändes bekant, men av någon anledning kunde jag inte sätta fingret på vad. Det uppenbara försöket - från hennes sida - i att byta samtalsämne var märkbart så fort ett 'ja' lämnat hennes strupe. Alla smådetaljer efter att min tanke blev en fråga - får det hela att framstå ännu mer mystiskt än vad det redan var. Vattendropparna hördes tydligt falla mot kaklet så fort jag klivit in, fötterna blev blöta och fort därefter blev resten utav kroppen det med. Ett leende som utstålade lugn spred sig. Genom mitt numera trassligt blöta hår drog sig fingrarna kämpande igenom och det varma vattnet träffade min kropp i en sådan hastighet som fick mig att slappna av. Endast efter en andra eftertanke slog det mig, hon hade endast ett sådant fotografi och hon hade verkligen inget mer personligt som skulle kunna förklara vem hon är. Nattens minne - när ytterdörren öppnades och jag sog henne stå framför mig - var exakt som det jag känner just nu. Mitt samvete sade åt mig att vara ärlig och med handen på hjärtat säga att jag ville komma förbi för att bli omhändetagen - slippa göra det själv för en gångs skull - men istället bjussade jag ingen ursäkt alls. Men vem är jag och klandra ner på henne när erkännandet om att jag vill få henne och lära känna mig, så att jag kan få chansen att lära känna henne, hittils inte varit något jag velat erkänna. Men det är så jag känner - jag vill veta allt som finns att veta om henne. Men att få henne på samma tankar, kommer nog aldrig gå. Allt eftersom det känns som att vi båda har en hel del vi håller dolt.

Vattenstrålarna slutade rinna så fort hantaget vreds om och handduken placerades kring midjan - allt i en process tillsammans med en annan. Funderingarna om det var så att hon hade en pojkvän slogs undan då kläderna hon gav mig lät en lapp - hon troligtvis glömt dra bort - falla ner på det blöta kakelgolvet och ett 'pappa' syntes till. Ett litet leende uppstod på mina läppar, men bleknade bort då ångesten över uppdraget kom sig smygandes. Han var en far - brottsling eller inte, så var han fortfarande någons far. Att min barndom egentligen aldrig existerade har i alla dessa år varit min ursäkt från allt som har med känslomässiga saker att göra - en del som fattades kom aldrig på sin rätta plats. Steg för steg ut i den massiva hallen började leda mig tillbaka till där jag innan stått och det var inte förrän nu jag såg ett rum i halvt synhåll där hennes motorcyklar stod, men det var något annat som fattade min uppmärksamhet - boxningssäcken.

”Visste inte att tjejer har boxningssäckar i hemmen.” Hastigt vände hon sig om från sin plats i köket och blicken som vandrade nerför min kropp inspekterandes fick mig att rysa till och hjärtklappningen att öka - varför vet jag inte men vad jag vet är att endast hon som kan ge mig det.
”Visste inte att du var tillräckligt muskulös för att bära upp kläderna.” Slängde hon tillbaka utan någon som helst motsägelse.
”Det är mycket du inte vet.” Halvt hånandes slängde jag ur mig det då hon verkligen inte vet vem jag är, vad jag gör, eller vad hon ger sig in på genom att ha mig i sitt hem.
”Tror jag säkert.” Med det sagt vände hon sig om och vandrade fram till spisen där hon höll på att steka något, vilket fick den ljuva doften att sprida sig och explosionartat dunder hördes från min mage.
”Inte ens första dejten och du lagar redan mat åt mig.” Skrattade jag fram vilket fick henne att lätt skratta tillbaks.
”Vem har sagt att det är till dig?” Ifrågasatte hon i en simpel ton, men jag kunde se hur hon kämpade emot ett leende. Men innan jag hann svara så placerades en tallrik framför mig och en mittemot mig, nästan så att jag började dregla när jag såg att det var ägg med bacon.
”Vill du ha sallad? Bröd? Eller något annat?” Hörde jag hennes ljuva ton säga.
”Oliver hade jag inte tackat nej till.” Mumlade jag ut mest för mig själv och skakade lätt roat på huvudet, ingen tjej har någon gång gjort frukost eller haft just oliver hemma. Det lilla pang ljudet som hördes fick mig att ryckas ur tankarna, vid min tallrik stod en burk med oliver och framför mig satt Victoria numera placerad med blicken ner på sin mobil i ena handen - som hon snabbt lade undan och mötte min blick.
”Vad väntar du på, hugg in.” Lämnade hennes strupe och den ljuvliga rösten ekade i mitt huvud samtidigt som min mage bad om maten mitt framför mig som jag började placera närmare min mun.

Victoria’s perspektiv.
”Undra hur våra campare har det.” Bröt tystnaden som höll sig kvar efter att vi ätit upp frukosten.
”Regnet förstör nog en del.” Mumlade jag ut samtidigt som mitt huvud vändes åt höger och blickade ut i ovädret.
”Tack för allt.” Dessa tre ord fick något konstigt och vakna till liv i mig. Att simpla ord - från honom - kan ha sådan inverkan på mig. Det fick mig endast att vilja, om jag hade tillåtit mig själv, rycka tag i honom och kyssa hans hjärtformade läppar. Men en gigantisk protest - med alla anledningar till att jag inte borde - skedde inom mig så fort dessa tankar dykt upp.
”Så lite så.” Försökte jag få ur mig självsäkert, även fast jag halvt skakade och min kropp bad om en närkontakt som jag önskade samtidigt som jag inte gjorde. En kyss? Hur farligt kan det vara? Men snabbt rycktes jag tillbaka från drömmarnas land då en ringsignal ekade högt, men inte min.
”Fan.” Muttrade han irriterat ut. ”Måste ta detta?” Orden kom ut som en fråga och även hans blick sökte efter ett godkännande från mitt håll. En enkel nick och ett milt leende fick bli mitt svar och fort försvann ut i hallen för att påbörja samtalet. 'Här kan jag inte sitta hur länge som helst' tänkte jag tyst för mig själv och lät min kropp dra sig upp från barstolen, med benen i följd som bar mig fram och tillbaka då jag började plocka undan allt från bordet.

”Helvete.” Förgäves fortsatte jag kämpa med att få upp den ena skålen på sin plats. Tårna började böja sig i kramp men det har aldrig förr stoppat mig från att försöka igen, och igen, och igen. Men nu känner jag för att ge upp - det går verkligen inte. Ett sista försök planerade jag att ge mig på, men då hans hud mötte min och tog skålen ur mitt grepp för att placera den på sin rätta plats, kunde jag inte låta bli att känna en lättnad. Tårna slappnade genast av och mina fötter började göra sig hemmastadda på det kalla trägolvet, men det var inte detta som fick andningen att bli allt tyngre - utom det var den hårda bröstkorg tryck mot min rygg. Hans hand letande sig nerför min arm, smekte milt min hud och jag kunde genast föreställa mig det osäkert lyckliga flin på sin rätta plats. Värmen från hans fingrar letade sig sakta ner mot min handflata och cirkulerade i små mönster men helt plötsligt drog han runt mig så att vi numera stod ansikte mot ansikte. Varma andetag träffade min hud och det var som en ljuv stämma - varje andetag in samt ut. Av en ren vana slickade jag mig sakta om mina torra läppar, vilket fick min blick att hamna på hans läppar som bildade ett litet leende - idioter är vi båda två. Planen att försöka dra mig undan från hans omfamning försvann som smält smör så fort hans ena finger rörde min haka och mitt ansikte lyftes sakta upp och kolliderade exakt med hans näsa då vi äntligen fick ögonkontakt. Han blick var hungrig, det var min med. Hans kropp bad om närhet, det gjorde min med. Hans läppar såg inbjudande ut, det gjorde säkerligen mina med. Min kropp ville inte kämpa emot - den ville det här.

”Jag måste gå.” Andades han osäkert ut och gjorde ett avstånd mellan våra kroppar. Av ren nervositet fann hans hand sin väg upp till hans nacke - men hans blick fokuserade fortfarande på mina läppar. Bara gör det, kom igen. Men min önskan blev inte min lag. Gjorde valet att inte säga emot, utom gick före honom mot ytterdörren och mötte hans blick då han gick förbi mig ut i det kalla. Han visste inte vad han skulle säga. Jag visste inte vad jag skulle säga. Att han står utanför så som jag står innanför, hade behövt vara en anledning till att bryta ögonkontakten - men den höll sig stadigt i. Något lockade mig. Min kropp var ett offer för en jägare som aldrig vet vad den vill, tills det är försent, och allt som finns kvar är just ett offer. Ett steg var allt som krävdes för att nå närmare, hans blick ville ha mer än vad han kunde erkänna och mer än vad jag någonsin skulle erkänna för mig själv. Detta är ett misstag, sluta. Kraften till att sluta kunde jag inte finna. Min kropp drog sig mot hans, andetagen träffade hans hud samtidigt som hans träffade min. Mina fingrar vandrade längst hans käkben och våra näsor snuddade vid varandra endast för att ge oss båda oförglömliga rysningar. Läpparna nuddade varandra osäkert från bådas håll. Gör inte det här Victoria. Vinden utifrån blåste genom mitt hår. Ljudet från vinden som skakade om trädens grenar samt fåglarnas kvitter flydde genom mina öron. Doften kommandes från honom passerade min näsa. Skulden över det jag snart skulle göra började redan nu smyga sig på. Detta är inte rätt, men varför känns det så rätt. Hans ansikte drogs närmare mitt med hjälp av mina få fingrar under hans haka. Utan någon som helst osäkerhet trycktes mina läppar mot hans mjuka och inom en snar sekund var de brännandes heta som om jag hade injicerats med ett skott av adrenalin. Hans händer placerades ut vid min midja och drog mig närmare för att stänga av utrymmet mellan oss - om det ens var möjligt. Njutningen kände vi båda. Chockvågor pulserade genom min kropp så fort han kraftigt tryckte sin högra tumme in i den inre delen av höften, flämtningar och särade läppar blev resultatet och det var exakt vad hans önskemål gick ut på. Vi båda - starka individer - ville ha total kontroll över kyssen men det intensifierade det bara ytterligare. Den distinkta smaken av mint som numera kändes i min egen mun fick mig att sammanfläta fingrarna i hans hår. Jag vill aldrig avsluta detta, men jag vet att jag är tvungen. Kämpade emot min egna vilja och drog mig ifrån hans omfamning, explosioner kändes i min kropp. Han - ståendes framför mig - är min. Han slickar sig om läpparna och jag önskar att jag var hans, för han är min bot lika mycket som han är min smärta. Det går hand i hand. Men det kommer aldrig ske. Valen som krossar mig vare sig jag erkänner det eller ej, måste tas både för hans och för min egna skull. Mina tår bar mig återigen upp tillräckligt mycket för att snudda hans näsa för en andra gång och för att möta den hungriga blick som bad om mer - men det kunde jag inte tillåta.
”Vänner.” Viskade jag ut och backade tillbaka in för att mötas av mitt kalla parkettgolv. Hans blick var lika mycket förvirrad som road, det lilla leende som lurade i slutet på hans läppar fick mig och le samtidigt som jag stängde dörren framför mig. Jag på en sida, han på den andra. Så som det ska vara.

---

Popcornen och godispåsen i skålarna på vardagsbordet framför mig tömdes sakta men säkert totalt under den senaste timmen och samtidigt som jag ville kila bort till köket för att kunna fylla på med mer så ville jag inte missa något av skräckfilmen som visas på tv. Stillheten samt ron i att ha en hemmakväll för mig själv var det bästa val jag kunde göra, då det inte lockade något värst att bege sig ut i regnet som öser ner och åskan som dundrar varannan kvart. Lika mycket som jag från början lät tankarna vila för att låta filmen ta över mitt medvetande, kunde jag inte låta bli och känna igen mig i huvudkaraktärens roll. Att vandra de vägar vi tror att vi ska följa är tyvärr något man inte alltid hinner, vilket jag är ett levande bevis på - för de som känner till sanningen. Att vägarna som sträcker sig bortom horisonten skulle vara så långa samtidigt som de är så korta att de kan nå sitt slut redan vid nästa steg vi tar, var aldrig hur jag såg min framtid som. Jag var en utav de romantik älskande individerna med mycket på hjärtat. Såg aldrig det onda utom försökte alltid se det som döljer sig från ögat - vilket jag fortfarande gör men i en annan sorts skepnad. Förståelsen för en hel del saker kom krypandes från alla kanter och håll med tiden som förändringen hos mig skedde och efter så många gånger mötandes mina värsta mardrömmar förstod jag verkligen detta fenomen som vi kallar döden, vilket fick mig att inse hur många sista steg jag tagit men fortfarande finns kvar. Svart på vitt - helt enkelt är inte vägen alltid rak, ibland går man barfota på gröna ängar och ibland på grus och vassa stenar men när vi minst anar det, så sveper en vind av kärlek över oss och vi öppnar vårt största sinne - hjärtat. Herregud vad är det jag tänker på. Rädslan gentemot mina egna känslor samt filmen spred sig sakta men säkert och fick mig att spänt vrida mig i soffan - under filten. Men när jag väl trodde att det inte kunde bli värre så hördes grova knackningar på ytterdörren vilket fick mig automatiskt, i ett försök att låtsas som ingenting, att krypa ner under filten ännu mer. Fast då slog det mig att stearinljusen fortfarande var tända här och där, vilket vem som helst skulle uppfatta som att någon i hemmet är vaken. Du är så dum. Så så dum. Återigen hördes knackningar och det fick mig att skjuta bort rädslan totalt, drog snabbt filten kring min kropp för att hålla värmen kvar på min exponerade hud och började försiktigt vandra bortåt. Benen bar mig mot köket för säkerhetsskull där jag snappade upp en utav knivarna. Att ha något i försvar kan väl inte skada? Klev närmare dörren som var en ynka meter ifrån mig nu, och när jag trodde att jag möjligtvis skulle slippa öppna, så dunkade det bokstavligt talat om och om igen. Smög mig fram och kikade ut genom titthålet men möttes endast av mörker. Fuck. Fäste fingrarna kring dörrlåset och vred om, backade fort undan en aning och väntade tålmodigt på att någon skulle kliva in - vilket någon även gjorde.
”Jason?” Mumlade jag chockat ut då han stressat klev in och omedelbart låste dörren, min blick letade sig runt från topp till tå och möttes av en svart sak i hans en hand - en pistol. Varför har han den med sig. Min puls ökade något då jag började fråga mig om han möjligtvis visste att 81 även är Victoria Moniz - det vill säga mig. I en snabb process placerades hans händer på träet framför vilket fick mig och se blodet jag missat innan, hastigt andades han in samt ut vilket fick honom att i nästa sekund släppa greppet kring pistolen och orsaka en smäll då den landade hårt på golvet - lyckligtvis var den säkrad.
”Jason?” Viskade jag chockat fram ännu en gång samtidigt som mina ben förde mig närmare och snart stod jag bredvid pistolen som jag plockade upp.
”Har det hänt något?” Ifrågasatte jag denna gång en aning mildare. Allt jag krävde var ett simpelt svar på varför han befinner sig hos mig av alla klockan två på natten, eller ska man säga morgonen. Om han inte är här för att mörda mig, varför är han här? 'Du vet varför han är här' talade mitt omedvetna om men det var inget jag skulle påpeka själv. Hans andningsrutin blev något lugnare, men när jag trodde att lugnet tagit över började han skratta hysteriskt och så fort han vände sig om, förstod jag även varför. Blod droppade från hans spruckna läpp, rann ur hans blåslagna näsa och det ena ögonbrynet såg fruktansvärt illa ur. Inom ett svep tog mina någorlunda bättre instinkter över och jag placerade både kniven jag tidigare tagit med samt hans pistol på skinnpallen i hallen och skyndade till gästbadrummet.

”Vad skulle du med kniven till.” Konstaterade han det uppenbara med, när jag klev in i hallen för att hämta honom. Min blick vandrade till pistolen och kniven liggandes på samma plats där jag placerat dem.

”Vad tror du.” Skrattade jag fram lätt då jag hörde hur filmen fortfarande rullade i bakgrunden, han verkade förstå syftet med den då även han började skratta. Med fortfarande filten kring min kropp nådde jag fram till honom och placerade armen under hans för att kunna lyfta upp honom på benen och med min hjälp började vi sakta gå bortåt mot vardagsrummet. Ett minne som klöser loss mig själv spelades om och om igen i mina tankar så fort våran hud möttes och jag önskade inget annat än att få slippa känna smärtan.

”Vad är syftet med filten om jag får fråga?” Han rödsprängda ögon vandrade nerför min kropp som doldes väl och jag skakade bara på huvudet. Flämtningar var det enda som fyllde luften så fort hans ömma kropp placerades på den mjuka yta och lutades bakåt mot kuddarna. Försiktigt drogs mina fingertoppar över hans skinnjacka för att få av den och hans blick mötte min, av någon anledning kliade jag mig under hakan osäkert inför nästa steg och kollade ner på honom i ett försök att med blicken förklara vad det är han måste göra - då jag önskade att slippa. Hans kropp drog sig en aning fram för att sedan kunna få av tröjan helt och hållet vilket fick mig och kolla bort, men då hans hesa skratt hördes uppstod ett litet leende på mina läppar och jag drog fram bomullstussarna förberedd för att se till att få de värsta sår rengjorad. Att vara tvungen och låta blicken vandra mot honom visste vi båda två att jag var, men endast jag visste att det var något jag tacksamt skulle göra. Perfektion - ren perfektion - med välbyggda magmuskler samt utspridda tatueringar lite här och var, men även en hel del sår och blåmärken. Inte första gången man möts av en sådan vy, men fortfarande var denna gång annorlunda - för det är han.

”Ska jag få veta varför du kommer gul och blå hem till mig mitt i natten?” Frågade jag nyfiket samtidigt som jag fortsätter rengöra såren på hans kropp. Det enda jag tog som ett svar var att hans käke spände sig och medvetet valde jag att skölja det ena såret med för mycket alkohol. Som ett djur - bokstavligt talat - morrade han ut och irriterat vred sig för att kunna dra mig närmare sig - lite för nära för min smak. Vred armen i ren reflex för att komma ur hans grepp men intalade mig själv att slappna av - kan inte avslöja mig själv genom att göra det tredje gången gilt. Vill inte ha frågor ställda och vill speciellt inte ha dessa frågorna obesvarade kvar. Därför måste jag lära mig att ligga lågt. Drog mig skyndat ur hans grepp och såg hur han slappnade av, men något störde mig och det var rysningarna hans kropp gick igenom, vilket fick mig och kolla runt efter filten men lika fort insåg jag att den var placerad kring min kropp. Självklart ska det vara så. Knöt upp den enkla knuten där fram vilket fick den att försöka falla till marken, men min hand fattade grepp om den och slängde den på hans nakna bröst. Förvånat kollade han upp och flinade då han drog ut filten över sig och inspekterade min kropp. Varför händer detta mig. Började genast plocka undan i vardagsrummet av just den anledning att inte låta honom se för mycket - alldeles för mycket.

”Gör inget dumt.” Befallde jag honom allvarligt, om det var någon annan sittandes i soffan skulle de inte förstå syftet med meningen, fast nu var det Jason McCann och ingen annan.
”Kanske.” Flinade han och blinkade med ena ögat. Han tror verkligen att han har mig lindad kring lillfingret. Tack vare den lilla gesten fyllde allt mod i hela världen mig och jag vände ryggen till och började gå mot köket, fullt medveten om att han fortfarande inspekterar min kropp samt mina - nästan alla - synliga tatueringar. Som jag sagt förut - njut av utsikten McCann.

”Kan jag få fråga något?” Hördes kom från hans håll vilket fick min mage att krympa ihop till något alldeles för litet. Helst hade jag velat be honom gå, bland annat eftersom han inte hade någon anledning att vara här och jag hade ingen anledning att vela ha honom här. Detta är mitt territorium - min fristad - och han är ingen som går i fred. Fast jag är fortfarande värre.
”Det gjorde du precis.” Svarade jag och försökte lätta upp stämningen med att räcka ut tungan åt honom. Skratt efter skratt lämnade hans läppar och han verkade genast relativt nervös av någon anledning. ”Men visst, fråga du.” Försäkrade jag honom lika mycket som jag försäkrade mig själv.
”Har aldrig mött någon tjej med många tatueringar.” Förväntade mig att en sådan sak skulle komma på tal.
”Det är mer ett påstående än fråga.” Upplyste jag honom och kände mig relativt rädd inför vad han härnäst skulle säga.
”Varför har du så många?” Frågade han nyfiket med blicken fast i min.
”Jag svarar på din om du svarar på min.” Log jag självsäkert fram. ”Vad hände?” Repeterade jag min tidigare fråga vilket fick honom att puta med underläppen. Mycket väl visste jag om att undvikningen av denna fråga hade fått honom och fråga sig varför den inte dök upp. Han är ganska smart samt snabbtänkt - I'll give you that. Men lika mycket som jag väntade på att höra hans svar, så visste jag redan att han troligtvis varit på ett uppdrag.
”Hamnade i slagsmål.” Han skakade långsamt på huvudet och drog handen genom sitt hår.
Your little liar. ”Vem vann?” Nyfikenheten som egentligen redan var besvarad tog över och han verkade road.
”Det var en fråga för mycket.” Påpekade han med ett skratt gömt i rösten. ”Varför tatueringar?” Även han upprepade sin tidigare fråga i ren förväntning på mitt svar. Samtidigt som jag ville vara ärlig om varför det är en del av mig - så ville jag inte. En anledning till att dölja sanningen finns egentligen inte, förutom att det krossar mig att tala om det. Fast nu när vi befinner oss på en plats där jag känner mig bekväm och på så sätt kan han inte kontrollera miljön - det vill säga inte kontrollera mig - så kan jag mycket väl dölja vissa avgörande saker.
”Det borde du redan ha ett svar på.” Viskade jag ut och skickade iväg ett leende som besvarades. Blicken från mitt håll pendlade syftandes från hans ögon ner mot hans heltäckande sleeve och de resterande tatueringarna på andra ställen.  
”Kanske det kanske.” Exakt som min blick pendlade på hans kropp, pendlade hans på min. Men för denna natt skulle jag få vara krigaren Beowulf och han poeten Dante - första samt troligtvis sista gången. Resten av dagarna kommer vi vara på samma nivå - även fast jag är bättre. Skakade bort mina egna tankar då jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och höjde volymen på tv:n igen, bådas fokus återvände till den film jag tidigare kollat på i min ensamhet och återigen vred sig min kropp för att finna en bekväm placering.
”Jag vann.” Mitt huvud vreds och numera såg jag åt hans håll men vände snabbt tillbaks blicken.
”Tror jag med på.” Fick jag ur mig med fokusen framåt och jag kunde i ögonvrån se hur han roat skakade på huvudet med ett underbart leende på läpparna. Sluta Victoria. Om jag inte visste bättre så skulle jag säga att vi båda börjat trivas i varandras omgivning - men det får inte hända. Sträckte ut benen rakt framför mig på pallen, placerade en extra kudde under huvudet och vred min kropp som om jag vore i sängen. För varje skrik som hördes från filmen där någon höll på att bli jagad, kunde jag inte förmå mig själv att hålla ögonen öppna.
 
Jason's perspektiv.
Ljudet från det rinnande vattnet från kranen gjorde törsten obarmhärtig, men trots begäret efter vätska skvätte jag mitt ansikte blött med det kalla vattnet. Såren i ansiktet som - tacksamt nog - var rengjorda värkte endast till en aning. Aldrig trodde jag att den vackra skapelse sovandes i soffan skulle släppa in mig i sitt hem - vilket hon aldrig hade gjort om hon visste vem jag var och vad jag gör. Vad är det med mig. Varför tänker jag på henne så mycket som jag gör när jag knappt vet vem hon är, men jag måste dock erkänna att det är något som får mig och känna gemenskap med henne - som om jag redan känner henne. Satte mig ner på barstolen med en kall öl och från min plats räcker det med glimtar mot vardagsrummet för att förstå att Victoria fortfarande befinner sig i samma position som när hon somnade in i sin djupa sömn - till skillnad från mig. Tröttheten har för det första inte kommit sig sökandes, men för det andra hör jag kuvertet trassla till sig ännu mer i bakfickan vad jag än gör och suget efter att få öppna det för att se det dolda som var värt hans eget liv stiger, men jag kan inte göra det. Även fast det var jag som tog hans liv, kan jag inte förmå mig att bryta löftet. Vare sig jag kände honom eller ej. Vare sig jag är en mördare eller ej. Vare sig det är imorgon eller om tio år - så kommer hon få det.

---

Stolt över mig själv som skrev klart detta på en timme - vare sig jag är nöjd eller ej, så är det bättre än ingenting. Vad tyckte ni om detta Javic moment? Tror ni han kommer lista ut vem hon egentligen är?

Blicken fäste sig på lagerdörren framför mig och min knoge som trummade upp ett starkt ljud. Innan jag visste ordet av så öppnades luckan i min egna huvudhöjd och mitt vapen - med ljuddämpare - välkomnade glatt ansiktet utkommandes i sikte.
”Dumma jävel.” Roat skakade jag på huvudet då dörren knuffades upp med min fot och hans kropp förblödde sakta på golvet. En utav de smarta gängmedlemmarna som brukar existera visade han sig dock inte vara - lite egoistisk får jag vara och tänka på mig själv som fantastisk. Skrattandes åt mig själv att jag valde denna tidpunkt för att diskutera ett samtalsämne som detta - mig med mig själv. Med vapnet i höjd placerat framför mitt ansikte vandrade mina ben tyst genom korridoren, blickandes bak var sekund för att vara säker på att ingen finns där - sådant man får göra när ingen täcker ens rygg.
”Kom ut kom ut var du än är.” Viskade jag ut hånandes med ett leende placerat på sin rätta plats. Min önskan gick i uppfyllelse så fort jag uppfattade kroppsskuggor kliva nerför trappan i den stora sal jag hamnat i - som jag älskar detta. De båda föll som offer - till ingen mindre än mig - och min jakt fortsatte så fort benen klev förbi deras livlösa kroppar och fortsatte uppför till andra våningen. Så fort min högerfot fäste sig på parkettgolvet - i början av en ny korridor - öppnades en dörr längst till vänster och tydligt kunde jag utskilja en manligt byggd figur mellan dörrkamrarna.
”Detta är ingen personligt.” Ropade jag ut i en mer förvärrad röst och sakta började han nå ut från mörkret för att göra sig synlig. Men lika väl som jag visste att detta kan vara min smidiga turdag - så visste jag att det inte var de. Fort stängde jag ute allt ljud förutom det enda som skulle utskilja sig från de andra - mitt onda skratt erövrade personerna gömda bakom en vägg med lådor. Idioterna hann inte ens registrera skotten som utlöstes mot deras håll. Men så fort en kropp föll livlöst ner visste jag att det fanns minst en till kvar någonstans. I ögonvrån såg jag mannen stå kvar på sin plats och observera mig - oss - med intressanta ögon. Rundade hörnet med kartonger redo att skjuta - tills en knytnäve kolliderade med mitt högra öga. Det oväntade - som jag borde förutspått - slaget fick mig att stöna till av smärta och greppet kring pistolen i min hand hårdnade och smällde till honom rakt vid ögonvrån. Leendes tittade jag upp på mannen som även han hade ett leende på läpparna - fair play. Ett litet skratt lämnade min strupe innan högerarmen svängde tillräckligt mycket för att få hans käka att knaka till, innan han kunde förstå sig på vad som pågick slog jag till honom en andra gång och träffade hans näsa som gick itu. Slagen från min sidan fortsatte lika mycket som hans händer försökte få bort mig - ända tills han slog i golvet. En grov spark från min sida fick hans mage att vända sig och de fasta andetagen att gräva sig ut, men han såg sin chans och slog tillbaka. Min överläpp var officiellt brusten och ilskan ökade inom mig. Slagen började återigen träffa hans redan svaga kropp och han valde att dra åt sig mitt vapen placerat bredvid hans ena arm. Självsäkert drog han upp den, siktade rakt på mitt bröst och sköt. Men så fort skottet avlossades - utan en kula - insåg han att mitt fingeravtryck krävdes på avtryckaren. Utvecklingen i världen blir allt bättre säger jag bara. Försiktigt hukade jag mig ner och greppade tag om hans svaga arm som följde min egna rörelse och numera siktade han sig själv under hakan vilket fick mig att hjälpa honom på traven.

”Ett, två, tre.” Räknade Bruce högt för sig själv. ”Ett, två, tre.”
”Du och ditt räknande.” Höger om oss uppenbarade sig Liam med kaffet i högsta hugg och ett beundransvärt äkta leende.
”Hans fokus förbättras.” Påpekade jag åt Bruce som fortsatte slå slagen rakt in i handskarna placerade på mina händer.
”Ett, två, tre.” Viskade han kraftigare ut denna gång. ”Ett, två, tre.”
Så fort de sista räknaorden flöt ut började ett ekande ljud sprida sig och vi alla stannade genast upp, just på grund av att detta ljud var alldeles för bekant. The killing game bytet skulle snart ske. Lossade direkt på handskarna som föll rakt ner och landade platt på golvplankorna, blicken vilade bortåt genom öppningen till det fria från gymmet. Nyfiket promenerade jag sakta framåt med handuken torkandes mitt ansikte, och grabbarna troligtvis i närheten bakom mig.
”Nej, du ska ingenstans.” Skrek någon ut. ”Du ska verkligen inte ut i skogen.” Lika fort som det sista uttalades insåg jag att Jacob kom mot vårt håll med blod rinnandes från olika sår i ansiktet - blåslagen.
”Har du gått in i ett träd eller?” Skämtade jag fram och han suckade drastiskt vilket fick mig förberedd på vad han än skulle säga.
”Du ska bara veta.” Morrade han ilsket ut.
”Vad fan har hänt dig grabben?” Hördes komma bakifrån mig och en svettig Bruce klev tillslut fram vid min högra sida för att göra en handskakning med Jacob. Hans blick gjorde ett försök i att pendla omärkbart från oss två nu ståendes framför honom, med hans finger letandes över det ena såret på läppen och masserade det som snart skulle bli ett grovt blåslag.
”Kan jag be er om en tjänst?” Viskade han ut och kollade runt för att försäkra sig att ingen hört orden komma ur hans mun, han är ju efter allt ledaren för ett utav gängen här - Amazons.
”What’s up?” Valde jag att säga när Bruce inte verkade vilja besvara hans fråga och Jacob själv höll tillbaka.
”Kan ni ta över passet i skogen efter lunch?” Att hans blick verkligen bad om att få höra ett godkänt svar, fick mig och undra vad som egentligen hänt med hans ansikte. För att han gått in i ett träd, är ingen möjlighet längre - även fast det var sagt som ett skämt.
”Finns det något vi borde känna till innan vi svarar på den frågan?” Bruce verkade inte hålla tillbaka alls idag, han ville ha svar på de obesvarade frågorna och lika gärna vill jag det.
”Mötte hon blonda tjejen någonstans på en stig.” En djup suck lämnade hans strupe. ”Hon bad om hjälp men det fanns inget jag kunde göra.” Hastigt drog han händerna genom håret. ”Från ingenstans dök hon mörkhåriga upp och ett slagsmål bröt ut, men innan någon utav dem tog kål på varandra hördes ondskefullt skratt från skogsvrån.” Svettet som sakta bildats började nu rinna från hans hårsäckar och han verkade inte vilja fortsätta.
”Vad hände?” Återigen kom frågan från en otålig samt orolig Bruce som väntade otåligt på ett svar.
”Hon hände.” Hans rädda blick mötte båda våras blickar. ”81 stod där och även fast jag stod säkert på min plats spreds rysningar i min kropp och framför mig stod inte längre någon utav de två andra tjejerna och innan jag visste vad som hände så föll jag ihop på marken.”
”Hon slog ut dig.” Muttrade jag ilsket ut och kände genast en liten bit av oro. Om en tjej kan få Jacob framför mig att slockna, vad kan hon mer göra? Hon kan ju försöka och ge sig på mig, hade dock inte blivit särskilt kul för henne - däremot hade det för mig.
”Det hela är som en k-” Han fick aldrig chansen att avsluta meningen innan Bruce tog valet att bryta in och mumla ut de sista ord som fattades. ”Katt och råtta lek.”

Fotstegen hördes komma närmare bakom mig, och mycket väl visste jag att mannen som stod i den mörka korridoren är den jag söker. Mitt offer. Min belöning. Min väg härifrån.
”Vilket namn gav de dig?” De mörka tonerna i hans röst chockade mig en aning, då det inte var en sådan röst jag föreställt mig, samt aldrig hade jag kunnat förväntat mig att mannen i fråga skulle ha en röst som simpelt skrämmer slag på någon. Ljudet från de närmandes fotstegen slutade upp och när jag halvt vred mig om så jag honom försvinna längre ner i salen.
”Ditt.” Skrek jag tillbaka samtidigt som jag började vandra bort från den döda kroppen till den levande - för nu. Noggrant lyssnade jag och förstod genast att det inte var våra enda steg jag hörde, utom det fanns flera okända runt omkring oss, vilket fick mitt greppa kring pistolen att hårdna när jag rundade ena hörnet fortfarande gåendes efter honom. Hånskrattade tyst för mig själv skakandes på huvudet då min blick landade på männen som vände sig om i skräck - detta var absolut min favorit del. För mycket väl visste de att jag enkelt hade kunnat skjuta de utan att missa.
”Vilket är?” Frågan fick något oväntat att vakna upp i mig. Varför väljer han och frågar det när han mycket väl verkar veta att det är honom jag söker? Och varför försöker han inte göra motstånd? Inget hänger samman.
”Det borde du redan kunna.” Morrade jag ut då han samt hela situationen börjat irritera mig. In och ut, det var hur detta skulle göras. Men nu helt plötsligt följer jag efter mannen jag snart kommer mörda och jag förstår ingenting. Han flyr inte? Han har mannar i hela byggnaden men de gör inget? Han försöker inte förstå vad som händer? Utom han vill endast veta vilket namn jag fick?
”Tycker du kan säga det.” Orden spottades ut från hans sida. ”Om du vågar.”
”Andrew Golding.” Morrade jag fram och väntade på reaktionen jag förväntat mig, men den kom aldrig. Istället öppnade han dörren framför sig och klev in. Ljud hördes komma från rummet framför mig desto närmare jag kom och tillslut klev jag in i ett välskött rum där han satt i en kontorsstol - letandes efter något i lådorna. Personliga fotografier täckte hela den ena väggen och jag kunde inte låta bli att inspektera vartenda synliga. Ett utav de större fotografierna placerat i mitten av väggen bestod av en mörkhårig kvinna med ett nyfött barn i armarna och honom lycklig bredvid. Att det måste vara hans familj var min första tanke, men varför leva ett liv som detta när man har något som det där? Tystnad uppstod då han stannade upp i sina rörelser och sakta drog ut ett vitt kuvert med något klassiskt inskrivet på framsidan. Hans tio fingrar slöt sig kring kuvertet och ett leende lekte i mungiporna under processen. Vem är den här mannen.
”Vad heter du pojk?” Oförståeligt kollade jag rakt på honom nu halv ståendes framför mig.
”Jason McCann.” Mannen fick det framväxande leendet att vakna till liv och jag förstod ingenting. Personen som har kommit för att ta hans liv står framför honom, men han visar ingen rädsla. Vad jag lärt mig, så borde det vara tvärtom.
”Du är svårknäckt.” Han började röra sig närmare mot mitt håll - fortfarande med blicken på det i hans hand. ”Att be sin mördare om en tjänst trodde jag aldrig att jag skulle göra.” Skrattade han fram och tillslut möttes våra blickar. Hans mörka gröna ögon borrade sig in i mina bruna och något sade mig att jag känner denna man. Att jag vet vem han är. Att jag vet att något inte stämmer här.
”Vad är det du ber om.” Frågan som inte var någon fråga flöt ut och leendet från hans sida verkade inte vilja dö ut.
”Ge detta till henne.” Viskade han ut i en mild ton med sin blick vilandes på kuvertet.
”Henne?” Hur fan ska jag veta vem denna person är, ser jag synsk ut eller något.
”När tiden är inne, kommer du veta vem hon är.” Med tårfyllda ögon mötte han min kalla blick och räckte försiktigt fram kuvertet tillräckligt nära för mig att ta det. Ögonbrynen drog sig oförståeligt ihop och jag kände hur pannan skrynklade ihop sig. Att en man som honom ståendes framför mig har tårar i ögonen betyder verkligen att det som finns i kuvertet betyder mer än hans eget liv.
”Några sista ord?” Våran intensiva blick var långt ifrån att brytas och den höll lika väl när jag tog kuvertet från honom och det kalla pappret befann sig numera i min vänstra hand.
”Din dagar är räknade.” Det märktes att hans ordval var försiktigt och att han verkligen menade vad han sade. Men han glömmer en sak, Jason McCann, det är vem jag är och ingen kan bestämma över mig eller mitt öde på denna jord. Med ett leende mötte han mig och med ett leende dog han.

Cigaretten drogs mot mina läppar och drog in långa lugnande drag för var steg som tog mig närmare planet som alldeles strax ska ta mig hem till Stanford. Tålmodigt stod piloten och väntade vid slutet av trappan som leder in i säkerheten - om man ens kan kalla flygning för en säkerhet. Minsta lilla kroppsdel placerade sig tröttsamt i det ena sätet och när jag väl trodde att jag skulle få slappna av kände jag mobilen vibrera i fickan.

”Vad.” Spottade jag ut i telefonen fortfarande på hugget. Cigaretten som nyss varit mellan mina läppar tryckte jag ilsket ner i askoppen framför mig och min blick landade på det vita bredvid.
”Ha inte den attityden med mig.” Skrockade Bruce fram på andra änden. ”Gick allt som planerat?”
Så fort han frågade det jag helst inte hade velat höra fastade blicken återigen på det kuvert mitt framför mig. Hjärnan bad om att få kasta bort det som skit, men hjärtat talade emot för första gången på länge. Vad jag kommer göra med det när planet stannar på kanadensisk mark, vet jag inte. Men för nu känns det bra och se det nedskrivna 'till dig' på framsidan, och hade jag inte vetat bättre så hade jag tagit det som en inbjudan till att läsa. Men något sade mig att detta kuvert även skulle växa och bli viktigt för mig - tro det eller ej.
”Allt gick som planerat.” Svarade jag snabbt så att han inte skulle behöva vänta alltför länge. Men tystnaden som tog över på bådas ändar och andetagen från hans sida talade om det jag redan visste - han vet att jag ljuger.
”Ingen kommer vara i huset när du är framme.” Tacksamheten ökade då han släppte det andra ämne och min blick letade sig ut över flygplatsen som sakta men säkert började tas över av den makalösa orangegula solnedgång och lika väl vet jag nu att denna dag - detta uppdrag - är ett avslutat kapitel. Men tacksamheten sjönk så fort jag kom tänka på vad han precis sagt.
”Hur fan ska jag kunna komma in utan nycklar hade du tänkt?” Morrade jag ut i luren och han valde att skratta till svars.
”Du löser det.” Mumlade han skyndat ut och innan jag hann säga något avslutades samtalet. Löser det my ass. Kyle och Liam är fortfarande iväg på camping, Bruce och Matt ska iväg någonstans och det lämnar få alternativ. Patrik? Luke? Men så fort dessa två namn flöt förbi började ‘tänk inte ens tanken´ eka om och om igen när jag kom tänka på ett tredje namn jag inte ville tänka ut högt. Glöm det Jason. Du kan inte gå dit. Eller?

---

Spänningen inom min kropp byggdes på för var minut som gick. När som helst kan jag explodera. Händerna spända i knytnävar, tänderna hopbitna, fötterna studsandes, kroppen drypande av svett. Sög på ett långt andetag som fick mig att arbeta vidare med mina obevekliga angrepp på boxningssäcken framför mig. Timmar har troligtvis flugit förbi och jag är medveten att mina sömntimmar är lång bakom mig. Frustrerat morrade jag ut som ett djur och slog till med axeln i boxningspåsen och lär benen förverkliga de sparkarna som väntat på att få slå till. All styrka längst min muskulösa kropp började vakna till liv, armarna samt benen utövade det de är bäst på. Men det fungerade inte för att få bort tankarna om uppdraget som ska vara gjort under dagen. Kroppen började sakta ge upp och mycket väl visste jag vad som är tvunget att göras - ett telefonsamtal. Hantera situationen och få det överstökat. Masserade mina ömma knogar som blivit utsatta för våld utan några som helst handskar på och tog tag i handduken för att kunna torka mitt svettiga ansikte. Med förväntansfullt skakande hand knappades numret jag memorerat i alla dessa år in på min svarta iPhone och högtalaren sattes på.
”Kod.” Den kvinnliga rösten gick rakt på sak som varje gång.
”7381.” Fick jag snabbt ur mig undertiden de nödvändiga sakerna utplacerades på sängen framför mig.
”Saknat mig?” Rösten som i början verkade som vilken annan visade sig inte längre vara obekant för mig.
”Lena.” Mumlade jag ut och kände hur hon efter bara dessa få ord börjat irritera mig.
”Mhm.” Fnissade hon fram. ”Saknar dig i sängen, Jason.”
Att hon verkligen förväntar sig ett svar från min sida visar bara hur ointelligent hon är. Enda anledning till att jag för två månader sedan - på middagen mellan alla gäng - fick upp ögonen för henne var tack vare alkoholen i min kropp. Ska man även vara ärlig, så är hon ingen man vill ha mer än en gång i sänge. Tystnaden la sig på min ände, samt hennes där hon troligtvis väntade på ett svar men en suck hördes genom luren och äntligen började hon fatta vinken.

”Gate C10.” Började hon. ”Privatplan till Kalifornien.” Och det - tillsammans med ett ohörbart mummel - var de sista jag hörde innan samtalet avbröts. Allt detta betyder endast en sak, uppdraget är större än vad någon hade kunnat ana.

Smothers perspektiv.
Mina långa mörka fingrar knackade försiktigt på det massiva träbordet i rummet. Med mina ögon skannade jag av ansikte för ansikte som befann sig runt bordet från min plats i huvudsätet. Många stirrade tillbaka med väntande uttryck samtidigt som vissa gjorde allt för att inte märkas. Men platsen rakt framför mig - på andra sidan bordet - var tom och personen i fråga var medvetet frånvarande från dagens festligheter.
”Varför är vi här?” Vågade Julian från sin plats längre ner äntligen fråga. Min blick letade sig ut genom det stora fönstret och sakta tog jag in vyn av löven fallandes mjukt runt huset. Även det är en påminnelse om de grå dagarna som blivit mitt liv - allting faller isär eller på plats.
”Jag har ett förslag till er alla.” Min gamla röst kraxade till för var ord. Åldern samt rökningen har definitivt börjat sätta sina spår på mig. Saker har börjat förändras och just därför kan jag inte låta bli att inspektera alla unga ansikten runt bordet om och om igen. Alla dessa generationer sittandes i samma rum med mig får ut så mycket av livet. ‘Skjut först, fråga sen’ är mottot alla dessa följer och det är nödvändigtvis inte min stil, men så länge jobbet blir gjort har jag ingen rätt att klaga.
”Vi har inte hela dagen.” Xavier kollade otåligt på klockan. ”Har saker att göra.”
Många gånger har jag glömt att dessa killar låter dagarna, veckorna, månaderna gå snabbt. In och ut - det är hur världen fungerar idag. Att avundas deras glänsande hår, ljusa ögon, perfekta ansikten, entusiasmen för livet var något jag dagligen gör. Allt eftersom det för länge sedan övergav mig själv och lät det gråa håret, nedsänkta ansiktet samt den kvicka attityden att ta över. Kloka farfar - det är vad de kallar mig.
”Jag behöver er hjälp.” Erkände jag.
”Hjälp?” Brooke lät inte spilla någon tid på att fundera på den frågan mer, uppenbart lätt irriterad för han varit tvungen att strunta i sina dagliga rutiner för detta möte. Utan någon eftertanke reste jag mig upp och alla mina leder knakade till.
”Jag tror att det är dags för rensningen.” Alla runt bordet satte sig mer rakryggat upp och många utav dem skrubbade sina ansikten för att försöka förstå bättre.
”81.” Numret lämnade min strupe i förakt. ”Hon har tagit för mycket av oss alla.” Mina fötter började bära mig runt i rummet, med händerna placerade bakom ryggen på ett auktoritativt sätt. Ingen vågade kolla upp. Ingen vågade tala. Min vrede var uppenbar och det skapade den påtagliga spänningen i luften.
”Vi måste träffa hennes svaga punkt.” Beslutade tillslut att hålla detaljerna i mina planer vaga. Att jag kunnat lita på dessa personer i rummet vet jag, men en situation som denna kan förändra alla.
”Det här låter inte bra.” Viskade Tim fram.
”Tvinga er kommer jag aldrig göra.” Det var ren sanning från min sida. ”Men jag vet att de flesta vill gå till rätta med detta.”
”Hon är för stark.” Xavier verkade nästan rädd för att ens prata. ”Alldeles för stark.”
”Men hon är inte oövervinnelig.” Påpekande Brooke. Ingen förnekade - för det var sant.
”Alla här inne borde vara mer än villiga att delta.” Min röst var bestämd. ”Jag säger inte att det kommer bli lätt, men att försvaga henne tillräckligt så att hon inte kan återhämta sig är en början.”
”Vad exakt är det du föreslår?” Hördes komma från någon utav dem. Ett ondskefullt leende uppstod på mina läppar vilket alla märkte av. Inga ord behövde sägas.
”Tror du verkligen att detta kommer fungera?” Xavier korsade armarna. ”Vi vet allihop att hon inte kan knäckas.” Kring bordet uppstod genast ett dussin av överenskommelser om den saken.
”När det är dags, kommer jag att ha ert stöd.” Morrade jag ut.
”Varför är detta så viktigt för dig nu?” Kom från en yngre kille i slutet av bordet. Hans namn hade jag på tungan men för nu kunde jag inte minnas. ”Jag råkar gilla henne, hon är sexig.”

Viskningar uppstod genast i rummet och hesa skratt hördes från varje stol. Det minst diskreta skrattet kom självklart från personen som sagt det, min kropp må ha åldrats men mina reflexer att dra en pistol har aldrig försvagats. Snabbt drogs den fram i min hand och utan att tänka efter sköt jag honom i axeln - rakt igenom. Den röda vätskan stänkte ner väggen bakom och han föll hukandes ihop av ren smärta.
”Någon mer som vill ha en kula i sig?” Frågade jag rasandes. Allas blick pendlade från mig till personen nu skottskadad, en aning oroligt tittade de sedan på varandra. Troligtvis med samma tanke i huvudena - ‘Bossen han har blivit galen.’
”Vi är klara för idag.” Sade jag bittert och smällde pistolen rakt ner i bordet. Dörren öppnades och våran privatläkare skakade endast irriterat på huvudet undertiden alla började försvinna ut från rummet. Lika mycket som jag inte kände för att bjuda på ett hjärtligt farväl - kände inte de heller det.

Tröttsamt klättrade jag uppför trapporna i nästan sprucket trä och försökte ivrigt bara ta mig raka vägen till mitt kontor - bort från ungdomarna. Hårt smällde jag igen dörren till mitt kontor och placerade mig i den bekväma stolen suckandes.
”Vad hände? Jag hörde ett pistolskott.” Lämnade min sekreterare samt dotters - Lenas - läppar så fort hon klev in på mitt kontor. Hennes skimrande blonda hår glänsandes tack vare belysningen i rummet.
”Det är inget, älskling.” Sade jag lugnandes. ”Bara ett missförstånd.”
”Uppdraget med 7391 är påbörjat.” Mumlade hon tillslut ut och sökte efter min blick.
”Uppstod några frågor?” Hon närmade sig skrivbordet och placerade sig sittandes i en utav fåtöljerna mittemot mig, vilket fick mig att lugna mig nästan omedelbart.
”Nej.” Tacksamt nickade jag. ”Vet han vad uppdraget går ut på?” Min blick vandrade direkt upp och mötte hennes nyfikna blick. Hon är ju efter allt min dotter - pappas flicka - så att kunna tala med henne om dessa saker är normalt.
”Så länge det blir gjort behöver han inte veta.” Tonen min röst hade kunde inte missuppfattas.
”Vad händer om han får reda på det?” Hon verkade bygga upp oron för varje sak hon eller jag sa.
”Det kommer han inte.” Ett leende uppstod på mina läppar och det kändes äntligen som att pusselbitarna börjat falla på plats.

 

Med osäkert snabba steg klev jag nerför flygplanstrappan och tog mitt första steg på amerikansk mark. Klädseln på min kropp blev en sista minuten sak, även håret som stod ofixat åt alla håll och min vardagliga inställning saknades på grund av dem. Det första som uppmärksammades från mitt håll var den person - någon slags butler - med nycklar i handen som troligtvis tillhör den bmw x6 parkerad i bakgrunden. Vilken välkomning. Dessvärre var inte min trevliga sida framme en dag som denna så ryckte endast åt mig nycklarna och klev förbi honom utan minsta lilla blick ditåt. Så fort min kropp sjönk in i lädersätet kände jag hur lugnorna började bränna - på samma sätt som om de skulle vara ett maraton jag delar i. Körde sakta ut från flygplatsens baksida och direkt syntes människor till som begav sig fram och tillbaka med stora packningar - till skillnad från mig. Att jag för bara någon timme sedan var i mitt eget hem - på kanadensisk mark - och nu befinner mig plötsligt i ökända Los Angeles - på amerikans mark - känns av någon anledning bra. Det var ett bra tag sedan en känsla som denna tog över min kropp - från topp till tå. Men innan jag hann tänka vidare på något mer så vibrerade mobilen till vilket fick mig att stanna upp vid vägkanten. Så fort jag slängde en blick på mobilskärmen visste jag att det var dags. Som jag längtat.

Från Smothers:
Andrew Goldberg
Pacific road 17
LA, Kalifornien
Belöningen ligger på 90 000 dollar. Fullfölj uppdraget eller ta konsekvenserna. Välj klokt.

---

Från och med detta kapitel kommer förändringen mellan vissa relationer vara drastiska, vilket leder till ännu mer spänning. Har någon utav er lyckats klurat ut vad det är för uppdrag Jason ska göra? Tell me!

Ett namn. Fem ord. Allt som krävdes för att röra om i den perfekta grytan. Tankar inom Amanda gjorde plats åt det hennes bästa vän precis gått rakt på sak med. Lika mycket som hon visste att hon kan ha rätt, så ville hon inte se det som en möjlighet. Hade någon hällt ut glaskulor på golvet framför, hade det fortfarande inte fått Victoria att vakna till liv från den ställning hon befann sig i. Fokusen på Amanda var lika stark vare sig hon stod framför henne eller hade börjat gå bortåt. Undertiden tystnadens krig pågick inomhus så sköts leenden från tre vänskapliga relationer fram och tillbaka - ingen visste vad de hade och vänta sig.

Amandas perspektiv.
‘Vet han vem jag är’ det enda som ekar om och om igen i mitt huvud ända sedan jag lämnade henne ståendes kvar i sitt hem och gjorde dessa tre sällskap i bilen. Det är även det enda jag inte tillåter mig själv att svara på. Hon är min bästa vän, vare sig hon är 81 eller Victoria, så finns hon kvar vid min sida i vått och torrt. Lika mycket som hon ser mig som en viktig del av sitt liv, så är hon även det för mig. Förnekelsen att sakerna hon fått gå igenom inte förändrat henne, har aldrig varit ett alternativ. Hon är inte samma tjej med ett leende på läpparna från morgon till kväll, och mycket väl vet jag att hon aldrig kommer bli den hon en gång var igen.

”Kom igen en sista gång!” Leendet spred sig på bådas läppar desto fler gånger stenarna studsade rakt ut i sjön. Bunken mellan oss två innehöll nu endast en sten och den drog jag snabbt åt mig skrattandes. Sakta knöt sig fingrarna kring stenens kalla yta och jag hoppades på att få in fler studsar än innan.
”Du suger.” Hon tog sig för huvudet skrattandes då den sista stenen endast gjorde en studs och sjönk sedan ner i mörkret av sjön.
”Ska du med till brasan ikväll?” Traditionen som sker varje år vid denna tidpunkt, och även den tradition hon vägrar att följa. Hennes blick sökte sig upp till mig i ett försök att övertala mig om att släppa ämnet, men vi båda blev avbrutna när rop från terassen på husets baksida hördes och Victoria skrek snabbt tillbaka att vi kommer snart.
”Mamma försöker övertala mig.” Mumlade hon ut och lika mycket som jag visste att hon inte vill dit av en klar anledning, så vet jag även att hon vill men vågar bara inte.
”Funkade det då?” Förväntansfullt väntade jag på hennes svar undertiden vi började vandra fram och tillbaka upplockandes saker som skulle läggas undan här nere vid sjön. Hon försvann snabbt upp på deras yacht där sakerna släpptes och istället för att gå ner direkt gick hon längst fram på båten och ett leende spred sig på hennes läppar - med blicken ut i det fria.
”Det vet du att det inte gjorde.” Viskade hon ut när hon skyndade tillbaka till mig. ”Vi borde skynda oss innan maten blir kall!” Hennes hand snuddade en sista gång vid båträcket och hennes blick utlöste endast lycka. Att man kan älska något så mycket hon älskar havet - kommer jag aldrig förstå. Hand i hand med stora leenden steg vi av yachten och när blickarna möttes visste jag en sak, och en sak bara, detta är en vän för livet.

Ett minne blått. Det är vad de är. Tjejen som blev känd för sin osäkerhet finns inte där längre, men min bästa vän finns fortfarande - vid min sida som från första början. Därför hade - har - hennes fem ord sådan påverkan på mig. Aldrig har hon sagt eller kommer säga något hon inte menar, eller känner av. Otåligt fortsatte jag pilla med fingrarna som är utplacerade i mitt knä, fann mig själv lyssna in på konversationen mellan Kyle och Julie i baksätet och kunde i ögonvrån se Liam fokusera rakt fram i mörkret med högerhanden på ratten och mobilen i vänsterhanden. Vet han vem hon är? Att 81 är Victoria? Skärp dig Amanda, det kan han inte göra.
”Dagdrömmeri?” En knuff från hans armbåge landade lätt på min vänstra arm och genast återvände jag till verkligheten. Hans fokus låg fortfarande framåt, men istället för att ha mobilen framme så var den undanlagd och numera var hans andra fokus på mig.
”Kan man säga.” Leendet som växte fram på mina läppar vet jag inte om man ska kalla för falskt, men riktigt var det inte.
”Något intressant?” Tonen i hans röst fick mig och distansera mig en aning - medvetet. Den var inte som den brukade och för första gången ifrågasatte jag min tillit gentemot honom.
”Skulle jag inte påstå.” Denna gång var jag väl medveten om att leendet var påtvingat men det behövde inte han veta. Gav det ett försök att vilseleda honom mot en annan direktion - hoppfullt.
”Så..” Hans röst tvekade. ”Hur känner du och Victoria varandra?” Högerbenet började skaka, som det alltid gör när han har mer och säga. Svalde hårt och drog långsamt handen genom mitt blonda hår med tankarna i full cirkulation.
”Vi är barndomsvänner.” Svarade jag ärligt i sin enkelhet.
”Så du känner henne bra?” Av alla frågor, så är det denna som avslöjar agendan och det här känns inte bra. Hon har rätt när det kommer till att oroa sig.
”Bättre än någon annan.” Och så fort orden lämnat min mun spändes hans händer kring ratten. Lika gärna som jag ville att han skulle svara med förklaring om vad det är han tänker, så ville jag inte ha något svar - vilket jag inte heller fick. Tiden måste ha runnit iväg fortare än fortast då bilen helt plötsligt körde in på en grusväg som man även kunde se på alla skräckfilmer. Vilket det även kändes som - en skräckfilm. Det är komiskt att jag finner mig själv frukta en skog när jag har Victoria - 81 -väntandes där hemma. Den lilla flickan hon en gång var växte upp till en kvinna med sina egna anspråk på livet. Någon som aldrig kommer att ligga andra till last, som aldrig kommer erkänna att även hon har drabbats av sorger och besvikelser, att hon haft drömmar som andra förlöjligat. Hon kommer alltid vara klippan i en strid, en som uthärdar allt utan att klaga och vars skönhet inte fördärvas utan formas av den framforsande smärtan som sköljer över henne. Varje gång våran blick möts skymtar jag något djupt där inom henne som varken Jason, Smothers eller någon annan kommer att kunna knäcka. Något som är hårt och obevekligt som ett kalkstensblock. Något som troligtvis i slutändan kommer bli hennes eget fördärv, men någon annans räddning. Enda sättet för att kunna överleva det som komma skall - är att frukta henne.

”Kommer vi vara ensamma här ute?” Exakt som billjusen gjorde skogsvägen tillräckligt synlig för att kunna följas, talade hennes ansiktsuttryck tydligt för en sorts oro. Skakade roat på huvudet och nickade, vilket fick tystnaden att ta över återigen här i framsätena, raka motsatsen var det dock i baksätet där Kyle och Julie verkade ha funnit ett gemensamt samtalsämne. 
”Är du rädd?” Hennes blick vandrade upp mot mig istället för på mörkret framför och hon verkade uppskattat tänka över frågan med ett litet leende lurande på hennes läppar.
”Vi två är inte som Victoria och är vana vid miljöer som dessa.” Skrattade hon milt fram.
”Victoria?” Frågade jag förvånat och av någon anledning verkade det inte som att hon tänkte efter riktigt innan hon sa något, det bara slank ut och samtidigt som det uppskattas från min sida så kanske det är lite väl mycket att fråga om Victoria? Men hon verkar inte ha något emot det?
”Hon är en riktig vilde.” Roat skakade hon på huvudet. ”Hon var ensam mitt ute i ingenstans.” Hennes leende, skratt samt den roade skakningen på huvudet blev som bortblåst.
”Varför var hon det?” Nu förstod jag inte längre någonting.
”För att överleva.” Vattnet som jag precis försökte få i mig fastnade i halsen och jag hostade till vilket fick henne att snabbt kolla upp mot mitt håll med blicken i shack och med vidöppen mun - hon visste inte vad det var hon sa.

”Näst sista momentet börjar snart.” Konstaterade Bruce då vi började packa up våra saker inspekterandes lägenheten, tillhörande något som ska föreställa ett lyxhotell, som vi fått bosätta oss i dessa två dagar vi är här och hjälper till och håller koll på allt. 
”Vilka är kvar?” Hängivenheten hördes i min röst. Två papper hamnade framför mig och Matt som ivrigt läste om nummer tio samt nummer trettionio.

"Finns mycket och läsa om båda." Skrattade Matt fram och Bruce skakade bara på huvudet. Men det höll jag med om, det är en fördel att veta mer om vem det är som kämpar för överlevnad. Bruce släppte till slut ner det tredje - sista - pappret som stillsamt flöt ner och vi alla kollade på varandra.
”Det finns bara ett nummer?” Denna gång var det jag som valde att säga något först.
”Det var allt vi fick.” Oförståeligt ryckte Bruce på armarna. Men innan någon utav oss hann säga något mer öppnades dörren där Jason med Kyle hack i häl klev in och gjorde sin väg fram till vardagsrummet.
”Det börjar!” Att jag trodde min hänförelse var over the top, visade sig vara ingenting jämfört med vad Kyle kände. Lika fort som de kommit in, så fann de sin väg ut på den stora terassen blickandes ut över skogspartiet. Vi tre som fortfarande var placerade i soffan skyndade lika fort ut och på varje terass kring oss stod olika gäng - lika spända - och fokuserade framåt där man ännu inte kunde se någon. Men när den yngre generationen av Smothers fann sin väg ut visste alla att det var snart dags för det vi alla väntat på.
”39.” Hördes från högtalarna och fram ur skogen blev en medellång, blond tjej utknuffad med handklovar runt handlederna. Skratt, rop, komplimanger hördes komma från alla håll och lika mycket som hon verkade hata stället hon befinner sig på så log hon glatt.
”Sju av tio.” Bedömningen mellan oss fem började genast ta plats och Matt verkade stolt över sin sjua han gett henne.
”Fem av tio.” Muttrade Jason ut. ”Efter att jag testkört henne i sängen får vi se om jag lägger till något.”
”Typiskt dig.” Skrattade Bruce ut och vi alla skakade roat på huvudena.
”10.” Så fort numret blev sagt märkte man hur flera gäng runtomkring började skrika och hålla tummarna för denna tjej. Måste vara så att de känner henne. Med sitt mörka hår uppsatt i en tofs skuttade hon fram till den andra tjejen, även hon här hade händerna fast ihop.
”Tio av tio.” Jason gav det ett försök i att vara komisk vilket inte gick vägen då han själv inte verkade något intresserad i denna tjej.
”Sju av tio.” Skrockade Matt ut.
”Är du generös med dina sjuor idag eller?” Skrattade jag fram och grabbarna var snabbt i djupt skratt.
”81.” Minsta lilla ljud som hördes uppstod och vi alla - på alla terasser - började röra fötterna ohörbart sakta ännu nämre balkongräcket där det olyckligvis tog stopp.
”Var är hon?” Viskade Kyle ut så tyst han bara kunde men han fick inte något svar då allihopa var så fokuserade på minsta lilla skogsvrå. Den blonda utav de två tjejerna redan synliga, började sakta backa undan men hon mörkhåriga verkade vilja bevisa något genom att stå kvar.  
”Komsi komsi!” Skrek hon ut vilket fick oss alla att flaxa blicken rakt fram - i mitten av skogen - där man kunde se ett par långa ben i sin alldeles egna skugga kliva ut men stanna upp precis på kanten av skogens mörker. Undertiden blondinen gjorde så gott hon kunde med att inte synas i bakgrunden av - uppmärksamhets älskande - brunetten som gjorde allt för att provocera 81 som dolde sig i mörkret.
”Döda.” Ordet vi alla väntat på hördes. Nummer 39 sprang och sprang tills hennes ben inte skulle kunna bära henne längre - bort in i skogens djup. När min blick letade sig mot den springande blondinen, missade jag själva processen som förde fram 10 mitt framför 81. Olika sorters gester tog plats men fortfarande stod hon kvar på sin plats - orörd. Ansikte mot ansikte och personligen kände jag en viss avundsjuka i att inte kunna se ansiktet tillhörande nummer 81. Handklovarna på bådas händer hördes gnissla genom luften, men inom ett ögonblick hamnade handklovarna tillhörande 81 runt halsen på nummer 10 och kvävde henne sakta men säkert. Gänget precis bredvid oss slutade andas, och skrikande svordomar kom från något gäng två snepp till vänster. Brunettens kropp, började sakta sjunka lägre och lägre ner till marken och endast det visade vilken kraft den okända 81 har - ingen har chansen att kämpa emot. Hennes knän slog i marken full av grässtrån, döendes, men helt plötsligt släppte nummer 81 dödsgreppet med handklovarna kring hennes hals. Ingen förstod vad som precis hänt. Ingen förstod varför det hänt. Hon dödade henne inte - hon skickade ett meddelande. Mörkret slukade upp hennes ben och det slog oss allihopa att hon inte var där längre.

Mörkret till vänster slukade träden till skillnad från träden till höger som var lika ljusa som det vita ljus man ser då man står inför döden - tro mig jag vet. Benen i full fart med kroppen i samma rytm, håret i en numera lös tofs, svett rinnandes från ställe till ställe och endast mig själv springandes fram på en skogsväg. För var stund som jag spenderade ute i morgonkylan ändrade mina nakna knogar nyans till en betydligt vitare. Ljudet i hörlurarna dog ut, men lika snabbt ekade en ny låt ut från hörlurarna vilket endast fick mina ben - samt kropp - att höja tempot. 

”Dansa med mig.” Lämnade hans läppar i ett försök från min sida att försvinna in i folkmassan. Hans arm räcktes ut vilket fick mig att halvt snubbla in i hans famn, så fort huden möttes spred sig en känsla genom mig kropp - hans med.
”En dans.” Förtydligade han. ”Snälla?” Ordet som används i dessa sammanhang flöt av hans tunga lika lätt som en fjäder. Hans ögon lyste ivrigt upp i mörkret och lika gärna som jag ville erkänna attraktionen som skedde mellan oss kunde jag inte.
”Jag kan inte dansa.” Hans blick bröts från min och vandrade - av någon anledning - ner mot min hals. Sekunden efter uppstod ett litet flin på hans läppar och genast smällde jag till mig själv mentalt då jag förstod vad han måste ha kollat på - mina halsådror darrandes för varje hjärtslag.
”Du dansade precis.” Ett steg närmare tog han - om det ens var möjligt. Näsa mot näsa, ögon mot ögon, mun mot mun. Han vet verkligen inte vem jag är. Men jag vet vem han är. Lika gärna som jag vill erkänna att en dans inte skulle göra någon skada, så kunde jag inte göra det riktigt än.
”Dags för mig att gå.” Så fort jag fått det sagt blev flinet på hans läppar lite större för varje andetag vi båda tog. Försökte ge honom en blick som hade räddat mig ur denna situation, men fastnade djupt inne i hans lätt vackra hasselbruna ögon och uppskattade deras skönhet. Att jag blev tagen på sängen varje gång våran blick möts skulle vara en underdrift.
”Skulle inte du gå?” Shit. Blicken från hans håll stirrade rakt in i min avslöjandes allt jag inte ville veta - han tog mig på bar gärning. Varför var jag tvungen och stirra in i hans lite väl länge. Varför. Vände huvudet till och lät håret dölja mitt ansikte som av någon anledning rodnat upp. Verkligen Victoria? Rodna?
”Det ska jag.” Med det sagt vände jag mig helt om, men innan jag kunde ta ett steg till greppade han tag om min arm. Impulsivt vred jag om hans fingrar men släppte genast taget då jag märkte hans funderande blick - kvällen i skogen återspeglades troligtvis i bådas tankar nu. Men innan jag gav honom chansen att säga något smälte jag mig baklänges in i folkmassan och sakta men säkert blev avståndet mellan oss två betydligt större.

Andetag för andetag lämnade min kropp samtidigt som pulsen ökade något så extremt vilket orsakade mig att stanna upp mitt ute på denna ödelagda skogsväg - närmare hem än innan. Mina tankar talade om det jag redan visste, att jag måste lugna mig. Hjärtat hade ingen förklaring på varför något utav detta sker och jag själv kunde inte göra något annat än att inse det jag har mitt framför ögonen. Musiken som ekade rakt ut genom hörlurarna sekunden innan var numera knappt hörbar även för mig själv - bara för att sansat kunna tänka igenom allt. Ända sedan min första dag tillbaka då jag avslöjade mig inför människorna i kyrkan, verkar det finnas ett ständigt växande problem - Liam. Att han anar något har jag redan förstått. Men han kan väl inte veta vem jag är? Eller det kanske är hans sätt att lära känna någon? Men så naiv är inte ens jag och går på det sista. Varje blick från hans håll säger det han egentligen vill fråga - det han vill ha svar på. Men vad det är vet endast han.
”Var är ni?” Rösten bar mig knappt då jag klivit in i värmen och stängt ute kylan.
”Vardagsrummet.” Svarade någon i lika hög röst som mig själv. Tröttheten som tagit över kroppen gjorde det inte möjligt för mig att göra något annat förutom att vandra inåt med springskorna fortfarande på fötterna. Drog ut håret helt ur tofsen och möttes av två diskuterandes bästa vänner.
”Vad är så intressant?” Frågade jag lika fort som jag lät min kropp falla ner på ena änden av soffan.
”Bli inte sur.” Slängde Julie snabbt ur sig och mitt huvud for upp vilket orsakade mer illamående än innan.
”Nå?” Spottade jag ut då ingen utav dem verkade våga fortsätta den meningen.
”Liam ringde..” Valet av hennes första ord var inte det smartaste då mitt blod började koka. ”Och frågade om vi skulle vilja göra honom och Kyle sällskap under deras camping.”
”Ni två?” Kunde inte hålla skrattet torrt. ”Campa?” Ifrågasatte jag för att försäkra mig själv om att jag hört rätt, men även för att se om de båda förstår vad detta innebär.
”Sluta.” Skrockade Julie fram vilket fick mig och skratta ännu mer.
”Ni kommer inte överleva där ute.” Konstaterade jag det uppenbara med och mitt huvud befann sig på sned samtidigt som jag fortfarande skrattade åt tanken. Dessa två framför mig, sovandes mitt ute i skogen i ett tält - good luck.
”Ska vi slå vad eller?” Sköt Amanda fram och genast visste jag vad det var hon försökte göra. Utmaningar är något jag aldrig backar undan från, utom värdesätter högre än något annat. Mitt huvud rörde sig i en road nick.
”Vad blir priset?” Nyfiken verkade ta över Julie helt plötsligt.
”Äran.” Mumlade jag ut under en sista gäspning som räckte för att ögonlocken skulle bli allt tyngre, prat som jag endast uppfattade som mummel hördes så nära som det bara kunde, men det hindrade inte min kropp från att falla i en djup sömn.

Jason’s perspektiv.
”Allvarligt?” Min blicken vandrade på Liam samt Kyle som springer fram och tillbaka med saker i sina händer.
”Hur många gånger ska vi behöva svara på den fråga?” Mumlar Kyle ut och ett flin letade sig fram på mina läppar.
”Så många som krävs för att jag ska kunna förstå anledningen till varför ni väljer och ta med tjejer ut i skogen.” Påpekar jag. ”Ni vet det väl? Tjejer?” Skrattar jag fram.
”Du och Victoria kan ju alltid joina.” Meningen med detta påstående från Liam förstod jag inte eftersom han om någon är väldigt distanserad från henne. Han kanske - äntligen - har släppt hela tanken med att hon och 81 är samma person.
”Så hon ska inte med?” Frågar jag förvånat i en relativt svag röst. Väntade tålmodigt på ett svar, men det enda jag fick var bara en nekandes skakning på huvudet. Återigen tog tystnaden över i hela huset. Matt famlade i garaget och Liam fortsatte springa runt - båda två som vilsna hundvalpar. Men att dessa två snart beger sig iväg och att Bruce var iväg med Matt för att planera morgondagens uppdrag - som endast jag skulle på - betyder att jag har huset för mig själv. Kanske borde jag göra rent mitt vapen - för tredje gången gilt. Eller så fortsätter jag uppskatta dagen som den är, innan det är dags att vakna upp och åka iväg. Vad det är jag ger mig in på har jag inte fått veta, vilket får mig och förstå att jag ens kommer få det.

”Det finns bara ett papper i kuvertet?” Så fort jag kliver in på kontoret möts jag av Bruce som sitter med ryggen emot och försöker laga ett nyligen inköpt vapen.
”Inget mer?” Ifrågasätter han chockat men fortsätter hålla blicken samt fingrarna på den nya leksaken.
”Vad exakt är det för uppdrag.” Mumlar jag ut och det får räcka som svar på hans nyligen sagda fråga, för om jag hade alla papper som vanligt hade jag inte behövt ställa någon sorts fråga om den saken. Aldrig förut har jag ifrågasatt. Greppet med fingrarna kring allt lossnade samtidigt som hans huvud vrids bak mot mig. Han öppnar munnen för att säga något, men den stängs och kort därefter återigen öppnas.
”Tro mig jag vet inte.” När dessa fem ord uttalades så visste jag inte längre vad jag ska förvänta mig. ”Det enda jag vet är att de bad om dig.”
”Varför känns inte det här bra.” Viskar jag ut och kollar ner på det vita pappret i min hand. Allt som står är tiden, platsen och vilket vapen jag ska använda. Inget namn, ingen fakta, ingen anledning till mordet. Ingenting. Mitt sinne är lika blankt som informationen på pappret.
”Kom ihåg att vara snabb.” Var det enda han kunde säga då han själv var bortblåst i sina egna tankar.
”Alltid.” Morrade jag ut och instinkterna att döda slog in. Hur svårt kan det vara?

Victoria’s perspektiv.
Någonstans avlägset bor hördes ett ljud som verkade komma närmare och närmare. Ögonlocken fladdrade till och mörker som tog över utomhus - även inomhus - var det enda jag möttes av. Stängde de i ett ögonblick men de for ännu en gång upp då ljudet av en biltuta väckte mig helt till liv igen efter troligtvis någon timmes sömn. Sträckte mig en aning för att nå upp till lampan bredvid soffan men då mina fingrar precis nuddade bandet som skulle föra tillbaka ljuset - kunde jag inte få ett grepp kring hela. Ännu en gång ekade ett förfärligt ljud - denna gång högre - och tvivelaktivt ryckte jag mig sittandes upp gnuggandes ögonen i ett försök att få komma tillbaka till verkligheten.
”Tänkte precis väcka dig!” Huvudet sköts åt vänster och möttes av letandes Julie - med ingen kofta på. Min hand kunde endast förmå sig att peka på den svarta läderfåtöljen där hennes kofta skrynkligt låg placerad.
”Har du väckt henne?” Hördes från hallen fortare än vad mina egna ord kunde finna sin väg ut. Istället för att säga något började jag vandra ut från vardagsrummet med Julie hack i häl. Framför den stora spegeln i hallen stod Amanda som precis hade börjat dra på sig skorna omedveten om att jag stod någon ynka meter ifrån - fortfarande med orden i mun. Men då det såg ut som att hon fått en elstöt genom kroppen då hon såg min skugga - visste hon att jag var uppe. Vilket härlig påverkan jag har på människor.
”Du skrämde mig!” Gnällde hon eländigt ut samtidigt som Julie gick förbi skrattandes. Mina läppar drogs isär och tungan började enkelt röra sig för att få ut orden - men avbröts av en manlig röst.
”Är ni redo?” En muskulös kropp gjorde sig synlig i dörröppningen - Liam. Hans skratt letade sig ut lika mycket för varje blick han slängde på Amanda eller Julie, men det skrattet dog ut då min trötta samt irriterade blick mötte hans.
”Kan du hjälpa mig med detta?” Julie’s ljuva röst fick honom - inte mig - att titta bort och hjälpsamt ta emot väskan som de skulle ha med sig. Blicken från mitt håll lämnade aldrig honom.
”Vet han vem jag är?” Blev sagt så fort det bara var två personer kvar inomhus - mig själv och Amanda. Utifrån hördes skrattet från Liam, pratet från Julie och Kyle kunde jag skymma genom dörröppningen - med sin blick på oss två inomhus. Lätt började hennes händer skaka och det gjorde mig bara ännu mer irriterad. Han vet var jag bor. Han vet vem mina närmaste är. Men vet han vem jag är? Det är den fråga jag vill ha svar på, för hans blickar säger lika mycket som min egen gör. Hunger. Med alla känslor spelades olika spratt, glömde jag ett tag bort varför jag egentligen är tillbaka. Men nu har jag öppnat ögonen igen. Det som finns inom mig, det som värmer mig - är endast kyla. Men att jag som är känslokall känner något för ingen mindre än Jason McCann är en sak, men det är en totalt annan att han aldrig kommer få veta det. Ingen kommer.
”Vet han vem jag är?” Upprepningen av min fråga förde endast fram min mörka sida ännu mer. Hennes blick som tidigare var placerad i höjd med min egen, sjönk bokstavligt talat ner i marken som ett sjunkande fartyg. Svaret på den fråga ligger i Amandas händer - om hon inte vet så kommer hon snart veta.

---

Har verkligen haft fullt upp med saker och ting eftersom skolan börjat igen. Så det är anledningen till att detta kapitel blev försenat, men även anledningen till att möjligtvis något mer kapitel kommer bli det. Ska göra mitt bästa!

Att beskriva bilresan som lugn och händelselös, räcker gott och väl. Men nu är det raka motsatsen då vi befinner oss utanför Golden - klubben - och genast förstod man att kvällen hade ett speciellt klädsel tema. Steg för steg bar oss närmare ingången, förbi alla tjejer i kort kort med olika utklädande samt killar i olika varianter av min egna klädsel - jeans med skjorta. Vakterna vid ingången kände igen oss lika väl som vi kände igen dem, handskakningar i följd av ‘Allt bra?’ slinker ur någons mun, men snabbt stiger vi in i klubben som var ett med musiken, mörkret som lystes upp av lamporna blinkandes på dansgolvet, i baren och dj-båset. Det var ett bra tag sedan vi tillät oss att vara här. Grabbarna som gick före mig fortsatte rakt fram, men till skillnad från dem svängde jag in mot baren där James fokuserade på drinkarna som skulle ut, men det hindrade inte mig från att hälsa på en gammal vän. Placerade mig på en utav de lediga barstolarna och såg hur han sprang fram och tillbaka stressad, men när jag tillslut harklade mig stannade han upp och kollade mot mitt håll. Ansiktsuttrycket som innan talade om att han var trött, förändrades genast.
”Oh shit..” Utbrast han chockat. ”Jason?” Med det sagt började han kliva närmare.
”The one and only.” Fann sin väg ut och ett äkta leende tog plats på mina läppar.
”Var har du varit mannen.” Sade han samtidigt som han tog in mig i en manlig kram.
”Du vet hur det är..” Kollade upp på honom och visste direkt att han förstod vad jag menade, allt för att han själv vart en del av detta men lyckades ta sig ur gänglivet för bara något år sedan. Den minutkorta ledighet han fick försvann, upptaget tog han emot en beställning och jag tillät mig själv att inspektera klubben närmare. Det enda jag kunde komma tänka på var att den inte är lika vild som jag minns.
”Det blev aldrig som det var eftersom ni inte var kvar.” Mina blickar måste ha vart tillräckligt tydliga för honom att läsa av. Men han blev genast upptagen med de fyra personer som dök upp vid min sida och gjorde handskakningar med James, vilket fick mig och förstå att det var grabbarna.
”Varför inte bjuda på en liten show, bara för gamla tiders skull?” Min blick vandrade från olika sorters sluga leenden, någon chockad min och sen ett stort leende från James.
”Är du säker?” Var det enda som upprepades tre gånger, från tre olika munnar.
”Hit me with your best shot.” Och med det sagt placerades flertal glas framför oss - mig.

Alkoholen var precis vad jag behövde för att frigöra mitt sinne från alla problem, skriken med mitt namn ivrigt från kända samt okända människor fick mig och gå loss ännu mer. Befann mig i mitten av en cirkel som hade bildats tillsammans med grabbarna och ‘Braveheart’ med Neon Jungle ekade från varje hörn, tjejerna runtomkring rörde på höfterna, killarna klappade händerna och även jag kunde känna att min kropp var ett med rytmen i låten. Svepte in den sista drinken och alla blev som vilda rovdjur.
”Jason McCann.” Genom högtalaren hördes James skrik med mitt namn, vilket betydde att jag vunnit och det räckte gott och väl för mig. Svetten rann, halsen brände mer än någonsin och det fick mig att förstå att en paus är vad jag behöver. Även fast jag druckit mig full på alkohol i nästan en timme, så var törsten så stor att det gjorde ont. Skyndade mig genom folkmassan för att nå till den andra änden av baren i jakt efter vatten.
”Så..” Barstolen bredvid mig blev upptagen. ”Är du den berömda Jason McCann?” Hördes en tjejröst säga.
”Beror på vem det är som frågar.” Fortfarande med blicken framåt fortsatte jag dricka för att få brännan i halsen att försvinna, samt att försöka rensa systemet på en del alkohol.
”Jag frågar.” Viskade hon fram antagligen i ett försök att få mig på fall.
”Och vem är du?” Vände huvudet och märkte direkt av den lite för intensiva, nästan skrämmande, blick hon hade. Trots att det var för mörkt för att kunna uppfatta hela utseendet, kunde jag åtminstone tala om att hon såg relativt bra ut. I ett försök - trots alkoholen - kunde jag inte komma på om jag sett henne tidigare, men en sak visste jag säkert och det var att jag inte kände henne.
”Vem du än vill att jag ska vara.” Min panna rynkade ihop sig då hon placerade en hand på mitt lår, vilket fick mig att kolla ner på hennes hand och tillbaka upp på henne. Den vilda sidan inom mig ville komma ut, men den smarta försökte få mig och förstå att detta inte skulle vara ett smart drag. Kollade funderandes på henne undertiden jag hade andra världskriget pågåendes inom mig. Ett snabbt knull på toaletten skulle vara skönt, men samtidigt visste jag att Victoria skulle kliva in genom dörren där borta vilken sekund som helst. Hade detta hänt för en vecka sedan hade jag inte behövt tänka efter utom hade gjort vad jag än önskade, men sittandes här kunde jag inte förmå mig själv att göra det.
”Tack.” Var allt jag sa och började hälla i mig det resterande vattnet - det behövdes.
”Tack?” Tjejen upprepade det som en fråga, inget konstaterande. Hon började säga något mer men det enda jag kunde höra var den välbekanta rösten någonstans till höger om mig - hennes.

Victoria’s perspektiv.
”Victoria, gör inget du kommer ångra.” Påpekade Amanda när vi närmade oss baren där grabbarna - alla förutom Jason - stod och skrattade med några andra.
”Allt jag gör är saker jag får ångra.” Orden fick henne att kolla chockat på mig, säkerligen eftersom jag faktiskt erkänt - inte bara för mig själv - att allt jag gör har sina konsekvenser. Klackarna slog i golvet och det var även det som fick Liam samt Matt att uppfatta våran närvaro.
”Trodde ni lurade oss.” Skrattade Liam ut med ett stort leende på läpparna och syftade på att vi var en timme sena, hans ögon valde därefter att vandra nerför Amandas kropp som täcktes av en kortare klänning i grön nyans - tingeling för en natt.
”Hon här..” Knuffen på min vänster axel fick mig och vända blicken dit. ”Ville göra det.” Sade hon tillslut och log roat på grund av min sura reaktion som uppstod då hon faktiskt erkände att jag inte ville komma. Blicken från Liam pendlade mellan oss två, men den fastnade slutligen kallt på mig, vilket Matt verkade uppfatta då han räckte honom ett glas med något gulgrönt i och bjöd honom på en hård blick. Vad är det med den här killen? Hade han inte varit så viktig för Amanda så hade han varit en nolla för mig, men nu var jag tvungen att hålla mitt fejkade beteende på topp. Drog åt mig vattenflaskan som stod placerad på bordet, men att öppna upp den fick jag aldrig chansen och göra allt eftersom någon valde att röra min axel och känner man mig vet man att närkontakt inte är något jag önskar. Vilket fick mig och förstå att det var någon okänd.
”Vill du inte ha något lite starkare än så?” Pekandes på vattnet jag snappade åt mig precis innan.
”Jag dricker inte.” Det var en stor lögn, hade gjort vad som helst för att få något starkare - men inte av honom framför mig. Vände mig om och försökte fokusera på det Matt och Amanda snackade om.
”Vad sägs om en margarita? Alkoholfri?” Återigen dök den okända killen upp bredvid mig. Varför är han så fast besluten att snacka med mig?
”Nej tack.” Genast verkade han någorlunda nertryckt och kollade bak på två andra okända killar sittandes längre in i klubben. ”Kanske nästa gång.” Fick jag ur mig vetandes att jag aldrig skulle få se honom igen, men på något sätt verkade han lysa upp och nicka tacksamt innan han försvann. Men länge fick jag inte ta en paus från allt då jag i nästa sekund kunde se Amanda vända huvudet mot mitt håll med ett slugt leende på läpparna. Ohnej.
”Du där..” Pekades på mig. ”Dansgolvet.” Det fanns ingen fråga om saken att jag skulle få chansen och neka, för i nästa sekund befann vi oss på dansgolvet och Amanda började dansa med entusiasm, undertiden jag å andra sidan kände mig en aning obekväm eftersom min magkänsla talade om att någon hade blicken rakt på mig.
”Jag kan inte dansa i dessa skor.” Protesterade jag i hennes öra, ett försök att göra det till en ursäkt att få gå tillbaka.
”Skitsnack.” Muttrade hon ut. ”Ser man på, någon verkar ha ögonen på dig.” Hennes kropp fortsatte leva sig in i musiken, för min del blev det däremot raka motsatsen - för nu. Gav det en chans och försökte vrida mitt huvud omärkbart, vad jag fick syn på fick mig och förstå varför jag hade den obekväma känslan. Några meter från där vi stod, kunde man se Jason finna sin väg förbi människor, med blicken hela tiden på mig. Den märkligt intensiva ögonkontakten som uppstod då han lutade sig tillbaka mot väggen där grabbarna befann sig, fick hjärtat att pumpa på. Mina ögon kunde inte titta bort - hans ögon var släta över hela mig från topp till tå och vilade längre än nödvändigt på mina välformade ben och höfter. Han kan väl inte ha lagt märket till att jag inte har traditionella trosor på mig? Eller är det något killar märker? Troskanter?
”Vem bryr sig.” Mimade jag ut och vände ryggen till så att han befann sig någonstans bakom mig, men inte ens detta fick mig att känna av lättnaden. Stängde mina ögon och började låta musiken ta över min kropp. Det var en ovanlig känsla. Men det funkade. Allt som hade med honom och göra blev som bortspolat, vilket gav mig chansen att kunna njuta av stunden på dansgolvet med min bästa vän. Men när mina händer strök sig över höfterna, dök den obesvarade frågan upp. Undra om han verkligen kan se spår av min rem genom tyget på min klänning. Stryk det. Hoppas att han kan se det. Hoppas att det torterar honom. Njut av utsikten, McCann, för det är allt du någonsin kommer att få.

 

Jason’s perspektiv.
”Liam gör det för uppenbart att han anar något om henne.” Bruce dök upp vid min sida med blicken på ölen i sin hand.
”Tror du han kan ha rätt?” Det kom mer ut som en önskan att hon inte är 81.
”Kanske.” Svarade han osäkert. ”Både hon och 81 dök upp i stan vid samma tidpunkt.”
”Men det behöver inte betyda något.” Påpekade jag med blicken fast på honom. Men något verkade annorlunda i hans blick, som om han kollade på mig med hopp.
”Du är annorlunda.” Detta överraskade mig, men samtidigt inte. Eftersom jag själv är medveten om att något annat förutom det mörka, har vaknat till liv i mig. Varför vet jag inte, men det känns som att något eller någon kan hjälpa mig lista ut det.

"Du är den enda som kan få reda på sanningen." Kom återigen från hans håll. Det fick mig och förstå vad han önskade - komma nära och få reda på alla smutsiga hemligheter. Har gjort det förr, så varför inte göra det igen. Men lika mycket som jag visste att det inte skulle vara något problem, så var jag medveten om chansen att falla för henne. Blickade ut på dansgolvet där hon befann sig för en stund sedan, och fortfarande gjorde. Chansen att kolla på henne hur mycket som helst utan att bli tagen på bar gärning har jag denna kväll - trodde jag. Hennes iskalla blick mötte min och helst hade jag velat kolla bort för att inte göra mitt intresse uppenbart, men något sade åt mig att fortsätta hålla ögonkontakten vid liv. Bara av detta, blev jag fulländad på sätt och vis.
”Jag vill inte att det ska vara såhär.” Mumlade jag ut så att bara Bruce skulle höra. Han flinade av den anledning att han hade rätt när han sa att jag var annorlunda, men det är något inte ens jag fick chansen att välja mellan att bli eller inte. Det bara skedde. Förut kände jag mig dagligen som ett barn som aldrig fått smaka på godis - nu känner jag mig som ett barn som får godis serverat varje dag.
”Det är lite för sent för det.” Och återigen hade han rätt - det är försent. Jag är redan djupt nere i det hela. Men varför i helvete bryr jag mig? Hon är inte min flickvän. Hon är inte ens en vän. Så varför är det alltid något som får mig att tappa fattningen kring henne, som jag gjorde tidigare då jag endast valde att skjuta första blicken mot hennes håll - slutade med att jag inspekterade hennes kurvor och kunde som vilken annan kille inte låta bli att fokusera på benen, höfterna samt ryggen där man inte kunde se några spår av underkläder - som man vanligtvis brukar kunna. Klänningen klämde åt perfekt och återigen var många tatueringar synliga. Varför har en tjej som hon låtit sig själv bli märkt för livet, det är vad jag undrar. Denna tjej vet hur man får fart på mig - samt andra. Hon behöver inte ens avslöja mer hud än normalt, utom en simpel blick från henne räcker gott och väl. Så mycket som tankarna tog över hade jag omedveten vandrat neråt mot dansgolvet, och befann mig bara någon ynka meter bort från henne och Amanda. Självsäkert drog jag handen igenom mitt hår och knuffade mig fram i folkmassan. Exakt i den sekund som jag kom fram, vänder hon sig om med ett leende som fortfarande finns kvar på läpparna då hon ser mig - bara lite mindre och mer förvirrat. Att hon försökte smyga längre in i folkmassan - bort från mig - kunde vem som helst märka. Men så lätt skulle hon inte komma undan.

”Dansa med mig.” Med det sagt drog jag in henne i en tät omfamning som fick oss båda att rysa till.

---

Nyckeln vreds om i nyckelhålet så att dörren låstes upp och jag kunde stiga in, simpelt placerade jag pistolen under skohyllan och började dra av mig klädesplaggen var för sig.  
”Hur gick det?” En silhuett följt av en annan dök upp och jag önska att de inte hade gjort det. Det svarta linnet hamnade i mitt vänstra grepp tillsammans med koftan och där stod jag med min halvnakna överkropp synlig för allmänheten - synd att själen inte kunde vara lika synlig och tala för sig själv.

”Han är död.” Så fort orden lämnade uppstod lättnade leenden.
”Borde du inte vara glad?” Frågade Amanda osäkert. Det fick mig och tänka tillbaka på vad som egentligen hände under kvällens gång, allt från att uppdraget blev gjort, till när jag stod mitt framför honom ute i skogen.
”Jason dök upp.” Mumlade jag ut då jag började gå mot trappan, hoppandes att de inte hade hört mig.
”Du skojar eller hur?” Ord för ord lämnade Isaks strupe som halva skrik. Allt jag kunde förmå mig själv och göra var att skaka på huvudet. Mina naglar blev offer för mina tänder, då jag kom tänka på att jag gav honom min svarta silkesnäsduk. Något jag haft med mig överallt, varje dag, sen två år tillbaka i tiden.   
”Vet han att 81, är du?” Ännu en gång var skakningar på huvudet det enda jag gav som svar. Tillslut nådde jag uppför trappan och rundade hörnet, sovrumsdörren var halvöppen vilket jag var tacksam över då jag endast kunde knuffa mig in.

Jason’s perspektiv.
Körandes runt i staden, tänkandes och letandes efter svar på det som egentligen skedde mellan mig och 81. Min kropp sjunker avslappnat ner i bilsätet och nackstödet lättar trycket i huvudet. Mobilen på sätet bredvid börjar vibrera och endast finner jag mig själv att titta på nummerpresentationen, som alla andra tidigare samtal var det någon utav grabbarna som ringde - oroad. Det hade jag med varit om någon utav dem valt att först försvinna mitt ut i ingenstans och sedan åka iväg utan ett enda ord. Lät telefonen ligga kvar på sin plats och fortsatte köra ner på gatan, bara två kvarter från vårt hus. När 81 släppte den svarta silkesnäsduken och den trasslade ner sig i löven på marken, kunde jag bara finna mod nog att stirra på den. Men när hon försvann längre in i mörkret och tillslut var borta - var det min vänstra hand som fick äran att greppa tag om tyget och det är där den fortfarande befinner sig - mellan min vänstra hand och läderratten. Endast några meter ifrån huset märker jag att alla sitter ute, kör fram och parkerar bilen på mitt vanliga ställe och allas huvuden blir plötsligt vända mot mitt håll och endast tystnad uppstår. Jag höjer ena ögonbrynet när jag stänger av bilen, öppnar dörren och kliver ut.

”Ska ni säga något eller?” Endast min trötta samt irriterade röst hörs. Bruce harklar sig och sätter händerna på knäna, men fokusen ligger på mig.
”Vad hände?” Blängde tröttsamt på honom, men förstod samtidigt att jag skulle vara tvungen och berätta sanningen. Men innan jag hann, avbröt Liam tystnaden.
”81.” Numret fick allas ansikten att blekna och kolla mot hans håll, som satt och kollade ner på min vänstra hand vilket fick de andra att också upptäcka det.
”Ingen har mött 81 och överlevt.” Förtydligade han då blicken sköts upp från vänsterhanden till mina ögon. ”Såg du vem det var?” Frågade han med hoppet i rösten. Det enda jag gjorde var att resa mig upp och skakade sillsamt på huvudet, för jag har inget svar på det påstående han nyss lade fram på bordet eller den fråga som ställdes. På väg in i huset passerar jag alla och trycker upp ytterdörren, skorna hamnar i en lätt hög och jag börjar vandra uppför trappan samtidigt som fotsteg hörs komma in i huset.

Victoria’s perspektiv.
”Var är din silkesnäsduk?” Frågan jag visste skulle komma, blev nu sagd men jag låg fortfarande nyvaken kvar under mitt täcka och lät Amanda kliva runt i rummet halvt letandes.
”Hos honom.” Rörelserna i rummet uppstod och jag visste genast vad hon tänkte.
”Du har allt ställt till det för dig själv.” Viskade hon ut samtidigt som platsen bredvid mig sjönk ner av att en kropp placerades på. Öppnade ögonen och möttes av hennes blåa, slickade mig om läpparna och kunde inte låta bli att börja skratta, vilket fick henne och göra samma.
”Håll käften.” Sade jag nonchalant, vilket fick skratten från båda sidor att bli fler. Men mina dog sakta ut ju mer jag tänkte på hur hans röst skickade rysningar längst min ryggrad, han är verkligen dåliga nyheter och att veta det äter upp mig levande. Men varför ska jag frukta någon som inte vet att jag är 81. Han är bra - men jag är bättre.
”Se mig i ögonen och säg att du inte känner något för honom.” Mitt hjärta stannade för en sekund och min blick borrade sig in i hennes.
”Jag vet inte vad du menar.” Det fick hennes blick att vandra runt i rummet, allt för att undvika min.
”Du känner något.” Påpekade hon fortfarande med blicken bort från mig.
Ja. ”Nej.” Allt stannade upp och hon vände sig om med ett flin på sina läppar.
”Du ljuger.” Flinet blev större så fort hon uttalat orden.
Ja. ”Nej.” Ni vet när man känner att ens ordförråd inte är det bästa, så känner jag nu.
”Då har du inget emot att vi drar ut med dem i kväll.” Konstaterade hon och genast önskade jag att mina svar hade varit annorlunda. Men då slog det mig..
”Det är skola i morgon?” Hon skakade på huvudet och blicken fastnade återigen på mig.
”Ett bombhot mot skolan skedde så den ska hållas stängd någon vecka framöver.” Anmärkte hon och tittade fundersamt på mig med en blick som jag kunde tyda alldeles perfekt.
”Och du tror att jag hade något med det och göra.” Påpekade endast det uppenbara. ”Men det hade jag inte.” Förtydligade jag och hon kröp närmare.
”Du ska med ut.” Sade hon i ett byte av konversation och jag skakade frustrerat på huvudet.
”Nej, nej, nej, nej. Nämnde jag.. NEJ!” Orden flög ur mig lika fort som en karusell.
”Du kan inte gömma dig för alltid.” Viskade hon ut i mitt hår. ”Dessutom är det en fördel om du följer med.” Med det sagt rörde hon sig upp från sängen.
”Vad menar du?” Förvirrat kollade jag på henne då hon var på väg ut från mitt sovrum.
”Information babe.” Skrek hon och slog ut med armarna i en gest.

 

Jason’s perspektiv.
Skakade ilsket på huvudet och sparkade benen av bordet. ”Det här är skitsnack.”
”Du var deras förstahandsval.” För tredje gången gilt sade Matt detta och jag skakade ännu mera på huvudet, ilskan började få det bästa av mig.
”Tänker inte göra det.” Skrek jag vilket fick alla att kolla bort. Stod upp och gick över till hyllan placerad intill ytterdörren. Öppnade upp en låda och greppade tag om mitt vapen.
”Vad gör du?” Frågade Kyle.
”Det han alltid gör i sådana här situationer.” Hostade Liam fram och gjorde mig sällskap. Räckte över en pistol till honom och stängde igen lådan. Vi klev ur huset och tittade bort mot där skogsmörkret började ta över, av någon anledning kände jag mig fridfull i närheten av träd och mörker, möjligtvis eftersom jag fortfarande hade silkesnäsduken med mig och tankarna på 81.
”Varför lät hon mig leva.” Mumlade jag ut och Liam visste inte vad han skulle säga - som jag. Han sköt ett skott och träffade målet utan någon vidare osäkerhet, men min busiga sida ville ut och jag sköt alla mål en efter en.
”Det var onödigt mannen.” Skrattade han fram och fortsatte skjuta på sina mål. Valde att bryta mönstret, så jag sikta mitt vapen längre bort än innan, fokuserade och tryckte av - träff. Har jag inte möjligheten att skjuta på någon, så måste jag skjuta på något.

 

”Hur hamnade den hos dig?” Rösten avbröt mitt pillande med den svarta silkesnäsduken och blicken mötte hans bruna.
”Hon släppte den innan hon försvann.” Men varför hon gjorde det har jag ingen aning.
”Ringde runt innan..” Osäkert kollade han på mig. ”Och frågade om henne.”
”Vad fick du veta?” Krävde ett uppriktigt svar omedelbart.
”Hur fick hon ner dig?” Förvirrad som bara den kollade jag på honom och väntade fortfarande på ett svar på min fråga, men han fortsatte kolla seriöst på mig.
”Hon vred sig ur mitt grepp och drog runt min arm.” Det var en snabb förklaring på det hela, alltså inte hela sanningen, men åtminstone hur det till viss del gick till.
”Vad gjorde Victoria mot Patrik?” Nu kände jag mig helt tappad, men började förstå sammanhanget han ville förmedla. Greppet kring Patrik’s arm då han kom för nära och greppet på mig i natt, kan ses som identiska. Men det finns inte en chans i världen att en tjej som Victoria skulle klara detta tuffa liv, även fast hon har attityden samt tatueringar - som många inte har.
”Du är galen.” Skrattade jag fram men det verkade inte vilja ändra hans seriösa ansiktsuttryck. ”Tror du verkligen att det är hon?” Frågade jag för att försöka få veta mer.
”Jag vet inte vad jag tror.” Erkände han. ”Men det är något med den tjejen, Jason.” Påpekade han och jag förstod vad han menade. Tankarna gled sakta från 81, Victoria till det uppdrag Smothers ville att jag skulle göra - på egen hand. Samtidigt som jag inte ville, så var det något inom mig som önskade att få bli den jag en gång var - en kallblodig mördare.
”När är uppdraget.” Mumlade jag ut och väntade otåligt på ett svar.
”Om två eller tre dagar.” Vände mig om och tittade på honom. Ett leende spred sig på hans läppar då han förstod vad jag härnäst skulle säga.
”Jason McCann is back.” Skrattade jag fram och han klappade till mig på axeln. Var på väg att säga något mer, men av någon anledning reste han sig upp och började vandra uppför trappan.
”Vi ska ut..” Började han. ”Och du ska med.” Sade han pekandes på mig, och det var ingen fråga om saken från hans håll. Reste mig upp och följde efter i hans steg, knäppte på ljuset till höger om tröskeln och huset lystes upp. Klev in i mitt sovrum och började göra väg mot badrummet då en knackning hördes.
”Förresten, Amanda och Victoria ska med.” Ett slugt leende lekte på hans läppar, antagligen på grund av Amanda och inte Victoria. Men för mig var det tvärtom. Nickade till svars och lät mig själv falla ner på sängen, duntäcket som var nerkylt svalkade min kropp och jag drog upp den svarta silkesnäsduken ur fickan, virrade den kring fingrarna och slutligen runt handleden. Både 81 och Victoria är varsin oförklarad bit av mig.

---

Amandas kroppskontroll har inte varit något vidare ända sedan vi lämnade skolans område, utan att säga minsta lilla om det som professor Brown förtydligade - ‘Välkommen tillbaka’. Våran fokus från vardagsrummet flyttades snabbt till knackningarna härjandes på dörren, mina ben bar mig dit undertiden skallen talade om att detta inte kunde råda något bra. Den naturliga blicken i mitt ansikte förändrades genast då jag såg personen framför mig utan en dörr emellan oss - Isak.
”Victoria..” Genast visste jag att det var Amandas röst. ”Jag ringde honom.” Mitt huvud rycktes runt och numera sköts isblickarna mot hennes håll.
”Vi borde sätta igång.” Krossade tystnaden i tusen bitar och han började vandra inåt i mitt hem, utan min tillåtelse. Ytterdörren smälldes stängd och mina tunga fötter stampade irriterad i golvet undertiden de två personer som gör mig sällskap - av någon anledning - startat sin egna diskussion.
”Vad är det som pågår?” De båda vände sig om och Amandas blick sjönk ner i golvet. Men innan någon utav dem hann besvara min fråga hördes ringsignalen från min mobil som fortfarande låg i jackfickan. Sex ögonen kollade åt samma håll, dock avbröts deras blick ditåt snabbt då de kollade på varandra utan mig i bilden. Sekunderna gick och tillslut bestämde jag mig för att svara, då de två verkade påverkade av något, men vad vet jag inte - än.
”Äntligen, vad håller du på med? Varför svarar du inte?” Sade en röst och flera hördes i bakgrunden som fick alla hårstrån på min kropp att resa sig, Smothers.
”Inte ert problem. Vad vill ni?” Min röst höll på och spricka, eftersom jag visste säkert vad de ville, men jag vågade inte tänka på det innan jag fick det besvarat.
”Ha inte den attityden med mig, sötnos. Du har ett jobb att utföra, in och ut, inget mer eller mindre. Ha mobilen tillgänglig, informationen kommer strax.” Var det enda jag fick som svar innan hen la på och lämnade mig funderandes. Jobb? I Stratford? Det kan bara betyda en sak.. 81 är tillbaka på riktigt.

Jason’s perspektiv.
”Vi har ett möte att närvara på ikväll.” Var det första vi hörde då vi steg in i värmen efter en lång dag.
”Hos vem?” Matt som spenderar hela dagar med Bruce, visste tydligen lika lite som vi andra.
”Tigers.” Med det simpla svaret fortsatte han placera ut kinamaten på köksbordet. Vilket fick oss en efter en att placera våra kroppar på våra platser. Tallrikarna fylldes på och snart var alla fokuserade på maten - alla förutom en.
”Hur var det i skolan?” Fadersrollen har Bruce redan från början tagit över, helt enkelt min högra hand - mina beslut går också genom honom och i sin tur leder alla dit de skall.
”Jason blev totalt dissad.” Skrattade Kyle fram och Matt satte maten i halsen.
”Och hur kommer det sig?” Skratt fyllde tomrummet i huset och jag morrade irriterat ut.
”Passa er.” Att de alltid ska hålla på.
”Annars?” De alla fyra leker verkligen med elden. ”Du har tappat greppet om du inte ens kan få en tjej och snacka med dig.” Skratten dog ut och den seriösa tystnaden tog över.
”En tjej?” Ifrågasatte Bruce för att vara på den säkra sidan.
”Inte vem som helst..” Någon skulle snart vara död om personen säger det jag tror den kommer säga. ”Victoria.” När namnet uttalades utbyttes hånande samt seriösa blickar, men Bruce verkade mer road än någon annan.
”Hon är hal som en ål den tjejen.” Liam var så seriös som han bara kan bli när den meningen uttalades, vilket fick mig och inse att det inte är något jag kan förneka. Hennes fasad som hålls uppe i alla sorters väder. Hennes självsäkerhet som aldrig sjunker lägre än vad hon tillåter. Hennes återvändo till hennes hemstad, men ändå minns ingen henne - förutom Brown.
”Brown välkomnade henne tillbaka.” Det var som att Liam läst mina tankar.
”Tillbaka?” Att välkomna någon är en sak, men att välkomna tillbaka är en annan. Vi nickade endast till svars och man märkte att exakt alla tänkte på det som Liam delat med sig av, vilket är förståeligt. Vem är denna tjej? Kommer vi någonsin få svar på det?

Victoria’s perspektiv.
Pistolens säkring var inte längre någon sorts säkerhet för de som skulle falla som offer. Med vänsterhanden greppade jag tag om hans hår för att drar honom mot väggen längst till vänster i vardagsrummet som vi befinner oss i. Hans händer for åt alla håll och slutligen träffade de den vas som slutligen föll - från fönsterramen - till golvet och splittrades i tusen bitar.
”Du vill inte jävlas med mig.” Säger jag och rycker honom kraftigt framåt och släpper härnäst greppet kring hans blonda hår.
”Du vill inte göra detta.” Meningen lämnade hans strupe som om han bad för förståelse, hans händer placerades på hans ansikte som om det skulle skydda honom från att få en kula i huvudet. Dörren längre ner i hallen öppnades och fotsteg hördes på golvet, komma mot vårat håll.
”Vad fan var det som lät?” Hör jag en svag röst säga, hans gängmedlem får syn på mig samtidigt som jag får syn på honom. Han rycktes tillbaka till verkligheten och gav det ett försök att springa tillbaka till vart han än kom ut från, men med fingret redan på avtryckaren vänds min hand mot hans håll och jag trycker av - hans kropp faller livlöst ihop.
”Vad fan!” Skriket från personen framför mig gör så att fokusen återigen hamnar på honom. Mina uppdrag - in och ut - går ut på att ingen kommer ut levande. Ingen vet vem 81 är, ingen vet hur 81 ser ut, ingen vet vad 81 vill. Så om man fått se mitt ansikte i detta element, kan man räkna med att en grav väntar på att fyllas. Min hand vrids tillbaka och pistolen fokuserar numera på pannan framför mig, då luvan inte sitter placerad över mitt huvud märker jag att han tar in alla min drag, små som stora.
”Du kan inte tro att du kommer komma undan med detta.” Han försöker hålla sin röst fast men man kunde höra rädslan dölja sig i bakgrunden.
”Du har rätt..” Viskade jag fram i en ljuv ton. ”Jag vet att jag kommer.” Mina ben backade några steg bakåt och orden verkade äta upp honom då hans mun befann sig vidöppen. Mitt finger trycker sig mot avtryckaren och vi släppte inte blicken ifrån varandra.
”Vem fan tror du att du är.” Skrek mannen framför mig ut med svettdroppar glittrandes nerför hans - för nu hela - panna. Han gör ett sista försök i att skaka på huvudet och få mig att vända och gå, vilket får en känsla som förklarar att det inte är bra att jag slösat bort alltför mycket tid här sprida sig genom min kropp.
”Din värsta mardröm.” Säger jag och det skarpa ljudet ekar rakt genom huset, gatan, samhället. Kraften från skottet orsakade hans kropp att slå rakt in i väggen och jag kliver sakta framåt för att dra ut hans mobil från byxfickan. Drar hastigt på mig huvan för att dölja mitt ansikte tills kusten är klar, men något avbryter tänkandet, det ljud från en bil körandes uppför grusvägen och motorn som dör ut.

Jason’s perspektiv.
Slutligen körde vi uppför grusvägen till det massiva hus omgivet av endast skog, stenarna under däcken på bilen fick oss alla att skakas om en aning men motorn dog snabbt ut då vi parkerade på uppfarten. Tre andra bilar var parkerade utanför och blicken vandrade från vardera registreringsskylt för att vara på den säkra sidan att ingen objuden är här.
”Låt oss få informationen och sedan åker vi direkt.” Påpekade jag samtidigt som vi gick mot framsidan av huset. Slickade mig om läpparna då mina knogar mötte ytterdörren och knackningar uppstod. Men ingen öppnade och mitt tålamod existerade inte längre. Matt bankade på dörren denna gång, men fortfarande fick vi inget svar.
”Vad fan.” Muttrar jag fram i ett beslut att vrida om handtaget som visade sig vara öppet och när vi stiger in möts vi av en oväntad syn. Vi stiger in och möts av en brottsplats, blodstänk sträcker sig på väggarna samt golvet överallt i vardagsrummet. Rakt framför oss - på väg ut i hallen - ligger Matt livlös med ett skott i bakhuvudet.
”Vi är körda.” Viskar Liam ut och min blick vandrade rakt in i vardagsrummet där alla redan kollade och möttes av en till livlös kropp - Kim. Huvudet hängde ner och blod droppade fortfarande från hålet i hans tempel.
”Blodet är färskt.” Ännu en gång kändes det som att de läste mina tankar.
”Vem det än var så kan de skjuta.” Genast höll jag med Kyle.
”Mobilen är det enda vi behöver.” Påpekade Bruce och jag nickade instämmandes. Min hand grävde sig ner i alla hans fickor utan något resultat.
”Den är borta.” Morrade jag ut, drog handen genom mitt hår och lät blicken vandrade ut i mörkret framför mig i ren förvirring. Men då skedde något, min blick mötte en annan blick.

Ingens perspektiv.
Hans blick började livnära sig på hennes och de båda var medvetna om att detta antingen kunde vara en början, eller ett slut. Henne hjärta säger en sak då hon kollar ner på mobilen i handen, men hjärnan säger en annan. Allt hon behöver känna till och avslöja befinner sig i hennes hand - exakt allt. Det är något han vet om och det är även det som skrämmer honom - att någon har hela hans liv i sina händer - och att han inte vet vem det är. Hennes ben förde henne in i skogen samtidigt som hans förde honom ut från Tigers hus. Månljuset rörde sig lika mycket som deras andetag fann sin väg ut i den kalla luften, men fortfarande var värme det enda de kände. Huvan kring hennes ansikte förde hon fram ännu mer då hon stannat upp i ett försök att orientera sig. Hon visste att hon inte inte kan fly undan detta, utan någon som helst närkontakt med honom. Han visste lika väl att inte han heller kunde fly undan det som komma skall, utan att möta denna okända person. Fortfarande ovetandes om att det var 81 han jagade fortsatte han längre och längre in i skogens mörker, men stannade hastigt upp då han såg den svartklädda personen stå några meter framför honom - med ryggen emot. Steg för steg förde honom närmare och tillslut såg han huvan som täckte allt som behövde täckas. Hon hörde hans steg komma närmare men kunde inte förmå sig själv att röra sig - än. För varje steg han tog frågade han sig ännu mer vem det var ståendes framför honom och varför personen inte gör något, det var då det slog honom. ”81.” Andades han ut vilket fick hennes huvud att vridas en aning åt vänster, hela denna rörelse uppfattade han och samtidigt som önskan spred sig inom honom så blev han en aning nervös. Det var en väldigt professionell mördare ståendes mitt framför honom, och alla som sett henne har haft begränsade andetag. Men lika väl visste hon att ingen mindre än, Jason McCann, befann sig någon ynka meter bakom henne. Innan hon visste ordet av vad det var hon gjorde, så stod de numera ansikte mot ansikte, andetag in genom munnen och ut genom näsan i flertal försök att lugna nerverna. Men något vaknar till liv i honom då ett flin spred sig över hans ansikte och han vände sig för att lämna, men till sist ändrade kursen. Hon gör sig redo för försvar då hon ser honom närma sig ännu mer än förut och helst önskar hon att han inte gjorde det - någon kommer gå härifrån hel den andra inte. Hans armar sveper sig kring hennes kropp i ett försök att få ner henne till marken vilket lämnar henne förstummad i någon sekund, självsäkert grinar han som en idiot men hans ego krossas då hon justerar benen för att kunna sträcka ut lite mer och det blir ombytta roller. Då han faller på knä framför henne, kan han endast se mörker under huvan, men fortfarande föreställer han sig lugnet i hennes drag. Önskan att få flytta hennes hår, borsta tummen över hennes kind, sveper in och han faller frivilligt som offer för henne. Att se ner i hans ögon medveten om att han inte ser in i något hos henne, får stridskänslan att sjunka då något annat i henne vaknar till liv. Allt det där man önskar ska hända - men aldrig händer. Det är de sakerna som skär mest i bådas hjärtan. All vilja som inte vågar. Alla första bokstäver som inte blir till ord. Allt hon lyckas förmå sig själv att göra sker i en hastig rörelse mellan hennes kallskakiga hand och hans värmande kind. Hans ögon växer större i ren förvirrning. Närkontakten lyckas sprida lycka inom bådas kroppar men då handen dras tillbaks i fickan - har de båda mycket att tänka på. Önskan att få luta sig närmare dyker upp inom henne, allt för att känna en doft av honom, men att våga gå hela vägen och nudda hans hud för en andra gång - kommer inte ske. Med ett snabbt hugg i hjärtat blir hon påmind om allt som lyckats bli dimma under denna enstaka minut. Handen som befinner sig i hennes ficka letar sig ut i kvällskylan och släpper taget om det som snart kommer vara hans. Allt han ser är en svart silkesnäsduk stillsamt sjunka lägre och lägre, allt för att tillslut hamna på marken framför hans kropp. Djupa andetag lämnar hennes kallsvettiga kropp och hon vänder sig för att gå vidare - bort från honom - med en enstaka tår rinnandes nerför hennes kind. Glömma kommer hon aldrig göra.

---

En liten försening innebär en extra bit på kapitlet. Från och med nu kommer det även bli fler och fler Javic moments, men det kommer ta ett tag innan de officiellt blir en duo. Trevlig helg på er!

Victoria är stark. Men hon kan inte undgå tankarna om att få viska hans namn, känna hans hud mot sin och försöka glömma allt som hemsöker henne - med honom vid sin sida. Vare sig hon erkänner det eller ej så vet hon mycket väl att hennes nätter och dagar, genast hade blivit tusen gånger bättre om hon bara tillåter sig själv att tänka på honom - för att glömma allt annat. En otrevlig känsla sprider sig i hennes kropp och rysningar når sin väg igenom hennes ryggrad, då hon återigen befinner sig i skolkorridoren efter en stund på skolans reception. Hennes tankar vandrar genast runt från mindre till större bitar som måste sättas på sin rätta plats, men allt stannar upp i hennes värld då hon återigen inser att han är lika mycket inblandad i - allt - detta som hon själv är. Den vana att få slå och sparka på någon eller något så fort negativiteten behöver komma ut, var ingen hon uppskattade att ha för stunden. I ett frustrerat kast slängdes sakerna från hennes omfamning in i det gråa skåp som skulle vara hennes resten av månaderna och hon försökte - förgäves - fokusera på sina två bästa vänner ståendes utanför ingången. Återhållsamhet och kontroll lovade hon sig själv. ’Du får inte bryta det.’ mimade hon om och om igen och skåpet smälls stängd mitt framför näsan på henne, huvuden vänds från skolelever och hennes puls ökar något så extremt. Benen skakar, armarna hänger dött, magen lever sitt eget liv och hennes huvud ligger lågt. Om hon inte kan få slå och sparka, så behöver hon en annan sak, och det fort.

Victoria’s perspektiv.
”Någon som har cigaretter?” Mumlar jag fram och ett besviket ansiktsuttryck lämnar Amanda men även en suck lika snabbt då hon börjar leta i sin väska och härnäst har jag ett svart paket samt en tändare placerad i min hand. Fingrarna letar sig in i paketet och mina ben slutar skaka en aning - för nu.
”Behöver också en.” Lika oskyldigt som vanligt, tog Julie emot paketet och jag gav Amanda en blick som tydde ‘ska du ha’, en nekande nick nådde fram från hennes håll undertiden Julie och jag turades om att tända varsin cigarett. Denna simpla - vardagliga - process drog till sig många blickar vilket fick mig och undra..
”Har de aldrig sett någon röka förut? Eller?” Fnystes ur min mun och blicken vandrade från A och J framför mig till resterande elever ute på skolgården.
”Ny elev, nya rykten.” Var allt Amanda mumlade ut och mitt sämre temperament började ta över. Tror hon verkligen jag vill vara på ett ställe som hemsöker mig med minnen jag vill glömma bort.
”Det var inget svar på min fråga.” Vanligtvis när dessa situationer sker och jag tappar greppet en aning, brukar uppdragen lösa problemet åt mig. Men när jag befinner mig på en offentlig plats behöver jag all tid i världen för att lugna mig. Det var en kvart kvar tills vi skulle börja så tid var det inget ont av - skulle ändå kunna skylla på att jag är ny.
”Du vet att du är inne på deras territorium? Right?” Frågan ställdes helt plötsligt och min blick vandrade från de båda, ovetandes om varför den fråga dök upp nu. Men innan jag hann tänka ut ett svar såg jag i ögonvrån hur ett tjejgäng på fyra kämpar sig framåt med skyhöga klackar och klänningar som varken täcker nederdelen eller överdelen.
”Slampa.” Muttrade jag ut då jag såg vem det var - Emelie. Exakt som förr i tiden sprang hennes tre kompanjoner fortfarande efter henne som vilsna hundvalpar. Stackare som inte vet bättre. Ännu ett bloss från min cigarett sjönk in i min mun då jag lutade högeraxeln mot den gråa stenvägg, med ren underhållning mitt framför mig. Steg för steg uppför trappan avslöjade en aning för mycket av deras hud då klänningarna letade sig längre upp på deras lår och killarna runtomkring verkade leva ut sina fantasier på plats - vidrigt.
”Har ni en tändare?” Frågar en utav hennes hundvalpar undertiden Emelie låter sin blick - tydligt - vandra nerför min kropp och härnäst möter hon min hatfulla blick. Med oförstående ögon inspekterar hon mig återigen men tillslut väljer hon att titta bort - lika bra det. Cigaretten lämnade det fasta grepp mellan mina fingrar och den hamnade på marken framför mig, i endast en enkel handling dödades glöden med toppen av min sko.
”Ser det ut som att vi röker?” Min ifrågasättande röst kom ut en aning mörkare än vanligt. A och J utbytte förvirrade blickar men verkade genast fatta galoppen då deras kroppar sakta började backa undan för att kunna göra sin väg in i skolbyggnaden.

"Ursäkta vad sa du att du hette?" Fnös Emelie fram - äntligen.

"Det sa jag aldrig." Min blick mötte genast hennes som talade om att hon ville säga något, men chansen fick hon aldrig då jag knuffade mig förbi och våra axlar smälldes till i varandra.

”Hon där nya tjejen dissade verkligen Emelie..” Hördes lite här och där, leenden bjöds på och vi påbörjade färden genom den massiva korridoren med gråa skåp och nyfikna tonåringar.

’2034.. 2035.. 2036.. 2037.. 2038..’  Med schemat samt en bok i min hand knackade jag relativt kraftigt på trädörren framför mig. Rörelser uppfattades genom det tonade glaset i mitten och jag backade undan en aning för att inte vara iögonfallande för alla - tills jag vet att det är rätt sal. Handtaget låstes upp och en äldre kille stod i dörröppningen.
”Du måste vara, Moniz?” Sade han och mitt efternamn kom ut som en viskning, nästan så att han ville få sig själv och förstå att det var ett namn tillhörande mig, tjejen framför honom. Samtidigt som jag steg närmare, backade han undan tillräckligt mycket för att jag ska kunna kliva in i salen.
”Det finns plats där bak.” Med blicken fast på mig sökte han efter någon som helst reaktion. Men allt jag gjorde var att vandra längre in i salen. Stannade upp och placerade mig på den obekväma stol framför en relativt stor bänk, men innan jag hann fokusera framåt så kände jag någons blick värma min kind och det var nu jag insåg att Jason, samt Liam, satt till vänster framför mig. Behöver få lugna mig - inte tvärtemot. Helvete.

Jason’s perspektiv.
Hela förmiddagen sågs hon inte till någonstans, antagligen eftersom vi inte har samma lektioner - förutom denna. Från min plats kunde jag se hela henne utan att ansträngt behöva vända mig om, utom allt som krävdes var att luta huvudet lite. Hennes ögonlock var halvt slutna, läpparna lätt isär och hennes hår var relativt rufsigt efter bara en halvtimme av denna biologi lektion. Frustrerat drog hennes ena hand sig igenom det långa mörka håret och ilsket klottrade hon i sin anteckningsbok. Vad i hela friden kan det vara som har en sådan påverkan på henne.
”Miss Moniz?” Professor Brown’s röst transporterades genom rummet och det var inget efternamn jag kände igen. Men så fort hennes mörka ögon lyftes från boken för att blänga på honom ståendes längst fram i salen, förstod alla att det var hennes namn han kallat. Allas ögon svängde mot hennes håll, hennes smala fingrar greppade tag om pennan ilsket, vilket fick allas ögon att svänga tillbaka till professor Brown.
”Förväntar mig ett svar på min fråga. Om du skulle vilja göra oss sällskap.” Professorns röst var som en glaciär, som hans blick. Obekvämt skiftade jag mig på min plats och gav Liam bredvid mig en försluten blick som uttryckte ‘vaknade han på fel sida eller vad’.
”Antagligen vill jag inte, göra er sällskap.” Äntligen bröts tystnaden, kanske inte på bästa vis, men åtminstone sades något. Min blick letade runt för att söka efter spår av osäkerhet eller rädsla i hennes ansiktsuttryck, men inget kunde mätas av, hon var så svårläst som man bara kan bli.
”Uppskattar din ärlighet.” Besvarade han i en enkelhet utan några sura miner vilket förvånade mig. ”Någon annan som skulle vara vänlig nog att besvara min fråga?” Utan någon som helst tveken började en röst från första bänkraden tala och självklart var det ingen mindre än Emelie. Hennes händer flög runt i olika slags gester då hon ivrigt besvarade den fråga som Victoria nyligen slagit bort.
”Äntligen.” Lämnade min strupe då hon stängde munnen efter vad som kändes som en evighet. Allt som saknades från hennes egengjorda show var ett snabbt språng till golvet för att visa att hon skulle vilja bli hans husdjur för evigt, dock tror jag personligen inte att Brown skulle uppskatta gesten då han inte ens sade något utom återgick direkt till att skriva på tavlan. Det chockerande för mig - säkert många - var Emelies val i att le syrligt längst bak i rummet vilket fick både Liam och mig att se hur Victoria hånflinade och gjorde en slängkyss tillbaka.
”Har vi missat något?” Frågade han så tyst han bara kunde.
”Tydligen.” Viskade jag tillbaka och försökte göra det bekvämt för mig själv. Lektionen närmade sig sitt slut då klockan tickade på, en aning för sakta för min smak, men detta är bättre än ingenting. Bara 45min kvar och sedan kan vi bege oss hem. Men någon - inte vem som helst - verkade ha tur att få lämna tidigare när ett välbekant ansikte uppenbarades när dörren flög upp och Brown nickade förståendes åt vad det än var som nyligen blivit sagt mellan fyra ögon. Victoria fattade vinken rätt fort då hon redan befann sig närmare dörren än vad hon gjort tidigare.
”Moniz..” Professor Brown’s röst ekade mellan väggarna. ”Välkommen tillbaka.” Hennes blick sade mer än vad ord skulle kunna göra, det mörka håret flög med i den hastiga rörelse hon gjorde för att ta sig ut från salen. Amanda uppenbarades igen efter en liten stunds döljande, ett oroligt ansiktsuttryck kunde man se sprida sig. ‘Välkommen tillbaka’ var det enda jag kunde förmå mig att tänka på och det verkade det även vara hos Liam då hans tunga befann sig en bit utanför, där den alltid är när han tänker. Efter idag är, Victoria Moniz, ett svårglömt namn.

---

Väckarklockans irriterande ljud hörs på långt håll och väcker mig ur den djupa sömnen denna måndagsmorgon. Första skoldagen, på fler veckor - hur ska det här gå. Kraft enog att stänga av det ekande ljudet från klockan, hade jag inte, så den fick vara på.

”Helt seriöst!” Lämnade någons strupe då sovrumsdörren åkte upp och helt plötsligt rycktes persiennerna bort. Fotsteg hördes komma närmare sängen vilket fick mig att dra huvudet längre och längre in under täcket. Förväntansfullt väntade jag på om personen i fråga skulle försöka röra vid mig, lite morgonbrottning hade allt varit något. Men istället för att jag skulle sättas igång, så stängdes väckarklockan av och ljudet dog ut.

”Urgh.” Stönade jag fram och gjorde ett försök i att låta ögonlocken klistras ihop på nytt, varade dock bara fram till att någon - omedelbart - ryckte bort det varma täcke som skyddade min kropp från morgonkylan.

"Fuck!" Stönade jag högt ut då varje hårstrå numera befann sig som en egen väckarklocka på min kropp.

”Vi börjar om en halvtimme!” Fick personen till sist ut och mina ögon rycktes panikslaget upp då jag förstod varför valet av att vara väldans jobbig blev just denna dag, och såhär tidigt. Snabbt ryckte jag kroppsvikten åt ena sidan och föll platt ner på rygg, mötandes Kyle’s blick samtidigt som han börjat kliva ur mitt sovrum lämnandes mig ensam kvar. Tendensen att alltid kunna somna om när jag väl vaknat, måste jag antagligen försöka ändra på, även fast det är en av de mindre saker jag rent ut sagt älskar med mig själv. En kall vindsvep drog sig in över rummet och yrvaket börjar min kropp dra sig in i min WIC och lika snabbt ut som in, med kläderna placerade i handen började jag gå mot badrummet. Ett helvete, det är vad de redan känns som. Men kan trösta mig själv med att jag inte är den enda som ska gå igenom detta. En utdragen grymtning fann sin väg ut och mina kalsonger åker rakt ner och träffar mina fötter som värms upp tack vare golvvärmen, inspekterade mig själv i spegeln millimeter för millimeter och suckade till då jag når den plats på min kropp som observeras varje morgon.

”Kom igen!” Skrek Liam ut.
Ett hest skratt lämnade mina läppar samtidigt som jag tog det sista blosset av min cigarrett oberört. ”Måste jag?”
”Dum fråga, Jason.” Konstaterade Kyle det uppenbara med samtidigt som min blick letade sig runt i mörkret, ner på de mörbultade kropparna. Om de bara visste vad som väntar.
”Kan någon förklara, igen, varför vi nödvändigt måste ha henne?” Frågade jag irriterat och slängde en blick på den ena tjejen.
”Du vet varför.” Spottade Liam tillbaka i en ton som fick mina ögon att mörkna.
”Hon är ingen.” Muttrade jag ut.
”Det är just därför.” Var allt Kyle sade innan han och Liam reste sig upp och började gå ut ur rummet. Kroppen rycktes från platsen jag nyligen stått placerad på och mina ben bar mig närmare deras - hennes - kroppar.
”Och vad vill ni att jag ska göra med henne?” Frågade jag för att försäkra mig själv om att det enda begär var det vanliga. De både mötte min blick och kollade på varandra samtidigt som Kyle nickade diskret mot Liam’s håll.
”Skräm henne.” Muttrade han ut och försvann genom dörröppningen.
”Fine.” Morrade jag ut i tomma intet, vetandes om att de enda som kunde höra mig var dessa - bortförda - personer framför mig. Drog upp jägarkniven ut fickan och närmade mig hennes kropp, ögonen bad mig att släppa henne, men andningen bad mig att inte skada henne. ‘Skräm henne’ ekade om och om i mitt inre och i nästa sekund skar jag loss hennes händer från silvertejpen, men reaktionen blev inte den jag förväntat mig.
”Fuck, din bitch!” Skrek jag då jag smällde till med en örfil på hennes ena kind och hon föll ner i smärta. Blod droppar gjorde min vita tröja - röd - och mina fingrar letade sig längst skärsårets väg och min enda tanke var att det här kommer bli ett kvarstående ärr.

Ett ärr, placerat vid mitt ena nyckelben där en relativt ny tatuering täcker den gamla skadade del av mig. Detta är den återkommande tanken i mitt medvetna. Vad jag gjort, gör och kommer göra en lång tid framöver. Mycket väl som jag minns hur det skapades, så minns jag även vem det var som skapade det. Hon var bara en utav dem alla, varor allihopa, inget mer eller mindre. Såld och sågs aldrig mera till. Vad som hände henne och resten vet jag inte och aldrig ville jag heller veta, då det inte spelar någon roll, jobb är jobb. Med ett ryck drog jag upp min sovrumsdörr och handen åkte sakta igenom håret för att försäkra mig själv om att det satt på sin rätta plats. Dags att få första dagen tillbaka i helvetet överstökad.

Victoria’s perspektiv.
Förvånandsvärt vaknade jag i tid för en gångs skull och hade numera en halvtimme på mig innan första skoldagen - på väldigt länge - skulle sätta igång. Placerade den nylästa morgontidningen på köksbänken framför mig och drack upp morgonkaffet i ett svep. Fysiskt förberedd är jag alltid, dock vet jag inte om jag är det mentalt just när det kommer till idag. Amanda, Julie, Jason, Liam, Kyle och mig själv - alla på ett och samma ställe.
”Ta dig samman.” Orden flöt ut i tomma intet och försvann lika väl.

Klockan tickade på fortare än jag anat då den numera talade om att jag endast har en kvart på mig - om jag ska hinna. Helvete. Drog ut ett par svarta converse så fort jag nådde fram till hallen, drog hastigt på mig allt som behövdes och placerade campomaggi väskan hängandes nerför axeln letandes efter bilnycklarna.
”Äntligen.” Mina fingrar drog sig kring ett par nycklar men det var inte nycklarna till mustangen, utom nycklarna till min mattsvarta yamaha r6. Dess glänsande yttre bad om att få visas utanför dessa fyra väggar och ett leende uppstod snabbt på mina läppar samtidigt som jag sträckte mig för att nå ut till hjälmen med fortfarande stegen inriktade på leksaken framför mig. Well well, varför inte göra det bästa av dagen.

 

Trafikljusen har verkligen inte varit på min sida denna morgon, då nio av tio slocknade från det gröna ljuset och det röda starka varningsljuset uppstod. I väntan på att få åka förbi de sista kvarteren för att komma fram till den plats som formade mig till den osynliga, så ville verkligen inte detta trafikljus släppa med. Suck efter suck lämnade läpparna innanför denna numera varma hjälm. Helt plötsligt hördes ett framtvingat motorljud vid min högra sida.
”Nice motorcykel, dude!” Sa han precis det jag tror han sa? Ser dessa smala ben ut att tillhöra en kille? Verkligen, dude? Rullade med ögonen och stönade som en ångestfull människa innanför hjälmen och fokuserade framåt då trafikljuset började ändra färg och ljudet från min motor tog över då den raka sträcka framför mig, numera var vägen jag åkte på, snabbt men fortfarande inte för snabbt.

 

Parkering för parkering var invaderad av olika sorters bilar, allt från gamla pickupar till nyare sportbilar. Tvunget gav jag mig själv ut på jakt efter en parkeringsplats mitt bland människorna som vandrade fram och tillbaka från hörn till hörn. Det var då det slog mig, klockan har slagit över nio men alla elever befinner sig fortfarande utanför skolans ingång, inte innanför. Hoppades av någon anledning att jag skulle slippa vistas - såhär tidigt - med allt och alla. Desto längre jag åkte fram längst skolans parkering, desto mer blickar drogs sakta mer och mer mot mitt håll, antar att motorcykeln sticker ut en aning. Det kan jag leva med. En ledig parkeringsplats var allt jag krävde, och fann. Motorcykeln, med mig på, stod nu parkerad mellan en Audi a5 och den bekanta vita range rover - tyvärr. En flämtning lämnade mina läppar då hjälmen åkte av och mitt lockiga hår föll nerför mitt ansikte och dolde det på ett naturligt sätt.
”Visste inte att du är en motorcykel chick.” Hörde jag någon säga bakom mig och möttes av ett par för bekanta ögon. Hånlog lätt samtidigt som jag med mening putade ut med rumpan en aning då jag drog mig upp från sätet, jeansen satt som perfekt fastklistrade och skinnjackan dolde tillräckligt mycket av det som finns under, så jag har inget att skämmas över.
”Det är mycket du inte vet om mig.” Viskade jag ut då jag rörde mig i takt förbi honom upp mot skolans ingång. Lite mystik har aldrig skadat någon. Ett hest skratt och nytt mummel var allt jag kunde höra i bakgrunden, med de resterande viskningarna kring mig - om mig.

Jason’s perspektiv.
Ett ovanligt och oväntat motorljud hördes komma närmare och härnäst svängde en obekant motorcykel in på skolans parkering. Från mitt avstånd såg man inte mycket, men tillräckligt för att fortfarande förstå att detta var en ny elev.  
”50 spänn på att det är Victoria.” Mumlar Kyle fram och syftar tydligen på den numera parkerade motorcykel, bredvid min bil.
”100 spänn på att det inte är det.” Slår Liam tillbaka med och Kyle vänder blicken mot hans håll, sedan tillbaka på mig.
”Ska hon börja här?” Min tanke råkade komma ut som en fråga.
”Passar dig då du fortfarande har ditt vad med Bruce att håll.” Påpekar Liam och skratt lämnar alla våras strupar.  

Den svarta hjälm rördes uppåt och mörka lockar föll nerför alldeles perfekt. Men vad är det med mig, perfekt hit, perfekt dit. Varför använde jag mig av en ordlista jag aldrig någonsin haft i närheten av användning.
”Vad var det jag sa!” Utbrast Kyle stolt och det enda Liam gjorde var att skjuta över pengarna han förlorat rakt över bordet. Men det enda jag kunde finna mig själv att tänka på var det Liam nyligen tagit upp, vad jag gick med på. Lika bra att försöka föra en konversation vid varje - få möjliga - tillfälle. Att hämta cigarrettpaketet som fanns i bilens handsfack kunde få bli en ursäkt då jag reste mig upp och gav grabbarna en blick med ett halvt leende och började röra mig mot min bil - med blicken inställd på henne.

”Visste inte att du är en motorcykel chick.” Var det första bästa jag kunde finna mig själv att komma tänka på, samt uttala. Ett vanligt ‘hej’ hade aldrig gått hem och något annat fanns inte att säga då vi inte känner varandra. Men all fokus och självsäkerhet jag nyss haft försvann som en fjäder i en stormvind, då hennes kropp formade sig i en oförglömlig syn, jeansen tryckte till överallt tillräckligt mycket och det avslöjade hennes perfekta kropp - allt med kläderna på. Ett litet leende uppstod på hennes läppar och min första tanke var ‘det här går bra’ - men hade så fel som jag bara kunde ha.
”Det är mycket du inte vet om mig.” Viskade hon ut när hon äntligen var tillräckligt nära mig, i ren reflex ville jag ta tag kring hennes handled och trycka upp henne mot min bil bara för att se om hon skulle neka den närheten som alla - exakt alla - drömmer om att ha med mig. Men jag drog mig ur mitt drömmande och förstod att jag ännu en gång blivit ignorerad av ingen mindre än, henne.
”Ouuuch! Bro, du kanske borde ge upp.” Hånade Liam med då han och Kyle funnit sin väg fram emot mig. I ett svep ryckte jag upp bildörren och drog ut det välbehövda rödvita paket som alldeles strax skulle få lugna mina nerver.
”Aldrig.” Drag för drag blev allt djupare och jag följde Kyle’s exempel med att dra på mig mina Ray Bans för att dölja ögonen från det starka solljus - samt min förvirrade blick. Mitt i allt började skolklockan eka över minsta lilla utrymme i närheten och alla - inklusive oss tre - började gå upp mot byggnaden vi snart skulle inträda.
”Ge upp, McCann. Hon kanske är ur din leage?” Valet att uttala mitt efternamn gjorde hånet ännu tydligare och Kyle höll på att kväva sig själv på sitt eget skratt bredvid oss två.
”Aldrig.” Morrade jag ut och bjöd honom på ett självsäkert leende då vi närmade oss ingången. Den här helveteshålan kanske börjar likna ett himmelrike från och med idag. If she wants to play, we'll play.