Kapitel 22 - We are only what we feel

En vecka senare.
”Sista chansen.” Benen bar mig runt hans kropp och på långt håll kunde man tolka mitt kroppsspråk - dominans. "Vem gav orderna?" Spottade jag morrandes ut. Ansiktsuttrycket på mannen knäandes framför mig förändrades inte och han gjorde sitt bästa med att inte få rädslan synlig. Att köra den klassiska räkna ner från tre kanske får igång saker och ting.
3.” Numret lämnade mina läppar i en lätt viskning. Tog simpelt tag kring hans ansikte och blodet hamnade över min skjorta och händer - som den mördare jag är. Desto längre han väljer och hålla munnen stängd, desto tuffare straff blir det för honom - vilket inte gör mig något. Som ett vilddjur försökte han kliva upp på sina ben men kniven jag placerat i hans lår satt alldeles för djupt - han föll tillbaka ner.
”Du kan inte göra såhär.” Argsint skakade han på huvudet. Knivbladet i hans lår drogs sagt mer och mer ut då hans ena hand gjorde små rörelser på knivskaftet. Det har varit en lång väg för att ta mig till detta stadie i mitt liv. Det har inte varit lätt. Jag har fått avslag och nedslag, sett vänskap byggas upp och smulas isär. Men jag har alltid lärt mig att se saker ut perspektivet det värsta är över.
"Men det kommer jag.” Min fot stampade rakt ner på hans hand och kniven åkte in djupare än innan, vrålen lämnade hans strupe och tårar började bildas i hans ögon. ”Och du kommer inte stå i min väg.”
”Jag vet inte mer än vad du vet!” Skrek han bokstavligt ut och min tunga blötte ner mina torra halvt skakandes läppar. Av en ren förväntan samt reflex hamnade mitt huvud på sned och intensivt studerade jag honom.
”Berätta för mig vad det är jag vet.” Exakt som första natten då mannen på taket av varuhuset blev mitt offer - så hukade jag mig ner för att kunna vara i huvudhöjd med honom framför mig. Han har redan sett mitt ansike, men ändå fortsätter han vända bort för att undvika min blick. ”2.”
”Du vet vad som hänt men samtidigt inte.” Mumlade han ut och vågade fortfarande inte möta min blick. Om jag överlevt allt hittils så kommer jag överleva detta - då jag kan få vad som helst. Efter alla dessa år ser jag nu hur händelserna formade mig. Under en ständig smärta - varje dag - för det enkla faktum att vara dig själv, kan du välja en av två vägar. Du kan ändra, dölja, skala bort allt som gör dig unik för att sedan försöka smälta in i folkmassan.
”Vad är det som hänt då?” Frågade jag halvt roat - den sämre sidan av mig börjat komma fram. Hans blick sökte sig ner på kniven fortfarande nerstucken i hans lår och verkade inte längre pratglad. Varför ha en tunga när man inte har användning till den - borde kanske hjälpa honom att bli av med den helt. 
1.” Viskade jag ut rakt i hans vänstra öra som var vridet mot mig och han verkade genast mycket mer intresserad av min existens då hans huvud vreds om.
”Gör inte såhär.” Bad han om nåd med. Men när han märkte att ett svar på min fråga var det enda jag ville höra så släppte han ut en hög men samt låg suck. ”Han blev mördad.” Så fort dessa tre ord - som var allt jag behövde veta - lämnade hans strupe tog mörkret över mig. Jag förstår allt nu. Allt som hänt mig. Alla gånger jag försökte ändra mig - men aldrig kunnat. Endast av den enkla anledning att om jag kommer att missbrukas, då måste jag kunna älska mig själv tillräckligt för att balansera ut det. Blev jag stark för att jag inte hade något annat val? Det är en lätt besvarad fråga. Styrkan som funnits med mig längst vägen - genom allt i världen - är något jag alltid kommer vara tacksam för. Hastigt greppade min hand kniven och den drogs ur hans lår vilket fick honom att skrika till av ren smärta. Min kropp, min hjärna samt mitt hjärta överens om samma sak. Något jag måste göra - vare sig jag vill eller ej. Knivbladet drogs utan tvivel rakt över hand halspulsåder - han kollade rakt in i mina livs levande ögon med min döende blick.

Tröttheten spred sig sakta men säkert genom fötterna, benen, buken, brösten, huvudet. Lika mycket som jag önskade att denna dag kunde fortsätta vara ljus ett par timmar till, så ville jag att mörkret skulle falla. Trots att det bara var början på Oktober månad hade kylan om nätterna börjat bli värre - samt mina andetag att bli till dimma. Ytterdörren rycktes upp och mina ben drog mig längre in i mitt hem, men nu upptäckte jag det jag tidigare missat - dämpade röster växa sig tydligt fram.
”Du borde sätta dig ner.” Rösten som jag mycket väl kände igen, önskade jag för en stund att den hade varit okänd. Något inom mig sade att detta inte skulle vara en bra kväll. På en utav barstolarna i köket satt Isak med blicken fruset på mig och Amanda samt Julie hade tårfyllt rödsprängda ögon.
”Jag står nog helst.” Mumlade jag ut i en svag röst jag inte visste att jag fortfarande hade. Amandas kropp sköt sig upp från lutningen mot köksbänken och hon placerade sig bredvid Isak på en utav de andra barstolarna.
”Det är ingen bra idé.” Viskade en skärrad röst ut och tre blickar fördes mot Julies håll, där hon numera stod och kollade djupt in i min förvirrade blick. ”Du borde verkligen sätta dig ner.”
”Om ni har något att säga så får ni ta och säga det nu.” Klargjorde jag. Stämningen som byggt upp sig beskriver endast ett vilt scenario i mina tankar - men det hoppas jag inte är faktumet.
”Jag fick ett samtal för en halvtimme sedan.” Började Isak få fram men jag avbröt honom. ”Om det är något ni vill ha hjälp med så vet ni att jag inte kan.” Påpekade jag och de visste mycket väl att jag inte kan blanda in mig i någon annans skit.
”Tro mig, Victoria.” Hans blick sökte efter min. ”Detta kommer du vilja sköta på egen hand.”
”Vad är det ni vill få sagt?” Ifrågasatte jag i förhoppningar att de skulle säga och få det överstökat.
”Din far.” Ett åsknedslag dundrade rakt igenom min kropp. "Man hittade honom död i lagerhuset." Kroppen som tidigare vart fridfull började numera arbeta på egen hand. Skrik i bakgrunden hördes då mina ben halvt sprang mot ytterdörren. Ingen har kunnat stoppa mig, och ingen kommer kunna stoppa mig. Han hade rätt när han sa att jag skulle vilja sköta detta på egen hand - alla som står i min väg kommer snart inte vara något mer än just ingenting.

Jasons perspektiv.
”Det går ju inte!” Skriket kom ilsket ut från mina läppar och Kyle vände sig om från sin plats där han stått orörd i vad som verkar som en evighet. Om någon denna morgon hade talat om för mig att vi skulle ut till skjutbanan i skogen så hade jag troligtvis inte följt med - men jag hade inget val.
”Vad fan har hänt mannen.” Hånade han tillbaka med och det fick mitt blod att koka. ”Hur kan du inte träffa från detta avstånd?” Min blick sökte sig överallt förutom åt hans håll och detta är ett ämne jag ska undvika så länge som möjligt. Placerade pistolen som nyligen vart i mitt grepp på bordsskivan framför mig och plockade upp en annan som funnits bredvid. I ögonvrån kunde jag se hur Kyle hade stannat upp och fokuserade - på mig. Han känner mig för bra.
”Jason, vad har hänt?” Tonen i hans röst hade hoppat över från hånande till mild. En del av mig sade att det skulle vara bra och berätta för honom, men en annan del var rädd att erkänna att någonting börjat vakna till liv inom mig.
”Inget har hänt.” Detta var något jag försökte tala om för mig själv, samt alla andra i min närhet. För inget har hänt. Men samtidigt har det. Hon, har hänt. Som en kolibri. Så liten. Så bräcklig. Utmana inte ödet Jason.
”Varför är du så okoncentrerad då?” Oförståeligt kollade han på mig med en intensiv blick som sade allt - han vet att det finns mer än vad jag talar om för honom. Aldrig förr har jag tvivlat på att berätta detaljer från dejter, uppdrag, fester och så mycket mer. Rädd - det är inte rätt ord för detta. Men osäkerhet är. Allt jag vet är att jag inte har något att förlora om jag berättar sanningen för honom. Han är ändå en utav mina närmsta och mycket väl vet jag att han inte kommer döma.
”Hon kysste mig.” Ord för ord lämnade min tunga likt en vindsvep och jag önskade att han inte hört. Men den vidöppna mun, chockade blick och handen som hårt placerade ner pistolen på bordsskivan framför honom - talade för en annan sak.

Nedkylda fingrar täckte numera upp min ena kind och med en extrem mildhet cirkulerade de runt på ställen som - en lång tid - fram till nu varit orörda. Ögonkontakten mellan oss var mer intensiv än vad någon hade kunnat ana. Hon lyckades balansera lusten med förståndet och det var något som var ännu mer attraktivt än bara en simpel närhet. Fingrarna drogs runt min hals i ett försök att föra mig närmare, men hennes blick utstrålade rädsla på något vis - som om jag var en porslin docka och hon är rädd att jag ska gå sönder. Men innan några fler tankar hann växa fram så vaknade den passionerade kyss - vi båda velat känna - till liv. 


”Hon kysste dig?” Upprepade Kyle för säkert femte gången. Men om orden endast var till för honom eller om det var något han ville ha svar på - var svårt att lista ut. Hur situationen för en vecka sedan växte fram till att bli något mer än planerat, visste han nu nästan allt om. Förutom hur det slutade. Med ett visst ord. Tänk att sammansatta bokstäver kan göra så ont.
”Tycker vi kan byta samtalsämne.” Morrade jag lätt irriterat ut och önskade att jag aldrig nämnt något. Skiten jag redan befann mig i har fördubblats nu när han känner till det jag önskade att hålla hemligt. Du är så korkad. Känslan när man förfrusit sina fötter, är den igenkänd till någon där ute mer än mig? Hur ont det kan göra när kylan försvinenr och värmen kommer tillbaka igen? Så känner jag nu - fast inte i fötterna.
”Du har aldrig varit typen som kysser någon och låter det rinna ut i sanden som ingenting?” Kontra han med. ”Förutom när du är berusad.” Hesa skratt lämnade bådas läppar och mycket väl visste jag att han har rätt. Men aldrig har jag heller vart typen som ger upp efter första försöket - får alltid vad jag vill ha.
”Kanske för att hon påpekade en sak när hon avslutade kyssen.” Han blixtrade ett vinnande leende och lutade på huvudet - som ett underhållande drag. Kanske är det lika bra att lätta på hjärtat med ett erkännande. Tänker efter noga.
”Och det var?” Frågade han alldeles försiktigt vilket fick mig och inse att en viss oro vuxit fram i honom - samma som vuxit fram hos mig. Dock av olika anledningar. Ett djupt andetag fann sin väg ut ur mina näsborrar och medveten är jag att den stora ångeten kommer skölja över mig.
”Hon sa ‘vänner’ innan hon stängde.” Meningen kom ut mörkare än trott och pekfingret samt långfingret rörde sig i takt för att få fram min poäng. Det där ordet - vänner. Aj, vad det av någon anledning kändes. Framför mig hade återigen hans mun fallit vidöppen men ett - till skillnad från innan - leende lekte i kanterna.
”Jösses, vad är det jag hör.” Rösten från hans håll ekade lite väl mycket då människor runt oss vände sig sakta om för att se vem rösten tillhörde. ”Det finns någon som faktiskt inte vill ha dig.” Argumenten tillbaka hade fyllts på i mina tankar men dessvärre kom aldrig chansen till att användas då en ringsignal ekade från hans ficka. Oförståeligt kollade vi på varandra eftersom detta var våran lediga dag - från allt. Skyndat drog han fram den till örat och humörvändningen var otrolig. Blicken från mitt håll sökte kontakt med honom men han verkade som paralyserad, fram till när samtalet avslutades och han till sist kollade upp på mig. Något i den blicken talade för döden, undertiden den andra biten talade för sorgen.
”Vi måste tillbaka till huset.” Ilskan hördes i hans röst. ”Scorpions ledare har hittats död.”
Att få ner orden lika bra som alla andra gånger - var rätt svårt denna gång då fantasin satte sin gräns. Har haft det så stressigt den senaste tiden och känner mig allmänt slut på alla sätt och vis. Hoppas ni tycker om detta kapitel mer än vad jag gör. Förresten, tusen tack för alla fina kommentarer, ni får mig alltid på bättre humör.

Kapitel 21 - The past isn't the past

Det verkliga livet för med sig en sådan förväntan vilket får henne och bli van vid att sätta på en handling och spela den perfekta tjejen, även fast hon inte är i närheten av att vara något sådant. Med alla sina olika sidor blir hon en utav de tuffa. De allra värsta minnen men även dessa hon upplever nu finns kvar innerst inne - föralltid. Minnas detta ögonblick samt så många fler som ett simpelt minne kommer ske någon gång i framtiden då hon väljer att se tillbaka på ögonblicken i ett försök att glömma - men för nu är hon tvungen att få fram den tuffa sidan som är kapabel till allt. Men även visa sårbarhet och känslorna som provoceras fram - och det går inte en enda natt utan att hon frågar sig vem personen var hennes första natten som tillfångatagen. Strävan i hela hennes liv var efter perfektionen - perfekta utseendet, perfekta människan, perfekta hemmet. Men den brutala natten insåg hon att det bara var en vacker lögn som aldrig skulle gå i uppfyllelse. Om han, den värsta utav de alla döljandes bakom sina mörka hemligheter, bara visste att den tjej han tog hand om - på värsta möjliga sätt - den natten i varuhuset snart skulle visa sig vara hans Akilleshäl - kanske saker hade sett annorlunda ut. Djupet han levde i samt även lever som en fucked up kille med en perfekt blandning av grubbel, sexighet samt retsamhet formar honom endast till en alldeles egen individ. Nämndes sexig? Nå, det skadar inte att upprepas. De båda lika ovetandes om den intensiva kärlek, inre konflikter, spydiga ironier och otroliga kemi växandes mellan de båda - tack vare hatet. Hon ville fly från sitt förflutna - men hon kunde aldrig ana att hon skulle få denna mardröms chans till att göra det. Dagarna som instängd gled snabbt förbi men inte en enda gång valde hon att plocka upp vraket av sina krossade drömmar. Hon sökte endast tröst hos den enda hon någonsin känt sig säker med - sig själv. Lika mycket som inte hon sökte sig till att vara någons frälsare - så gjorde inte han det heller. Förnekande var hans specialitet lika mycket som den var hennes. Båda två ärrade tack vare gamla svek. Båda två svurna att aldrig sätta sitt hjärta i fara igen. Men passionen har aldrig känt till logiken. Snart. Väldigt snart. Kommer den vårdslösa kemin få dessa två själar att glömma sina bittra löften om vad som är rätt och fel. Två skadade hjärtan. Hoppet om sann kärlek. Längtan efter trygghet. Passionen flammar utom kontroll - desto mera de flyr från sanningen desto närmare för det dem. Hon försöker övertala sig själv om att man kan fly från det förflutna. Han försöker lista ut om man kan lita tillräckligt mycket på någon för att bygga fram en kärlek som är ovillkorlig. Klara. Färdiga. Gå. Låt oss se vem som listar ut det först.

Victorias perspektiv.
‘Unbroken’ ett sådant vackert ord - en tillräcklig beskrivning på mig själv. Betydelsen är som en helhet - något mer än det simpla som inte klarar att stå starkt emot stormen. Så många egna uppfattningar när det kommer till endast ett ord. Undra då hur mycket man tycker och tänker om alla andra miljontals ord som yttras. Värmen absorberades från mina fingrar till min kalla hud på yttersidan av högra handleden - där tatueringen med just det vackra ord märkt mig för livet. Stormarna i mitt liv verkar inte vilja stanna upp - för att låta mig andas in och ut - utom försöker gång på gång slita isär det jag byggt upp och sanningen är den att detta är en utav de svåraste utmaningarna jag någonsin stått inför - att oavbrutet vara kvar med mig själv, min ande, mina drömmar, min identitet. Som jag önskar att jag vore någon annan. Redan genom mina skolår hade jag oturen med att vara smart, en bokmal med stora glasögon och en skog till hår jag aldrig visste hur jag skulle tämja. Jag var annorlunda. Jag var inte vacker - och i skolan finns det inget större brott för en tjej. Alla namn de kallade mig. Hånandet när jag talade inför klassen. Skämten om hur ful jag var, hur konstig, hur motbjudande, hur det var de värsta tänkbara öde för mig att ens ha en crush på någon. Allt skvaller som spred sig på skolgården om nya spratt de skulle orsaka mig - tuggummin utspottade på mig, böcker kastade på mig när jag befann mig vid mitt skåp, mat uthälld över hela mig och varje gång intalade jag mig endast att det inte kan bli värre än sist. Ett ensamt spratt, kan jag klara av, men det obevekliga eländet av att alla skedde på en och samma gång var alldeles för ansträngande. Ett långt decennium av överfall och förlöjligande, allt för att bli hånad och utesluten. Fosterställningen om kvällarna var min räddning då tårarna föll nerför kinderna och blötte kyligt ner kudden. Så många pappersnäsdukar kastade i en och samma papperskorg. Ensamheten som spred sig varje kväll liggandes i sängen - i ett försök att glömma - var alltid värst. Min egna plats i en ensamhet jag inte skulle önska min värsta fiende. Blicken gled försiktigt över golvytan täckt av ingenting och en efterlängtad suck lämnade mina näsborrar då blicken fortsatte söka sig runt i det halva mörker - inspekterandes tjejen i buren framför min egna. Fram och tillbaka gick hon otåligt endast för att ständigt gå i samma steg hon gått troligtvis tiotals gånger redan - undertiden jag satt placerad i ett av de fyra hörnen. Aldrig har jag vart - aldrig kommer jag vara - som människor omkring mig. Min själ arbetar på ett annat sätt. Hon okända framför mig känner oro över att bli såld - då hon är en utav de nya varorna. Men jag känner oro över att bli kallad bort härifrån - vad som finns utanför denna bur vill jag inte ta del av. Mina yngre år spelar bokstavligt talat om sig för var minut som går - det får mig att vilja stanna här föralltid. Aldrig var jag intresserad av dricka mig full och ansluta mig med killar. Aldrig var jag en religiös individ. Aldrig var jag en sci-fi nörd. Otakt - det är ett ord som är en rätt förklaring på vem jag var innan jag hamnade här. En tid när jag skulle vara fri från ensamheten samt förödmjukelserna var något jag hade svårt att föreställa mig. Allt detta ledde till att drömmarna bort i det okända blev min räddning. Sol och blå himmel - lycka och framgång. Dagdrömmarna bestod av miljontals andra liv jag önskade för mig själv, och hårt höll jag fast vid denna vision av ett framtida liv med allt jag önskade. Att hålla huvudet högt, arbeta hårt, klottra berättelser och dikter i mina anteckningsböcker i bakre raden av klasserna jag visste bättre än att yttra mig. Men se var jag hamnade - långt ifrån den perfekta drömmen.

Lamporna omkring oss fortsatte flacka för att kunna fylla rummet - källaren - med ännu mer mörker än tidigare. Mörker som ständigt är ett mörker - en sak som faktiskt skrämmer mig. Lutade kroppen ännu mer in i hörnet omgiven av mörkret vare sig lamporna lyser eller ej - ständigt osynlig från omgivningen. En gång i tiden lovade jag mig själv att hitta människor som mig själv. Det var mitt mål - så att en ensam tonårsflicka som mig inte hade lidit förgäves - för att göra smärtan värd någonting. Önskar verkligen att det fanns en möjlighet att få resa tillbaka i tiden för förståelsen att den ensamma, ledsna flicka har en framtid i beredskap för henne. Att hon en dag skulle sitta och se ut över havet, ha någon som kramar om henne och få höra ‘jag älskar dig’ lämna ett par alldeles för kyssvänliga läppar. Att det skulle finnas en tid när hon vaknar upp vare dag för att känna sig glad, fri och älskad. Men det var drömmar. Visst var det? För annars hade jag väl inte befunnit mig här, istället för där. Bort i mörkret på några meter letade sig den snärta svaga ljusstrålen fram då dörren som leder ut någonstans okänt öppnades, exakt som jag själv reagerade, så gjorde allihopa det. Desto närmare fotstegen kom - desto mer förväntansfulla blev tjejerna i burarna kring min egna - ville något inom mig knuffa kroppen ut från det mörka hörn och få en glimt av vem det än är som närmar sig. Den okända tjej i buren framför mig stannade upp i sina steg och ett leende sågs spridas på hennes läppar. För en sekund sedan fruktade hon för sitt liv och nu ler hon? Måste vara något alldeles för eminent hon fått syn på. Ljusstrålarna från lamporna började återigen flimra - denna gång mer än vanligt - och ett högt oväntat stön lämnade mina läppar då en kall vind svepte genom min kropp. Sökandes lyfte genast min blick sig - fotstegen hade upphört - allt eftersom något talade om för mig att jag hade minst fyra ögon stirrandes in i min bur.
”Är du säker på att hon är här?” Talade en stark manlig röst - som fortfarande doldes av mörkret i hörnet - vilket fick alla strån att resa sig upp i givakt. Försiktigt fortsatte jag kolla rakt fram i det som numera var lika mörkt som alla andra ställen här nere.
”Var skulle hon annars vara?” Min blick släppte inte punkten den hade fattat och mycket väl visste jag att någon stod med blicken letandes runt om i min cell - ovetandes om var jag befinner mig. Detta måste nog vara första gången någon - på väldigt länge - befunnit sig i närheten av mig utan att vilja döda eller bli dödad. Tacka stängslet - vem du nu än är - säger jag bara.
”Är du rädd, 81?” Denna röst var annorlunda tillskillnad från de andra och det fick ett illamående att uppstå. Detta är en alldeles för bekant röst. Det är hans röst. Men det kan inte vara han. Varför skulle han vara här? Flimret från lampan lyste upp den punkt jag fäst min blick i - men ingen var där. Förvirring spred sig i mitt inre eftersom jag kunde ha svurit på att någon stod exakt där var jag h
öll min blick. 'Vad du än gör gå inte fram' talade jag om för mig själv - hittills har jag lyckats förbi osynlig och tänker allt inte bryta det nu. Men något jagar upp min kropp så väl att mina ben vill springa miltal, armarna hålla hårt kring en kropp, ögonkontakten hållas med någon annans - tryggheten vill bli ett alternativ som förr. Skakade ohjälpsamt på huvudet med slutna ögon - kommer bli tokig - i ett försök att skylla allt på den lätta blås här nere. Visslingar uppstod och flört ord slog sig ur mångas mun vilket fick mig att återigen öppna ögonen granskandes mörkret framför mig - antingen så har alla blivit lesbiska eller så står någon fortfarande kvar. Flimret från lamporna nådde sin väg ännu en gång vilket fick en flämtning att fly undan mina läppar. Framför mig på exakt den plats jag fokuserat på stod en person - studerandes - med blicken rakt på hörnet jag befinner mig i. Trots mörkret kunde jag urskilja ansiktsdragen, ögonen, läpparna - detta är en person jag känt mycket för. Mina ögon borrade sig in i hans hasselbruna och lika så borrade hans blick sig in i mörkret där jag befann mig - han vet att jag är här. Men vet han vem jag är? Vet han att det är jag? Men största frågan av de alla, vad gör han här? Hans ögon var de mest fängslande jag någonsin har sett, och jag kunde inte slita bort blicken oavsett hur mycket jag än försöker. Ett halv skrik ville släppa ut men inners inne visste jag att mitt sinne troligtvis spelar ett spratt med mig igen. Slöt fort ögonen - en sista gång - men de öppnades upp snarast direkt efter då nya fotsteg hördes. Två okända män hade gjort honom samt de två andra sällskap och allas huvuden var vända mot mitt håll - ovetandes med samtidigt inte om var jag befinner mig i buren.
”Vi borde gå.” Han enas röst borrade sig in i allas öron och i ögonvrån kunde jag se hur hon nya tjejen mittemot studerade oss alla noga.
”Ey, Jason.” Hans långa muskulösa kropp spände sig, högerhanden letade sig upp över hans sleeve på vänstra armen, ögonen lämnade inte mörkret framför honom och genast visste jag varför han var här. Han är en del av detta. ”Hon kommer inte visa sig för dig.”
Min hand letade chockat upp sig till min mun undertiden rysningar rann längst ryggraden vilket fick rädslan att korsa mina ådror. För första gången på månader fångade jag upp en märkbar skymt av hans ansikte. Den person som torterat mina drömmar. Den person som förstörde mitt hjärta genom att få mig och falla fritt för honom. Jason McCann - tydligen så mycket mer än vad han utgav sig att vara.

Ännu en tillbakablick in i hennes förflutna, som samtidigt är hennes verklighet. Dessa händelser återspeglar saker hon upplevde undertiden hon var tillfångatagen. Kan även passa på och säga: Jason visste aldrig att det var hon i buren och vet fortfarande inte att hon är 81!

Tankeställare - För oss alla

Från första början var målet med denna blogg att få kunna skriva av sig och få andra att ha en läsupplevelse de sent skulle glömma - än idag är detta målet jag har. Men nu känner jag min relativt tvungen att få vara ärlig och säga att jag faktiskt är beviken. Besviken för att ni är så många - vilket jag är otroligt tacksam över - som kikar in varje dag men ni verkar inte vara tillräckligt tacksamma för att kunna skicka iväg en ynka kommentar om vad ni tycker. Vad ni vill ha mer av. Vad ni inte tyckte om. Vad ni önskade hade hänt istället. Att sukta efter kommentarer är inget jag önskar att göra och inte kommer börja göra - det är inte vad jag vill förmedla med denna blogg. Men jag vill få er och förstå att anledningen till att jag skriver och publicerar allt här är för eran skull - inte för min egna. Mycket väl hade jag kunnat fortsätta skriva på min fritid men aldrig vara tvungen att publicera något. Min tanke har hela tiden varit att få er och känna samhörighet med mig genom mina texter och föreställa er min berättelse som en verklig händelse. Att skriva är något jag älskar, därför är det inte jobbigt att lägga ner flera timmars arbete på att skriva klart kapitel efter kapitel - allt eftersom jag vet att någon kommer uppskatta det. Även när jag verkligen inte orkar skriva så gör jag det - för er skull - eftersom jag vet att ni läser och njuter av det. Om ni inte gjorde det så hade ni inte blivit fler och fler, utom färre. Det enda jag begär av er är att ni visar intresse i att kommentera ner era egna tankar om mina kapitel, så att jag får möjligheten att blicka in i hur ni känner, hur ni ser på saker och ting - exakt så som ni får en inblick i mina tankar. Det är detta som motiverar mig. Jag behöver inget mer än simpel tacksamhet för all den tid som läggs ner från min sida för att få det perfekt. Jag gör så gott jag kan och försöker hålla ihop allt så gott som möjligt, men motivationen sjunker då det minsta ni kan göra är att kommentera men knappt gör det. De som däremot flitigt gör det - ni vet vilka ni är - vill jag bara tacka något så! Varje kommentar jag hittils fått kan jag läsa om och om igen, vilket endast resulterar i att samma stora leende växer fram från min sida varje gång. Ni förstår inte hur mycket det betyder för mig att få en inblick i era tankar kring saker och ting - det är en oförklarlig känsla.
 
Sitter skrattandes här nu och har läst igenom texten ovanför säkert tjugo gånger redan. Känner mig dum som publicerar detta, men samtidigt inte. Behövde helt enkelt skriva av mig. Ber om ursäkt för detta långa - relativt onödiga - inlägg. Hoppas verkligen att ingen utav er tog illa upp! Det är verkligen inte något sånt jag vill få fram genom detta, utom vill bara känna en tacksamhet om vi ska fortsätta hjälpa varandra genom de ljusa så som mörka dagar. Ni hjälper i alla fall mig, och jag hoppas att ni känner någon sorts lycka då ni kikar in här. Önskar er alla en underbar fredagskväll! Nästa kapitel kommer så fort som möjligt, men så länge har ni kapitel 20 här nedanför för er som missat det. Tack för att ni finns ♥

Kapitel 20 - Don't kiss and tell

Med lättfotade steg knallrade jag rakt in i det rum som lyckligvis kallas för en walk in closet och snabbt rycktes väskan med klädesplagg som väntade på min far - till när han nu kommer på besök - ut på golvet. Det första bästa jag kunde hitta fick det bli och att storleken skulle passa fick bli en vild gissning. Men snabbt insåg jag att tröjan i min hand fick minnen att leta sig tillbaka. Två tuffa år - med upp och nedgångar - har det varit och min far har jag att tacka för att finnas kvar här än idag. Så många gånger ville jag få det överstökat och försvinna från denna planet - för att bli en utav de vilsna själarna - men han fick mig att vilja leva vidare. Han är den enda jag har kvar - alla andra av mitt eget kött och blod är bortraderade från denna jord som inget mer än damm. Alla minnen tillbaka till min egna barndom omfattar personer som för år försvann och jag föraktar än idag människorna - fortfarande okända - som tog allt ifrån mig. Så mycket smärta. Så mycket strider för överlevnad. Svag - det var jag. Men lika snabbt som jag insåg att alla ser ner på mig och förväntar sig se mig misslyckas - komma sist - så kom jag först och byggde upp mitt eget imperium vilket fick Smothers att förlora mycket av sin ställning. Detta är inte rätt tidpunkt Victoria - intalade jag mig själv och knuffade upp badrumsdörren som redan stod på glänt en aning mer och kvickt drog ner en av handdukarna.
Andas.” Mimade jag ut - minst tre gånger - undertiden mina ben bar mig ner mot bottenvåningen.
”Är detta du?” Hörde jag en röst - hans röst - yttra när jag stigit ner från det sista trappsteget. Kylan som fann sin väg in genom den öppna terassdörren fick mig och rysa till ännu mer än vad jag gjorde när de orden lämnade hans mun. Försiktigt vände jag mig om tillräckligt mycket och min blick fastnade på fotografiet han höll i sin hand.
 
”Kom igen, ett foto till! Victoria, kolla hit!” Ropade pappa.
”Nej, snälla. Ni är så pinsamma.” Gjorde ett försök i att dölja mig med hjälp av mitt hår.
”Men gumman, du är det finaste jag och din far har. Vi vill ha bilder som vi kan kolla tillbaka till när vi blir äldre, minnesfulla sådana.” Mamma stod nu bredvid och innan jag visste ordet av så hördes klick ljudet från kameran. Vi alla började skratta och fortsatte färden.
 
Man kan säga att det var - eller rättare sagt det var - sista dagen jag såg henne. Min mamma. Någon förklaring till varför hon valde att lämna oss den natten, fanns aldrig och kommer troligtivs aldrig heller finnas. Allt jag har kvar från den tiden som har något och göra med henne är det fotografiet - då pappa i sitt raseri förstörde allt annat.
Ja.” Orden flög ur mig innan jag hann tänka efter och genast sköljde ångesten över mig. Den bilden var tagen för nästan två år sedan, vilket betyder att jag på ett ungefär såg ut som jag gjorde när jag bodde här i mina yngre dagar - men han verkade inte minnas.
"Här har du rena kläder och handduk om du vill duscha, gästbadrummet är bakom hörnet där.” Sade jag pekandes åt hållet han skulle gå, allt i ett försök att byta samtalsämne eller förhoppningsvis avsluta det helt. Han verkade fundera på något innan han tillslut beslutade sig för att sätta tillbaka fotografiet där den stod placerad. Men då insåg jag att en ynka decimeter från där hans hand befann sig hade han hela sanningen - om mig - i en gammal halvtrasig dagbok. Det var nära ögat. När som helst hade han kunnat ha sett den, men som tur är var han fokuserad på annat. Om man ens kan se det som tur.
”Tack.” Andades han ut med ett stelt leende utan att möta min blick gåendes mot det håll jag tidigare pekat.
 
Jasons perspektiv.
Värmande stötar spred sig genom min kropp så fort jag klev in i gästbadrummet - lika stort som ett vanligt rum. Om jag hade befunnit mig hemma så hade jag utan tvekan placerat mig i badkaret, men då duschen går fortast får det olyckligt vis bli det. Så fort jag drog tröjan över huvudet började jag tänka tillbaka på det som precis hände. Det var något med den flickan på fotografiet som kändes bekant, men av någon anledning kunde jag inte sätta fingret på vad. Det uppenbara försöket - från hennes sida - i att byta samtalsämne var märkbart så fort ett 'ja' lämnat hennes strupe. Alla smådetaljer efter att min tanke blev en fråga - får det hela att framstå ännu mer mystiskt än vad det redan var. Vattendropparna hördes tydligt falla mot kaklet så fort jag klivit in, fötterna blev blöta och fort därefter blev resten utav kroppen det med. Ett leende som utstålade lugn spred sig. Genom mitt numera trassligt blöta hår drog sig fingrarna kämpande igenom och det varma vattnet träffade min kropp i en sådan hastighet som fick mig att slappna av. Endast efter en andra eftertanke slog det mig, hon hade endast ett sådant fotografi och hon hade verkligen inget mer personligt som skulle kunna förklara vem hon är. Nattens minne - när ytterdörren öppnades och jag sog henne stå framför mig - var exakt som det jag känner just nu. Mitt samvete sade åt mig att vara ärlig och med handen på hjärtat säga att jag ville komma förbi för att bli omhändetagen - slippa göra det själv för en gångs skull - men istället bjussade jag ingen ursäkt alls. Men vem är jag och klandra ner på henne när erkännandet om att jag vill få henne och lära känna mig, så att jag kan få chansen att lära känna henne, hittils inte varit något jag velat erkänna. Men det är så jag känner - jag vill veta allt som finns att veta om henne. Men att få henne på samma tankar, kommer nog aldrig gå. Allt eftersom det känns som att vi båda har en hel del vi håller dolt.

Vattenstrålarna slutade rinna så fort hantaget vreds om och handduken placerades kring midjan - allt i en process tillsammans med en annan. Funderingarna om det var så att hon hade en pojkvän slogs undan då kläderna hon gav mig lät en lapp - hon troligtvis glömt dra bort - falla ner på det blöta kakelgolvet och ett 'pappa' syntes till. Ett litet leende uppstod på mina läppar, men bleknade bort då ångesten över uppdraget kom sig smygandes. Han var en far - brottsling eller inte, så var han fortfarande någons far. Att min barndom egentligen aldrig existerade har i alla dessa år varit min ursäkt från allt som har med känslomässiga saker att göra - en del som fattades kom aldrig på sin rätta plats. Steg för steg ut i den massiva hallen började leda mig tillbaka till där jag innan stått och det var inte förrän nu jag såg ett rum i halvt synhåll där hennes motorcyklar stod, men det var något annat som fattade min uppmärksamhet - boxningssäcken.
”Visste inte att tjejer har boxningssäckar i hemmen.” Hastigt vände hon sig om från sin plats i köket och blicken som vandrade nerför min kropp inspekterandes fick mig att rysa till och hjärtklappningen att öka - varför vet jag inte men vad jag vet är att endast hon som kan ge mig det.
”Visste inte att du var tillräckligt muskulös för att bära upp kläderna.” Slängde hon tillbaka utan någon som helst motsägelse.
”Det är mycket du inte vet.” Halvt hånandes slängde jag ur mig det då hon verkligen inte vet vem jag är, vad jag gör, eller vad hon ger sig in på genom att ha mig i sitt hem.
”Tror jag säkert.” Med det sagt vände hon sig om och vandrade fram till spisen där hon höll på att steka något, vilket fick den ljuva doften att sprida sig och explosionartat dunder hördes från min mage.
”Inte ens första dejten och du lagar redan mat åt mig.” Skrattade jag fram vilket fick henne att lätt skratta tillbaks.
”Vem har sagt att det är till dig?” Ifrågasatte hon i en simpel ton, men jag kunde se hur hon kämpade emot ett leende. Men innan jag hann svara så placerades en tallrik framför mig och en mittemot mig, nästan så att jag började dregla när jag såg att det var ägg med bacon.
”Vill du ha sallad? Bröd? Eller något annat?” Hörde jag hennes ljuva ton säga.
”Oliver hade jag inte tackat nej till.” Mumlade jag ut mest för mig själv och skakade lätt roat på huvudet, ingen tjej har någon gång gjort frukost eller haft just oliver hemma. Det lilla pang ljudet som hördes fick mig att ryckas ur tankarna, vid min tallrik stod en burk med oliver och framför mig satt Victoria numera placerad med blicken ner på sin mobil i ena handen - som hon snabbt lade undan och mötte min blick.
”Vad väntar du på, hugg in.” Lämnade hennes strupe och den ljuvliga rösten ekade i mitt huvud samtidigt som min mage bad om maten mitt framför mig som jag började placera närmare min mun.

Victoria’s perspektiv.
”Undra hur våra campare har det.” Bröt tystnaden som höll sig kvar efter att vi ätit upp frukosten.
”Regnet förstör nog en del.” Mumlade jag ut samtidigt som mitt huvud vändes åt höger och blickade ut i ovädret.
”Tack för allt.” Dessa tre ord fick något konstigt och vakna till liv i mig. Att simpla ord - från honom - kan ha sådan inverkan på mig. Det fick mig endast att vilja, om jag hade tillåtit mig själv, rycka tag i honom och kyssa hans hjärtformade läppar. Men en gigantisk protest - med alla anledningar till att jag inte borde - skedde inom mig så fort dessa tankar dykt upp.
”Så lite så.” Försökte jag få ur mig självsäkert, även fast jag halvt skakade och min kropp bad om en närkontakt som jag önskade samtidigt som jag inte gjorde. En kyss? Hur farligt kan det vara? Men snabbt rycktes jag tillbaka från drömmarnas land då en ringsignal ekade högt, men inte min.
Fan.” Muttrade han irriterat ut. ”Måste ta detta?” Orden kom ut som en fråga och även hans blick sökte efter ett godkännande från mitt håll. En enkel nick och ett milt leende fick bli mitt svar och fort försvann ut i hallen för att påbörja samtalet. 'Här kan jag inte sitta hur länge som helst' tänkte jag tyst för mig själv och lät min kropp dra sig upp från barstolen, med benen i följd som bar mig fram och tillbaka då jag började plocka undan allt från bordet.

Helvete.” Förgäves fortsatte jag kämpa med att få upp den ena skålen på sin plats. Tårna började böja sig i kramp men det har aldrig förr stoppat mig från att försöka igen, och igen, och igen. Men nu känner jag för att ge upp - det går verkligen inte. Ett sista försök planerade jag att ge mig på, men då hans hud mötte min och tog skålen ur mitt grepp för att placera den på sin rätta plats, kunde jag inte låta bli att känna en lättnad. Tårna slappnade genast av och mina fötter började göra sig hemmastadda på det kalla trägolvet, men det var inte detta som fick andningen att bli allt tyngre - utom det var den hårda bröstkorg tryck mot min rygg. Hans hand letande sig nerför min arm, smekte milt min hud och jag kunde genast föreställa mig det osäkert lyckliga flin på sin rätta plats. Värmen från hans fingrar letade sig sakta ner mot min handflata och cirkulerade i små mönster men helt plötsligt drog han runt mig så att vi numera stod ansikte mot ansikte. Varma andetag träffade min hud och det var som en ljuv stämma - varje andetag in samt ut. Av en ren vana slickade jag mig sakta om mina torra läppar, vilket fick min blick att hamna på hans läppar som bildade ett litet leende - idioter är vi båda två. Planen att försöka dra mig undan från hans omfamning försvann som smält smör så fort hans ena finger rörde min haka och mitt ansikte lyftes sakta upp och kolliderade exakt med hans näsa då vi äntligen fick ögonkontakt. Han blick var hungrig, det var min med. Hans kropp bad om närhet, det gjorde min med. Hans läppar såg inbjudande ut, det gjorde säkerligen mina med. Min kropp ville inte kämpa emot - den ville det här.
Jag måste gå.” Andades han osäkert ut och gjorde ett avstånd mellan våra kroppar. Av ren nervositet fann hans hand sin väg upp till hans nacke - men hans blick fokuserade fortfarande på mina läppar. Bara gör det, kom igen. Men min önskan blev inte min lag. Gjorde valet att inte säga emot, utom gick före honom mot ytterdörren och mötte hans blick då han gick förbi mig ut i det kalla. Han visste inte vad han skulle säga. Jag visste inte vad jag skulle säga. Att han står utanför så som jag står innanför, hade behövt vara en anledning till att bryta ögonkontakten - men den höll sig stadigt i. Något lockade mig. Min kropp var ett offer för en jägare som aldrig vet vad den vill, tills det är försent, och allt som finns kvar är just ett offer. Ett steg var allt som krävdes för att nå närmare, hans blick ville ha mer än vad han kunde erkänna och mer än vad jag någonsin skulle erkänna för mig själv. Detta är ett misstag, sluta. Kraften till att sluta kunde jag inte finna. Min kropp drog sig mot hans, andetagen träffade hans hud samtidigt som hans träffade min. Mina fingrar vandrade längst hans käkben och våra näsor snuddade vid varandra endast för att ge oss båda oförglömliga rysningar. Läpparna nuddade varandra osäkert från bådas håll. Gör inte det här Victoria. Vinden utifrån blåste genom mitt hår. Ljudet från vinden som skakade om trädens grenar samt fåglarnas kvitter flydde genom mina öron. Doften kommandes från honom passerade min näsa. Skulden över det jag snart skulle göra började redan nu smyga sig på. Detta är inte rätt, men varför känns det så rätt. Hans ansikte drogs närmare mitt med hjälp av mina få fingrar under hans haka. Utan någon som helst osäkerhet trycktes mina läppar mot hans mjuka och inom en snar sekund var de brännandes heta som om jag hade injicerats med ett skott av adrenalin. Hans händer placerades ut vid min midja och drog mig närmare för att stänga av utrymmet mellan oss - om det ens var möjligt. Njutningen kände vi båda. Chockvågor pulserade genom min kropp så fort han kraftigt tryckte sin högra tumme in i den inre delen av höften, flämtningar och särade läppar blev resultatet och det var exakt vad hans önskemål gick ut på. Vi båda - starka individer - ville ha total kontroll över kyssen men det intensifierade det bara ytterligare. Den distinkta smaken av mint som numera kändes i min egen mun fick mig att sammanfläta fingrarna i hans hår. Jag vill aldrig avsluta detta, men jag vet att jag är tvungen. Kämpade emot min egna vilja och drog mig ifrån hans omfamning, explosioner kändes i min kropp. Han - ståendes framför mig - är min. Han slickar sig om läpparna och jag önskar att jag var hans, för han är min bot lika mycket som han är min smärta. Det går hand i hand. Men det kommer aldrig ske. Valen som krossar mig vare sig jag erkänner det eller ej, måste tas både för hans och för min egna skull. Mina tår bar mig återigen upp tillräckligt mycket för att snudda hans näsa för en andra gång och för att möta den hungriga blick som bad om mer - men det kunde jag inte tillåta.
Vänner.” Viskade jag ut och backade tillbaka in för att mötas av mitt kalla parkettgolv. Hans blick var lika mycket förvirrad som road, det lilla leende som lurade i slutet på hans läppar fick mig och le samtidigt som jag stängde dörren framför mig. Jag på en sida, han på den andra. Så som det ska vara.
Woop woop! Ännu ett Javic moment och ni fick även ta del av den första kyssen. Att vissa saker går fort fram kan det verka som, men det kommer ta en lång tid innan allt faller på plats. Gillar personligen när det är lite annorlunda i berättelsen, så förhoppningsvis tyckte ni om slutet lika mycket som jag och inte hatade det!  

Detta inlägg kommer tas bort

Är medveten om att bloggdesignen ser halvt konstig ut nu, men det är bara för att jag försöker fixa ett par saker. Förhoppningsvis hinner jag klart idag, men det är ingen stor förändring så ni står nog även ut om jag inte gör det! Tänkte bara kika in meddela det, om någon skulle råka reagera på det :)

Kapitel 19 - Uninvited guest

Popcornen och godispåsen i skålarna på vardagsbordet framför mig tömdes sakta men säkert totalt under den senaste timmen och samtidigt som jag ville kila bort till köket för att kunna fylla på med mer så ville jag inte missa något av skräckfilmen som visas på tv. Stillheten samt ron i att ha en hemmakväll för mig själv var det bästa val jag kunde göra, då det inte lockade något värst att bege sig ut i regnet som öser ner och åskan som dundrar varannan kvart. Lika mycket som jag från början lät tankarna vila för att låta filmen ta över mitt medvetande, kunde jag inte låta bli och känna igen mig i huvudkaraktärens roll. Att vandra de vägar vi tror att vi ska följa är tyvärr något man inte alltid hinner, vilket jag är ett levande bevis på - för de som känner till sanningen. Att vägarna som sträcker sig bortom horisonten skulle vara så långa samtidigt som de är så korta att de kan nå sitt slut redan vid nästa steg vi tar, var aldrig hur jag såg min framtid som. Jag var en utav de romantik älskande individerna med mycket på hjärtat. Såg aldrig det onda utom försökte alltid se det som döljer sig från ögat - vilket jag fortfarande gör men i en annan sorts skepnad. Förståelsen för en hel del saker kom krypandes från alla kanter och håll med tiden som förändringen hos mig skedde och efter så många gånger mötandes mina värsta mardrömmar förstod jag verkligen detta fenomen som vi kallar döden, vilket fick mig att inse hur många sista steg jag tagit men fortfarande finns kvar. Svart på vitt - helt enkelt är inte vägen alltid rak, ibland går man barfota på gröna ängar och ibland på grus och vassa stenar men när vi minst anar det, så sveper en vind av kärlek över oss och vi öppnar vårt största sinne - hjärtat. Herregud vad är det jag tänker på. Rädslan gentemot mina egna känslor samt filmen spred sig sakta men säkert och fick mig att spänt vrida mig i soffan - under filten. Men när jag väl trodde att det inte kunde bli värre så hördes grova knackningar på ytterdörren vilket fick mig automatiskt, i ett försök att låtsas som ingenting, att krypa ner under filten ännu mer. Fast då slog det mig att stearinljusen fortfarande var tända här och där, vilket vem som helst skulle uppfatta som att någon i hemmet är vaken. Du är så dum. Så så dum. Återigen hördes knackningar och det fick mig att skjuta bort rädslan totalt, drog snabbt filten kring min kropp för att hålla värmen kvar på min exponerade hud och började försiktigt vandra bortåt. Benen bar mig mot köket för säkerhetsskull där jag snappade upp en utav knivarna. Att ha något i försvar kan väl inte skada? Klev närmare dörren som var en ynka meter ifrån mig nu, och när jag trodde att jag möjligtvis skulle slippa öppna, så dunkade det bokstavligt talat om och om igen. Smög mig fram och kikade ut genom titthålet men möttes endast av mörker. Fuck. Fäste fingrarna kring dörrlåset och vred om, backade fort undan en aning och väntade tålmodigt på att någon skulle kliva in - vilket någon även gjorde.
Jason?” Mumlade jag chockat ut då han stressat klev in och omedelbart låste dörren, min blick letade sig runt från topp till tå och möttes av en svart sak i hans en hand - en pistol. Varför har han den med sig. Min puls ökade något då jag började fråga mig om han möjligtvis visste att 81 även är Victoria Moniz - det vill säga mig. I en snabb process placerades hans händer på träet framför vilket fick mig och se blodet jag missat innan, hastigt andades han in samt ut vilket fick honom att i nästa sekund släppa greppet kring pistolen och orsaka en smäll då den landade hårt på golvet - lyckligtvis var den säkrad.
Jason?” Viskade jag chockat fram ännu en gång samtidigt som mina ben förde mig närmare och snart stod jag bredvid pistolen som jag plockade upp.
”Har det hänt något?” Ifrågasatte jag denna gång en aning mildare. Allt jag krävde var ett simpelt svar på varför han befinner sig hos mig av alla klockan två på natten, eller ska man säga morgonen. Om han inte är här för att mörda mig, varför är han här? 'Du vet varför han är här' talade mitt omedvetna om men det var inget jag skulle påpeka själv. Hans andningsrutin blev något lugnare, men när jag trodde att lugnet tagit över började han skratta hysteriskt och så fort han vände sig om, förstod jag även varför. Blod droppade från hans spruckna läpp, rann ur hans blåslagna näsa och det ena ögonbrynet såg fruktansvärt illa ur. Inom ett svep tog mina någorlunda bättre instinkter över och jag placerade både kniven jag tidigare tagit med samt hans pistol på skinnpallen i hallen och skyndade till gästbadrummet.

”Vad skulle du med kniven till.” Konstaterade han det uppenbara med, när jag klev in i hallen för att hämta honom. Min blick vandrade till pistolen och kniven liggandes på samma plats där jag placerat dem.
”Vad tror du.” Skrattade jag fram lätt då jag hörde hur filmen fortfarande rullade i bakgrunden, han verkade förstå syftet med den då även han började skratta. Med fortfarande filten kring min kropp nådde jag fram till honom och placerade armen under hans för att kunna lyfta upp honom på benen och med min hjälp började vi sakta gå bortåt mot vardagsrummet. Ett minne som klöser loss mig själv spelades om och om igen i mina tankar så fort våran hud möttes och jag önskade inget annat än att få slippa känna smärtan.
”Vad är syftet med filten om jag får fråga?” Han rödsprängda ögon vandrade nerför min kropp som doldes väl och jag skakade bara på huvudet. Flämtningar var det enda som fyllde luften så fort hans ömma kropp placerades på den mjuka yta och lutades bakåt mot kuddarna. Försiktigt drogs mina fingertoppar över hans skinnjacka för att få av den och hans blick mötte min, av någon anledning kliade jag mig under hakan osäkert inför nästa steg och kollade ner på honom i ett försök att med blicken förklara vad det är han måste göra - då jag önskade att slippa. Hans kropp drog sig en aning fram för att sedan kunna få av tröjan helt och hållet vilket fick mig och kolla bort, men då hans hesa skratt hördes uppstod ett litet leende på mina läppar och jag drog fram bomullstussarna förberedd för att se till att få de värsta sår rengjorad. Att vara tvungen och låta blicken vandra mot honom visste vi båda två att jag var, men endast jag visste att det var något jag tacksamt skulle göra. Perfektion - ren perfektion - med välbyggda magmuskler samt utspridda tatueringar lite här och var, men även en hel del sår och blåmärken. Inte första gången man möts av en sådan vy, men fortfarande var denna gång annorlunda - för det är han.

”Ska jag få veta varför du kommer gul och blå hem till mig mitt i natten?” Frågade jag nyfiket samtidigt som jag fortsätter rengöra såren på hans kropp. Det enda jag tog som ett svar var att hans käke spände sig och medvetet valde jag att skölja det ena såret med för mycket alkohol. Som ett djur - bokstavligt talat - morrade han ut och irriterat vred sig för att kunna dra mig närmare sig - lite för nära för min smak. Vred armen i ren reflex för att komma ur hans grepp men intalade mig själv att slappna av - kan inte avslöja mig själv genom att göra det tredje gången gilt. Vill inte ha frågor ställda och vill speciellt inte ha dessa frågorna obesvarade kvar. Därför måste jag lära mig att ligga lågt. Drog mig skyndat ur hans grepp och såg hur han slappnade av, men något störde mig och det var rysningarna hans kropp gick igenom, vilket fick mig och kolla runt efter filten men lika fort insåg jag att den var placerad kring min kropp. Självklart ska det vara så. Knöt upp den enkla knuten där fram vilket fick den att försöka falla till marken, men min hand fattade grepp om den och slängde den på hans nakna bröst. Förvånat kollade han upp och flinade då han drog ut filten över sig och inspekterade min kropp. Varför händer detta mig. Började genast plocka undan i vardagsrummet av just den anledning att inte låta honom se för mycket - alldeles för mycket.
”Gör inget dumt.” Befallde jag honom allvarligt, om det var någon annan sittandes i soffan skulle de inte förstå syftet med meningen, fast nu var det Jason McCann och ingen annan.
”Kanske.” Flinade han och blinkade med ena ögat. Han tror verkligen att han har mig lindad kring lillfingret. Tack vare den lilla gesten fyllde allt mod i hela världen mig och jag vände ryggen till och började gå mot köket, fullt medveten om att han fortfarande inspekterar min kropp samt mina - nästan alla - synliga tatueringar. Som jag sagt förut - njut av utsikten McCann.

”Kan jag få fråga något?” Hördes kom från hans håll vilket fick min mage att krympa ihop till något alldeles för litet. Helst hade jag velat be honom gå, bland annat eftersom han inte hade någon anledning att vara här och jag hade ingen anledning att vela ha honom här. Detta är mitt territorium - min fristad - och han är ingen som går i fred. Fast jag är fortfarande värre.
”Det gjorde du precis.” Svarade jag och försökte lätta upp stämningen med att räcka ut tungan åt honom. Skratt efter skratt lämnade hans läppar och han verkade genast relativt nervös av någon anledning. ”Men visst, fråga du.” Försäkrade jag honom lika mycket som jag försäkrade mig själv.
”Har aldrig mött någon tjej med många tatueringar.” Förväntade mig att en sådan sak skulle komma på tal.
”Det är mer ett påstående än fråga.” Upplyste jag honom och kände mig relativt rädd inför vad han härnäst skulle säga.
”Varför har du så många?” Frågade han nyfiket med blicken fast i min.
”Jag svarar på din om du svarar på min.” Log jag självsäkert fram. ”Vad hände?” Repeterade jag min tidigare fråga vilket fick honom att puta med underläppen. Mycket väl visste jag om att undvikningen av denna fråga hade fått honom och fråga sig varför den inte dök upp. Han är ganska smart samt snabbtänkt - I'll give you that. Men lika mycket som jag väntade på att höra hans svar, så visste jag redan att han troligtvis varit på ett uppdrag.
”Hamnade i slagsmål.” Han skakade långsamt på huvudet och drog handen genom sitt hår.
Your little liar. ”Vem vann?” Nyfikenheten som egentligen redan var besvarad tog över och han verkade road.
”Det var en fråga för mycket.” Påpekade han med ett skratt gömt i rösten. ”Varför tatueringar?” Även han upprepade sin tidigare fråga i ren förväntning på mitt svar. Samtidigt som jag ville vara ärlig om varför det är en del av mig - så ville jag inte. En anledning till att dölja sanningen finns egentligen inte, förutom att det krossar mig att tala om det. Fast nu när vi befinner oss på en plats där jag känner mig bekväm och på så sätt kan han inte kontrollera miljön - det vill säga inte kontrollera mig - så kan jag mycket väl dölja vissa avgörande saker.
”Det borde du redan ha ett svar på.” Viskade jag ut och skickade iväg ett leende som besvarades. Blicken från mitt håll pendlade syftandes från hans ögon ner mot hans heltäckande sleeve och de resterande tatueringarna på andra ställen.  
”Kanske det kanske.” Exakt som min blick pendlade på hans kropp, pendlade hans på min. Men för denna natt skulle jag få vara krigaren Beowulf och han poeten Dante - första samt troligtvis sista gången. Resten av dagarna kommer vi vara på samma nivå - även fast jag är bättre. Skakade bort mina egna tankar då jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och höjde volymen på tv:n igen, bådas fokus återvände till den film jag tidigare kollat på i min ensamhet och återigen vred sig min kropp för att finna en bekväm placering.
”Jag vann.” Mitt huvud vreds och numera såg jag åt hans håll men vände snabbt tillbaks blicken.
”Tror jag med på.” Fick jag ur mig med fokusen framåt och jag kunde i ögonvrån se hur han roat skakade på huvudet med ett underbart leende på läpparna. Sluta Victoria. Om jag inte visste bättre så skulle jag säga att vi båda börjat trivas i varandras omgivning - men det får inte hända. Sträckte ut benen rakt framför mig på pallen, placerade en extra kudde under huvudet och vred min kropp som om jag vore i sängen. För varje skrik som hördes från filmen där någon höll på att bli jagad, kunde jag inte förmå mig själv att hålla ögonen öppna.
 
Jason's perspektiv.
Ljudet från det rinnande vattnet från kranen gjorde törsten obarmhärtig, men trots begäret efter vätska skvätte jag mitt ansikte blött med det kalla vattnet. Såren i ansiktet som - tacksamt nog - var rengjorda värkte endast till en aning. Aldrig trodde jag att den vackra skapelse sovandes i soffan skulle släppa in mig i sitt hem - vilket hon aldrig hade gjort om hon visste vem jag var och vad jag gör. Vad är det med mig. Varför tänker jag på henne så mycket som jag gör när jag knappt vet vem hon är, men jag måste dock erkänna att det är något som får mig och känna gemenskap med henne - som om jag redan känner henne. Satte mig ner på barstolen med en kall öl och från min plats räcker det med glimtar mot vardagsrummet för att förstå att Victoria fortfarande befinner sig i samma position som när hon somnade in i sin djupa sömn - till skillnad från mig. Tröttheten har för det första inte kommit sig sökandes, men för det andra hör jag kuvertet trassla till sig ännu mer i bakfickan vad jag än gör och suget efter att få öppna det för att se det dolda som var värt hans eget liv stiger, men jag kan inte göra det. Även fast det var jag som tog hans liv, kan jag inte förmå mig att bryta löftet. Vare sig jag kände honom eller ej. Vare sig jag är en mördare eller ej. Vare sig det är imorgon eller om tio år - så kommer hon få det.
Stolt över mig själv som skrev klart detta på en timme - vare sig jag är nöjd eller ej, så är det bättre än ingenting. Vad tyckte ni om detta Javic moment? Tror ni han kommer lista ut vem hon egentligen är?

Kapitel 18 - Sweet dreams motherfucker

Blicken fäste sig på lagerdörren framför mig och min knoge som trummade upp ett starkt ljud. Innan jag visste ordet av så öppnades luckan i min egna huvudhöjd och mitt vapen - med ljuddämpare - välkomnade glatt ansiktet utkommandes i sikte.
”Dumma jävel.” Roat skakade jag på huvudet då dörren knuffades upp med min fot och hans kropp förblödde sakta på golvet. En utav de smarta gängmedlemmarna som brukar existera visade han sig dock inte vara - lite egoistisk får jag vara och tänka på mig själv som fantastisk. Skrattandes åt mig själv att jag valde denna tidpunkt för att diskutera ett samtalsämne som detta - mig med mig själv. Med vapnet i höjd placerat framför mitt ansikte vandrade mina ben tyst genom korridoren, blickandes bak var sekund för att vara säker på att ingen finns där - sådant man får göra när ingen täcker ens rygg.
Kom ut kom ut var du än är.” Viskade jag ut hånandes med ett leende placerat på sin rätta plats. Min önskan gick i uppfyllelse så fort jag uppfattade kroppsskuggor kliva nerför trappan i den stora sal jag hamnat i - som jag älskar detta. De båda föll som offer - till ingen mindre än mig - och min jakt fortsatte så fort benen klev förbi deras livlösa kroppar och fortsatte uppför till andra våningen. Så fort min högerfot fäste sig på parkettgolvet - i början av en ny korridor - öppnades en dörr längst till vänster och tydligt kunde jag utskilja en manligt byggd figur mellan dörrkamrarna.
”Detta är ingen personligt.” Ropade jag ut i en mer förvärrad röst och sakta började han nå ut från mörkret för att göra sig synlig. Men lika väl som jag visste att detta kan vara min smidiga turdag - så visste jag att det inte var de. Fort stängde jag ute allt ljud förutom det enda som skulle utskilja sig från de andra - mitt onda skratt erövrade personerna gömda bakom en vägg med lådor. Idioterna hann inte ens registrera skotten som utlöstes mot deras håll. Men så fort en kropp föll livlöst ner visste jag att det fanns minst en till kvar någonstans. I ögonvrån såg jag mannen stå kvar på sin plats och observera mig - oss - med intressanta ögon. Rundade hörnet med kartonger redo att skjuta - tills en knytnäve kolliderade med mitt högra öga. Det oväntade - som jag borde förutspått - slaget fick mig att stöna till av smärta och greppet kring pistolen i min hand hårdnade och smällde till honom rakt vid ögonvrån. Leendes tittade jag upp på mannen som även han hade ett leende på läpparna - fair play. Ett litet skratt lämnade min strupe innan högerarmen svängde tillräckligt mycket för att få hans käka att knaka till, innan han kunde förstå sig på vad som pågick slog jag till honom en andra gång och träffade hans näsa som gick itu. Slagen från min sidan fortsatte lika mycket som hans händer försökte få bort mig - ända tills han slog i golvet. En grov spark från min sida fick hans mage att vända sig och de fasta andetagen att gräva sig ut, men han såg sin chans och slog tillbaka. Min överläpp var officiellt brusten och ilskan ökade inom mig. Slagen började återigen träffa hans redan svaga kropp och han valde att dra åt sig mitt vapen placerat bredvid hans ena arm. Självsäkert drog han upp den, siktade rakt på mitt bröst och sköt. Men så fort skottet avlossades - utan en kula - insåg han att mitt fingeravtryck krävdes på avtryckaren. Utvecklingen i världen blir allt bättre säger jag bara. Försiktigt hukade jag mig ner och greppade tag om hans svaga arm som följde min egna rörelse och numera siktade han sig själv under hakan vilket fick mig att hjälpa honom på traven.

”Ett, två, tre.” Räknade Bruce högt för sig själv. ”Ett, två, tre.”
”Du och ditt räknande.” Höger om oss uppenbarade sig Liam med kaffet i högsta hugg och ett beundransvärt äkta leende.
”Hans fokus förbättras.” Påpekade jag åt Bruce som fortsatte slå slagen rakt in i handskarna placerade på mina händer.
”Ett, två, tre.” Viskade han kraftigare ut denna gång. ”Ett, två, tre.”
Så fort de sista räknaorden flöt ut började ett ekande ljud sprida sig och vi alla stannade genast upp, just på grund av att detta ljud var alldeles för bekant. The killing game bytet skulle snart ske. Lossade direkt på handskarna som föll rakt ner och landade platt på golvplankorna, blicken vilade bortåt genom öppningen till det fria från gymmet. Nyfiket promenerade jag sakta framåt med handuken torkandes mitt ansikte, och grabbarna troligtvis i närheten bakom mig.
”Nej, du ska ingenstans.” Skrek någon ut. ”Du ska verkligen inte ut i skogen.” Lika fort som det sista uttalades insåg jag att Jacob kom mot vårt håll med blod rinnandes från olika sår i ansiktet - blåslagen.
”Har du gått in i ett träd eller?” Skämtade jag fram och han suckade drastiskt vilket fick mig förberedd på vad han än skulle säga.
”Du ska bara veta.” Morrade han ilsket ut.
”Vad fan har hänt dig grabben?” Hördes komma bakifrån mig och en svettig Bruce klev tillslut fram vid min högra sida för att göra en handskakning med Jacob. Hans blick gjorde ett försök i att pendla omärkbart från oss två nu ståendes framför honom, med hans finger letandes över det ena såret på läppen och masserade det som snart skulle bli ett grovt blåslag.
”Kan jag be er om en tjänst?” Viskade han ut och kollade runt för att försäkra sig att ingen hört orden komma ur hans mun, han är ju efter allt ledaren för ett utav gängen här - Amazons.
”What’s up?” Valde jag att säga när Bruce inte verkade vilja besvara hans fråga och Jacob själv höll tillbaka.
”Kan ni ta över passet i skogen efter lunch?” Att hans blick verkligen bad om att få höra ett godkänt svar, fick mig och undra vad som egentligen hänt med hans ansikte. För att han gått in i ett träd, är ingen möjlighet längre - även fast det var sagt som ett skämt.
”Finns det något vi borde känna till innan vi svarar på den frågan?” Bruce verkade inte hålla tillbaka alls idag, han ville ha svar på de obesvarade frågorna och lika gärna vill jag det.
”Mötte hon blonda tjejen någonstans på en stig.” En djup suck lämnade hans strupe. ”Hon bad om hjälp men det fanns inget jag kunde göra.” Hastigt drog han händerna genom håret. ”Från ingenstans dök hon mörkhåriga upp och ett slagsmål bröt ut, men innan någon utav dem tog kål på varandra hördes ondskefullt skratt från skogsvrån.” Svettet som sakta bildats började nu rinna från hans hårsäckar och han verkade inte vilja fortsätta.
”Vad hände?” Återigen kom frågan från en otålig samt orolig Bruce som väntade otåligt på ett svar.
”Hon hände.” Hans rädda blick mötte båda våras blickar. ”81 stod där och även fast jag stod säkert på min plats spreds rysningar i min kropp och framför mig stod inte längre någon utav de två andra tjejerna och innan jag visste vad som hände så föll jag ihop på marken.
”Hon slog ut dig.” Muttrade jag ilsket ut och kände genast en liten bit av oro. Om en tjej kan få Jacob framför mig att slockna, vad kan hon mer göra? Hon kan ju försöka och ge sig på mig, hade dock inte blivit särskilt kul för henne - däremot hade det för mig.
”Det hela är som en k-” Han fick aldrig chansen att avsluta meningen innan Bruce tog valet att bryta in och mumla ut de sista ord som fattades. ”Katt och råtta lek.”

Fotstegen hördes komma närmare bakom mig, och mycket väl visste jag att mannen som stod i den mörka korridoren är den jag söker. Mitt offer. Min belöning. Min väg härifrån.
”Vilket namn gav de dig?” De mörka tonerna i hans röst chockade mig en aning, då det inte var en sådan röst jag föreställt mig, samt aldrig hade jag kunnat förväntat mig att mannen i fråga skulle ha en röst som simpelt skrämmer slag på någon. Ljudet från de närmandes fotstegen slutade upp och när jag halvt vred mig om så jag honom försvinna längre ner i salen.
”Ditt.” Skrek jag tillbaka samtidigt som jag började vandra bort från den döda kroppen till den levande - för nu. Noggrant lyssnade jag och förstod genast att det inte var våra enda steg jag hörde, utom det fanns flera okända runt omkring oss, vilket fick mitt greppa kring pistolen att hårdna när jag rundade ena hörnet fortfarande gåendes efter honom. Hånskrattade tyst för mig själv skakandes på huvudet då min blick landade på männen som vände sig om i skräck - detta var absolut min favorit del. För mycket väl visste de att jag enkelt hade kunnat skjuta de utan att missa.
”Vilket är?” Frågan fick något oväntat att vakna upp i mig. Varför väljer han och frågar det när han mycket väl verkar veta att det är honom jag söker? Och varför försöker han inte göra motstånd? Inget hänger samman.
”Det borde du redan kunna.” Morrade jag ut då han samt hela situationen börjat irritera mig. In och ut, det var hur detta skulle göras. Men nu helt plötsligt följer jag efter mannen jag snart kommer mörda och jag förstår ingenting. Han flyr inte? Han har mannar i hela byggnaden men de gör inget? Han försöker inte förstå vad som händer? Utom han vill endast veta vilket namn jag fick?
”Tycker du kan säga det.” Orden spottades ut från hans sida. ”Om du vågar.
Andrew Golding.” Morrade jag fram och väntade på reaktionen jag förväntat mig, men den kom aldrig. Istället öppnade han dörren framför sig och klev in. Ljud hördes komma från rummet framför mig desto närmare jag kom och tillslut klev jag in i ett välskött rum där han satt i en kontorsstol - letandes efter något i lådorna. Personliga fotografier täckte hela den ena väggen och jag kunde inte låta bli att inspektera vartenda synliga. Ett utav de större fotografierna placerat i mitten av väggen bestod av en mörkhårig kvinna med ett nyfött barn i armarna och honom lycklig bredvid. Att det måste vara hans familj var min första tanke, men varför leva ett liv som detta när man har något som det där? Tystnad uppstod då han stannade upp i sina rörelser och sakta drog ut ett vitt kuvert med något klassiskt inskrivet på framsidan. Hans tio fingrar slöt sig kring kuvertet och ett leende lekte i mungiporna under processen. Vem är den här mannen.
”Vad heter du pojk?” Oförståeligt kollade jag rakt på honom nu halv ståendes framför mig.
Jason McCann.” Mannen fick det framväxande leendet att vakna till liv och jag förstod ingenting. Personen som har kommit för att ta hans liv står framför honom, men han visar ingen rädsla. Vad jag lärt mig, så borde det vara tvärtom.
”Du är svårknäckt.” Han började röra sig närmare mot mitt håll - fortfarande med blicken på det i hans hand. ”Att be sin mördare om en tjänst trodde jag aldrig att jag skulle göra.” Skrattade han fram och tillslut möttes våra blickar. Hans mörka gröna ögon borrade sig in i mina bruna och något sade mig att jag känner denna man. Att jag vet vem han är. Att jag vet att något inte stämmer här.
”Vad är det du ber om.” Frågan som inte var någon fråga flöt ut och leendet från hans sida verkade inte vilja dö ut.
”Ge detta till henne.” Viskade han ut i en mild ton med sin blick vilandes på kuvertet.
Henne?” Hur fan ska jag veta vem denna person är, ser jag synsk ut eller något.
”När tiden är inne, kommer du veta vem hon är.” Med tårfyllda ögon mötte han min kalla blick och räckte försiktigt fram kuvertet tillräckligt nära för mig att ta det. Ögonbrynen drog sig oförståeligt ihop och jag kände hur pannan skrynklade ihop sig. Att en man som honom ståendes framför mig har tårar i ögonen betyder verkligen att det som finns i kuvertet betyder mer än hans eget liv.
”Några sista ord?” Våran intensiva blick var långt ifrån att brytas och den höll lika väl när jag tog kuvertet från honom och det kalla pappret befann sig numera i min vänstra hand.
”Din dagar är räknade.” Det märktes att hans ordval var försiktigt och att han verkligen menade vad han sade. Men han glömmer en sak, Jason McCann, det är vem jag är och ingen kan bestämma över mig eller mitt öde på denna jord. Med ett leende mötte han mig och med ett leende dog han.

Cigaretten drogs mot mina läppar och drog in långa lugnande drag för var steg som tog mig närmare planet som alldeles strax ska ta mig hem till Stanford. Tålmodigt stod piloten och väntade vid slutet av trappan som leder in i säkerheten - om man ens kan kalla flygning för en säkerhet. Minsta lilla kroppsdel placerade sig tröttsamt i det ena sätet och när jag väl trodde att jag skulle få slappna av kände jag mobilen vibrera i fickan.
”Vad.” Spottade jag ut i telefonen fortfarande på hugget. Cigaretten som nyss varit mellan mina läppar tryckte jag ilsket ner i askoppen framför mig och min blick landade på det vita bredvid.
”Ha inte den attityden med mig.” Skrockade Bruce fram på andra änden. ”Gick allt som planerat?”
Så fort han frågade det jag helst inte hade velat höra fastade blicken återigen på det kuvert mitt framför mig. Hjärnan bad om att få kasta bort det som skit, men hjärtat talade emot för första gången på länge. Vad jag kommer göra med det när planet stannar på kanadensisk mark, vet jag inte. Men för nu känns det bra och se det nedskrivna 'till dig' på framsidan, och hade jag inte vetat bättre så hade jag tagit det som en inbjudan till att läsa. Men något sade mig att detta kuvert även skulle växa och bli viktigt för mig - tro det eller ej.
”Allt gick som planerat.” Svarade jag snabbt så att han inte skulle behöva vänta alltför länge. Men tystnaden som tog över på bådas ändar och andetagen från hans sida talade om det jag redan visste - han vet att jag ljuger.
”Ingen kommer vara i huset när du är framme.” Tacksamheten ökade då han släppte det andra ämne och min blick letade sig ut över flygplatsen som sakta men säkert började tas över av den makalösa orangegula solnedgång och lika väl vet jag nu att denna dag - detta uppdrag - är ett avslutat kapitel. Men tacksamheten sjönk så fort jag kom tänka på vad han precis sagt.
”Hur fan ska jag kunna komma in utan nycklar hade du tänkt?” Morrade jag ut i luren och han valde att skratta till svars.
”Du löser det.” Mumlade han skyndat ut och innan jag hann säga något avslutades samtalet. Löser det my ass. Kyle och Liam är fortfarande iväg på camping, Bruce och Matt ska iväg någonstans och det lämnar få alternativ. Patrik? Luke? Men så fort dessa två namn flöt förbi började ‘tänk inte ens tanken´ eka om och om igen när jag kom tänka på ett tredje namn jag inte ville tänka ut högt. Glöm det Jason. Du kan inte gå dit. Eller?
Här har ni det! Skulle egentligen publiceras igår kväll men av någon anledning gick det inte. Tror ni att det var Andrew Golding han mördade, eller någon annan? Vem tror ni kuvertet är till? Kommenterar ni bra får ni nästa redan imorgon. 

Kapitel 17 - We are the people

Spänningen inom min kropp byggdes på för var minut som gick. När som helst kan jag explodera. Händerna spända i knytnävar, tänderna hopbitna, fötterna studsandes, kroppen drypande av svett. Sög på ett långt andetag som fick mig att arbeta vidare med mina obevekliga angrepp på boxningssäcken framför mig. Timmar har troligtvis flugit förbi och jag är medveten att mina sömntimmar är lång bakom mig. Frustrerat morrade jag ut som ett djur och slog till med axeln i boxningspåsen och lär benen förverkliga de sparkarna som väntat på att få slå till. All styrka längst min muskulösa kropp började vakna till liv, armarna samt benen utövade det de är bäst på. Men det fungerade inte för att få bort tankarna om uppdraget som ska vara gjort under dagen. Kroppen började sakta ge upp och mycket väl visste jag vad som är tvunget att göras - ett telefonsamtal. Hantera situationen och få det överstökat. Masserade mina ömma knogar som blivit utsatta för våld utan några som helst handskar på och tog tag i handduken för att kunna torka mitt svettiga ansikte. Med förväntansfullt skakande hand knappades numret jag memorerat i alla dessa år in på min svarta iPhone och högtalaren sattes på.
”Kod.” Den kvinnliga rösten gick rakt på sak som varje gång.
7381.” Fick jag snabbt ur mig undertiden de nödvändiga sakerna utplacerades på sängen framför mig.
”Saknat mig?” Rösten som i början verkade som vilken annan visade sig inte längre vara obekant för mig.
Lena.” Mumlade jag ut och kände hur hon efter bara dessa få ord börjat irritera mig.
”Mhm.” Fnissade hon fram. ”Saknar dig i sängen, Jason.”
Att hon verkligen förväntar sig ett svar från min sida visar bara hur ointelligent hon är. Enda anledning till att jag för två månader sedan - på middagen mellan alla gäng - fick upp ögonen för henne var tack vare alkoholen i min kropp. Ska man även vara ärlig, så är hon ingen man vill ha mer än en gång i sänge. Tystnaden la sig på min ände, samt hennes där hon troligtvis väntade på ett svar men en suck hördes genom luren och äntligen började hon fatta vinken.
Gate C10.” Började hon. ”Privatplan till Kalifornien.” Och det - tillsammans med ett ohörbart mummel - var de sista jag hörde innan samtalet avbröts. Allt detta betyder endast en sak, uppdraget är större än vad någon hade kunnat ana.

Smothers perspektiv.
Mina långa mörka fingrar knackade försiktigt på det massiva träbordet i rummet. Med mina ögon skannade jag av ansikte för ansikte som befann sig runt bordet från min plats i huvudsätet. Många stirrade tillbaka med väntande uttryck samtidigt som vissa gjorde allt för att inte märkas. Men platsen rakt framför mig - på andra sidan bordet - var tom och personen i fråga var medvetet frånvarande från dagens festligheter.
”Varför är vi här?” Vågade Julian från sin plats längre ner äntligen fråga. Min blick letade sig ut genom det stora fönstret och sakta tog jag in vyn av löven fallandes mjukt runt huset. Även det är en påminnelse om de grå dagarna som blivit mitt liv - allting faller isär eller på plats.
”Jag har ett förslag till er alla.” Min gamla röst kraxade till för var ord. Åldern samt rökningen har definitivt börjat sätta sina spår på mig. Saker har börjat förändras och just därför kan jag inte låta bli att inspektera alla unga ansikten runt bordet om och om igen. Alla dessa generationer sittandes i samma rum med mig får ut så mycket av livet. ‘Skjut först, fråga sen’ är mottot alla dessa följer och det är nödvändigtvis inte min stil, men så länge jobbet blir gjort har jag ingen rätt att klaga.
”Vi har inte hela dagen.” Xavier kollade otåligt på klockan. ”Har saker att göra.”
Många gånger har jag glömt att dessa killar låter dagarna, veckorna, månaderna gå snabbt. In och ut - det är hur världen fungerar idag. Att avundas deras glänsande hår, ljusa ögon, perfekta ansikten, entusiasmen för livet var något jag dagligen gör. Allt eftersom det för länge sedan övergav mig själv och lät det gråa håret, nedsänkta ansiktet samt den kvicka attityden att ta över. Kloka farfar - det är vad de kallar mig.
”Jag behöver er hjälp.” Erkände jag.
”Hjälp?” Brooke lät inte spilla någon tid på att fundera på den frågan mer, uppenbart lätt irriterad för han varit tvungen att strunta i sina dagliga rutiner för detta möte. Utan någon eftertanke reste jag mig upp och alla mina leder knakade till.
”Jag tror att det är dags för rensningen.” Alla runt bordet satte sig mer rakryggat upp och många utav dem skrubbade sina ansikten för att försöka förstå bättre.
81.” Numret lämnade min strupe i förakt. ”Hon har tagit för mycket av oss alla.” Mina fötter började bära mig runt i rummet, med händerna placerade bakom ryggen på ett auktoritativt sätt. Ingen vågade kolla upp. Ingen vågade tala. Min vrede var uppenbar och det skapade den påtagliga spänningen i luften.
”Vi måste träffa hennes svaga punkt.” Beslutade tillslut att hålla detaljerna i mina planer vaga. Att jag kunnat lita på dessa personer i rummet vet jag, men en situation som denna kan förändra alla.
”Det här låter inte bra.” Viskade Tim fram.
”Tvinga er kommer jag aldrig göra.” Det var ren sanning från min sida. ”Men jag vet att de flesta vill gå till rätta med detta.”
”Hon är för stark.” Xavier verkade nästan rädd för att ens prata. ”Alldeles för stark.”
”Men hon är inte oövervinnelig.” Påpekande Brooke. Ingen förnekade - för det var sant.
”Alla här inne borde vara mer än villiga att delta.” Min röst var bestämd. ”Jag säger inte att det kommer bli lätt, men att försvaga henne tillräckligt så att hon inte kan återhämta sig är en början.”
”Vad exakt är det du föreslår?” Hördes komma från någon utav dem. Ett ondskefullt leende uppstod på mina läppar vilket alla märkte av. Inga ord behövde sägas.
”Tror du verkligen att detta kommer fungera?” Xavier korsade armarna. ”Vi vet allihop att hon inte kan knäckas.” Kring bordet uppstod genast ett dussin av överenskommelser om den saken.
”När det är dags, kommer jag att ha ert stöd.” Morrade jag ut.
”Varför är detta så viktigt för dig nu?” Kom från en yngre kille i slutet av bordet. Hans namn hade jag på tungan men för nu kunde jag inte minnas. ”Jag råkar gilla henne, hon är sexig.”
Viskningar uppstod genast i rummet och hesa skratt hördes från varje stol. Det minst diskreta skrattet kom självklart från personen som sagt det, min kropp må ha åldrats men mina reflexer att dra en pistol har aldrig försvagats. Snabbt drogs den fram i min hand och utan att tänka efter sköt jag honom i axeln - rakt igenom. Den röda vätskan stänkte ner väggen bakom och han föll hukandes ihop av ren smärta.
”Någon mer som vill ha en kula i sig?” Frågade jag rasandes. Allas blick pendlade från mig till personen nu skottskadad, en aning oroligt tittade de sedan på varandra. Troligtvis med samma tanke i huvudena - ‘Bossen han har blivit galen.’
”Vi är klara för idag.” Sade jag bittert och smällde pistolen rakt ner i bordet. Dörren öppnades och våran privatläkare skakade endast irriterat på huvudet undertiden alla började försvinna ut från rummet. Lika mycket som jag inte kände för att bjuda på ett hjärtligt farväl - kände inte de heller det.

Tröttsamt klättrade jag uppför trapporna i nästan sprucket trä och försökte ivrigt bara ta mig raka vägen till mitt kontor - bort från ungdomarna. Hårt smällde jag igen dörren till mitt kontor och placerade mig i den bekväma stolen suckandes.
”Vad hände? Jag hörde ett pistolskott.” Lämnade min sekreterare samt dotters - Lenas - läppar så fort hon klev in på mitt kontor. Hennes skimrande blonda hår glänsandes tack vare belysningen i rummet.
”Det är inget, älskling.” Sade jag lugnandes. ”Bara ett missförstånd.”
”Uppdraget med 7391 är påbörjat.” Mumlade hon tillslut ut och sökte efter min blick.
”Uppstod några frågor?” Hon närmade sig skrivbordet och placerade sig sittandes i en utav fåtöljerna mittemot mig, vilket fick mig att lugna mig nästan omedelbart.
”Nej.” Tacksamt nickade jag. ”Vet han vad uppdraget går ut på?” Min blick vandrade direkt upp och mötte hennes nyfikna blick. Hon är ju efter allt min dotter - pappas flicka - så att kunna tala med henne om dessa saker är normalt.
”Så länge det blir gjort behöver han inte veta.” Tonen min röst hade kunde inte missuppfattas.
”Vad händer om han får reda på det?” Hon verkade bygga upp oron för varje sak hon eller jag sa.
”Det kommer han inte.” Ett leende uppstod på mina läppar och det kändes äntligen som att pusselbitarna börjat falla på plats.
 
Jasons perspektiv.
Med osäkert snabba steg klev jag nerför flygplanstrappan och tog mitt första steg på amerikansk mark. Klädseln på min kropp blev en sista minuten sak, även håret som stod ofixat åt alla håll och min vardagliga inställning saknades på grund av dem. Det första som uppmärksammades från mitt håll var den person - någon slags butler - med nycklar i handen som troligtvis tillhör den bmw x6 parkerad i bakgrunden. Vilken välkomning. Dessvärre var inte min trevliga sida framme en dag som denna så ryckte endast åt mig nycklarna och klev förbi honom utan minsta lilla blick ditåt. Så fort min kropp sjönk in i lädersätet kände jag hur lugnorna började bränna - på samma sätt som om de skulle vara ett maraton jag delar i. Körde sakta ut från flygplatsens baksida och direkt syntes människor till som begav sig fram och tillbaka med stora packningar - till skillnad från mig. Att jag för bara någon timme sedan var i mitt eget hem - på kanadensisk mark - och nu befinner mig plötsligt i ökända Los Angeles - på amerikans mark - känns av någon anledning bra. Det var ett bra tag sedan en känsla som denna tog över min kropp - från topp till tå. Men innan jag hann tänka vidare på något mer så vibrerade mobilen till vilket fick mig att stanna upp vid vägkanten. Så fort jag slängde en blick på mobilskärmen visste jag att det var dags. Som jag längtat.

Från Smothers:
Andrew Goldberg
Pacific road 17
LA, Kalifornien
Belöningen ligger på 90 000 dollar. Fullfölj uppdraget eller ta konsekvenserna. Välj klokt.
Från och med detta kapitel kommer förändringen mellan vissa relationer vara drastiska, vilket leder till ännu mer spänning. Har någon utav er lyckats klurat ut vad det är för uppdrag Jason ska göra? Tell me!

Kapitel 16 - So many answers to one question

Ett namn. Fem ord. Allt som krävdes för att röra om i den perfekta grytan. Tankar inom Amanda gjorde plats åt det hennes bästa vän precis gått rakt på sak med. Lika mycket som hon visste att hon kan ha rätt, så ville hon inte se det som en möjlighet. Hade någon hällt ut glaskulor på golvet framför, hade det fortfarande inte fått Victoria att vakna till liv från den ställning hon befann sig i. Fokusen på Amanda var lika stark vare sig hon stod framför henne eller hade börjat gå bortåt. Undertiden tystnadens krig pågick inomhus så sköts leenden från tre vänskapliga relationer fram och tillbaka - ingen visste vad de hade och vänta sig.

Amandas perspektiv.
‘Vet han vem jag är’ det enda som ekar om och om igen i mitt huvud ända sedan jag lämnade henne ståendes kvar i sitt hem och gjorde dessa tre sällskap i bilen. Det är även det enda jag inte tillåter mig själv att svara på. Hon är min bästa vän, vare sig hon är 81 eller Victoria, så finns hon kvar vid min sida i vått och torrt. Lika mycket som hon ser mig som en viktig del av sitt liv, så är hon även det för mig. Förnekelsen att sakerna hon fått gå igenom inte förändrat henne, har aldrig varit ett alternativ. Hon är inte samma tjej med ett leende på läpparna från morgon till kväll, och mycket väl vet jag att hon aldrig kommer bli den hon en gång var igen.

”Kom igen en sista gång!” Leendet spred sig på bådas läppar desto fler gånger stenarna studsade rakt ut i sjön. Bunken mellan oss två innehöll nu endast en sten och den drog jag snabbt åt mig skrattandes. Sakta knöt sig fingrarna kring stenens kalla yta och jag hoppades på att få in fler studsar än innan.
”Du suger.” Hon tog sig för huvudet skrattandes då den sista stenen endast gjorde en studs och sjönk sedan ner i mörkret av sjön.
”Ska du med till brasan ikväll?” Traditionen som sker varje år vid denna tidpunkt, och även den tradition hon vägrar att följa. Hennes blick sökte sig upp till mig i ett försök att övertala mig om att släppa ämnet, men vi båda blev avbrutna när rop från terassen på husets baksida hördes och Victoria skrek snabbt tillbaka att vi kommer snart.
”Mamma försöker övertala mig.” Mumlade hon ut och lika mycket som jag visste att hon inte vill dit av en klar anledning, så vet jag även att hon vill men vågar bara inte.
”Funkade det då?” Förväntansfullt väntade jag på hennes svar undertiden vi började vandra fram och tillbaka upplockandes saker som skulle läggas undan här nere vid sjön. Hon försvann snabbt upp på deras yacht där sakerna släpptes och istället för att gå ner direkt gick hon längst fram på båten och ett leende spred sig på hennes läppar - med blicken ut i det fria.
”Det vet du att det inte gjorde.” Viskade hon ut när hon skyndade tillbaka till mig. ”Vi borde skynda oss innan maten blir kall!” Hennes hand snuddade en sista gång vid båträcket och hennes blick utlöste endast lycka. Att man kan älska något så mycket hon älskar havet - kommer jag aldrig förstå. Hand i hand med stora leenden steg vi av yachten och när blickarna möttes visste jag en sak, och en sak bara, detta är en vän för livet.

Ett minne blått. Det är vad de är. Tjejen som blev känd för sin osäkerhet finns inte där längre, men min bästa vän finns fortfarande - vid min sida som från första början. Därför hade - har - hennes fem ord sådan påverkan på mig. Aldrig har hon sagt eller kommer säga något hon inte menar, eller känner av. Otåligt fortsatte jag pilla med fingrarna som är utplacerade i mitt knä, fann mig själv lyssna in på konversationen mellan Kyle och Julie i baksätet och kunde i ögonvrån se Liam fokusera rakt fram i mörkret med högerhanden på ratten och mobilen i vänsterhanden. Vet han vem hon är? Att 81 är Victoria? Skärp dig Amanda, det kan han inte göra.
”Dagdrömmeri?” En knuff från hans armbåge landade lätt på min vänstra arm och genast återvände jag till verkligheten. Hans fokus låg fortfarande framåt, men istället för att ha mobilen framme så var den undanlagd och numera var hans andra fokus på mig.
”Kan man säga.” Leendet som växte fram på mina läppar vet jag inte om man ska kalla för falskt, men riktigt var det inte.
”Något intressant?” Tonen i hans röst fick mig och distansera mig en aning - medvetet. Den var inte som den brukade och för första gången ifrågasatte jag min tillit gentemot honom.
”Skulle jag inte påstå.” Denna gång var jag väl medveten om att leendet var påtvingat men det behövde inte han veta. Gav det ett försök att vilseleda honom mot en annan direktion - hoppfullt.
”Så..” Hans röst tvekade. ”Hur känner du och Victoria varandra?” Högerbenet började skaka, som det alltid gör när han har mer och säga. Svalde hårt och drog långsamt handen genom mitt blonda hår med tankarna i full cirkulation.
”Vi är barndomsvänner.” Svarade jag ärligt i sin enkelhet.
”Så du känner henne bra?” Av alla frågor, så är det denna som avslöjar agendan och det här känns inte bra. Hon har rätt när det kommer till att oroa sig.
”Bättre än någon annan.” Och så fort orden lämnat min mun spändes hans händer kring ratten. Lika gärna som jag ville att han skulle svara med förklaring om vad det är han tänker, så ville jag inte ha något svar - vilket jag inte heller fick. Tiden måste ha runnit iväg fortare än fortast då bilen helt plötsligt körde in på en grusväg som man även kunde se på alla skräckfilmer. Vilket det även kändes som - en skräckfilm. Det är komiskt att jag finner mig själv frukta en skog när jag har Victoria - 81 -väntandes där hemma. Den lilla flickan hon en gång var växte upp till en kvinna med sina egna anspråk på livet. Någon som aldrig kommer att ligga andra till last, som aldrig kommer erkänna att även hon har drabbats av sorger och besvikelser, att hon haft drömmar som andra förlöjligat. Hon kommer alltid vara klippan i en strid, en som uthärdar allt utan att klaga och vars skönhet inte fördärvas utan formas av den framforsande smärtan som sköljer över henne. Varje gång våran blick möts skymtar jag något djupt där inom henne som varken Jason, Smothers eller någon annan kommer att kunna knäcka. Något som är hårt och obevekligt som ett kalkstensblock. Något som troligtvis i slutändan kommer bli hennes eget fördärv, men någon annans räddning. Enda sättet för att kunna överleva det som komma skall - är att frukta henne.

Liams perspektiv.
”Kommer vi vara ensamma här ute?” Exakt som billjusen gjorde skogsvägen tillräckligt synlig för att kunna följas, talade hennes ansiktsuttryck tydligt för en sorts oro. Skakade roat på huvudet och nickade, vilket fick tystnaden att ta över återigen här i framsätena, raka motsatsen var det dock i baksätet där Kyle och Julie verkade ha funnit ett gemensamt samtalsämne. 
”Är du rädd?” Hennes blick vandrade upp mot mig istället för på mörkret framför och hon verkade uppskattat tänka över frågan med ett litet leende lurande på hennes läppar.
”Vi två är inte som Victoria och är vana vid miljöer som dessa.” Skrattade hon milt fram.
”Victoria?” Frågade jag förvånat och av någon anledning verkade det inte som att hon tänkte efter riktigt innan hon sa något, det bara slank ut och samtidigt som det uppskattas från min sida så kanske det är lite väl mycket att fråga om Victoria? Men hon verkar inte ha något emot det?
”Hon är en riktig vilde.” Roat skakade hon på huvudet. ”Hon var ensam mitt ute i ingenstans.” Hennes leende, skratt samt den roade skakningen på huvudet blev som bortblåst.
”Varför var hon det?” Nu förstod jag inte längre någonting.
För att överleva.” Vattnet som jag precis försökte få i mig fastnade i halsen och jag hostade till vilket fick henne att snabbt kolla upp mot mitt håll med blicken i shack och med vidöppen mun - hon visste inte vad det var hon sa.

”Näst sista momentet börjar snart.” Konstaterade Bruce då vi började packa up våra saker inspekterandes lägenheten, tillhörande något som ska föreställa ett lyxhotell, som vi fått bosätta oss i dessa två dagar vi är här och hjälper till och håller koll på allt. 
”Vilka är kvar?” Hängivenheten hördes i min röst. Två papper hamnade framför mig och Matt som ivrigt läste om nummer tio samt nummer trettionio.
"Finns mycket och läsa om båda." Skrattade Matt fram och Bruce skakade bara på huvudet. Men det höll jag med om, det är en fördel att veta mer om vem det är som kämpar för överlevnad. Bruce släppte till slut ner det tredje - sista - pappret som stillsamt flöt ner och vi alla kollade på varandra.
”Det finns bara ett nummer?” Denna gång var det jag som valde att säga något först.
”Det var allt vi fick.” Oförståeligt ryckte Bruce på armarna. Men innan någon utav oss hann säga något mer öppnades dörren där Jason med Kyle hack i häl klev in och gjorde sin väg fram till vardagsrummet.
”Det börjar!” Att jag trodde min hänförelse var over the top, visade sig vara ingenting jämfört med vad Kyle kände. Lika fort som de kommit in, så fann de sin väg ut på den stora terassen blickandes ut över skogspartiet. Vi tre som fortfarande var placerade i soffan skyndade lika fort ut och på varje terass kring oss stod olika gäng - lika spända - och fokuserade framåt där man ännu inte kunde se någon. Men när den yngre generationen av Smothers fann sin väg ut visste alla att det var snart dags för det vi alla väntat på.
”39.” Hördes från högtalarna och fram ur skogen blev en medellång, blond tjej utknuffad med handklovar runt handlederna. Skratt, rop, komplimanger hördes komma från alla håll och lika mycket som hon verkade hata stället hon befinner sig på så log hon glatt.
”Sju av tio.” Bedömningen mellan oss fem började genast ta plats och Matt verkade stolt över sin sjua han gett henne.
”Fem av tio.” Muttrade Jason ut. ”Efter att jag testkört henne i sängen får vi se om jag lägger till något.”
”Typiskt dig.” Skrattade Bruce ut och vi alla skakade roat på huvudena.
”10.” Så fort numret blev sagt märkte man hur flera gäng runtomkring började skrika och hålla tummarna för denna tjej. Måste vara så att de känner henne. Med sitt mörka hår uppsatt i en tofs skuttade hon fram till den andra tjejen, även hon här hade händerna fast ihop.
”Tio av tio.” Jason gav det ett försök i att vara komisk vilket inte gick vägen då han själv inte verkade något intresserad i denna tjej.
”Sju av tio.” Skrockade Matt ut.
”Är du generös med dina sjuor idag eller?” Skrattade jag fram och grabbarna var snabbt i djupt skratt.
”81.” Minsta lilla ljud som hördes uppstod och vi alla - på alla terasser - började röra fötterna ohörbart sakta ännu nämre balkongräcket där det olyckligvis tog stopp.
”Var är hon?” Viskade Kyle ut så tyst han bara kunde men han fick inte något svar då allihopa var så fokuserade på minsta lilla skogsvrå. Den blonda utav de två tjejerna redan synliga, började sakta backa undan men hon mörkhåriga verkade vilja bevisa något genom att stå kvar.  
”Komsi komsi!” Skrek hon ut vilket fick oss alla att flaxa blicken rakt fram - i mitten av skogen - där man kunde se ett par långa ben i sin alldeles egna skugga kliva ut men stanna upp precis på kanten av skogens mörker. Undertiden blondinen gjorde så gott hon kunde med att inte synas i bakgrunden av - uppmärksamhets älskande - brunetten som gjorde allt för att provocera 81 som dolde sig i mörkret.
”Döda.” Ordet vi alla väntat på hördes. Nummer 39 sprang och sprang tills hennes ben inte skulle kunna bära henne längre - bort in i skogens djup. När min blick letade sig mot den springande blondinen, missade jag själva processen som förde fram 10 mitt framför 81. Olika sorters gester tog plats men fortfarande stod hon kvar på sin plats - orörd. Ansikte mot ansikte och personligen kände jag en viss avundsjuka i att inte kunna se ansiktet tillhörande nummer 81. Handklovarna på bådas händer hördes gnissla genom luften, men inom ett ögonblick hamnade handklovarna tillhörande 81 runt halsen på nummer 10 och kvävde henne sakta men säkert. Gänget precis bredvid oss slutade andas, och skrikande svordomar kom från något gäng två snepp till vänster. Brunettens kropp, började sakta sjunka lägre och lägre ner till marken och endast det visade vilken kraft den okända 81 har - ingen har chansen att kämpa emot. Hennes knän slog i marken full av grässtrån, döendes, men helt plötsligt släppte nummer 81 dödsgreppet med handklovarna kring hennes hals. Ingen förstod vad som precis hänt. Ingen förstod varför det hänt. Hon dödade henne inte - hon skickade ett meddelande. Mörkret slukade upp hennes ben och det slog oss allihopa att hon inte var där längre.
”Jackpot!” Skrek Bruce bokstavligt talat ut och väckte oss alla ur våran trans. Jason verkade inte kunna förstå vad som precis skett, hans blick var fortfarande placerad på den plats där hon för en sekund sedan befunnit sig, hans blick letade sig upp på oss alla och vandrade intensivt från var och en utav oss. Hans mun öppnades och det ord vi aldrig hört honom säga lämnade hans torra strupe. ”Jackpot.”
Detta kapitel är nog min personliga favorit hittills, tack vare valet att lägga till nya intressant perspektiv! Känns bra! Vad tycker ni om detta då? Tror ni Amanda berättade det sista medvetet eller omedvetet?
Är ni duktiga på att kommentera kommer kapitlena dessutom snabbare, remember that!

Instagram - Nevereverlandbc

Från och med idag finner ni - som vill hålla koll på vad som händer bakom kulisserna - mig även på instagram. Som jag även skrev där: femton färdiga kapitel, sextonde på väg! Håll ut, det kommer troligtvis senare ikväll. Kram på er!