Mörkret till vänster slukade träden till skillnad från träden till höger som var lika ljusa som det vita ljus man ser då man står inför döden - tro mig jag vet. Benen i full fart med kroppen i samma rytm, håret i en numera lös tofs, svett rinnandes från ställe till ställe och endast mig själv springandes fram på en skogsväg. För var stund som jag spenderade ute i morgonkylan ändrade mina nakna knogar nyans till en betydligt vitare. Ljudet i hörlurarna dog ut, men lika snabbt ekade en ny låt ut från hörlurarna vilket endast fick mina ben - samt kropp - att höja tempot. 

”Dansa med mig.” Lämnade hans läppar i ett försök från min sida att försvinna in i folkmassan. Hans arm räcktes ut vilket fick mig att halvt snubbla in i hans famn, så fort huden möttes spred sig en känsla genom mig kropp - hans med.
”En dans.” Förtydligade han. ”Snälla?” Ordet som används i dessa sammanhang flöt av hans tunga lika lätt som en fjäder. Hans ögon lyste ivrigt upp i mörkret och lika gärna som jag ville erkänna attraktionen som skedde mellan oss kunde jag inte.
”Jag kan inte dansa.” Hans blick bröts från min och vandrade - av någon anledning - ner mot min hals. Sekunden efter uppstod ett litet flin på hans läppar och genast smällde jag till mig själv mentalt då jag förstod vad han måste ha kollat på - mina halsådror darrandes för varje hjärtslag.
”Du dansade precis.” Ett steg närmare tog han - om det ens var möjligt. Näsa mot näsa, ögon mot ögon, mun mot mun. Han vet verkligen inte vem jag är. Men jag vet vem han är. Lika gärna som jag vill erkänna att en dans inte skulle göra någon skada, så kunde jag inte göra det riktigt än.
”Dags för mig att gå.” Så fort jag fått det sagt blev flinet på hans läppar lite större för varje andetag vi båda tog. Försökte ge honom en blick som hade räddat mig ur denna situation, men fastnade djupt inne i hans lätt vackra hasselbruna ögon och uppskattade deras skönhet. Att jag blev tagen på sängen varje gång våran blick möts skulle vara en underdrift.
”Skulle inte du gå?” Shit. Blicken från hans håll stirrade rakt in i min avslöjandes allt jag inte ville veta - han tog mig på bar gärning. Varför var jag tvungen och stirra in i hans lite väl länge. Varför. Vände huvudet till och lät håret dölja mitt ansikte som av någon anledning rodnat upp. Verkligen Victoria? Rodna?
”Det ska jag.” Med det sagt vände jag mig helt om, men innan jag kunde ta ett steg till greppade han tag om min arm. Impulsivt vred jag om hans fingrar men släppte genast taget då jag märkte hans funderande blick - kvällen i skogen återspeglades troligtvis i bådas tankar nu. Men innan jag gav honom chansen att säga något smälte jag mig baklänges in i folkmassan och sakta men säkert blev avståndet mellan oss två betydligt större.

Andetag för andetag lämnade min kropp samtidigt som pulsen ökade något så extremt vilket orsakade mig att stanna upp mitt ute på denna ödelagda skogsväg - närmare hem än innan. Mina tankar talade om det jag redan visste, att jag måste lugna mig. Hjärtat hade ingen förklaring på varför något utav detta sker och jag själv kunde inte göra något annat än att inse det jag har mitt framför ögonen. Musiken som ekade rakt ut genom hörlurarna sekunden innan var numera knappt hörbar även för mig själv - bara för att sansat kunna tänka igenom allt. Ända sedan min första dag tillbaka då jag avslöjade mig inför människorna i kyrkan, verkar det finnas ett ständigt växande problem - Liam. Att han anar något har jag redan förstått. Men han kan väl inte veta vem jag är? Eller det kanske är hans sätt att lära känna någon? Men så naiv är inte ens jag och går på det sista. Varje blick från hans håll säger det han egentligen vill fråga - det han vill ha svar på. Men vad det är vet endast han.
”Var är ni?” Rösten bar mig knappt då jag klivit in i värmen och stängt ute kylan.
”Vardagsrummet.” Svarade någon i lika hög röst som mig själv. Tröttheten som tagit över kroppen gjorde det inte möjligt för mig att göra något annat förutom att vandra inåt med springskorna fortfarande på fötterna. Drog ut håret helt ur tofsen och möttes av två diskuterandes bästa vänner.
”Vad är så intressant?” Frågade jag lika fort som jag lät min kropp falla ner på ena änden av soffan.
”Bli inte sur.” Slängde Julie snabbt ur sig och mitt huvud for upp vilket orsakade mer illamående än innan.
”Nå?” Spottade jag ut då ingen utav dem verkade våga fortsätta den meningen.
”Liam ringde..” Valet av hennes första ord var inte det smartaste då mitt blod började koka. ”Och frågade om vi skulle vilja göra honom och Kyle sällskap under deras camping.”
”Ni två?” Kunde inte hålla skrattet torrt. ”Campa?” Ifrågasatte jag för att försäkra mig själv om att jag hört rätt, men även för att se om de båda förstår vad detta innebär.
”Sluta.” Skrockade Julie fram vilket fick mig och skratta ännu mer.
”Ni kommer inte överleva där ute.” Konstaterade jag det uppenbara med och mitt huvud befann sig på sned samtidigt som jag fortfarande skrattade åt tanken. Dessa två framför mig, sovandes mitt ute i skogen i ett tält - good luck.
”Ska vi slå vad eller?” Sköt Amanda fram och genast visste jag vad det var hon försökte göra. Utmaningar är något jag aldrig backar undan från, utom värdesätter högre än något annat. Mitt huvud rörde sig i en road nick.
”Vad blir priset?” Nyfiken verkade ta över Julie helt plötsligt.
”Äran.” Mumlade jag ut under en sista gäspning som räckte för att ögonlocken skulle bli allt tyngre, prat som jag endast uppfattade som mummel hördes så nära som det bara kunde, men det hindrade inte min kropp från att falla i en djup sömn.

Jason’s perspektiv.
”Allvarligt?” Min blicken vandrade på Liam samt Kyle som springer fram och tillbaka med saker i sina händer.
”Hur många gånger ska vi behöva svara på den fråga?” Mumlar Kyle ut och ett flin letade sig fram på mina läppar.
”Så många som krävs för att jag ska kunna förstå anledningen till varför ni väljer och ta med tjejer ut i skogen.” Påpekar jag. ”Ni vet det väl? Tjejer?” Skrattar jag fram.
”Du och Victoria kan ju alltid joina.” Meningen med detta påstående från Liam förstod jag inte eftersom han om någon är väldigt distanserad från henne. Han kanske - äntligen - har släppt hela tanken med att hon och 81 är samma person.
”Så hon ska inte med?” Frågar jag förvånat i en relativt svag röst. Väntade tålmodigt på ett svar, men det enda jag fick var bara en nekandes skakning på huvudet. Återigen tog tystnaden över i hela huset. Matt famlade i garaget och Liam fortsatte springa runt - båda två som vilsna hundvalpar. Men att dessa två snart beger sig iväg och att Bruce var iväg med Matt för att planera morgondagens uppdrag - som endast jag skulle på - betyder att jag har huset för mig själv. Kanske borde jag göra rent mitt vapen - för tredje gången gilt. Eller så fortsätter jag uppskatta dagen som den är, innan det är dags att vakna upp och åka iväg. Vad det är jag ger mig in på har jag inte fått veta, vilket får mig och förstå att jag ens kommer få det.

”Det finns bara ett papper i kuvertet?” Så fort jag kliver in på kontoret möts jag av Bruce som sitter med ryggen emot och försöker laga ett nyligen inköpt vapen.
”Inget mer?” Ifrågasätter han chockat men fortsätter hålla blicken samt fingrarna på den nya leksaken.
”Vad exakt är det för uppdrag.” Mumlar jag ut och det får räcka som svar på hans nyligen sagda fråga, för om jag hade alla papper som vanligt hade jag inte behövt ställa någon sorts fråga om den saken. Aldrig förut har jag ifrågasatt. Greppet med fingrarna kring allt lossnade samtidigt som hans huvud vrids bak mot mig. Han öppnar munnen för att säga något, men den stängs och kort därefter återigen öppnas.
”Tro mig jag vet inte.” När dessa fem ord uttalades så visste jag inte längre vad jag ska förvänta mig. ”Det enda jag vet är att de bad om dig.”
”Varför känns inte det här bra.” Viskar jag ut och kollar ner på det vita pappret i min hand. Allt som står är tiden, platsen och vilket vapen jag ska använda. Inget namn, ingen fakta, ingen anledning till mordet. Ingenting. Mitt sinne är lika blankt som informationen på pappret.
”Kom ihåg att vara snabb.” Var det enda han kunde säga då han själv var bortblåst i sina egna tankar.
”Alltid.” Morrade jag ut och instinkterna att döda slog in. Hur svårt kan det vara?

Victoria’s perspektiv.
Någonstans avlägset bor hördes ett ljud som verkade komma närmare och närmare. Ögonlocken fladdrade till och mörker som tog över utomhus - även inomhus - var det enda jag möttes av. Stängde de i ett ögonblick men de for ännu en gång upp då ljudet av en biltuta väckte mig helt till liv igen efter troligtvis någon timmes sömn. Sträckte mig en aning för att nå upp till lampan bredvid soffan men då mina fingrar precis nuddade bandet som skulle föra tillbaka ljuset - kunde jag inte få ett grepp kring hela. Ännu en gång ekade ett förfärligt ljud - denna gång högre - och tvivelaktivt ryckte jag mig sittandes upp gnuggandes ögonen i ett försök att få komma tillbaka till verkligheten.
”Tänkte precis väcka dig!” Huvudet sköts åt vänster och möttes av letandes Julie - med ingen kofta på. Min hand kunde endast förmå sig att peka på den svarta läderfåtöljen där hennes kofta skrynkligt låg placerad.
”Har du väckt henne?” Hördes från hallen fortare än vad mina egna ord kunde finna sin väg ut. Istället för att säga något började jag vandra ut från vardagsrummet med Julie hack i häl. Framför den stora spegeln i hallen stod Amanda som precis hade börjat dra på sig skorna omedveten om att jag stod någon ynka meter ifrån - fortfarande med orden i mun. Men då det såg ut som att hon fått en elstöt genom kroppen då hon såg min skugga - visste hon att jag var uppe. Vilket härlig påverkan jag har på människor.
”Du skrämde mig!” Gnällde hon eländigt ut samtidigt som Julie gick förbi skrattandes. Mina läppar drogs isär och tungan började enkelt röra sig för att få ut orden - men avbröts av en manlig röst.
”Är ni redo?” En muskulös kropp gjorde sig synlig i dörröppningen - Liam. Hans skratt letade sig ut lika mycket för varje blick han slängde på Amanda eller Julie, men det skrattet dog ut då min trötta samt irriterade blick mötte hans.
”Kan du hjälpa mig med detta?” Julie’s ljuva röst fick honom - inte mig - att titta bort och hjälpsamt ta emot väskan som de skulle ha med sig. Blicken från mitt håll lämnade aldrig honom.
”Vet han vem jag är?” Blev sagt så fort det bara var två personer kvar inomhus - mig själv och Amanda. Utifrån hördes skrattet från Liam, pratet från Julie och Kyle kunde jag skymma genom dörröppningen - med sin blick på oss två inomhus. Lätt började hennes händer skaka och det gjorde mig bara ännu mer irriterad. Han vet var jag bor. Han vet vem mina närmaste är. Men vet han vem jag är? Det är den fråga jag vill ha svar på, för hans blickar säger lika mycket som min egen gör. Hunger. Med alla känslor spelades olika spratt, glömde jag ett tag bort varför jag egentligen är tillbaka. Men nu har jag öppnat ögonen igen. Det som finns inom mig, det som värmer mig - är endast kyla. Men att jag som är känslokall känner något för ingen mindre än Jason McCann är en sak, men det är en totalt annan att han aldrig kommer få veta det. Ingen kommer.
”Vet han vem jag är?” Upprepningen av min fråga förde endast fram min mörka sida ännu mer. Hennes blick som tidigare var placerad i höjd med min egen, sjönk bokstavligt talat ner i marken som ett sjunkande fartyg. Svaret på den fråga ligger i Amandas händer - om hon inte vet så kommer hon snart veta.

---

Har verkligen haft fullt upp med saker och ting eftersom skolan börjat igen. Så det är anledningen till att detta kapitel blev försenat, men även anledningen till att möjligtvis något mer kapitel kommer bli det. Ska göra mitt bästa!

Att beskriva bilresan som lugn och händelselös, räcker gott och väl. Men nu är det raka motsatsen då vi befinner oss utanför Golden - klubben - och genast förstod man att kvällen hade ett speciellt klädsel tema. Steg för steg bar oss närmare ingången, förbi alla tjejer i kort kort med olika utklädande samt killar i olika varianter av min egna klädsel - jeans med skjorta. Vakterna vid ingången kände igen oss lika väl som vi kände igen dem, handskakningar i följd av ‘Allt bra?’ slinker ur någons mun, men snabbt stiger vi in i klubben som var ett med musiken, mörkret som lystes upp av lamporna blinkandes på dansgolvet, i baren och dj-båset. Det var ett bra tag sedan vi tillät oss att vara här. Grabbarna som gick före mig fortsatte rakt fram, men till skillnad från dem svängde jag in mot baren där James fokuserade på drinkarna som skulle ut, men det hindrade inte mig från att hälsa på en gammal vän. Placerade mig på en utav de lediga barstolarna och såg hur han sprang fram och tillbaka stressad, men när jag tillslut harklade mig stannade han upp och kollade mot mitt håll. Ansiktsuttrycket som innan talade om att han var trött, förändrades genast.
”Oh shit..” Utbrast han chockat. ”Jason?” Med det sagt började han kliva närmare.
”The one and only.” Fann sin väg ut och ett äkta leende tog plats på mina läppar.
”Var har du varit mannen.” Sade han samtidigt som han tog in mig i en manlig kram.
”Du vet hur det är..” Kollade upp på honom och visste direkt att han förstod vad jag menade, allt för att han själv vart en del av detta men lyckades ta sig ur gänglivet för bara något år sedan. Den minutkorta ledighet han fick försvann, upptaget tog han emot en beställning och jag tillät mig själv att inspektera klubben närmare. Det enda jag kunde komma tänka på var att den inte är lika vild som jag minns.
”Det blev aldrig som det var eftersom ni inte var kvar.” Mina blickar måste ha vart tillräckligt tydliga för honom att läsa av. Men han blev genast upptagen med de fyra personer som dök upp vid min sida och gjorde handskakningar med James, vilket fick mig och förstå att det var grabbarna.
”Varför inte bjuda på en liten show, bara för gamla tiders skull?” Min blick vandrade från olika sorters sluga leenden, någon chockad min och sen ett stort leende från James.
”Är du säker?” Var det enda som upprepades tre gånger, från tre olika munnar.
”Hit me with your best shot.” Och med det sagt placerades flertal glas framför oss - mig.

Alkoholen var precis vad jag behövde för att frigöra mitt sinne från alla problem, skriken med mitt namn ivrigt från kända samt okända människor fick mig och gå loss ännu mer. Befann mig i mitten av en cirkel som hade bildats tillsammans med grabbarna och ‘Braveheart’ med Neon Jungle ekade från varje hörn, tjejerna runtomkring rörde på höfterna, killarna klappade händerna och även jag kunde känna att min kropp var ett med rytmen i låten. Svepte in den sista drinken och alla blev som vilda rovdjur.
”Jason McCann.” Genom högtalaren hördes James skrik med mitt namn, vilket betydde att jag vunnit och det räckte gott och väl för mig. Svetten rann, halsen brände mer än någonsin och det fick mig att förstå att en paus är vad jag behöver. Även fast jag druckit mig full på alkohol i nästan en timme, så var törsten så stor att det gjorde ont. Skyndade mig genom folkmassan för att nå till den andra änden av baren i jakt efter vatten.
”Så..” Barstolen bredvid mig blev upptagen. ”Är du den berömda Jason McCann?” Hördes en tjejröst säga.
”Beror på vem det är som frågar.” Fortfarande med blicken framåt fortsatte jag dricka för att få brännan i halsen att försvinna, samt att försöka rensa systemet på en del alkohol.
”Jag frågar.” Viskade hon fram antagligen i ett försök att få mig på fall.
”Och vem är du?” Vände huvudet och märkte direkt av den lite för intensiva, nästan skrämmande, blick hon hade. Trots att det var för mörkt för att kunna uppfatta hela utseendet, kunde jag åtminstone tala om att hon såg relativt bra ut. I ett försök - trots alkoholen - kunde jag inte komma på om jag sett henne tidigare, men en sak visste jag säkert och det var att jag inte kände henne.
”Vem du än vill att jag ska vara.” Min panna rynkade ihop sig då hon placerade en hand på mitt lår, vilket fick mig att kolla ner på hennes hand och tillbaka upp på henne. Den vilda sidan inom mig ville komma ut, men den smarta försökte få mig och förstå att detta inte skulle vara ett smart drag. Kollade funderandes på henne undertiden jag hade andra världskriget pågåendes inom mig. Ett snabbt knull på toaletten skulle vara skönt, men samtidigt visste jag att Victoria skulle kliva in genom dörren där borta vilken sekund som helst. Hade detta hänt för en vecka sedan hade jag inte behövt tänka efter utom hade gjort vad jag än önskade, men sittandes här kunde jag inte förmå mig själv att göra det.
”Tack.” Var allt jag sa och började hälla i mig det resterande vattnet - det behövdes.
”Tack?” Tjejen upprepade det som en fråga, inget konstaterande. Hon började säga något mer men det enda jag kunde höra var den välbekanta rösten någonstans till höger om mig - hennes.

Victoria’s perspektiv.
”Victoria, gör inget du kommer ångra.” Påpekade Amanda när vi närmade oss baren där grabbarna - alla förutom Jason - stod och skrattade med några andra.
”Allt jag gör är saker jag får ångra.” Orden fick henne att kolla chockat på mig, säkerligen eftersom jag faktiskt erkänt - inte bara för mig själv - att allt jag gör har sina konsekvenser. Klackarna slog i golvet och det var även det som fick Liam samt Matt att uppfatta våran närvaro.
”Trodde ni lurade oss.” Skrattade Liam ut med ett stort leende på läpparna och syftade på att vi var en timme sena, hans ögon valde därefter att vandra nerför Amandas kropp som täcktes av en kortare klänning i grön nyans - tingeling för en natt.
”Hon här..” Knuffen på min vänster axel fick mig och vända blicken dit. ”Ville göra det.” Sade hon tillslut och log roat på grund av min sura reaktion som uppstod då hon faktiskt erkände att jag inte ville komma. Blicken från Liam pendlade mellan oss två, men den fastnade slutligen kallt på mig, vilket Matt verkade uppfatta då han räckte honom ett glas med något gulgrönt i och bjöd honom på en hård blick. Vad är det med den här killen? Hade han inte varit så viktig för Amanda så hade han varit en nolla för mig, men nu var jag tvungen att hålla mitt fejkade beteende på topp. Drog åt mig vattenflaskan som stod placerad på bordet, men att öppna upp den fick jag aldrig chansen och göra allt eftersom någon valde att röra min axel och känner man mig vet man att närkontakt inte är något jag önskar. Vilket fick mig och förstå att det var någon okänd.
”Vill du inte ha något lite starkare än så?” Pekandes på vattnet jag snappade åt mig precis innan.
”Jag dricker inte.” Det var en stor lögn, hade gjort vad som helst för att få något starkare - men inte av honom framför mig. Vände mig om och försökte fokusera på det Matt och Amanda snackade om.
”Vad sägs om en margarita? Alkoholfri?” Återigen dök den okända killen upp bredvid mig. Varför är han så fast besluten att snacka med mig?
”Nej tack.” Genast verkade han någorlunda nertryckt och kollade bak på två andra okända killar sittandes längre in i klubben. ”Kanske nästa gång.” Fick jag ur mig vetandes att jag aldrig skulle få se honom igen, men på något sätt verkade han lysa upp och nicka tacksamt innan han försvann. Men länge fick jag inte ta en paus från allt då jag i nästa sekund kunde se Amanda vända huvudet mot mitt håll med ett slugt leende på läpparna. Ohnej.
”Du där..” Pekades på mig. ”Dansgolvet.” Det fanns ingen fråga om saken att jag skulle få chansen och neka, för i nästa sekund befann vi oss på dansgolvet och Amanda började dansa med entusiasm, undertiden jag å andra sidan kände mig en aning obekväm eftersom min magkänsla talade om att någon hade blicken rakt på mig.
”Jag kan inte dansa i dessa skor.” Protesterade jag i hennes öra, ett försök att göra det till en ursäkt att få gå tillbaka.
”Skitsnack.” Muttrade hon ut. ”Ser man på, någon verkar ha ögonen på dig.” Hennes kropp fortsatte leva sig in i musiken, för min del blev det däremot raka motsatsen - för nu. Gav det en chans och försökte vrida mitt huvud omärkbart, vad jag fick syn på fick mig och förstå varför jag hade den obekväma känslan. Några meter från där vi stod, kunde man se Jason finna sin väg förbi människor, med blicken hela tiden på mig. Den märkligt intensiva ögonkontakten som uppstod då han lutade sig tillbaka mot väggen där grabbarna befann sig, fick hjärtat att pumpa på. Mina ögon kunde inte titta bort - hans ögon var släta över hela mig från topp till tå och vilade längre än nödvändigt på mina välformade ben och höfter. Han kan väl inte ha lagt märket till att jag inte har traditionella trosor på mig? Eller är det något killar märker? Troskanter?
”Vem bryr sig.” Mimade jag ut och vände ryggen till så att han befann sig någonstans bakom mig, men inte ens detta fick mig att känna av lättnaden. Stängde mina ögon och började låta musiken ta över min kropp. Det var en ovanlig känsla. Men det funkade. Allt som hade med honom och göra blev som bortspolat, vilket gav mig chansen att kunna njuta av stunden på dansgolvet med min bästa vän. Men när mina händer strök sig över höfterna, dök den obesvarade frågan upp. Undra om han verkligen kan se spår av min rem genom tyget på min klänning. Stryk det. Hoppas att han kan se det. Hoppas att det torterar honom. Njut av utsikten, McCann, för det är allt du någonsin kommer att få.

 

Jason’s perspektiv.
”Liam gör det för uppenbart att han anar något om henne.” Bruce dök upp vid min sida med blicken på ölen i sin hand.
”Tror du han kan ha rätt?” Det kom mer ut som en önskan att hon inte är 81.
”Kanske.” Svarade han osäkert. ”Både hon och 81 dök upp i stan vid samma tidpunkt.”
”Men det behöver inte betyda något.” Påpekade jag med blicken fast på honom. Men något verkade annorlunda i hans blick, som om han kollade på mig med hopp.
”Du är annorlunda.” Detta överraskade mig, men samtidigt inte. Eftersom jag själv är medveten om att något annat förutom det mörka, har vaknat till liv i mig. Varför vet jag inte, men det känns som att något eller någon kan hjälpa mig lista ut det.

"Du är den enda som kan få reda på sanningen." Kom återigen från hans håll. Det fick mig och förstå vad han önskade - komma nära och få reda på alla smutsiga hemligheter. Har gjort det förr, så varför inte göra det igen. Men lika mycket som jag visste att det inte skulle vara något problem, så var jag medveten om chansen att falla för henne. Blickade ut på dansgolvet där hon befann sig för en stund sedan, och fortfarande gjorde. Chansen att kolla på henne hur mycket som helst utan att bli tagen på bar gärning har jag denna kväll - trodde jag. Hennes iskalla blick mötte min och helst hade jag velat kolla bort för att inte göra mitt intresse uppenbart, men något sade åt mig att fortsätta hålla ögonkontakten vid liv. Bara av detta, blev jag fulländad på sätt och vis.
”Jag vill inte att det ska vara såhär.” Mumlade jag ut så att bara Bruce skulle höra. Han flinade av den anledning att han hade rätt när han sa att jag var annorlunda, men det är något inte ens jag fick chansen att välja mellan att bli eller inte. Det bara skedde. Förut kände jag mig dagligen som ett barn som aldrig fått smaka på godis - nu känner jag mig som ett barn som får godis serverat varje dag.
”Det är lite för sent för det.” Och återigen hade han rätt - det är försent. Jag är redan djupt nere i det hela. Men varför i helvete bryr jag mig? Hon är inte min flickvän. Hon är inte ens en vän. Så varför är det alltid något som får mig att tappa fattningen kring henne, som jag gjorde tidigare då jag endast valde att skjuta första blicken mot hennes håll - slutade med att jag inspekterade hennes kurvor och kunde som vilken annan kille inte låta bli att fokusera på benen, höfterna samt ryggen där man inte kunde se några spår av underkläder - som man vanligtvis brukar kunna. Klänningen klämde åt perfekt och återigen var många tatueringar synliga. Varför har en tjej som hon låtit sig själv bli märkt för livet, det är vad jag undrar. Denna tjej vet hur man får fart på mig - samt andra. Hon behöver inte ens avslöja mer hud än normalt, utom en simpel blick från henne räcker gott och väl. Så mycket som tankarna tog över hade jag omedveten vandrat neråt mot dansgolvet, och befann mig bara någon ynka meter bort från henne och Amanda. Självsäkert drog jag handen igenom mitt hår och knuffade mig fram i folkmassan. Exakt i den sekund som jag kom fram, vänder hon sig om med ett leende som fortfarande finns kvar på läpparna då hon ser mig - bara lite mindre och mer förvirrat. Att hon försökte smyga längre in i folkmassan - bort från mig - kunde vem som helst märka. Men så lätt skulle hon inte komma undan.

”Dansa med mig.” Med det sagt drog jag in henne i en tät omfamning som fick oss båda att rysa till.

---

Kayleigh Sierra Jones är en tjej på 17 snart 18år från Kansas där hon bor tillsammans med sin pappa och sin ett år yngre bror Benjamin. Hennes mamma har hon inte ett minne av. Hon stack nästan direkt efter Benjamins födsel och har inte hört av sig sedan dess. Inte för att hon bryr sig. De klarar sig bättre utan henne säger hennes pappa, men hon har många gånger hört hur han instängd i sitt sovrum har gråtit om kvällarna.

 

Kay, som hon kallas, är inte någon speciell egentligen. Det tycker i alla fall inte hon själv. Hon är inte populär, men hon är inte heller en outkast. Hon är en i mängden och det trivs hon jättebra med. Hon är en senior. Hon ska på bal och hon ska sluta skolan. Hon är för första gången på länge riktigt lycklig. 

Men lycka varar inte för evigt. Det är det som gör livet så skört. Även det allra minsta snedsteget kan förstöra allting som man är och har. I värsta fall lämnar det ärr för livet, om man inte hinner blir räddad.

---

Denna novell verkar jättebra och tycker verkligen ni borde kika in på bloggen. Klicka på bilden för att komma dit!

Nyckeln vreds om i nyckelhålet så att dörren låstes upp och jag kunde stiga in, simpelt placerade jag pistolen under skohyllan och började dra av mig klädesplaggen var för sig.  
”Hur gick det?” En silhuett följt av en annan dök upp och jag önska att de inte hade gjort det. Det svarta linnet hamnade i mitt vänstra grepp tillsammans med koftan och där stod jag med min halvnakna överkropp synlig för allmänheten - synd att själen inte kunde vara lika synlig och tala för sig själv.

”Han är död.” Så fort orden lämnade uppstod lättnade leenden.
”Borde du inte vara glad?” Frågade Amanda osäkert. Det fick mig och tänka tillbaka på vad som egentligen hände under kvällens gång, allt från att uppdraget blev gjort, till när jag stod mitt framför honom ute i skogen.
”Jason dök upp.” Mumlade jag ut då jag började gå mot trappan, hoppandes att de inte hade hört mig.
”Du skojar eller hur?” Ord för ord lämnade Isaks strupe som halva skrik. Allt jag kunde förmå mig själv och göra var att skaka på huvudet. Mina naglar blev offer för mina tänder, då jag kom tänka på att jag gav honom min svarta silkesnäsduk. Något jag haft med mig överallt, varje dag, sen två år tillbaka i tiden.   
”Vet han att 81, är du?” Ännu en gång var skakningar på huvudet det enda jag gav som svar. Tillslut nådde jag uppför trappan och rundade hörnet, sovrumsdörren var halvöppen vilket jag var tacksam över då jag endast kunde knuffa mig in.

Jason’s perspektiv.
Körandes runt i staden, tänkandes och letandes efter svar på det som egentligen skedde mellan mig och 81. Min kropp sjunker avslappnat ner i bilsätet och nackstödet lättar trycket i huvudet. Mobilen på sätet bredvid börjar vibrera och endast finner jag mig själv att titta på nummerpresentationen, som alla andra tidigare samtal var det någon utav grabbarna som ringde - oroad. Det hade jag med varit om någon utav dem valt att först försvinna mitt ut i ingenstans och sedan åka iväg utan ett enda ord. Lät telefonen ligga kvar på sin plats och fortsatte köra ner på gatan, bara två kvarter från vårt hus. När 81 släppte den svarta silkesnäsduken och den trasslade ner sig i löven på marken, kunde jag bara finna mod nog att stirra på den. Men när hon försvann längre in i mörkret och tillslut var borta - var det min vänstra hand som fick äran att greppa tag om tyget och det är där den fortfarande befinner sig - mellan min vänstra hand och läderratten. Endast några meter ifrån huset märker jag att alla sitter ute, kör fram och parkerar bilen på mitt vanliga ställe och allas huvuden blir plötsligt vända mot mitt håll och endast tystnad uppstår. Jag höjer ena ögonbrynet när jag stänger av bilen, öppnar dörren och kliver ut.

”Ska ni säga något eller?” Endast min trötta samt irriterade röst hörs. Bruce harklar sig och sätter händerna på knäna, men fokusen ligger på mig.
”Vad hände?” Blängde tröttsamt på honom, men förstod samtidigt att jag skulle vara tvungen och berätta sanningen. Men innan jag hann, avbröt Liam tystnaden.
”81.” Numret fick allas ansikten att blekna och kolla mot hans håll, som satt och kollade ner på min vänstra hand vilket fick de andra att också upptäcka det.
”Ingen har mött 81 och överlevt.” Förtydligade han då blicken sköts upp från vänsterhanden till mina ögon. ”Såg du vem det var?” Frågade han med hoppet i rösten. Det enda jag gjorde var att resa mig upp och skakade sillsamt på huvudet, för jag har inget svar på det påstående han nyss lade fram på bordet eller den fråga som ställdes. På väg in i huset passerar jag alla och trycker upp ytterdörren, skorna hamnar i en lätt hög och jag börjar vandra uppför trappan samtidigt som fotsteg hörs komma in i huset.

Victoria’s perspektiv.
”Var är din silkesnäsduk?” Frågan jag visste skulle komma, blev nu sagd men jag låg fortfarande nyvaken kvar under mitt täcka och lät Amanda kliva runt i rummet halvt letandes.
”Hos honom.” Rörelserna i rummet uppstod och jag visste genast vad hon tänkte.
”Du har allt ställt till det för dig själv.” Viskade hon ut samtidigt som platsen bredvid mig sjönk ner av att en kropp placerades på. Öppnade ögonen och möttes av hennes blåa, slickade mig om läpparna och kunde inte låta bli att börja skratta, vilket fick henne och göra samma.
”Håll käften.” Sade jag nonchalant, vilket fick skratten från båda sidor att bli fler. Men mina dog sakta ut ju mer jag tänkte på hur hans röst skickade rysningar längst min ryggrad, han är verkligen dåliga nyheter och att veta det äter upp mig levande. Men varför ska jag frukta någon som inte vet att jag är 81. Han är bra - men jag är bättre.
”Se mig i ögonen och säg att du inte känner något för honom.” Mitt hjärta stannade för en sekund och min blick borrade sig in i hennes.
”Jag vet inte vad du menar.” Det fick hennes blick att vandra runt i rummet, allt för att undvika min.
”Du känner något.” Påpekade hon fortfarande med blicken bort från mig.
Ja. ”Nej.” Allt stannade upp och hon vände sig om med ett flin på sina läppar.
”Du ljuger.” Flinet blev större så fort hon uttalat orden.
Ja. ”Nej.” Ni vet när man känner att ens ordförråd inte är det bästa, så känner jag nu.
”Då har du inget emot att vi drar ut med dem i kväll.” Konstaterade hon och genast önskade jag att mina svar hade varit annorlunda. Men då slog det mig..
”Det är skola i morgon?” Hon skakade på huvudet och blicken fastnade återigen på mig.
”Ett bombhot mot skolan skedde så den ska hållas stängd någon vecka framöver.” Anmärkte hon och tittade fundersamt på mig med en blick som jag kunde tyda alldeles perfekt.
”Och du tror att jag hade något med det och göra.” Påpekade endast det uppenbara. ”Men det hade jag inte.” Förtydligade jag och hon kröp närmare.
”Du ska med ut.” Sade hon i ett byte av konversation och jag skakade frustrerat på huvudet.
”Nej, nej, nej, nej. Nämnde jag.. NEJ!” Orden flög ur mig lika fort som en karusell.
”Du kan inte gömma dig för alltid.” Viskade hon ut i mitt hår. ”Dessutom är det en fördel om du följer med.” Med det sagt rörde hon sig upp från sängen.
”Vad menar du?” Förvirrat kollade jag på henne då hon var på väg ut från mitt sovrum.
”Information babe.” Skrek hon och slog ut med armarna i en gest.

 

Jason’s perspektiv.
Skakade ilsket på huvudet och sparkade benen av bordet. ”Det här är skitsnack.”
”Du var deras förstahandsval.” För tredje gången gilt sade Matt detta och jag skakade ännu mera på huvudet, ilskan började få det bästa av mig.
”Tänker inte göra det.” Skrek jag vilket fick alla att kolla bort. Stod upp och gick över till hyllan placerad intill ytterdörren. Öppnade upp en låda och greppade tag om mitt vapen.
”Vad gör du?” Frågade Kyle.
”Det han alltid gör i sådana här situationer.” Hostade Liam fram och gjorde mig sällskap. Räckte över en pistol till honom och stängde igen lådan. Vi klev ur huset och tittade bort mot där skogsmörkret började ta över, av någon anledning kände jag mig fridfull i närheten av träd och mörker, möjligtvis eftersom jag fortfarande hade silkesnäsduken med mig och tankarna på 81.
”Varför lät hon mig leva.” Mumlade jag ut och Liam visste inte vad han skulle säga - som jag. Han sköt ett skott och träffade målet utan någon vidare osäkerhet, men min busiga sida ville ut och jag sköt alla mål en efter en.
”Det var onödigt mannen.” Skrattade han fram och fortsatte skjuta på sina mål. Valde att bryta mönstret, så jag sikta mitt vapen längre bort än innan, fokuserade och tryckte av - träff. Har jag inte möjligheten att skjuta på någon, så måste jag skjuta på något.

 

”Hur hamnade den hos dig?” Rösten avbröt mitt pillande med den svarta silkesnäsduken och blicken mötte hans bruna.
”Hon släppte den innan hon försvann.” Men varför hon gjorde det har jag ingen aning.
”Ringde runt innan..” Osäkert kollade han på mig. ”Och frågade om henne.”
”Vad fick du veta?” Krävde ett uppriktigt svar omedelbart.
”Hur fick hon ner dig?” Förvirrad som bara den kollade jag på honom och väntade fortfarande på ett svar på min fråga, men han fortsatte kolla seriöst på mig.
”Hon vred sig ur mitt grepp och drog runt min arm.” Det var en snabb förklaring på det hela, alltså inte hela sanningen, men åtminstone hur det till viss del gick till.
”Vad gjorde Victoria mot Patrik?” Nu kände jag mig helt tappad, men började förstå sammanhanget han ville förmedla. Greppet kring Patrik’s arm då han kom för nära och greppet på mig i natt, kan ses som identiska. Men det finns inte en chans i världen att en tjej som Victoria skulle klara detta tuffa liv, även fast hon har attityden samt tatueringar - som många inte har.
”Du är galen.” Skrattade jag fram men det verkade inte vilja ändra hans seriösa ansiktsuttryck. ”Tror du verkligen att det är hon?” Frågade jag för att försöka få veta mer.
”Jag vet inte vad jag tror.” Erkände han. ”Men det är något med den tjejen, Jason.” Påpekade han och jag förstod vad han menade. Tankarna gled sakta från 81, Victoria till det uppdrag Smothers ville att jag skulle göra - på egen hand. Samtidigt som jag inte ville, så var det något inom mig som önskade att få bli den jag en gång var - en kallblodig mördare.
”När är uppdraget.” Mumlade jag ut och väntade otåligt på ett svar.
”Om två eller tre dagar.” Vände mig om och tittade på honom. Ett leende spred sig på hans läppar då han förstod vad jag härnäst skulle säga.
”Jason McCann is back.” Skrattade jag fram och han klappade till mig på axeln. Var på väg att säga något mer, men av någon anledning reste han sig upp och började vandra uppför trappan.
”Vi ska ut..” Började han. ”Och du ska med.” Sade han pekandes på mig, och det var ingen fråga om saken från hans håll. Reste mig upp och följde efter i hans steg, knäppte på ljuset till höger om tröskeln och huset lystes upp. Klev in i mitt sovrum och började göra väg mot badrummet då en knackning hördes.
”Förresten, Amanda och Victoria ska med.” Ett slugt leende lekte på hans läppar, antagligen på grund av Amanda och inte Victoria. Men för mig var det tvärtom. Nickade till svars och lät mig själv falla ner på sängen, duntäcket som var nerkylt svalkade min kropp och jag drog upp den svarta silkesnäsduken ur fickan, virrade den kring fingrarna och slutligen runt handleden. Både 81 och Victoria är varsin oförklarad bit av mig.

---

Amandas kroppskontroll har inte varit något vidare ända sedan vi lämnade skolans område, utan att säga minsta lilla om det som professor Brown förtydligade - ‘Välkommen tillbaka’. Våran fokus från vardagsrummet flyttades snabbt till knackningarna härjandes på dörren, mina ben bar mig dit undertiden skallen talade om att detta inte kunde råda något bra. Den naturliga blicken i mitt ansikte förändrades genast då jag såg personen framför mig utan en dörr emellan oss - Isak.
”Victoria..” Genast visste jag att det var Amandas röst. ”Jag ringde honom.” Mitt huvud rycktes runt och numera sköts isblickarna mot hennes håll.
”Vi borde sätta igång.” Krossade tystnaden i tusen bitar och han började vandra inåt i mitt hem, utan min tillåtelse. Ytterdörren smälldes stängd och mina tunga fötter stampade irriterad i golvet undertiden de två personer som gör mig sällskap - av någon anledning - startat sin egna diskussion.
”Vad är det som pågår?” De båda vände sig om och Amandas blick sjönk ner i golvet. Men innan någon utav dem hann besvara min fråga hördes ringsignalen från min mobil som fortfarande låg i jackfickan. Sex ögonen kollade åt samma håll, dock avbröts deras blick ditåt snabbt då de kollade på varandra utan mig i bilden. Sekunderna gick och tillslut bestämde jag mig för att svara, då de två verkade påverkade av något, men vad vet jag inte - än.
”Äntligen, vad håller du på med? Varför svarar du inte?” Sade en röst och flera hördes i bakgrunden som fick alla hårstrån på min kropp att resa sig, Smothers.
”Inte ert problem. Vad vill ni?” Min röst höll på och spricka, eftersom jag visste säkert vad de ville, men jag vågade inte tänka på det innan jag fick det besvarat.
”Ha inte den attityden med mig, sötnos. Du har ett jobb att utföra, in och ut, inget mer eller mindre. Ha mobilen tillgänglig, informationen kommer strax.” Var det enda jag fick som svar innan hen la på och lämnade mig funderandes. Jobb? I Stratford? Det kan bara betyda en sak.. 81 är tillbaka på riktigt.

Jason’s perspektiv.
”Vi har ett möte att närvara på ikväll.” Var det första vi hörde då vi steg in i värmen efter en lång dag.
”Hos vem?” Matt som spenderar hela dagar med Bruce, visste tydligen lika lite som vi andra.
”Tigers.” Med det simpla svaret fortsatte han placera ut kinamaten på köksbordet. Vilket fick oss en efter en att placera våra kroppar på våra platser. Tallrikarna fylldes på och snart var alla fokuserade på maten - alla förutom en.
”Hur var det i skolan?” Fadersrollen har Bruce redan från början tagit över, helt enkelt min högra hand - mina beslut går också genom honom och i sin tur leder alla dit de skall.
”Jason blev totalt dissad.” Skrattade Kyle fram och Matt satte maten i halsen.
”Och hur kommer det sig?” Skratt fyllde tomrummet i huset och jag morrade irriterat ut.
”Passa er.” Att de alltid ska hålla på.
”Annars?” De alla fyra leker verkligen med elden. ”Du har tappat greppet om du inte ens kan få en tjej och snacka med dig.” Skratten dog ut och den seriösa tystnaden tog över.
”En tjej?” Ifrågasatte Bruce för att vara på den säkra sidan.
”Inte vem som helst..” Någon skulle snart vara död om personen säger det jag tror den kommer säga. ”Victoria.” När namnet uttalades utbyttes hånande samt seriösa blickar, men Bruce verkade mer road än någon annan.
”Hon är hal som en ål den tjejen.” Liam var så seriös som han bara kan bli när den meningen uttalades, vilket fick mig och inse att det inte är något jag kan förneka. Hennes fasad som hålls uppe i alla sorters väder. Hennes självsäkerhet som aldrig sjunker lägre än vad hon tillåter. Hennes återvändo till hennes hemstad, men ändå minns ingen henne - förutom Brown.
”Brown välkomnade henne tillbaka.” Det var som att Liam läst mina tankar.
”Tillbaka?” Att välkomna någon är en sak, men att välkomna tillbaka är en annan. Vi nickade endast till svars och man märkte att exakt alla tänkte på det som Liam delat med sig av, vilket är förståeligt. Vem är denna tjej? Kommer vi någonsin få svar på det?

Victoria’s perspektiv.
Pistolens säkring var inte längre någon sorts säkerhet för de som skulle falla som offer. Med vänsterhanden greppade jag tag om hans hår för att drar honom mot väggen längst till vänster i vardagsrummet som vi befinner oss i. Hans händer for åt alla håll och slutligen träffade de den vas som slutligen föll - från fönsterramen - till golvet och splittrades i tusen bitar.
”Du vill inte jävlas med mig.” Säger jag och rycker honom kraftigt framåt och släpper härnäst greppet kring hans blonda hår.
”Du vill inte göra detta.” Meningen lämnade hans strupe som om han bad för förståelse, hans händer placerades på hans ansikte som om det skulle skydda honom från att få en kula i huvudet. Dörren längre ner i hallen öppnades och fotsteg hördes på golvet, komma mot vårat håll.
”Vad fan var det som lät?” Hör jag en svag röst säga, hans gängmedlem får syn på mig samtidigt som jag får syn på honom. Han rycktes tillbaka till verkligheten och gav det ett försök att springa tillbaka till vart han än kom ut från, men med fingret redan på avtryckaren vänds min hand mot hans håll och jag trycker av - hans kropp faller livlöst ihop.
”Vad fan!” Skriket från personen framför mig gör så att fokusen återigen hamnar på honom. Mina uppdrag - in och ut - går ut på att ingen kommer ut levande. Ingen vet vem 81 är, ingen vet hur 81 ser ut, ingen vet vad 81 vill. Så om man fått se mitt ansikte i detta element, kan man räkna med att en grav väntar på att fyllas. Min hand vrids tillbaka och pistolen fokuserar numera på pannan framför mig, då luvan inte sitter placerad över mitt huvud märker jag att han tar in alla min drag, små som stora.
”Du kan inte tro att du kommer komma undan med detta.” Han försöker hålla sin röst fast men man kunde höra rädslan dölja sig i bakgrunden.
”Du har rätt..” Viskade jag fram i en ljuv ton. ”Jag vet att jag kommer.” Mina ben backade några steg bakåt och orden verkade äta upp honom då hans mun befann sig vidöppen. Mitt finger trycker sig mot avtryckaren och vi släppte inte blicken ifrån varandra.
”Vem fan tror du att du är.” Skrek mannen framför mig ut med svettdroppar glittrandes nerför hans - för nu hela - panna. Han gör ett sista försök i att skaka på huvudet och få mig att vända och gå, vilket får en känsla som förklarar att det inte är bra att jag slösat bort alltför mycket tid här sprida sig genom min kropp.
”Din värsta mardröm.” Säger jag och det skarpa ljudet ekar rakt genom huset, gatan, samhället. Kraften från skottet orsakade hans kropp att slå rakt in i väggen och jag kliver sakta framåt för att dra ut hans mobil från byxfickan. Drar hastigt på mig huvan för att dölja mitt ansikte tills kusten är klar, men något avbryter tänkandet, det ljud från en bil körandes uppför grusvägen och motorn som dör ut.

Jason’s perspektiv.
Slutligen körde vi uppför grusvägen till det massiva hus omgivet av endast skog, stenarna under däcken på bilen fick oss alla att skakas om en aning men motorn dog snabbt ut då vi parkerade på uppfarten. Tre andra bilar var parkerade utanför och blicken vandrade från vardera registreringsskylt för att vara på den säkra sidan att ingen objuden är här.
”Låt oss få informationen och sedan åker vi direkt.” Påpekade jag samtidigt som vi gick mot framsidan av huset. Slickade mig om läpparna då mina knogar mötte ytterdörren och knackningar uppstod. Men ingen öppnade och mitt tålamod existerade inte längre. Matt bankade på dörren denna gång, men fortfarande fick vi inget svar.
”Vad fan.” Muttrar jag fram i ett beslut att vrida om handtaget som visade sig vara öppet och när vi stiger in möts vi av en oväntad syn. Vi stiger in och möts av en brottsplats, blodstänk sträcker sig på väggarna samt golvet överallt i vardagsrummet. Rakt framför oss - på väg ut i hallen - ligger Matt livlös med ett skott i bakhuvudet.
”Vi är körda.” Viskar Liam ut och min blick vandrade rakt in i vardagsrummet där alla redan kollade och möttes av en till livlös kropp - Kim. Huvudet hängde ner och blod droppade fortfarande från hålet i hans tempel.
”Blodet är färskt.” Ännu en gång kändes det som att de läste mina tankar.
”Vem det än var så kan de skjuta.” Genast höll jag med Kyle.
”Mobilen är det enda vi behöver.” Påpekade Bruce och jag nickade instämmandes. Min hand grävde sig ner i alla hans fickor utan något resultat.
”Den är borta.” Morrade jag ut, drog handen genom mitt hår och lät blicken vandrade ut i mörkret framför mig i ren förvirring. Men då skedde något, min blick mötte en annan blick.

Ingens perspektiv.
Hans blick började livnära sig på hennes och de båda var medvetna om att detta antingen kunde vara en början, eller ett slut. Henne hjärta säger en sak då hon kollar ner på mobilen i handen, men hjärnan säger en annan. Allt hon behöver känna till och avslöja befinner sig i hennes hand - exakt allt. Det är något han vet om och det är även det som skrämmer honom - att någon har hela hans liv i sina händer - och att han inte vet vem det är. Hennes ben förde henne in i skogen samtidigt som hans förde honom ut från Tigers hus. Månljuset rörde sig lika mycket som deras andetag fann sin väg ut i den kalla luften, men fortfarande var värme det enda de kände. Huvan kring hennes ansikte förde hon fram ännu mer då hon stannat upp i ett försök att orientera sig. Hon visste att hon inte inte kan fly undan detta, utan någon som helst närkontakt med honom. Han visste lika väl att inte han heller kunde fly undan det som komma skall, utan att möta denna okända person. Fortfarande ovetandes om att det var 81 han jagade fortsatte han längre och längre in i skogens mörker, men stannade hastigt upp då han såg den svartklädda personen stå några meter framför honom - med ryggen emot. Steg för steg förde honom närmare och tillslut såg han huvan som täckte allt som behövde täckas. Hon hörde hans steg komma närmare men kunde inte förmå sig själv att röra sig - än. För varje steg han tog frågade han sig ännu mer vem det var ståendes framför honom och varför personen inte gör något, det var då det slog honom. ”81.” Andades han ut vilket fick hennes huvud att vridas en aning åt vänster, hela denna rörelse uppfattade han och samtidigt som önskan spred sig inom honom så blev han en aning nervös. Det var en väldigt professionell mördare ståendes mitt framför honom, och alla som sett henne har haft begränsade andetag. Men lika väl visste hon att ingen mindre än, Jason McCann, befann sig någon ynka meter bakom henne. Innan hon visste ordet av vad det var hon gjorde, så stod de numera ansikte mot ansikte, andetag in genom munnen och ut genom näsan i flertal försök att lugna nerverna. Men något vaknar till liv i honom då ett flin spred sig över hans ansikte och han vände sig för att lämna, men till sist ändrade kursen. Hon gör sig redo för försvar då hon ser honom närma sig ännu mer än förut och helst önskar hon att han inte gjorde det - någon kommer gå härifrån hel den andra inte. Hans armar sveper sig kring hennes kropp i ett försök att få ner henne till marken vilket lämnar henne förstummad i någon sekund, självsäkert grinar han som en idiot men hans ego krossas då hon justerar benen för att kunna sträcka ut lite mer och det blir ombytta roller. Då han faller på knä framför henne, kan han endast se mörker under huvan, men fortfarande föreställer han sig lugnet i hennes drag. Önskan att få flytta hennes hår, borsta tummen över hennes kind, sveper in och han faller frivilligt som offer för henne. Att se ner i hans ögon medveten om att han inte ser in i något hos henne, får stridskänslan att sjunka då något annat i henne vaknar till liv. Allt det där man önskar ska hända - men aldrig händer. Det är de sakerna som skär mest i bådas hjärtan. All vilja som inte vågar. Alla första bokstäver som inte blir till ord. Allt hon lyckas förmå sig själv att göra sker i en hastig rörelse mellan hennes kallskakiga hand och hans värmande kind. Hans ögon växer större i ren förvirrning. Närkontakten lyckas sprida lycka inom bådas kroppar men då handen dras tillbaks i fickan - har de båda mycket att tänka på. Önskan att få luta sig närmare dyker upp inom henne, allt för att känna en doft av honom, men att våga gå hela vägen och nudda hans hud för en andra gång - kommer inte ske. Med ett snabbt hugg i hjärtat blir hon påmind om allt som lyckats bli dimma under denna enstaka minut. Handen som befinner sig i hennes ficka letar sig ut i kvällskylan och släpper taget om det som snart kommer vara hans. Allt han ser är en svart silkesnäsduk stillsamt sjunka lägre och lägre, allt för att tillslut hamna på marken framför hans kropp. Djupa andetag lämnar hennes kallsvettiga kropp och hon vänder sig för att gå vidare - bort från honom - med en enstaka tår rinnandes nerför hennes kind. Glömma kommer hon aldrig göra.

---

En liten försening innebär en extra bit på kapitlet. Från och med nu kommer det även bli fler och fler Javic moments, men det kommer ta ett tag innan de officiellt blir en duo. Trevlig helg på er!

It's like everyone has their first time.

Victoria är stark. Men hon kan inte undgå tankarna om att få viska hans namn, känna hans hud mot sin och försöka glömma allt som hemsöker henne - med honom vid sin sida. Vare sig hon erkänner det eller ej så vet hon mycket väl att hennes nätter och dagar, genast hade blivit tusen gånger bättre om hon bara tillåter sig själv att tänka på honom - för att glömma allt annat. En otrevlig känsla sprider sig i hennes kropp och rysningar når sin väg igenom hennes ryggrad, då hon återigen befinner sig i skolkorridoren efter en stund på skolans reception. Hennes tankar vandrar genast runt från mindre till större bitar som måste sättas på sin rätta plats, men allt stannar upp i hennes värld då hon återigen inser att han är lika mycket inblandad i - allt - detta som hon själv är. Den vana att få slå och sparka på någon eller något så fort negativiteten behöver komma ut, var ingen hon uppskattade att ha för stunden. I ett frustrerat kast slängdes sakerna från hennes omfamning in i det gråa skåp som skulle vara hennes resten av månaderna och hon försökte - förgäves - fokusera på sina två bästa vänner ståendes utanför ingången. Återhållsamhet och kontroll lovade hon sig själv. ’Du får inte bryta det.’ mimade hon om och om igen och skåpet smälls stängd mitt framför näsan på henne, huvuden vänds från skolelever och hennes puls ökar något så extremt. Benen skakar, armarna hänger dött, magen lever sitt eget liv och hennes huvud ligger lågt. Om hon inte kan få slå och sparka, så behöver hon en annan sak, och det fort.

Victoria’s perspektiv.
”Någon som har cigaretter?” Mumlar jag fram och ett besviket ansiktsuttryck lämnar Amanda men även en suck lika snabbt då hon börjar leta i sin väska och härnäst har jag ett svart paket samt en tändare placerad i min hand. Fingrarna letar sig in i paketet och mina ben slutar skaka en aning - för nu.
”Behöver också en.” Lika oskyldigt som vanligt, tog Julie emot paketet och jag gav Amanda en blick som tydde ‘ska du ha’, en nekande nick nådde fram från hennes håll undertiden Julie och jag turades om att tända varsin cigarett. Denna simpla - vardagliga - process drog till sig många blickar vilket fick mig och undra..
”Har de aldrig sett någon röka förut? Eller?” Fnystes ur min mun och blicken vandrade från A och J framför mig till resterande elever ute på skolgården.
”Ny elev, nya rykten.” Var allt Amanda mumlade ut och mitt sämre temperament började ta över. Tror hon verkligen jag vill vara på ett ställe som hemsöker mig med minnen jag vill glömma bort.
”Det var inget svar på min fråga.” Vanligtvis när dessa situationer sker och jag tappar greppet en aning, brukar uppdragen lösa problemet åt mig. Men när jag befinner mig på en offentlig plats behöver jag all tid i världen för att lugna mig. Det var en kvart kvar tills vi skulle börja så tid var det inget ont av - skulle ändå kunna skylla på att jag är ny.
”Du vet att du är inne på deras territorium? Right?” Frågan ställdes helt plötsligt och min blick vandrade från de båda, ovetandes om varför den fråga dök upp nu. Men innan jag hann tänka ut ett svar såg jag i ögonvrån hur ett tjejgäng på fyra kämpar sig framåt med skyhöga klackar och klänningar som varken täcker nederdelen eller överdelen.
”Slampa.” Muttrade jag ut då jag såg vem det var - Emelie. Exakt som förr i tiden sprang hennes tre kompanjoner fortfarande efter henne som vilsna hundvalpar. Stackare som inte vet bättre. Ännu ett bloss från min cigarett sjönk in i min mun då jag lutade högeraxeln mot den gråa stenvägg, med ren underhållning mitt framför mig. Steg för steg uppför trappan avslöjade en aning för mycket av deras hud då klänningarna letade sig längre upp på deras lår och killarna runtomkring verkade leva ut sina fantasier på plats - vidrigt.
”Har ni en tändare?” Frågar en utav hennes hundvalpar undertiden Emelie låter sin blick - tydligt - vandra nerför min kropp och härnäst möter hon min hatfulla blick. Med oförstående ögon inspekterar hon mig återigen men tillslut väljer hon att titta bort - lika bra det. Cigaretten lämnade det fasta grepp mellan mina fingrar och den hamnade på marken framför mig, i endast en enkel handling dödades glöden med toppen av min sko.
”Ser det ut som att vi röker?” Min ifrågasättande röst kom ut en aning mörkare än vanligt. A och J utbytte förvirrade blickar men verkade genast fatta galoppen då deras kroppar sakta började backa undan för att kunna göra sin väg in i skolbyggnaden.

"Ursäkta vad sa du att du hette?" Fnös Emelie fram - äntligen.

"Det sa jag aldrig." Min blick mötte genast hennes som talade om att hon ville säga något, men chansen fick hon aldrig då jag knuffade mig förbi och våra axlar smälldes till i varandra.

”Hon där nya tjejen dissade verkligen Emelie..” Hördes lite här och där, leenden bjöds på och vi påbörjade färden genom den massiva korridoren med gråa skåp och nyfikna tonåringar.

’2034.. 2035.. 2036.. 2037.. 2038..’  Med schemat samt en bok i min hand knackade jag relativt kraftigt på trädörren framför mig. Rörelser uppfattades genom det tonade glaset i mitten och jag backade undan en aning för att inte vara iögonfallande för alla - tills jag vet att det är rätt sal. Handtaget låstes upp och en äldre kille stod i dörröppningen.
”Du måste vara, Moniz?” Sade han och mitt efternamn kom ut som en viskning, nästan så att han ville få sig själv och förstå att det var ett namn tillhörande mig, tjejen framför honom. Samtidigt som jag steg närmare, backade han undan tillräckligt mycket för att jag ska kunna kliva in i salen.
”Det finns plats där bak.” Med blicken fast på mig sökte han efter någon som helst reaktion. Men allt jag gjorde var att vandra längre in i salen. Stannade upp och placerade mig på den obekväma stol framför en relativt stor bänk, men innan jag hann fokusera framåt så kände jag någons blick värma min kind och det var nu jag insåg att Jason, samt Liam, satt till vänster framför mig. Behöver få lugna mig - inte tvärtemot. Helvete.

Jason’s perspektiv.
Hela förmiddagen sågs hon inte till någonstans, antagligen eftersom vi inte har samma lektioner - förutom denna. Från min plats kunde jag se hela henne utan att ansträngt behöva vända mig om, utom allt som krävdes var att luta huvudet lite. Hennes ögonlock var halvt slutna, läpparna lätt isär och hennes hår var relativt rufsigt efter bara en halvtimme av denna biologi lektion. Frustrerat drog hennes ena hand sig igenom det långa mörka håret och ilsket klottrade hon i sin anteckningsbok. Vad i hela friden kan det vara som har en sådan påverkan på henne.
”Miss Moniz?” Professor Brown’s röst transporterades genom rummet och det var inget efternamn jag kände igen. Men så fort hennes mörka ögon lyftes från boken för att blänga på honom ståendes längst fram i salen, förstod alla att det var hennes namn han kallat. Allas ögon svängde mot hennes håll, hennes smala fingrar greppade tag om pennan ilsket, vilket fick allas ögon att svänga tillbaka till professor Brown.
”Förväntar mig ett svar på min fråga. Om du skulle vilja göra oss sällskap.” Professorns röst var som en glaciär, som hans blick. Obekvämt skiftade jag mig på min plats och gav Liam bredvid mig en försluten blick som uttryckte ‘vaknade han på fel sida eller vad’.
”Antagligen vill jag inte, göra er sällskap.” Äntligen bröts tystnaden, kanske inte på bästa vis, men åtminstone sades något. Min blick letade runt för att söka efter spår av osäkerhet eller rädsla i hennes ansiktsuttryck, men inget kunde mätas av, hon var så svårläst som man bara kan bli.
”Uppskattar din ärlighet.” Besvarade han i en enkelhet utan några sura miner vilket förvånade mig. ”Någon annan som skulle vara vänlig nog att besvara min fråga?” Utan någon som helst tveken började en röst från första bänkraden tala och självklart var det ingen mindre än Emelie. Hennes händer flög runt i olika slags gester då hon ivrigt besvarade den fråga som Victoria nyligen slagit bort.
”Äntligen.” Lämnade min strupe då hon stängde munnen efter vad som kändes som en evighet. Allt som saknades från hennes egengjorda show var ett snabbt språng till golvet för att visa att hon skulle vilja bli hans husdjur för evigt, dock tror jag personligen inte att Brown skulle uppskatta gesten då han inte ens sade något utom återgick direkt till att skriva på tavlan. Det chockerande för mig - säkert många - var Emelies val i att le syrligt längst bak i rummet vilket fick både Liam och mig att se hur Victoria hånflinade och gjorde en slängkyss tillbaka.
”Har vi missat något?” Frågade han så tyst han bara kunde.
”Tydligen.” Viskade jag tillbaka och försökte göra det bekvämt för mig själv. Lektionen närmade sig sitt slut då klockan tickade på, en aning för sakta för min smak, men detta är bättre än ingenting. Bara 45min kvar och sedan kan vi bege oss hem. Men någon - inte vem som helst - verkade ha tur att få lämna tidigare när ett välbekant ansikte uppenbarades när dörren flög upp och Brown nickade förståendes åt vad det än var som nyligen blivit sagt mellan fyra ögon. Victoria fattade vinken rätt fort då hon redan befann sig närmare dörren än vad hon gjort tidigare.
”Moniz..” Professor Brown’s röst ekade mellan väggarna. ”Välkommen tillbaka.” Hennes blick sade mer än vad ord skulle kunna göra, det mörka håret flög med i den hastiga rörelse hon gjorde för att ta sig ut från salen. Amanda uppenbarades igen efter en liten stunds döljande, ett oroligt ansiktsuttryck kunde man se sprida sig. ‘Välkommen tillbaka’ var det enda jag kunde förmå mig att tänka på och det verkade det även vara hos Liam då hans tunga befann sig en bit utanför, där den alltid är när han tänker. Efter idag är, Victoria Moniz, ett svårglömt namn.

---

Väckarklockans irriterande ljud hörs på långt håll och väcker mig ur den djupa sömnen denna måndagsmorgon. Första skoldagen, på fler veckor - hur ska det här gå. Kraft enog att stänga av det ekande ljudet från klockan, hade jag inte, så den fick vara på.

”Helt seriöst!” Lämnade någons strupe då sovrumsdörren åkte upp och helt plötsligt rycktes persiennerna bort. Fotsteg hördes komma närmare sängen vilket fick mig att dra huvudet längre och längre in under täcket. Förväntansfullt väntade jag på om personen i fråga skulle försöka röra vid mig, lite morgonbrottning hade allt varit något. Men istället för att jag skulle sättas igång, så stängdes väckarklockan av och ljudet dog ut.

”Urgh.” Stönade jag fram och gjorde ett försök i att låta ögonlocken klistras ihop på nytt, varade dock bara fram till att någon - omedelbart - ryckte bort det varma täcke som skyddade min kropp från morgonkylan.

"Fuck!" Stönade jag högt ut då varje hårstrå numera befann sig som en egen väckarklocka på min kropp.

”Vi börjar om en halvtimme!” Fick personen till sist ut och mina ögon rycktes panikslaget upp då jag förstod varför valet av att vara väldans jobbig blev just denna dag, och såhär tidigt. Snabbt ryckte jag kroppsvikten åt ena sidan och föll platt ner på rygg, mötandes Kyle’s blick samtidigt som han börjat kliva ur mitt sovrum lämnandes mig ensam kvar. Tendensen att alltid kunna somna om när jag väl vaknat, måste jag antagligen försöka ändra på, även fast det är en av de mindre saker jag rent ut sagt älskar med mig själv. En kall vindsvep drog sig in över rummet och yrvaket börjar min kropp dra sig in i min WIC och lika snabbt ut som in, med kläderna placerade i handen började jag gå mot badrummet. Ett helvete, det är vad de redan känns som. Men kan trösta mig själv med att jag inte är den enda som ska gå igenom detta. En utdragen grymtning fann sin väg ut och mina kalsonger åker rakt ner och träffar mina fötter som värms upp tack vare golvvärmen, inspekterade mig själv i spegeln millimeter för millimeter och suckade till då jag når den plats på min kropp som observeras varje morgon.

”Kom igen!” Skrek Liam ut.
Ett hest skratt lämnade mina läppar samtidigt som jag tog det sista blosset av min cigarrett oberört. ”Måste jag?”
”Dum fråga, Jason.” Konstaterade Kyle det uppenbara med samtidigt som min blick letade sig runt i mörkret, ner på de mörbultade kropparna. Om de bara visste vad som väntar.
”Kan någon förklara, igen, varför vi nödvändigt måste ha henne?” Frågade jag irriterat och slängde en blick på den ena tjejen.
”Du vet varför.” Spottade Liam tillbaka i en ton som fick mina ögon att mörkna.
”Hon är ingen.” Muttrade jag ut.
”Det är just därför.” Var allt Kyle sade innan han och Liam reste sig upp och började gå ut ur rummet. Kroppen rycktes från platsen jag nyligen stått placerad på och mina ben bar mig närmare deras - hennes - kroppar.
”Och vad vill ni att jag ska göra med henne?” Frågade jag för att försäkra mig själv om att det enda begär var det vanliga. De både mötte min blick och kollade på varandra samtidigt som Kyle nickade diskret mot Liam’s håll.
”Skräm henne.” Muttrade han ut och försvann genom dörröppningen.
”Fine.” Morrade jag ut i tomma intet, vetandes om att de enda som kunde höra mig var dessa - bortförda - personer framför mig. Drog upp jägarkniven ut fickan och närmade mig hennes kropp, ögonen bad mig att släppa henne, men andningen bad mig att inte skada henne. ‘Skräm henne’ ekade om och om i mitt inre och i nästa sekund skar jag loss hennes händer från silvertejpen, men reaktionen blev inte den jag förväntat mig.
”Fuck, din bitch!” Skrek jag då jag smällde till med en örfil på hennes ena kind och hon föll ner i smärta. Blod droppar gjorde min vita tröja - röd - och mina fingrar letade sig längst skärsårets väg och min enda tanke var att det här kommer bli ett kvarstående ärr.

Ett ärr, placerat vid mitt ena nyckelben där en relativt ny tatuering täcker den gamla skadade del av mig. Detta är den återkommande tanken i mitt medvetna. Vad jag gjort, gör och kommer göra en lång tid framöver. Mycket väl som jag minns hur det skapades, så minns jag även vem det var som skapade det. Hon var bara en utav dem alla, varor allihopa, inget mer eller mindre. Såld och sågs aldrig mera till. Vad som hände henne och resten vet jag inte och aldrig ville jag heller veta, då det inte spelar någon roll, jobb är jobb. Med ett ryck drog jag upp min sovrumsdörr och handen åkte sakta igenom håret för att försäkra mig själv om att det satt på sin rätta plats. Dags att få första dagen tillbaka i helvetet överstökad.

Victoria’s perspektiv.
Förvånandsvärt vaknade jag i tid för en gångs skull och hade numera en halvtimme på mig innan första skoldagen - på väldigt länge - skulle sätta igång. Placerade den nylästa morgontidningen på köksbänken framför mig och drack upp morgonkaffet i ett svep. Fysiskt förberedd är jag alltid, dock vet jag inte om jag är det mentalt just när det kommer till idag. Amanda, Julie, Jason, Liam, Kyle och mig själv - alla på ett och samma ställe.
”Ta dig samman.” Orden flöt ut i tomma intet och försvann lika väl.

Klockan tickade på fortare än jag anat då den numera talade om att jag endast har en kvart på mig - om jag ska hinna. Helvete. Drog ut ett par svarta converse så fort jag nådde fram till hallen, drog hastigt på mig allt som behövdes och placerade campomaggi väskan hängandes nerför axeln letandes efter bilnycklarna.
”Äntligen.” Mina fingrar drog sig kring ett par nycklar men det var inte nycklarna till mustangen, utom nycklarna till min mattsvarta yamaha r6. Dess glänsande yttre bad om att få visas utanför dessa fyra väggar och ett leende uppstod snabbt på mina läppar samtidigt som jag sträckte mig för att nå ut till hjälmen med fortfarande stegen inriktade på leksaken framför mig. Well well, varför inte göra det bästa av dagen.

 

Trafikljusen har verkligen inte varit på min sida denna morgon, då nio av tio slocknade från det gröna ljuset och det röda starka varningsljuset uppstod. I väntan på att få åka förbi de sista kvarteren för att komma fram till den plats som formade mig till den osynliga, så ville verkligen inte detta trafikljus släppa med. Suck efter suck lämnade läpparna innanför denna numera varma hjälm. Helt plötsligt hördes ett framtvingat motorljud vid min högra sida.
”Nice motorcykel, dude!” Sa han precis det jag tror han sa? Ser dessa smala ben ut att tillhöra en kille? Verkligen, dude? Rullade med ögonen och stönade som en ångestfull människa innanför hjälmen och fokuserade framåt då trafikljuset började ändra färg och ljudet från min motor tog över då den raka sträcka framför mig, numera var vägen jag åkte på, snabbt men fortfarande inte för snabbt.

 

Parkering för parkering var invaderad av olika sorters bilar, allt från gamla pickupar till nyare sportbilar. Tvunget gav jag mig själv ut på jakt efter en parkeringsplats mitt bland människorna som vandrade fram och tillbaka från hörn till hörn. Det var då det slog mig, klockan har slagit över nio men alla elever befinner sig fortfarande utanför skolans ingång, inte innanför. Hoppades av någon anledning att jag skulle slippa vistas - såhär tidigt - med allt och alla. Desto längre jag åkte fram längst skolans parkering, desto mer blickar drogs sakta mer och mer mot mitt håll, antar att motorcykeln sticker ut en aning. Det kan jag leva med. En ledig parkeringsplats var allt jag krävde, och fann. Motorcykeln, med mig på, stod nu parkerad mellan en Audi a5 och den bekanta vita range rover - tyvärr. En flämtning lämnade mina läppar då hjälmen åkte av och mitt lockiga hår föll nerför mitt ansikte och dolde det på ett naturligt sätt.
”Visste inte att du är en motorcykel chick.” Hörde jag någon säga bakom mig och möttes av ett par för bekanta ögon. Hånlog lätt samtidigt som jag med mening putade ut med rumpan en aning då jag drog mig upp från sätet, jeansen satt som perfekt fastklistrade och skinnjackan dolde tillräckligt mycket av det som finns under, så jag har inget att skämmas över.
”Det är mycket du inte vet om mig.” Viskade jag ut då jag rörde mig i takt förbi honom upp mot skolans ingång. Lite mystik har aldrig skadat någon. Ett hest skratt och nytt mummel var allt jag kunde höra i bakgrunden, med de resterande viskningarna kring mig - om mig.

Jason’s perspektiv.
Ett ovanligt och oväntat motorljud hördes komma närmare och härnäst svängde en obekant motorcykel in på skolans parkering. Från mitt avstånd såg man inte mycket, men tillräckligt för att fortfarande förstå att detta var en ny elev.  
”50 spänn på att det är Victoria.” Mumlar Kyle fram och syftar tydligen på den numera parkerade motorcykel, bredvid min bil.
”100 spänn på att det inte är det.” Slår Liam tillbaka med och Kyle vänder blicken mot hans håll, sedan tillbaka på mig.
”Ska hon börja här?” Min tanke råkade komma ut som en fråga.
”Passar dig då du fortfarande har ditt vad med Bruce att håll.” Påpekar Liam och skratt lämnar alla våras strupar.  

Den svarta hjälm rördes uppåt och mörka lockar föll nerför alldeles perfekt. Men vad är det med mig, perfekt hit, perfekt dit. Varför använde jag mig av en ordlista jag aldrig någonsin haft i närheten av användning.
”Vad var det jag sa!” Utbrast Kyle stolt och det enda Liam gjorde var att skjuta över pengarna han förlorat rakt över bordet. Men det enda jag kunde finna mig själv att tänka på var det Liam nyligen tagit upp, vad jag gick med på. Lika bra att försöka föra en konversation vid varje - få möjliga - tillfälle. Att hämta cigarrettpaketet som fanns i bilens handsfack kunde få bli en ursäkt då jag reste mig upp och gav grabbarna en blick med ett halvt leende och började röra mig mot min bil - med blicken inställd på henne.

”Visste inte att du är en motorcykel chick.” Var det första bästa jag kunde finna mig själv att komma tänka på, samt uttala. Ett vanligt ‘hej’ hade aldrig gått hem och något annat fanns inte att säga då vi inte känner varandra. Men all fokus och självsäkerhet jag nyss haft försvann som en fjäder i en stormvind, då hennes kropp formade sig i en oförglömlig syn, jeansen tryckte till överallt tillräckligt mycket och det avslöjade hennes perfekta kropp - allt med kläderna på. Ett litet leende uppstod på hennes läppar och min första tanke var ‘det här går bra’ - men hade så fel som jag bara kunde ha.
”Det är mycket du inte vet om mig.” Viskade hon ut när hon äntligen var tillräckligt nära mig, i ren reflex ville jag ta tag kring hennes handled och trycka upp henne mot min bil bara för att se om hon skulle neka den närheten som alla - exakt alla - drömmer om att ha med mig. Men jag drog mig ur mitt drömmande och förstod att jag ännu en gång blivit ignorerad av ingen mindre än, henne.
”Ouuuch! Bro, du kanske borde ge upp.” Hånade Liam med då han och Kyle funnit sin väg fram emot mig. I ett svep ryckte jag upp bildörren och drog ut det välbehövda rödvita paket som alldeles strax skulle få lugna mina nerver.
”Aldrig.” Drag för drag blev allt djupare och jag följde Kyle’s exempel med att dra på mig mina Ray Bans för att dölja ögonen från det starka solljus - samt min förvirrade blick. Mitt i allt började skolklockan eka över minsta lilla utrymme i närheten och alla - inklusive oss tre - började gå upp mot byggnaden vi snart skulle inträda.
”Ge upp, McCann. Hon kanske är ur din leage?” Valet att uttala mitt efternamn gjorde hånet ännu tydligare och Kyle höll på att kväva sig själv på sitt eget skratt bredvid oss två.
”Aldrig.” Morrade jag ut och bjöd honom på ett självsäkert leende då vi närmade oss ingången. Den här helveteshålan kanske börjar likna ett himmelrike från och med idag. If she wants to play, we'll play.

En sista duns ekade i mitt tomma hus då jag släppte ner den sista av några få flyttkartonger på golvet. Vände mig halvt om och blickade ut på uppfarten - där mina leksaker stod - och bestämde att få gjort så mycket som möjligt idag. Så vände klacken åt och begav mig ut igen. Tänkandes på mitt beslut att behålla mitt andra hem, i Kalifornien, ett bra beslut då jag egentligen inte vet hur länge jag planerar att stanna här. Men även för att jag inte kunde förmå mig själv att sälja något så betydelsefullt, ett hus fullt av lyckliga minnen.

Med ryggen lutandes mot väggen i mitt nuvarande tomma vardagsrum, öl i handen och benen dött utplacerade framför mig vandrar blicken runt omkring, vilket leder till att jag inte kan undgå att le. Hela förmiddagen lång sprang jag fram och tillbaka, beställde möbler och varit tillräckligt händig för en dag. Därför förtjänar jag att sitta här och inspektera millimeter för millimeter av mitt nya hem, min fristad. Rummen på första våningen går samman och dörrar finns det få av - porten som antingen leder ut i kylan eller in i värmen och gästbadrummets dörr. Väggarna består av tegel som kikar ut på sina ställen, bortsett från det tar diskreta mörka färger över och det höga taket är älskvärt. Från min plats ser jag en bit av mitt moderna kök som är tillräckligt stort för att kunna göra exakt vad man vill. Vardagsrummet - där jag befinner mig - är öppet och fridfullt vilket får mig och känna harmoni. Men när min blick letar sig mot slutet där detta rum går ihop med mitt favoritställe i hela huset, ökar pulsen och ett skratt lämnar mina läppar. Leksakerna - motorcyklarna - står placerade på sina rätta ställen och i bakgrunden ser man mustangen, adrenalin uppstår och mina knogar blev genast förberedda för svett och tårar då boxningssäcken fattade min fokus. Tryckte hastigt upp mig själv från golvet och med händerna placerades genast mitt hår i en stram tofs innan fingrarna fattade tag om tröjan och den drogs av, i endast jeans och bh nådde jag fram till handskarna i den ena flyttkartongen med blicken på boxningssäcken. Det här kommer kännas bra.

Jason’s perspektiv.
”Förbannad?” En skrattandes Liam stod numera bakom mig. Mina muskler slappnade av och pulsen började stabiliseras då jag stoppade den gungande boxningssäcken framför mig, ryckte åt mig vattenflaskan och lika fort som det kände jag kylan leta sig ner i min kropp.
”Behövde rensa tankarna.” Liam flinade ännu mer och såg vetandes ut om vad jag hade tänkt på.
”Du tänker på henne.” Det kom inte ut som en fråga, utom ett påstående, då han mycket väl visste svaret. Mitt huvud rörde sig i en enkel nick och jag torkade av mitt rinnande svett i ansiktet med en handduk.
”Undra vad hon gör nu.” Sade han fort därefter och det fick mig att tänka tillbaka på gårdagen, då min blick gled över hennes kropp och önskade att få se mer.
”Undra kan vi nog åtminstone få göra.” Skrattade jag ut, tog ett tag innan han förstod vad jag menar, men snabbt därefter började han gapskratta och klappade händerna som en säl. Vad kan jag säga, mina tankar är överallt och ingenstans när det kommer till henne.

Victoria’s perspektiv.
Fram och tillbaka - upprepade gånger - rör sig den tunga svarta säck framför mig. Adrenalinet jag hade innan start har fördubblats - om inte mer - och delas numera med all ilska som hålls dold inom mig. Slag för slag blir allt kraftigare, även fast det gått en timme sen jag slog första slaget och ett leende har jag haft på plats ända sen början. Detta är mitt sätt att hantera saker och ting på - att få igång kroppsrytmen med slag och sparkar. Vanligtvis brukar dock säcken vara av kött och blod, men denna kväll får jag göra ett undantag. Happy hunting, från mig, till de ute på uppdrag.

Problemen var som bortblåsta för varje slag säcken blev utsatt för, men fortfarande fanns de cirkulerande tankarna kvar i huvudet på mig, från småsaker till större som jag helst vill glömma bort. De upprepande tankarna var just de som jag ville glömma bort - Jason. Är det möjligt att han minns mig? Men bara spelar? Kommer han någonsin få veta att jag är 81? Smällde mentalt till mig själv och gjorde ett försök med att intala mig ‘nej det kommer han inte’. Varför jag lägger oro på detta, vet jag inte, men något okänt hos honom lockar mig. Suckar högt ut och fortsätter slå i samma tempo, även fortare än innan, allt för att jag lät mig påverkas av mina tankar. När jag väl känner smärtan komma krypandes och ökar tempot ännu mer hörs vibrationer bakom mig, min kropp saktar in och tillslut stannar jag upp för att tungt andas ut, vibrationerna dog snabbt ut och mina ben vandrade ditåt.

Från Amanda:
Om det är så att du fortfarande är uppe, gå och lägg dig! Skola i morgon och du kan inte vara sen första dagen tillbaka.. A&J

Ett skratt lämnade mina läppar samtidigt som jag kollade ner på sms:et men vandrade sakta uppför trappan till övervåningen, drog fram en handduk och letade fram rena kläder. Gick tillslut motsatt håll från där jag nyss kom ifrån och knuffade upp badrumsdörren, öppnade upp duschkabinen och satte på vattnet som fick vara på undertiden jag gled ur mina jeans, vilket resulterade i att jag numera stod kvar i mina matchande underkläder. Spetstrosorna låg snabbt nere vid mina bara fötter och bh:n rycktes av, men innan jag kunde ta plats under de varma vattenstrålarna så knappade jag in ett svar.

Till Amanda:
Ni känner mig allt för väl. Godnatt tjejer, syns i morgon.

Lagom varmt vatten rann nerför min kropp, munstycket var större än mitt egna huvud och placerat precis ovanför, så allt jag behövde göra var att stå i samma position och låta vattnet göra svettiga mig, blöt. Tog tag i den ena schampo flaskan och började massera in det i min ömma hårbotten, vattnet spred sig genom hårstråna samtidigt som jag fortsatte massera ut skummet. Tvålade till sist in kroppen och passade på att raka benen - hatar när de är trubbiga. Sköljde av allt och bara stod kvar lutandes mot kakelväggen, tänkandes på honom. I duschen? Seriöst? Vad är det med mig. Men tanken av att få stå bredvid honom under detta ljuvliga vatten, hade varit något jag sent hade glömt, hans händer placerade på ställen där bara godkända får vara och hans kyssvänliga läppar mot mina egna. Stängde hastigt av vattnet och tankarna avbröts, lät kylan svepa sig kring min kropp och lät bli att placera den inbjudande stora handduken om min kropp - allt för att tona ner tankarna. Vattendropparna på kroppen blev allt färre undertiden jag satte håret i en turban, drog på mig nya rena - svarta - underkläder och drog en simpel tröja över huvudet där turbanen fortfarande var på plats. Letade fram tandborsten och tandkrämen, började borsta tänderna undertiden jag drog av handduken för att dra ena handen genom mitt fuktiga hår och låta det falla ner på mina axlar. Rufsade handen genom håret och gav mig själv en sista blick i badrumsspegeln innan jag knallrade över hallen, mot mitt sovrum.

Att det ska vara så svårt och bara somna - herregud. Gång på gång har jag rest mig upp ur sängen, promenerat fram till ljuset som nådde in genom fönstret och kollat upp mot månens håll. Att något så vackert, kan vara så enkelt, men även så långt borta. Mitt huvud bestod endast av tankar om en särskild individ, men denna gång intalade jag mig själv att det skulle gå över, allt jag behöver göra är att somna in. Vände ryggen till ena sidan och möttes av en tom plats bredvid mig på den andra. Magen började fyllas med fjärilar så fort jag endast tänkt på hans namn.
”Godnatt, Jason.” Viskade jag ut i tomma intet.

Jason’s perspektiv.
Värmen min kropp invaderades av minuten innan, var numera helt borta. Handduken föll rakt ner på kaklet och jag drog på mig kalsongerna - tänkandes på hur det skulle vara att ha hennes händer placerade på min hud. Suckade djupt och drog frustrerat handen genom mitt numera blöta hår, vattendropparna vandrade neråt på min hud undertiden jag stod och borstade tänderna i ett försök att glömma henne. Men vad jag än gjorde, vad jag än såg på mig själv - var hennes hud mot min allt jag kunde tänka på. Mina kalsonger blev genast alldeles för tajta och ännu en suck lämnade min strupe. Hade det vart ett annat sammanhang, så hade jag ringt någon tjej i min kontakt lista och bett henne komma över, för att få problemet löst. Men denna gång var det annorlunda - jag kände ingen begäran efter någon annan än bara henne. Hur galet det än låter, att jag känner något efter bara två meningar från bådas håll, så finns det en attraktion mellan oss som inte går att beskriva - något äkta. Känner hon det också? Eller är det bara jag? Var inte dum, Jason, hon har troligtvis inte ens lagt märket till dig. Tankarna avbröts så fort jag fann min väg ut i hallen, med sikten inställd på mitt sovrum, där jag säkerligen skulle ligga klarvaken tänkandes på henne.

En kvart har gått sen jag placerade min kropp under täcket, som jag förutspådde så har jag legat och tänkt på endast en sak, eller rättare sagt en person. Månljuset letade sig in genom fönstret och en gäspning lämnade min mun, jag kollade på platsen bredvid mig och kände saknaden efter någon.
”Godnatt, Victoria.” Mumlade jag ut för mig själv.

---

Mycket saker som pågår i både skolan och mitt privatliv, därför kan det hända att tempot på uppdateringen försämras en aning - but I'll do my best. Blev ett rätt mysigt kapitel denna gång! Hoppas ni gillar det!