Mörkret till vänster slukade träden till skillnad från träden till höger som var lika ljusa som det vita ljus man ser då man står inför döden - tro mig jag vet. Benen i full fart med kroppen i samma rytm, håret i en numera lös tofs, svett rinnandes från ställe till ställe och endast mig själv springandes fram på en skogsväg. För var stund som jag spenderade ute i morgonkylan ändrade mina nakna knogar nyans till en betydligt vitare. Ljudet i hörlurarna dog ut, men lika snabbt ekade en ny låt ut från hörlurarna vilket endast fick mina ben - samt kropp - att höja tempot. 

”Dansa med mig.” Lämnade hans läppar i ett försök från min sida att försvinna in i folkmassan. Hans arm räcktes ut vilket fick mig att halvt snubbla in i hans famn, så fort huden möttes spred sig en känsla genom mig kropp - hans med.
”En dans.” Förtydligade han. ”Snälla?” Ordet som används i dessa sammanhang flöt av hans tunga lika lätt som en fjäder. Hans ögon lyste ivrigt upp i mörkret och lika gärna som jag ville erkänna attraktionen som skedde mellan oss kunde jag inte.
”Jag kan inte dansa.” Hans blick bröts från min och vandrade - av någon anledning - ner mot min hals. Sekunden efter uppstod ett litet flin på hans läppar och genast smällde jag till mig själv mentalt då jag förstod vad han måste ha kollat på - mina halsådror darrandes för varje hjärtslag.
”Du dansade precis.” Ett steg närmare tog han - om det ens var möjligt. Näsa mot näsa, ögon mot ögon, mun mot mun. Han vet verkligen inte vem jag är. Men jag vet vem han är. Lika gärna som jag vill erkänna att en dans inte skulle göra någon skada, så kunde jag inte göra det riktigt än.
”Dags för mig att gå.” Så fort jag fått det sagt blev flinet på hans läppar lite större för varje andetag vi båda tog. Försökte ge honom en blick som hade räddat mig ur denna situation, men fastnade djupt inne i hans lätt vackra hasselbruna ögon och uppskattade deras skönhet. Att jag blev tagen på sängen varje gång våran blick möts skulle vara en underdrift.
”Skulle inte du gå?” Shit. Blicken från hans håll stirrade rakt in i min avslöjandes allt jag inte ville veta - han tog mig på bar gärning. Varför var jag tvungen och stirra in i hans lite väl länge. Varför. Vände huvudet till och lät håret dölja mitt ansikte som av någon anledning rodnat upp. Verkligen Victoria? Rodna?
”Det ska jag.” Med det sagt vände jag mig helt om, men innan jag kunde ta ett steg till greppade han tag om min arm. Impulsivt vred jag om hans fingrar men släppte genast taget då jag märkte hans funderande blick - kvällen i skogen återspeglades troligtvis i bådas tankar nu. Men innan jag gav honom chansen att säga något smälte jag mig baklänges in i folkmassan och sakta men säkert blev avståndet mellan oss två betydligt större.

Andetag för andetag lämnade min kropp samtidigt som pulsen ökade något så extremt vilket orsakade mig att stanna upp mitt ute på denna ödelagda skogsväg - närmare hem än innan. Mina tankar talade om det jag redan visste, att jag måste lugna mig. Hjärtat hade ingen förklaring på varför något utav detta sker och jag själv kunde inte göra något annat än att inse det jag har mitt framför ögonen. Musiken som ekade rakt ut genom hörlurarna sekunden innan var numera knappt hörbar även för mig själv - bara för att sansat kunna tänka igenom allt. Ända sedan min första dag tillbaka då jag avslöjade mig inför människorna i kyrkan, verkar det finnas ett ständigt växande problem - Liam. Att han anar något har jag redan förstått. Men han kan väl inte veta vem jag är? Eller det kanske är hans sätt att lära känna någon? Men så naiv är inte ens jag och går på det sista. Varje blick från hans håll säger det han egentligen vill fråga - det han vill ha svar på. Men vad det är vet endast han.
”Var är ni?” Rösten bar mig knappt då jag klivit in i värmen och stängt ute kylan.
”Vardagsrummet.” Svarade någon i lika hög röst som mig själv. Tröttheten som tagit över kroppen gjorde det inte möjligt för mig att göra något annat förutom att vandra inåt med springskorna fortfarande på fötterna. Drog ut håret helt ur tofsen och möttes av två diskuterandes bästa vänner.
”Vad är så intressant?” Frågade jag lika fort som jag lät min kropp falla ner på ena änden av soffan.
”Bli inte sur.” Slängde Julie snabbt ur sig och mitt huvud for upp vilket orsakade mer illamående än innan.
”Nå?” Spottade jag ut då ingen utav dem verkade våga fortsätta den meningen.
”Liam ringde..” Valet av hennes första ord var inte det smartaste då mitt blod började koka. ”Och frågade om vi skulle vilja göra honom och Kyle sällskap under deras camping.”
”Ni två?” Kunde inte hålla skrattet torrt. ”Campa?” Ifrågasatte jag för att försäkra mig själv om att jag hört rätt, men även för att se om de båda förstår vad detta innebär.
”Sluta.” Skrockade Julie fram vilket fick mig och skratta ännu mer.
”Ni kommer inte överleva där ute.” Konstaterade jag det uppenbara med och mitt huvud befann sig på sned samtidigt som jag fortfarande skrattade åt tanken. Dessa två framför mig, sovandes mitt ute i skogen i ett tält - good luck.
”Ska vi slå vad eller?” Sköt Amanda fram och genast visste jag vad det var hon försökte göra. Utmaningar är något jag aldrig backar undan från, utom värdesätter högre än något annat. Mitt huvud rörde sig i en road nick.
”Vad blir priset?” Nyfiken verkade ta över Julie helt plötsligt.
”Äran.” Mumlade jag ut under en sista gäspning som räckte för att ögonlocken skulle bli allt tyngre, prat som jag endast uppfattade som mummel hördes så nära som det bara kunde, men det hindrade inte min kropp från att falla i en djup sömn.

Jason’s perspektiv.
”Allvarligt?” Min blicken vandrade på Liam samt Kyle som springer fram och tillbaka med saker i sina händer.
”Hur många gånger ska vi behöva svara på den fråga?” Mumlar Kyle ut och ett flin letade sig fram på mina läppar.
”Så många som krävs för att jag ska kunna förstå anledningen till varför ni väljer och ta med tjejer ut i skogen.” Påpekar jag. ”Ni vet det väl? Tjejer?” Skrattar jag fram.
”Du och Victoria kan ju alltid joina.” Meningen med detta påstående från Liam förstod jag inte eftersom han om någon är väldigt distanserad från henne. Han kanske - äntligen - har släppt hela tanken med att hon och 81 är samma person.
”Så hon ska inte med?” Frågar jag förvånat i en relativt svag röst. Väntade tålmodigt på ett svar, men det enda jag fick var bara en nekandes skakning på huvudet. Återigen tog tystnaden över i hela huset. Matt famlade i garaget och Liam fortsatte springa runt - båda två som vilsna hundvalpar. Men att dessa två snart beger sig iväg och att Bruce var iväg med Matt för att planera morgondagens uppdrag - som endast jag skulle på - betyder att jag har huset för mig själv. Kanske borde jag göra rent mitt vapen - för tredje gången gilt. Eller så fortsätter jag uppskatta dagen som den är, innan det är dags att vakna upp och åka iväg. Vad det är jag ger mig in på har jag inte fått veta, vilket får mig och förstå att jag ens kommer få det.

”Det finns bara ett papper i kuvertet?” Så fort jag kliver in på kontoret möts jag av Bruce som sitter med ryggen emot och försöker laga ett nyligen inköpt vapen.
”Inget mer?” Ifrågasätter han chockat men fortsätter hålla blicken samt fingrarna på den nya leksaken.
”Vad exakt är det för uppdrag.” Mumlar jag ut och det får räcka som svar på hans nyligen sagda fråga, för om jag hade alla papper som vanligt hade jag inte behövt ställa någon sorts fråga om den saken. Aldrig förut har jag ifrågasatt. Greppet med fingrarna kring allt lossnade samtidigt som hans huvud vrids bak mot mig. Han öppnar munnen för att säga något, men den stängs och kort därefter återigen öppnas.
”Tro mig jag vet inte.” När dessa fem ord uttalades så visste jag inte längre vad jag ska förvänta mig. ”Det enda jag vet är att de bad om dig.”
”Varför känns inte det här bra.” Viskar jag ut och kollar ner på det vita pappret i min hand. Allt som står är tiden, platsen och vilket vapen jag ska använda. Inget namn, ingen fakta, ingen anledning till mordet. Ingenting. Mitt sinne är lika blankt som informationen på pappret.
”Kom ihåg att vara snabb.” Var det enda han kunde säga då han själv var bortblåst i sina egna tankar.
”Alltid.” Morrade jag ut och instinkterna att döda slog in. Hur svårt kan det vara?

Victoria’s perspektiv.
Någonstans avlägset bor hördes ett ljud som verkade komma närmare och närmare. Ögonlocken fladdrade till och mörker som tog över utomhus - även inomhus - var det enda jag möttes av. Stängde de i ett ögonblick men de for ännu en gång upp då ljudet av en biltuta väckte mig helt till liv igen efter troligtvis någon timmes sömn. Sträckte mig en aning för att nå upp till lampan bredvid soffan men då mina fingrar precis nuddade bandet som skulle föra tillbaka ljuset - kunde jag inte få ett grepp kring hela. Ännu en gång ekade ett förfärligt ljud - denna gång högre - och tvivelaktivt ryckte jag mig sittandes upp gnuggandes ögonen i ett försök att få komma tillbaka till verkligheten.
”Tänkte precis väcka dig!” Huvudet sköts åt vänster och möttes av letandes Julie - med ingen kofta på. Min hand kunde endast förmå sig att peka på den svarta läderfåtöljen där hennes kofta skrynkligt låg placerad.
”Har du väckt henne?” Hördes från hallen fortare än vad mina egna ord kunde finna sin väg ut. Istället för att säga något började jag vandra ut från vardagsrummet med Julie hack i häl. Framför den stora spegeln i hallen stod Amanda som precis hade börjat dra på sig skorna omedveten om att jag stod någon ynka meter ifrån - fortfarande med orden i mun. Men då det såg ut som att hon fått en elstöt genom kroppen då hon såg min skugga - visste hon att jag var uppe. Vilket härlig påverkan jag har på människor.
”Du skrämde mig!” Gnällde hon eländigt ut samtidigt som Julie gick förbi skrattandes. Mina läppar drogs isär och tungan började enkelt röra sig för att få ut orden - men avbröts av en manlig röst.
”Är ni redo?” En muskulös kropp gjorde sig synlig i dörröppningen - Liam. Hans skratt letade sig ut lika mycket för varje blick han slängde på Amanda eller Julie, men det skrattet dog ut då min trötta samt irriterade blick mötte hans.
”Kan du hjälpa mig med detta?” Julie’s ljuva röst fick honom - inte mig - att titta bort och hjälpsamt ta emot väskan som de skulle ha med sig. Blicken från mitt håll lämnade aldrig honom.
”Vet han vem jag är?” Blev sagt så fort det bara var två personer kvar inomhus - mig själv och Amanda. Utifrån hördes skrattet från Liam, pratet från Julie och Kyle kunde jag skymma genom dörröppningen - med sin blick på oss två inomhus. Lätt började hennes händer skaka och det gjorde mig bara ännu mer irriterad. Han vet var jag bor. Han vet vem mina närmaste är. Men vet han vem jag är? Det är den fråga jag vill ha svar på, för hans blickar säger lika mycket som min egen gör. Hunger. Med alla känslor spelades olika spratt, glömde jag ett tag bort varför jag egentligen är tillbaka. Men nu har jag öppnat ögonen igen. Det som finns inom mig, det som värmer mig - är endast kyla. Men att jag som är känslokall känner något för ingen mindre än Jason McCann är en sak, men det är en totalt annan att han aldrig kommer få veta det. Ingen kommer.
”Vet han vem jag är?” Upprepningen av min fråga förde endast fram min mörka sida ännu mer. Hennes blick som tidigare var placerad i höjd med min egen, sjönk bokstavligt talat ner i marken som ett sjunkande fartyg. Svaret på den fråga ligger i Amandas händer - om hon inte vet så kommer hon snart veta.

---

Har verkligen haft fullt upp med saker och ting eftersom skolan börjat igen. Så det är anledningen till att detta kapitel blev försenat, men även anledningen till att möjligtvis något mer kapitel kommer bli det. Ska göra mitt bästa!