Victoria är stark. Men hon kan inte undgå tankarna om att få viska hans namn, känna hans hud mot sin och försöka glömma allt som hemsöker henne - med honom vid sin sida. Vare sig hon erkänner det eller ej så vet hon mycket väl att hennes nätter och dagar, genast hade blivit tusen gånger bättre om hon bara tillåter sig själv att tänka på honom - för att glömma allt annat. En otrevlig känsla sprider sig i hennes kropp och rysningar når sin väg igenom hennes ryggrad, då hon återigen befinner sig i skolkorridoren efter en stund på skolans reception. Hennes tankar vandrar genast runt från mindre till större bitar som måste sättas på sin rätta plats, men allt stannar upp i hennes värld då hon återigen inser att han är lika mycket inblandad i - allt - detta som hon själv är. Den vana att få slå och sparka på någon eller något så fort negativiteten behöver komma ut, var ingen hon uppskattade att ha för stunden. I ett frustrerat kast slängdes sakerna från hennes omfamning in i det gråa skåp som skulle vara hennes resten av månaderna och hon försökte - förgäves - fokusera på sina två bästa vänner ståendes utanför ingången. Återhållsamhet och kontroll lovade hon sig själv. ’Du får inte bryta det.’ mimade hon om och om igen och skåpet smälls stängd mitt framför näsan på henne, huvuden vänds från skolelever och hennes puls ökar något så extremt. Benen skakar, armarna hänger dött, magen lever sitt eget liv och hennes huvud ligger lågt. Om hon inte kan få slå och sparka, så behöver hon en annan sak, och det fort.

Victoria’s perspektiv.
”Någon som har cigaretter?” Mumlar jag fram och ett besviket ansiktsuttryck lämnar Amanda men även en suck lika snabbt då hon börjar leta i sin väska och härnäst har jag ett svart paket samt en tändare placerad i min hand. Fingrarna letar sig in i paketet och mina ben slutar skaka en aning - för nu.
”Behöver också en.” Lika oskyldigt som vanligt, tog Julie emot paketet och jag gav Amanda en blick som tydde ‘ska du ha’, en nekande nick nådde fram från hennes håll undertiden Julie och jag turades om att tända varsin cigarett. Denna simpla - vardagliga - process drog till sig många blickar vilket fick mig och undra..
”Har de aldrig sett någon röka förut? Eller?” Fnystes ur min mun och blicken vandrade från A och J framför mig till resterande elever ute på skolgården.
”Ny elev, nya rykten.” Var allt Amanda mumlade ut och mitt sämre temperament började ta över. Tror hon verkligen jag vill vara på ett ställe som hemsöker mig med minnen jag vill glömma bort.
”Det var inget svar på min fråga.” Vanligtvis när dessa situationer sker och jag tappar greppet en aning, brukar uppdragen lösa problemet åt mig. Men när jag befinner mig på en offentlig plats behöver jag all tid i världen för att lugna mig. Det var en kvart kvar tills vi skulle börja så tid var det inget ont av - skulle ändå kunna skylla på att jag är ny.
”Du vet att du är inne på deras territorium? Right?” Frågan ställdes helt plötsligt och min blick vandrade från de båda, ovetandes om varför den fråga dök upp nu. Men innan jag hann tänka ut ett svar såg jag i ögonvrån hur ett tjejgäng på fyra kämpar sig framåt med skyhöga klackar och klänningar som varken täcker nederdelen eller överdelen.
”Slampa.” Muttrade jag ut då jag såg vem det var - Emelie. Exakt som förr i tiden sprang hennes tre kompanjoner fortfarande efter henne som vilsna hundvalpar. Stackare som inte vet bättre. Ännu ett bloss från min cigarett sjönk in i min mun då jag lutade högeraxeln mot den gråa stenvägg, med ren underhållning mitt framför mig. Steg för steg uppför trappan avslöjade en aning för mycket av deras hud då klänningarna letade sig längre upp på deras lår och killarna runtomkring verkade leva ut sina fantasier på plats - vidrigt.
”Har ni en tändare?” Frågar en utav hennes hundvalpar undertiden Emelie låter sin blick - tydligt - vandra nerför min kropp och härnäst möter hon min hatfulla blick. Med oförstående ögon inspekterar hon mig återigen men tillslut väljer hon att titta bort - lika bra det. Cigaretten lämnade det fasta grepp mellan mina fingrar och den hamnade på marken framför mig, i endast en enkel handling dödades glöden med toppen av min sko.
”Ser det ut som att vi röker?” Min ifrågasättande röst kom ut en aning mörkare än vanligt. A och J utbytte förvirrade blickar men verkade genast fatta galoppen då deras kroppar sakta började backa undan för att kunna göra sin väg in i skolbyggnaden.

"Ursäkta vad sa du att du hette?" Fnös Emelie fram - äntligen.

"Det sa jag aldrig." Min blick mötte genast hennes som talade om att hon ville säga något, men chansen fick hon aldrig då jag knuffade mig förbi och våra axlar smälldes till i varandra.

”Hon där nya tjejen dissade verkligen Emelie..” Hördes lite här och där, leenden bjöds på och vi påbörjade färden genom den massiva korridoren med gråa skåp och nyfikna tonåringar.

’2034.. 2035.. 2036.. 2037.. 2038..’  Med schemat samt en bok i min hand knackade jag relativt kraftigt på trädörren framför mig. Rörelser uppfattades genom det tonade glaset i mitten och jag backade undan en aning för att inte vara iögonfallande för alla - tills jag vet att det är rätt sal. Handtaget låstes upp och en äldre kille stod i dörröppningen.
”Du måste vara, Moniz?” Sade han och mitt efternamn kom ut som en viskning, nästan så att han ville få sig själv och förstå att det var ett namn tillhörande mig, tjejen framför honom. Samtidigt som jag steg närmare, backade han undan tillräckligt mycket för att jag ska kunna kliva in i salen.
”Det finns plats där bak.” Med blicken fast på mig sökte han efter någon som helst reaktion. Men allt jag gjorde var att vandra längre in i salen. Stannade upp och placerade mig på den obekväma stol framför en relativt stor bänk, men innan jag hann fokusera framåt så kände jag någons blick värma min kind och det var nu jag insåg att Jason, samt Liam, satt till vänster framför mig. Behöver få lugna mig - inte tvärtemot. Helvete.

Jason’s perspektiv.
Hela förmiddagen sågs hon inte till någonstans, antagligen eftersom vi inte har samma lektioner - förutom denna. Från min plats kunde jag se hela henne utan att ansträngt behöva vända mig om, utom allt som krävdes var att luta huvudet lite. Hennes ögonlock var halvt slutna, läpparna lätt isär och hennes hår var relativt rufsigt efter bara en halvtimme av denna biologi lektion. Frustrerat drog hennes ena hand sig igenom det långa mörka håret och ilsket klottrade hon i sin anteckningsbok. Vad i hela friden kan det vara som har en sådan påverkan på henne.
”Miss Moniz?” Professor Brown’s röst transporterades genom rummet och det var inget efternamn jag kände igen. Men så fort hennes mörka ögon lyftes från boken för att blänga på honom ståendes längst fram i salen, förstod alla att det var hennes namn han kallat. Allas ögon svängde mot hennes håll, hennes smala fingrar greppade tag om pennan ilsket, vilket fick allas ögon att svänga tillbaka till professor Brown.
”Förväntar mig ett svar på min fråga. Om du skulle vilja göra oss sällskap.” Professorns röst var som en glaciär, som hans blick. Obekvämt skiftade jag mig på min plats och gav Liam bredvid mig en försluten blick som uttryckte ‘vaknade han på fel sida eller vad’.
”Antagligen vill jag inte, göra er sällskap.” Äntligen bröts tystnaden, kanske inte på bästa vis, men åtminstone sades något. Min blick letade runt för att söka efter spår av osäkerhet eller rädsla i hennes ansiktsuttryck, men inget kunde mätas av, hon var så svårläst som man bara kan bli.
”Uppskattar din ärlighet.” Besvarade han i en enkelhet utan några sura miner vilket förvånade mig. ”Någon annan som skulle vara vänlig nog att besvara min fråga?” Utan någon som helst tveken började en röst från första bänkraden tala och självklart var det ingen mindre än Emelie. Hennes händer flög runt i olika slags gester då hon ivrigt besvarade den fråga som Victoria nyligen slagit bort.
”Äntligen.” Lämnade min strupe då hon stängde munnen efter vad som kändes som en evighet. Allt som saknades från hennes egengjorda show var ett snabbt språng till golvet för att visa att hon skulle vilja bli hans husdjur för evigt, dock tror jag personligen inte att Brown skulle uppskatta gesten då han inte ens sade något utom återgick direkt till att skriva på tavlan. Det chockerande för mig - säkert många - var Emelies val i att le syrligt längst bak i rummet vilket fick både Liam och mig att se hur Victoria hånflinade och gjorde en slängkyss tillbaka.
”Har vi missat något?” Frågade han så tyst han bara kunde.
”Tydligen.” Viskade jag tillbaka och försökte göra det bekvämt för mig själv. Lektionen närmade sig sitt slut då klockan tickade på, en aning för sakta för min smak, men detta är bättre än ingenting. Bara 45min kvar och sedan kan vi bege oss hem. Men någon - inte vem som helst - verkade ha tur att få lämna tidigare när ett välbekant ansikte uppenbarades när dörren flög upp och Brown nickade förståendes åt vad det än var som nyligen blivit sagt mellan fyra ögon. Victoria fattade vinken rätt fort då hon redan befann sig närmare dörren än vad hon gjort tidigare.
”Moniz..” Professor Brown’s röst ekade mellan väggarna. ”Välkommen tillbaka.” Hennes blick sade mer än vad ord skulle kunna göra, det mörka håret flög med i den hastiga rörelse hon gjorde för att ta sig ut från salen. Amanda uppenbarades igen efter en liten stunds döljande, ett oroligt ansiktsuttryck kunde man se sprida sig. ‘Välkommen tillbaka’ var det enda jag kunde förmå mig att tänka på och det verkade det även vara hos Liam då hans tunga befann sig en bit utanför, där den alltid är när han tänker. Efter idag är, Victoria Moniz, ett svårglömt namn.

---