Mina fingrar tog ett stadigt grepp kring täcket och drog det över huvudet i ett försök att få somna om, då solen fann sin väg in genom det stora fönstret som leder ut till min egna balkong. Gårdagskvällen satte sina spår på mig och jag önskade att det inte hade gjort de. Planen var att jag skulle invänta varorna, se till så att allt gick som planerat och sen kunna promenera ut ur byggnaden som ingenting. Men hela planen gjorde en 360° och jag befann mig mitt i skiten. Inte första gången det hänt, men det var första gången jag blivit jagad av ingen mindre än Jason. Det var nära ögat en sekund där, men jag fann min utväg som var en vild chansning och dök ner i vattnet. Rädsla fanns inte, men oron att bli sedd av allihop för den jag är, fanns. Gjorde ett försök i att flytta fokusen och tankarna åt sidan, genom att kolla runt i rummet. Amanda insisterade på att jag skulle få bosätta mig - tills jag hittar något eget - i det största gästrummet. Letandet visade sig vara svårare än förväntat, men tillslut lyckades jag finna min drömkåk, har dock inte fått veta något om budgivningen än då det var många intresserade.

 

Sköt snabbt ut ena benet och satte mig upp i sängen, slängde en blick mot spegeln där jag möttes av min självbild och en numera lös tofs hängandes åt alla håll - en mysig morgonfrissa. Drog mig upp ur sängen och skyndade in i badrummet där jag bara borstade tänderna, duschen får vänta till efter frukosten. Öppnade sovrumsdörren och gick tyst nerför den stora trappan i inget mer än en långärmad tröja som nådde exakt under min stjärt och min orörda morgonfrissa. Musik hördes i hela huset vilket fick mig att lätt skutta vidare mot köket, dansandes och sjungandes öppnade jag skåp för skåp för att finna det jag letar efter. Bet mig löst i läppen funderandes på vad jag vill ha till frukost. Cornflakes? Mackor? Pannkakor? Hmm. Rörde mig mot kylskåpet där jag drog ut allt jag vill ha, höfterna började återigen röra sig och jag sjöng lyckligt med i låten. Öppnade upp juice paketet och började klunka ner. Men i ögonvrån såg jag något ovanligt, det satt personer i vardagsrummet kollandes mot mitt håll. Vätskan fastnade i halsen och jag började hosta hysteriskt.

"Vad fan gör du uppe såhär tidigt, Vic?" Ett utav många smeknamn, uttalade Amanda då hon fann sin väg fram till mig och började slå lätt på min rygg.

"Hur mår du?" Frågade Julie inspringandes.

"Bra." Världens krassligaste röst kom ut ur min strupe och skratt ekade i huset. Mina nyfikna ögon började leta sig uppåt i ett försök att se vem som satt i vardagsrummet.

"Bli inte sur." Sade de båda i mun på varandra vilket fick mig och rynkla ihop ögonbrynen men de fortsatte fokusera på mig.

"Varför skulle jag bli sur?" Ifrågasatte jag och de båda utbytte en snabb blick och började gå isär, så att jag skulle kunna se in i vardagsrummet. Pulsen ökade då jag insåg vilka som satt där. Herregud, de kan väl inte veta att det var jag igår? Min blick vandrade försiktigt från en till en och fastnade på den person som hade en hungrig blick, bokstavligt talat. Det fick mig att vandra ner med min blick på mig själv och jag insåg att jag endast hade en tröja på mig, benen samt tatueringarna på min nedre del, avslöjades totalt. Att stå halvnaken framför fem killar, förde med sig nervositeten jag inte känt av på länge. Amanda och Julie började gå tillbaka in till resten och mina ben bar mig knappt längre, men jag tog beslutet att följa efter. Jason's blick vilade fortfarande på min kropp för varje steg jag tog, han kan få kolla hur mycket han vill, röra kommer han däremot aldrig få göra. Trodde inte det kunde bli värre än vad det redan var, men nu befann jag mig i en situation där jag stod med ingenting att säga framför Jason, Bruce, Matt, Liam, Kyle och alla stirrade på mig. Fyra med nästintill normala blickar, och en med en blick som fick hela min kropp att skaka.

"Förlåt förlåt, detta är Victoria!” Bröt Amanda den pinsamma tystnaden med och jag kände mig till viss del evigt tacksam, fast fortfarande chockad över det faktum att fem killar, och inte vilka som helst, satt i vardagsrummet.
”Ska du stå där hela tiden fina du?” Sa sedan någon och jag antar att det var Matt, så mycket som jag minns är att han alltid var den med mörkast röst. Fortfarande sa jag ingenting, inte för att jag inte ville, utom för att jag inte hade något och säga. Men tack och lov började min kropp funka på nytt och benen bar mig mot fåtöljen.
”Så..” Liam stannade mitt i meningen, för att antagligen fundera ut han ska säga. ”Victoria, hur gammal är du?” Sade han tillslut och det enda jag tänkte var ‘verkligen? hade du inget annat att fråga’.
”18, fyller 19 nästa månad. Ni då?” Fick jag snabbt ur mig och hoppades på inga mer frågor skulle ta plats.
”Kyle, Liam och Jason är 19 och Matt, Bruce är 21” Sa Julie av någon anledning och alla blickade mot hennes håll.
”Vi kan tala för oss själva, men tack.” Sade Jason med ett ekande skratt efteråt. Hade han verkligen sagt något? Började tro att han var stum. Eller vad säger jag, de tror väl alla att även jag är det.
”Så, varifrån är du Victoria?” Ännu en fråga från Liam’s håll. Känns dessutom inte som den sista.
”Född och uppvuxen här i Stratford, men flyttade till Kalifornien för två år sedan.” Det kan ju inte skada att vara ärlig? Eller? Fan, vad dum jag är, tänk om de börjar förstå.
”Så du gick i skola här? Vilken då?” Återigen var det Liam.
”Gick på Stratford high.” Var det enda jag hade och säga, och smällde mentalt till mig själv för att jag sade att jag var härifrån. Amanda och Julie kollade på mig med stora ögon och killarna kollade på varandra med otydliga ansiktsuttryck.
”Verkligen? Minns inte att jag sett dig.” Erkände Jason och jag kände hur en knut bildades i magen, återigen efter två år har han denna sorts påverkan på mig och jag känner mig så osynlig som man bara kan göra.
”Jag var den osynliga, så det förstår jag att du inte gjorde.” Sköt jag tillbaka med i en irriterad ton vilket fick honom att kolla bort mot Liam’s håll.
”Förlåt, sa du att du var från Kalifornien?” Tryckte Liam snabbt ur sig, allt för att få fler uppfattningar om vem jag kan vara.
”Nej, jag flyttade dit för två år sedan.” Det borde väl räcka med frågor nu? Eller? Varje svar jag ger leder till att jag håller samtalet i liv, men helst vill jag att det bara ska dö ut totalt.
”Har du några syskon?” Ännu en fråga, herregud. Men någon hann före mig i att öppna munnen.
”Vad är det med alla dessa frågor, Liam?” Sade Julie skrattandes nervöst med blicken återigen fastklistrad på mig.
”Försöker bara lära känna henne!” Sade han som om det vore de mest självklara.
”Förstår att du är nyfiken, inte varje dag någon dyker upp från ingenstans och du förlitar dig inte på vad du redan vet utom vill veta ännu mer? Visst? Och som svar på din fråga, hade en storebror men det är en annan historia.” Fick jag ur mig med förhoppningarna att han skulle förstå att det var slut på denna ’20 frågor’ lek.
”Så du är född och uppvuxen här, gick på Stratford high innan du flyttade, är i samma ålder som oss och ingen utav oss minns att vi sett dig?” Frågade Liam skeptiskt. Men ett svar skulle han inte få, utom jag ryckte bara på axlarna och drog ner ärmen på tröjan för att de inte skulle på syn på fler tatueringar. Det hade bara lett till fler frågor.
”Vad sa du att din bror hette?” Frågade Jason från ingenstans.
”Det sa jag aldrig. Men som jag däremot sa, det är en annan historia.” Och när jag trodde att jag inte kunde bli räddad så började min mobil leva sitt eget liv på bordet framför. Allas blickar vandrade ditåt, i ett försök att se vem det är som ringer. Efter ett par vibrationer reste jag mig upp och ursäktade mig samtidigt som jag gav tjejerna varsin hård blick, på väg ut ur rummet bort till köket kunde jag känna allas blickar i ryggen och jag beslutade att snabbt svara på det inkommande samtalet.

 

En svart iPhone 5s började vibrera på bordet framför, allas blickar sökte sig mot dess håll och från min plats såg jag numret - okänt. Victoria reste sig upp ur fåtöljen, vilket gav mig lagom med tid att snabbt inspektera hennes ben - från tröjkanten ner till tårna. Tatueringar hade hon utplacerade på hyfsat diskreta ställen som man inte skulle ha märkt av då hon var påklädd, men när hon står i en simpel tröja som endast döljer nakenheten under, avslöjar det nästan allt. Med ett ryck hade hon mobilen i sin hand och skyndade ursäktandes förbi oss allihopa, att hon var snabb med händerna imponerade mig vilket ledde till att mina byxor blev en del tajtare då 'dessa händer skulle vara gudomliga' ekade i huvudet på mig. Innan hon var helt ute ur rummet gjorde hon ett sista försök i att dra ner tröjan med ena handen, tröjärmen på högra armen drogs upp en aning och avslöjade slutet på en tatuering som bafann sig på handledens utsida - mycket döljer sig under det där tygstycket.

 

"Förlåt om vi väckte er inatt med vårt sms!" Mumlade Amanda ut och det fick mig att tänka tillbaka på gårdagskvällen. Tjejen - 81 - är tillbaka. Något säger mig att jag vet vem det är, men samtidigt inte.

"Om vi hade sovit, hade vi inte svarat omedelbart." Fick Kyle ur sig roat och skickade iväg ett leende. Liam satt däremot med blicken framåt, valde att lätt rycka till hans arm och mötte blicken som talade om vad han tänker på - samma som mig.

Hennes rörelser sade mer än vad hennes ord hade gjort - försvar och mord är hennes specialitet. Mitt ego krossades på långa vägar så fort jag erkände för mig själv att denna tjej är bättre än mig, Jason McCann. Samtalsämnet har legat dött ända sedan hon dödade Kris framför våra ögon, ingen utav oss visste vad vi skulle säga eller tro. Hur hon graciöst förförde honom och knäckte av hans nacke utan någon förvarning, orädd framför tre olika gäng och slängde sig ner från taket med huvudet före - allt för att dyka ner i sjön.

 

"Ett one night stand som ringde?" Mina tankar avbröts så fort Julie skrek ut detta till Victoria som lutade sig mot stommen i början av vardagsrummet.

"Har inte gått så lång med min mäklare, än." Ett hångrin spred sig på Victoria's läppar så fort hon uttalade 'än' och Julie satt numera funderandes på om det var ironi eller inte. Av någon anledning fann jag mig själv göra desamma, avundsjuka steg i höjd då någon annans händer än mina egna på hennes makalösa kropp uppenbarades i tankarna.

"Huset blev mitt." Sade hon för att bryta tystnaden. Vi grabbar gratulerade, Amanda klappa glatt med händerna och Julie såg överlycklig dock fortfarandes funderandes ut. Vilket Victoria verkade märka av då hon fick ur sig en mening som ingen förväntat sig. "Så nu får ni ursäkta mig, ska iväg och skaffa mig ett nytt one night stand."

"Skulle du aldrig göra!" Skrek Julie ut och Amanda höll skrattet döljt inombords. Vi fem gjorde desamma pågrund av den starka reaktion från Julie, Victoria stod med ett pokerface, allt det här var så attraktivt så att jag numera kände att jag var hård.

"Try me." Utmanande hon med och började försvinna utom synhåll. Det var även droppen för mig, en djup suck lämnade min strupe och huvuden vändes mot mitt håll samtidigt som jag försökte dölja erektionen. Denna tjej ska bli min.

---

Ovetandes om att de båda blivit informerade om kvällens förhandlingar, av Smothers, begav sig Victoria mot sin mustang undertiden Jason och hans gäng skyndade till sin range rover. Som tur är befann sig deras fordon motsatt håll ifrån varandra, så de båda bilarna lämnade bröllopsfesten från två olika håll - mot samma destination, hus 81. Tystnad tog över i de båda bilarna, grabbarna visste inte vad de hade att förvänta sig, det visste dock hon. Jason’s tankar vreds ända tillbaka till Victoria, hur nära han varit att få samtala med henne och bara tanken på det fick handsvett att bildas. Han ville inte känna som han känner, han ville inte erkänna att okända känslor dykt upp, speciellt inte till henne. Victoria å andra sidan hade klivit ur bilen på andra sidan floden, med blicken fast rakt över på det hus hon snart skulle inträda. Hon drog upp rosetten i nacken som höll klänningen på plats och lät tyget sakta glida rakt nerför hennes kropp, numera stod hon topless i mörkret med bara ett par svarta spetstrosor på sin undre del. Hon drog snabbt på sig det svarta linnet och härnäst ett par jeans, då kylan tagit över placerade hon en svart kofta samt skinnjackan över sina bara axlar och placerade håret i en hög tofs då hon inte ville ha det i vägen. Grabbarna hade under denna tid nått fram till huset och satt numera i mörkret då Bruce delade ut pistolerna till var och en. Något liknande gjorde Victoria, då hon placerade sin pistol i byxlinningen där bak samtidigt som hon kollade rakt på den range rover som parkerat framför huset och lät ett djupt andetag finna sin väg ut. Hennes uppgift under kvällens gång var att hålla sig osynlig, se till att varorna stämmer och att allt löper på smidigt. Hans uppgift var dock att förhandla fram rimliga priser för varorna. Han - vet inte vem hon är. Hon - vet inte att de tekniskt sätt är på samma sida.

Jason’s perspektiv.
”När fan kommer de.” Morrade jag ut och lät ilskan ta över. Varför vi sitter här i våran range rover mitt ute i mörkret och inväntar varor, är en lång historia. Men det enda man behöver känna till är de simpla reglerna: döda eller bli dödad.
”De borde vara här..” Sade Bruce tittandes ner på sin klocka. ”Vilken sekund som helst.” Med det sagt såg vi tre bilar svänga in på vägen där vi står parkerade och inväntar. Fordonen svängde in på uppfarten till byggnaden och vi fem klev hack i häl ur bilen med pistolerna placerade på säkra ställen. Steg för steg tog oss närmare hus 81, det var nu det slog mig, vi har inte blivit kallade till hus 81 på två år.

”Ni har ett jobb att göra - tre varor.” Detta var ett samtal vi fick för en vecka sedan. Numera var vi på väg ut till skolkorridorerna.
”Om du ska göra det, får du göra de nu.” Mumlade Kyle ut och min blick sökte sig mot den sista varan. Den mest oskyldiga flicka stod ett par meter ifrån, osäker och sökte inte ögonkontakt med något, utom väntade tålmodigt på att få kliva ur aulan. Jag gav både Kyle och Liam en kall, hård blick innan mina ben började dra mig mot hennes håll. Hjärtlös, det är rätt ord som beskriver mig.

”McCann?” Avbröt en hes låg röst mina tankar med, min blick sökte sig uppåt och möttes av en man i kostym med tre beväpnade muskulösa vakter bakom sig. Min blick borrade sig in i hans och jag valde att inte säga något - då han redan mycket väl vet vem jag är.
”Välkomna.” Fick han ur sig tillsist och vände ryggen emot oss då han började gå in i huset, eller rättare sagt byggnaden. Matt satte sin hand på min ena axel och jag stirrade känslolöst på honom, fram till den sekund då ett lätt uppfriskande leende spred sig på hans läppar. Gav grabbarna en sista blick innan jag tog klivet och följde efter in. Kommer bli en lång natt.

Victoria’s perspektiv.
För någon minut sedan såg jag tre bilar köra upp framför hus 81 - mitt hus. För två år sedan var det första och sista gången jag klev in i den byggnad. Men här är jag - två år senare - och ska utsätta mig för sådan smärta genom att bara kliva in genom en dörr som leder in. Detta är min tidpunkt att antingen vända blad, eller stänga boken för evigt. Dock kan jag inte göra det sistnämnda - inte än.
”Okej.” Suckade jag ut i ett försök att ge mig själv pep talk. ”Du klarar det här.” Även det kom ut som en suck. Och med det, smög jag uppför trappan mot en utav flertal dörrar som leder in i det okända, men även kända. Att min kropp är så smidig som den är tackar jag för i sådana här situationer, då dörren var låst men fönstret bredvid var en aning öppet.

Jag stod nu i ett rum - men inte vilket rum som helst - mitt rum. Så många smärtsamma minnen söker sig fram. Men försökte fokusera på de ekande rösterna i byggnaden, från nedre våningen - jag var på sista. Bara ifall något skulle gå snett, dubbelkollade jag så att inga spår efter mig fanns kvar. Gjorde min väg fram till dörren, nådde ut till dörrhandtaget och vände mig om för att ge detta rum en sista blick. Mina fingrar knöt sig hårt runt handtaget och jag skulle precis öppna, men jag frös till då en hes låg röst tala. Det fick mig och förstå att han var endast någon ynka meter bort, fotspår hördes följa efter och mina ögon blev breda. Informationen jag fick förtydligade att de skulle sköta förhandlingarna på nedre våningen - inte denna. Snabbt såg jag till att låsa dörren - från topp till botten - och flytta mig med försiktiga steg bakåt i rummet.
”In här.” Slängde någon ur sig och min puls lugnade sig något då jag förstod att det inte var in, här. En dörr slam aldrig till, då det rummet inte hade någon. Röster hördes och det enda som separerade oss, var den tegelvägg som såg ut att vilja rasa när som. Mina fötter bar mig runt om i rummet efter en möjlig utgång, förutom den dörr som leder ut till hallen som i sin tur leder upp till taket.

”Så, låt oss få detta överstökat.” Hördes komma från ingen mindre än Bruce.
”Här står alla detaljer om varorna.” Troligtvis räckte någon fram en mapp eller liknande, då en dörr öppnades härnäst och kvävda skrik hördes. Silvertejp för munnen, det klassiska.
”Hur många?” Ifrågasatte en bekant röst, Jason.
”Dessa och två till som kommer med en senare leverans.” Förtydligade någon.
”Ni kommer bli informerade om nästa möte.” Sade den med hes låg röst.
”Är vi klara nu?” Talade Liam självsäkert ut.
”En sak till, ni vill kanske veta att..” Den låga mörka rösten stannade upp. ”Nummer 81, är tillbaka.” Numret - mitt nummer - kom mest ut som en viskning. En tjej började förgäves försöka skrika efter hjälp, silvertejpen dämpade och härnäst hörde man hur hud mot hud slog emot. Tystnad uppenbarades och ingen talade på flera sekunder, grabbarna troligtvis ovetandes om vad de ska säga, men de resterade personerna visste att jag var tillbaka. Helvete, om jag inte vill dö måste jag härifrån. Befann mig snabbt vid dörren, brydde mig dock inte denna gång alls om oljudet som skulle höras från låsen. Någon gjorde ett försök i att börja tala, dock blev det dödstyst då jag ryckte upp dörren springandes mot min enda utvägen från denna våning, taket.

”Vem fan var det?!” Tog inte ens en sekund innan de började springa efter mig. Drog hastigt ut mitt hår ur tofsen och placerade snabbt luvan över huvudet för att dölja ansiktet. Sprang in i ett rum som tidigare varit ett sovrum och stängde dörren med en hög smäll efter mig, krossade snabbt det ena fönstret med en benspark vilket fick glassplitter att falla åt alla håll och hastigt knäppte mitt huvud runt vid ljudet av skrikande och bultande utanför dörren. Klättrade snabbt upp på fönsterskärmen och lutade halva mig ut genom fönstret för att kunna få syn på min väg upp. Knuffade ut mig själv ännu mer och fäste händerna stadigt högst upp på fönstret, sträckte ut det ena benet och greppade det runt avloppsröret i ett försök att hålla mig uppe från att kunna falla ner mot marken. Röster hördes i sovrummet och det fick mig att inse att tiden var knapp.
”Stanna.” Morrade någon ut underifrån mig, Jason. Knuffade snabbt upp kroppen en sista gång och var numera inom räckhåll för taket, svängde benet över takmuren och lät mig falla platt ner på den kalla hårda grund. Tryckte upp mig själv på alla fyra och tog mig snabbt upp på benen. Flyttade mig bort till utsidan av taket letandes efter en väg härifrån. Djupa andetag hördes bakom mig och dörren till taket slogs upp samtidigt som röster skrek i fullo. Enda utvägen för nu var att ta sig över till det andra hustaket. Vände huvudet halvvägs och såg fem kroppssiluetter gå mot mitt håll, andades ut och svängde min kroppsvikt tillräckligt mycket att att kunna hoppa. Ett skott avlossades och en röst ekade i bakgrunden, ljudet av kulan klingade i öronen på mig. Dock var skytten inget vidare bra om det var ett försök att döda, då personen missade totalt. Mina ben slog i marken med en sådan effekt att jag flämtade till och min kropp krävde genast mer energi. Vilket fick ett flin att uppstå på mina läppar och suget efter action steg gradvis. Med ett ynka ryck hade jag min pistol i handen och vände mig om siktandes mot de fem bekanta ansiktena på det andra taket. Jag öppnade munnen för att säga något, men stängde den snabbt därefter.
”Vem är du?” Det var Kyle som fann modet att fråga. Min blick var fortfarande fastklistrad på de allihopa, utan några som helst ord lämnandes min mun. Med luvan fortfarande på sin plats över huvudet, kunde de inte heller se mitt ansikte, vilket gjorde det hela mer intressant. Slickade mig om mina torra läppar och fokuserade på Jason. Svett fann sin väg ner från hans hårlinje, andningsmönstret var rubbat och i ett försök att leta efter några sorts känslor i hans ögon fann jag bara död skrivet över hela hans drag.
”Vi tänker inte döda dig.” Hans röst gjorde mig paralyserad men innan jag hann göra något kände jag ett stadigt grepp på min ena axel. Instinkterna slog in och jag smällde snabbt tillbaka med min armbåge i personens mage. Ett lätt skrockande hördes vilket fick mig att sänka pistolen och vända mig om, medveten om att de fem på det andra taket fortfarande har blicken fast på mig. Min blick vandrade från de sex olika personer som numera befann sig på samma tak som mig, rättare sagt, det andra gänget som var med under förhandlingarna. I brist på annat förde mig mina ben i cirklar runtomkring dem, vilket ledde till att de snart var samlade i en hög undertiden jag fick min tid att inspektera mina motståndare, i ögonvrån kunde jag se de fem resterande spända kropparna på andra sidan kolla noggrant.
”Vem är du?” Samma fråga från tidigare, enda skillnaden är att jag inte vet vem denna person är. Exakt som förra gången den ställdes, sade jag ingenting tillbaka, utom fortsatte sakta vandra runt i min cirkel.
”Döda henne.” Muttrade någon ut högt, vilket fick en kille att röra sig mot mig. Dock är det inte min dödsdag denna kväll, det är deras. Mina muskler spände sig och innan han hann fram till mig sparkade jag upp ena benet rakt i bröstet på honom vilket fick andningen att hänga sig i hans strupe och han föll till marken andfådd, ett slag var allt som krävdes. Min blick vandrade runt på alla som numera stod med förskräckta ögon, väldigt lättpåverkade gängkillar, då detta bara var början. Utan någon som helst osäkerhet gick jag fram till den muskulösa killen som fortfarande letade efter andan och placerade mig i huvudhöjd med honom, kollade rakt in i hans ögon för att medvetet få honom att se mig, för den jag är. När han insåg vem som stod framför honom förändrades det hyfsat neutrala ansiktsuttrycket till rädsla.
”Fuck!” Skrek han ut i sådan ton så att vem som helst på fler kilometers avstånd hade hört. Svag psykiskt av att befinna mig här, på denna plats, men aldrig är jag så svag att jag inte kan döda. Och han gjorde det även så lätt för mig, hans blick nästan bad om det. Mina händer drog jag sakta uppför hans armar så att rysningar nådde igenom hans kropp, rörde fingrarna kring hans hals och greppade mjukt om hans käke. Han blundade i väntan på det som komma skall, innan någon annan hann protestera vrider sig mina armar om och desamma gör hans hals, trycker tillbaka hans käke med mina händer, han dör omedelbart och faller hjälplöst ner på marken. Reser mig upp med rak rygg och kollade på de resterade killarna, med en 'vem står på tur' blick.

Dörren upp till taket på min sida slogs kraftigt upp och ännu fler personer fann sin väg ut. Placerade pistolen ännu en gång i handen då jag insåg vem det var, Smothers. Ilskan tog över då det är deras fel att jag är här. Märkte att de dock verkade förvirrade då de kollade bort till Jasons gäng på det andra taket och sedan på gänget framför mig, men när deras blick hamnade på den livlösa kropp kollade de allihopa chockat upp och möttes av mig.
”Och vem är du?” Frågade de efter några sekunders tystnad i ett försök att inte göra det uppenbart att vi känner varandra. Under luvan lät jag min blick vandra från alla kanter och håll, om jag vill komma härifrån levande så var detta min bästa chans. Men sakta slog det mig att jag är totalt omringad - enda vägen är ner. Backade sakta undan letandes efter takkanten och kände att då de tredje gången gilt frågat vem jag är, varför inte ta och berätta de glada nyheterna?
”81.” Sa jag rakt ut så alla skulle höra och utan någon eftertanke slängde jag mig av taket och dök rakt ner i sjön

---

”Var det bara jag som tänkte på att hon är din typ av tjej, Jason.” Ifrågasatte Bruce skrattades och alla nickade instämmandes samtidigt som vi klev in i den lyxiga byggnad där bröllopsfesten skulle hållas. Efter själva bröllopsceremonin hade exakt alla frågor om den nya okända tjej som tagit alla med storm, inkluderat mig själv.
”Det är något med henne som får mig att vilja veta mer.” Min röst var knappt märkbar men jag visste att de uppfattade orden. Servitriserna kom fram direkt när vi nått bordet och gjorde det de är betalda att göra, men även mer än så. Deras blickar sökte runt på oss ett par extra gånger innan de försvann, allt för att göra det klart och tydligt att de var intresserade.
”Jag tyckte hon såg bekant ut, men kunde inte sätta fingret på var jag sett henne.”
”Förstår exakt vad du menar.” Sade jag suckandes. Något med denna tjej fick min puls att öka och ångesten att komma sig sökandes, varför vet jag dock inte, det kan inte vara möjligt att jag träffat henne förut.
”Är det inte hon som kommer gåendes där borta?” Kyle verkade hålla ögonen öppna mer än mig själv. Tio ögon, dock säkerligen mer, sökte sig mot hennes håll då hon gick nerför trappan och blickade ut över människorna runt omkring henne. En snabbt kall blick sköts från hennes håll mot vårt, men hon fortsatte mot baren utan någon eftertanke.
”Hon spelar allt svårfångad.” Skrattade Liam ut.
”Eller så är hon bara inte intresserad.” Ärligt svar från en ärlig Bruce.
”En tjej som hon? Inte intresserad av..” Pekandes med handen på oss alla. ”Detta?”
”Börjar tro att du är dum på riktigt. Har du inte sett henne under kvällen, eller? Hon låter inte någon komma för nära.” Förtydligade Bruce. ”Se för er själva.” Fick han ur sig med blicken på baren där hon stod och hade inlett en konversation med bartendern, Isak? Känner de varandra? Men min fokus flyttades snabbt till något annat, ett par meter bortom henne stod Patrik med sitt gäng, blicken fast på det han vill ha - Victoria.
”Det här kommer bli kul.” Sade jag högt innan jag tog en klunk ur ölflaskan och ett flin uppstod på mina läppar.

Victoria’s perspektiv.
Då mina fötter värkte något så efter allt promenerande fram och tillbaka, tog jag en taxi tillbaka till huset och bytte skor. Var på väg att ringa efter en ny taxi, då jag såg bilnycklarna till min mustang ligga på köksbordet, utan någon vidare reflektion tog jag de och körde tillbaka. Dock har jag börjat ångra det beslutet, då jag vill hålla det faktum att det är min bil, hemligt. Men dessa tankar trycktes bak då jag nådde fram till baren. För varje minut som går letar jag bara ännu mer efter Amanda och Julie, var kan de vara. Mina ögon letade sig fram i folkmassorna och tillslut fastnade den på två lyckliga figurer på dansgolvet, oron sjönk då jag insåg att det var just de två jag letat efter.

”Är du seriös, Victoria?” Rösten bakom mig fick mig att vända mig om och mötas av ett bekant ansikte, Isak, som bartender.
”Seriös om vad?” Svarade jag i förvirring.
”När du väl behöver bära klackar så bär du vans?” Skratt efter skratt lämnade hans strupe. Min blick vandrade neråt och fokuserade på mina svarta läder vans som försiktigt kikade ut under min klänning. Ett flin uppstod på mina läppar.
”Gamla vanor är svåra att bli av med.” Ännu mer skratt och skakningar på huvudet kom från hans håll. ”Oroa dig inte, bytte skor efter ceremonin.”
”Tror jag säkert.” Muttrade han tillbaka.

Min blick vandrade från hörn till hörn. Detta ställe var något jag aldrig upplevt förut - överdrivet fantastiskt. Massiva trappor vid de tre stora ingångarna, där vakter stod och höll koll på gästlistan och allt runtomkring. Inredningen gick i klassisk stil, vitt och handmålningar på väggarna, med stora kristallkronor hängandes från taket. Vita bord dekorerade med blommor var placerade för det mesta överallt, dansgolvet fullt av dansande gäster samt de lyckligt nygifta. En varm luft letade sig in, vilket fick den torra halsen att be om vätska. Tog tacksamt tag om en ölflaska som var utplacerat vid sidan om mig. Vände mig om och lutade kroppen bakåt tillräckligt mycket för att känna det kalla bordets beröring mot min exponerade hud.

”Jason McCann is in the house, så håll utkik.” Viskade Isak i mitt öra.
”Visst, visst.” Mumlade jag tillbaka i ett försök att inte få det och se ut som att jag pratar med mig själv.
”Du vet..” Osäkerheten hördes då han stannade upp mitt i meningen. ”Du ser fantastisk ut ikväll.” Men innan jag kunde be honom och hålla käften, blev jag avbruten av en vissling.
”Tjenare snygging.” Händer detta på riktigt? Är han seriös? En blond kille med hyfsat bakåtslickat hår, troligtvis runt 25 år kom gåendes. Smickrad var jag då inte av denna killes kommentar så jag ignorerade hans existens, men han verkade inte bli påverkad av det.
”Du vet..” Viskade han ut i ett försök att låta sexig. ”Jag bor inte långt härifrån, du kanske vill göra mig sällskap senare?” Ännu en gång försökte han låta förförisk, men det fungerade inte på långa vägar.
”Är inte intresserad.” Svarade jag nonchalant, utan någon som helst ögonkontakt med honom.
”Kan försäkra dig om att det hade vart din livs natt..” Så fort hans fingrar rörde vid ryggöppningen på min ena sida, tog ilskan över. Drog hastigt tag om hans handled, vred den så att smärtan syntes i hans ansikte och kollade för första gången rakt in i hans ögon.
”Och jag kan försäkra dig om att det bästa du kan göra, för oss båda, är att gå tillbaka där du kom från.” Stirrade kallt in i hans ögon. ”Innan jag visar dig hur djupet på havet känns.” Morrade jag ut vilket fick honom att ta ett par steg tillbaka, muttra något ohörbart och röra vid sin numera svullna handled.

”Fan, Victoria. Inte ens tio minuter och killar jagar dig redan.” Hörde jag rösten bakom mig säga.
”Håll käften, Isak.” Muttrade jag tillbaka.
Då jag inte hade mycket och göra vid denna tidpunkt, valde jag att utforska stället ännu mer från min nuvarande plats. Stället var mestadels fullt med killar som antingen såg ut att vara vanliga typer eller kriminella. Tjejerna såg för det mesta vanliga ut, och i min ålder. Efter ett par minuters ögna runt, fick jag syn på hyfsat solbränd hud, smutsblont hår, iklädd en smoking fast en sådan som talade om för alla att han inte var den klassiska typen. Min blick vandrade uppåt ovetandes om att han redan tittar rakt på mig, men det förstod jag då jag möttes av ett par underbart bekanta hasselbruna ögon som sökte efter bastant ögonkontakt med mig. Av någon anledning, fann jag mig själv hålla ögonkontakten vid liv och mitt hjärta började leva sitt eget liv. Han verkade överspänd då han valde att blinka åt mig, vilket fick mig att bita mig i läppen och blinka tillbaka samt avskära ögonkontakten. Skrattade till då jag vände mig om på min plats och kollade upp på Isak som förberedde en drink.
”Låt spelet börja” Dessa tro ord räckte gott och väl för att få honom och möta min blick.

Jason’s perspektiv.
Minsta lilla åsyn på henne, gjorde så att mina hormoner körde sitt eget spratt. Ända sen hon kom in i kyrkan, har jag inte kunnat låta bli att kolla på henne. Tjejers försök att snacka med mig är vardagligt, men att jag numera har något emot det är inte vanligt, allt eftersom den enda tjej jag vill ha uppmärksamhet från är den enda som ignorerade mig. Hur hon gjorde Patrik förbannad och att hon vågade ta det grepp kring hans handled, gjorde henne på alla sätt och vis ännu mer sexig, om det ens är möjligt. Att jag vill ha henne i min säng är en underdrift, jag vill fan göra allt man kan göra med denna tjej.

 

Matt och Kyle snackade om något, Liam dansade med Amanda och jag stod kvar med Bruce som för stunden var upptagen med en tjej som kommit fram. Undertiden Victoria’s blick letade runt i folkmassan, så var min fixerad på henne och det kändes som att hon visste om det då hon härnäst fokuserade på mig. Förväntade mig att hon skulle kolla bort, hade dock så fel som man bara kan ha. Denna intensiva ögonkontakt kändes genom hela min kropp, varje hårstrå stod numera upp och min puls talade om att jag borde lugna ner mig. Tog en vild chansning och blinkade åt henne, vilket fick henne att bita sig i läppen och blinka tillbaka. Om jag trodde att jag kände en attraktion till henne innan detta, så är den tredubblad nu. Klänningen som redan exponerar en del hud, vill jag bara slita av och inspektera bit för bit på hennes kropp. Klarar helt ärligt inte av detta längre.
”Bruce?” Avbröt jag hans och den slampiga tjejens konversation med.
”Ja?” Ifrågasatte han med blicken pendlandes mellan mig och folkmassan runtom oss.
”Hade intensiv ögonkontakt med henne.” Ångrade genast ordvalet då jag vanligtvis inte snackar på det vis, men det verkade fånga hans uppmärksamhet då hans blick pendlade från mig till baren bakom mig.
”Vill du att jag ska gå och snacka med henne?” Hans läppar bildade ett litet leende och hans fötter slog väntandes i golvet.
”Inte ens chans!” Utbrast jag och hans leende växte en aning.
”Vad får dig och tro att du har någon chans att få..” När han pekade mot hennes håll fick det mig och vända mig om, hon satt numera med ryggen emot och pratade i telefon. ”Det där?”
”Du vet att jag kan få vem jag vill, mer än vad du någonsin kommer få.” Fick jag självsäkert ur mig för att irritera honom en aning, men konstigt nog log han tillbaka.
”Ska vi slå vad?” Utmanade han med.
”Alltid.” Svarade jag självsäkert och satte ner ölen på bordet bredvid.
”Låt oss se hur långt tid det tar för dig att knulla henne?” Han flinade vilket fick mig och flina tillbaka. ”Deal.” Var det enda jag sa innan jag vände mig om, men möttes av en tom bar, hon var inte där längre. Bruce började skratta bakom mig och det fick mig och förstå varför han inte blev irriterad innan när jag utmanade honom, han visste att hon inte satt kvar.

”Bruce, var fan tog hon vägen?” Suckade jag åt honom.
”Ingen aning, Jason.” I ett försök att sluta skratta flinade han oskyldigt.
”På allvar, kom igen!” Muttrade jag ut irriterat.
”Du tål verkligen inte en utmaning.” Sade han med blicken vilandes på mig. ”Hon är på väg ut genom den stora ingången.”
”Snällt av dig att dela med av den information.” Hånlog lätt mot honom och började gå i den riktning han sa. Jag kunde se hennes klänning röra sig upp och ner i den fart hon gick, vilket avslöjade ett par svarta vans på fötterna. Ett flin uppstod på mina läppar, verkar som att vi har saker gemensamt. Men innan jag hann gå något längre kändes vibrationer från min ficka, vilket fick mig och stanna upp för att kunna få ut mobilen. Flinet på läpparna försvann och jag morrade irriterat ut. Tvekade inte en sekund utom vände mig om och letade runt efter grabbarna - de alla gick mot mitt håll. Helvete, det är dags igen.

Från Smothers:
Ikväll 23:00, byggnad 81. Kom inte sent.

---

Allt börjar komma igång nu. För nu kommer Isak förbli okänd, men längre fram kommer ni få veta mer om honom. Nu har det även kommit ut att både hon och Jason har kontakt med de så kallade Smothers. Hmm. Undra vad det kan betyda!

Cigarretten var på sin stadiga plats mellan mina läppar, för varje andetag blev de djupare och djupare, och röken fann sin väg ut genom näsborrarna. Hela natten lång har jag legat klarvaken samt rastlös, även fast jag så väl visste vad denna dag kommer bjuda på så kunde jag inte finna kraften att stänga ögonlocken och somna in. Den kalla morgonluften letade sig in under kläderna denna relativt tidiga morgonen och jag visste redan då att det kommer vara en lång dag. Borde jag lägga mig en stund? Kanske gå till köket och fixa frukost? Väcka grabbarna? Så många tankar, men så lite verkstad. Men det kan inte skada att försöka slappna av, lutade automatiskt huvudet bak och min spända kropp slappnade nästan omedelbart av. Fortare än fortast kände jag hur ögonlocken slöt sig och en djup sömn började ta över.

”Jason!” Hörde jag någon skrika men hade inte kraft nog att öppna munnen eller ögonen för den delen.
”Jason, på riktigt vakna! Vet du hur mycket vi har att göra? Vi drar om tio.” Sade en mörk röst och jag förstod genast att det var Matt.
”Chilla.” Sade jag tyst för mig själv men förstod att han hörde
”Det ordvalet kommer jag minnas till nästa gång då du ber mig att skynda.” Sa han genom sammanbitna tänder
”Gå tillbaka in, jag kommer. Förresten, vart ska vi ens?” Frågade jag ovetandes om förmiddagens planer
”Bruce ville göra något i sista minuten för Edvin, så vi ska ut på en sista minuten svensexa, fast på vårat vis!” Sade han med sådan stolthet i rösten samt ett leende på läpparna vilket fick mig att börja undra vad det var han menade. Strippklubb? Kasino? Streetrace? Men innan jag fick chansen att fråga så hade han funnit sin väg tillbaka in i huset.

Med en suck, eller rättare sagt flera stycken, lyfte jag mig upp på benen och knallrade in i huset där jag möttes av en bekväm tystnad, helst hade jag gått raka vägen uppför trappan till mitt sovrum, men istället begav jag mig ut genom porten och mot bilen där alla väntade på mig. Bildörren öppnades och jag placerade mig i framsätet med allas blickar på mig. Men att starta en konversation var inget jag önskade, vilket de verkade förstå då ingen kommenterade mitt beteende. Fast efter en stunds tystnad kunde jag inte stå ut mer.

”Rick, vart ska vi?” Fnös jag fram i en irriterad ton vilket fick alla och kolla upp på mig.
”Vi ska ut till dagens streetrace. Finns inget bättre än spänning, bilar och brudar som kan snacket.” Sa han skrattandes.
”Vi har levt här hela vårt liv, vilket resulterar i att vi allihopa vet att sådana tjejer bara finns i drömmar.” Sade jag som om det vore de mest självklara. Missförstå mig inte, det finns en del attraktiva tjejer men ingen som är, det. Någon svar från grabbarna fick jag då inte på mitt svar, allt eftersom de allihopa vet att jag har rätt. Nitton år i denna stad har satt sina spår på var och en utav oss, bra som dåliga, saker från vårt förflutna väger alltid upp saker vi i nutid gör och aldrig slipper vi undan från de misstag vi i yngre ålder gjorde. Om jag hade fått chansen att kunna göra saker ogjorda, så hade den listan varit lång. Tystnaden i bilen avbröts av att Bruce öppnade passagerardörren och steg ut för att tala vid med den person jag många gånger förut sett, Patrik, arrangören av dessa fantastiska streetrace. Grabbarna följde hans exempel hack i häl och fann sin väg ut i morgonsolen vilket lämnade mig ensam kvar i bilen, satt en stund och blickade runt i omgivningen som vi befann oss i. Tjejer i kort kort fann sin väg hit och dit, med blickar in i våran vita range rover och slängde flörtblickar mot mitt håll. Men det som fångade mitt intresse, var inte något utav detta, utom det var den svarta mustang med tonade rutor som stod parkerad på andra sidan vägen. Min blick sökte sig längst bilens alla hörn och det var ren perfektion, aldrig hade jag sett denna bil förut, det hade jag i sådana fall haft ett minne av. Men vem i helvete kör en sådan sexig bil? Måste vara en kille, en tjej hade aldrig haft tålamod eller ögon för alla magiska detaljer som gjorde att bilen stod ut ännu mer i en folkmassa. En hög knackning hördes på fönsterrutan vilket fick mig att komma tillbaka till verkligheten, Kyle stod där med ett flin på läpparna och snabbt därefter öppnades dörren.

”Jason, ska du sitta här hela dagen eller ska du med och kolla på showen.” Sade han med sitt flin fortfarande på plats.
”Vad tror du.” Orden fann sig ut ur min mun samtidigt som jag klev ut på asfalten. Kyle slösade ingen tid på att vänta på mig, han hade redan börjat gå mot platsen där alla stod samlade. I ögonvrån såg jag hur någon klev ut ur mustangen på passagerarsidan och försvann ner längst vägen. Sekunden efter hörde man en motor som startade upp och bevisade att det fanns mycket okänt under motorhuven, allas blickar sökte sig mot bilens håll då den fann sin väg ut på vägen och ökade hastigheten. Snart var den utom synhåll och jag nådde fram till grabbarna som även dem kollade mot hållet där bilen hade kört. Hade det suttit någon i bilen när jag kollade ditåt? Eller hade personerna funnit sin väg in undertiden jag klev ur vår bil? Vem var mannen som klev ut? Vem var föraren? Vad är det med mig. Det är bara en bil, varför jaga upp sig över något sådant. Men även jag visste bättre än att fråga mig själv det. Mystiken i det hela fick mig att vilja veta mer, vilket jag även kommer. Mitt i allt hördes skrik och vrål då människor fann sin väg ut till vägkanterna och väntade förväntansfullt på showen som komma skall. Fyra bilars motorljud fick musiken att verka fjuttig samtidigt som de fann sin väg mot den tänkta startlinjen. Here we go, svensexa på vårt vis. 

Senare samma dag

Två timmar har nu gått sedan vi kom in genom porten till vårt hem från den lyckade förmiddagen och snabbt därefter begav vi oss mot kyrkan, flertal gånger efter det hade Edvin hört av sig fortfarande tacksam och en aning stressad över det som komma skall. Vi är alla medvetna om att bröllopet som äger rum om en timme, kommer vara det bästa som hänt honom, han kommer få kalla henne för sin livet ut. Varje gång min blick letar sig neråt på min kropp möts jag av en vit skjorta med en lösare passform som går ihop med den marinblåa kavaj som klämmer åt över, ett par hyfsat tajta jeans är placerade på min undre del och sist men inte minst mina vans. Blicken fördes mot backspegeln där jag studerade mitt bakåt kammade hår med en gnutta hårgele i. Vad kan jag säga, aldrig vart och kommer aldrig vara den klassiska typen när det kommer till smoking. 

”Du behöver söka efter någon som kommer lindra smärtan, få dig att gå vidare och glömma. Du behöver finna, henne, som är oersättlig och älskar dig som ingen annan kunnat och aldrig skulle.”
Min mamma har alltid vart den smarta, och kommer alltid vara. Hennes ord från den dagen då hon uttalade dem, kommer finnas kvar i tankarna så länge jag lever. Men jag kan inte säga att jag någonsin kommer känna som hon tror att jag kommer. Jag, Jason McCann, blir aldrig kär.

Vi svängde in på kyrkans parkering och tog bästa lediga parkeringsplats, en efter en klev vi ur bilen och rättade till våra kostymer. Tittade ner på mig själv en sista gång innan jag blickade runt i omgivningen. Genast insåg Liam, Kyle och jag själv att det fanns fler personer från vår skola på plats än förväntat, tjejer skickade flirtiga blickar och killar kollade med avundsjuka. Som vanligt. Bruce nådde fram till mig och erbjöd en cigarett, utan någon vidare eftertanke tog jag emot den, kommer behövas om jag ska klara av att sitta still där inne.
”Ser ut som att ni tre kommer ha det väldigt underhållande denna kväll.” Sade Bruce med skratt i halsen och kollade på Liam, Kyle och mig.
”Vi får nog påminna dem att använda kondomer, eller vad säger du Bruce? Vi vill ju inte ha mindre versioner av dem.” Matt stod där med ett stort leende, och jag himlade bara med ögonen. Killarna fortsatte däremot konversation och började skratta mer för varje sak som blev sagd.
”Ey Jason, tror du Amanda och Julie kommer?” Frågade Liam med hopp i rösten.
”Det hade vart konstigt om de inte kom, de är ju efterallt bästa vän med bruden.” Fick jag ur mig och började genast tänka på vilka människor som möjligtvis skulle komma, snabbt insåg jag att det kan vara en hel del, vilket det säkert även kommer.
”Vi borde bege oss in, för att få så bra platser som möjligt!” Sade Bruce och alla nickade instämmandes.
”Det här kommer vara en grym kväll, ni kommer få se!” Halvskrek Kyle.
”Vi får väl se.” Mumlade jag fram i brist på annat, drog in det sista från cigaretten och började gå den korta sträcka upp mot kyrkan med allas blickar på mig. Vem vet, Kyle kan ha rätt.

---

Fönsterrutan rullade sakta neråt och sakta men säkert fann den friska kalla luften sin väg in. För tre timmar sedan satte jag mig i bilen och startade resan till Stratford, min hemstad som jag lämnade och aldrig blickade tillbaka till för två år sedan. Under resans gång har jag blickat framåt och blängt på den tomma, ödelagda motorvägen. Finns ingenting att se, absolut ingenting. Dock inser jag att det är en fördel, då jag kan få lugna nerverna inför det som komma skall, då jag snart sätter min fot i den stad som inte gjorde mig något bra.

”Vi vill bara påminna att balen är om tre dagar och vi förväntar oss att ni alla har någon att gå med. Det var allt, ni kan nu återgå till era lektioner.” sade den grå håriga damen, även kallad för rektor, och blickade ut över allihopa.

Rad för rad reste sig upp - sportfånarna, cheerleaders, de populära, nördarna och sist men inte minst jag. Under alla månader jag spenderat på denna skola, så har jag aldrig passat in i någon utav grupperna. Jag är den tysta, osynliga och även oskyldiga. Vissa dagar finner jag till och med nördarna mer utåtriktade än mig, eller vem försöker jag lura, vem som helst slår mig på hästlängder i allt. Snabbt blev jag avbruten i mina tankar av att någon rörde min axel och min blick fördes uppåt, för att möta ett par hasselbruna skönheter till ögon. Ingen mindre än min tonårsförälskelse, Jason McCann.

”Victoria?” Fick han ur sig i en mild mening.
”Ja, det är jag?” Var det enda jag hade till svars, även fast det kom ut som mummel och som en fråga.
”Detta kanske är lite konstigt, men jag undrar om du skulle vilja vara mitt sällskap till balen?” Sade han med sådan självsäkerhet och glöd i ögonen.
”Oh, eh, verkligen..? Öh, det hade vart ett nöje” Stammade jag fram och smällde mentalt till mig själv för mitt ordval.
”Grymt! Måste dock iväg nu, men vi ses och hörs?” Fick han ur sig som en fråga med ett leende på läpparna.
”Det gör vi” Var det enda jag kunde få ur mig och gav honom ett leende tillbaka.

Jag stod kvar på platsen där han sekunden innan hade lämnat en ensam och förvirrad, mig, kvar. Porten öppnades till där hans vänner stod och väntade, men innan han försvann helt och hållet så vred han huvudet mot mitt håll och log ännu en gång. Det var inte förrän då jag började kallsvettas och inse vad som precis skett. Jason McCann, den mest populära bland både tjejer och killar, bjöd mig till balen. Mig? Varför mig? Betyder detta att han vet vem jag är? Gillar han mig? Så många obesvarade frågor, som förhoppningsvis kommer bli besvarade.

Tankarna blev snabbt avbrutna tack vare den ringsignal som hördes, som en tok drog jag ut ena armen för att få ett grepp om min svarta iPhone 5s. Med stora bokstäver på skärmen stod det nu, Amanda. Ska jag svara? Ska jag inte svara? Vad ska jag göra? Var det enda som gick runt i mitt huvud. Precis när jag var på väg att klicka på den gröna knappen, så slutade den ringa och vibrationen dog ut. Istället för ett namn, så syntes nu ”ett missat samtal” och genast sköljde ångesten över mig. Jag borde inte ignorera mina vänner, det är inte rätt sak att göra i denna situation, eller i någon annan. Ännu en gång började vibrationen och ljudet, enda skillnaden var namnet som syntes på skärmen.

”Saknar du mig redan, pappa?” Fick jag snabbt ur mig med självsäkerhet i rösten.
”Smickra inte dig själv gumman. Hur går resan? Har du ätit något? Hur långt har du kommit? Är det mycket trafik?” Frågorna flödade på innan jag snabbt beslutade för att avbryta.
”Allt är bra, tack för att du frågar.” Var det enda han fick till svars.
”Hur är det med tankarna kring allt?” Sa han med nyfikenhet i rösten och jag visste för första gången inte vad jag skulle svara.
”Det går som det går, mycket på en och samma gång bara.” Och den djupa suck jag inte ens visste att jag höll inom mig fann sin väg ut.
”Vad du än gör, avslöja inte vem du är, Victoria.” Oron hördes i rösten på den andra änden.
”Jag vet bättre än så, pappa. Men lägger på nu eftersom jag antar att du tjatat klart.” Mummel hördes genom luren, men vad, det hörde jag inte.
”Där kom det jag väntade på, ditt sämre beteende! Men hör av dig när du kommit fram gumman, älskar dig.” Skyndade han ur sig med mummel återigen i bakgrunden, vilket bara kan betyda en sak, Smothers är tillbaka.
”Det ska jag, älskar dig med.” Och med det sagt la jag på, slängde mobilen på sätet bredvid, höjde volymen på radion och blickade återigen ut på motorvägen.

Kära dagbok. Idag är det inte vilken dag som helst, utom det är baldagen. Det har redan gått tre dagar sen han, Jason McCann, frågade om jag ville gå tillsammans med honom. Det är helt otroligt. Även den biten att han faktiskt pratat med mig i skolan, och hört av sig. Vet inte hur jag ska beskriva mina känslor, de är överallt, upp och ner, höger och vänster. Jag är lycklig. Så, så lycklig.

Minns den dagen som om den vore igår. Var bokstavligt talat ett nervvrak, men eller lyckligt sådant. I alla fall när jag skrev i dagboken. Resten av dagen var en mardröm, fick saker kastat på mig, ord som aldrig utryckts åt mitt håll fann sin väg ur allas mun, blev nerslagen och han sågs inte till någonstans. Trotsade rädslan för det okända den dagen, fixade mig och begav mig dit utan baldejt, med en svans mellan benen så att säga. Vad som skedde därefter, är det jag försökt och fortfarande försöker glömma. Aldrig har jag känt mig så utnyttjad, smutsig, äcklad och nertryckt. Dagen som var min lyckligaste, blev en verklig mardröm.

Här sitter jag nu, i min svarta Mustang från 1969, körandes på en ödelagd motorväg flera mil från både Kalifornien och Stratford. För varje tanke som dyker upp i mitt huvud blir greppet om ratten hårdare, så mycket så att den vita färgen tar plats på mina knogar. Det har gått två år. Två år sedan jag såg honom. Två år sedan mardrömmen skedde. Två år sedan jag lämnade. Två år sedan jag dog. Ingen förutom mina närmsta två, Amanda och Julie, visste vart jag egentligen försvann den dagen då vi sålde huset, bilarna och lämnade allt bakom oss. Varje sömnlös natt i mitt nya hem då jag grät och stirrade uttryckslöst ut i det fria, blev jag påmind om mitt gamla jag. Det var en sådan natt som ledde till att jag lovade mig själv att aldrig bli den jag en gång var, igen.

Att försöka trycka bak minnena för stunden känns som det bästa. Men en tanke kvarstod, hur mycket jag försöker och hur mycket jag än förändrats, så kan jag inte glömma det som en gång varit även fast det är de enda jag vill. Vare sig jag gillar det eller ej, så är det är en del av mig, den personen jag är idag, inte den som jag en gång var. Jag knöt min käke vid tanken av att jag snart är framme, kraftiga andetag fann sin väg in genom närborrarna och tänker tillbaka på det min far sa: ”Vad du än gör, avslöja inte vem du är, Victoria.”

Låt oss säga såhär, under två års tid har jag samlat på mig saker som ingen behöver känna till. Hemligheter är hemligheter och det är de som gör mig stark. Ingen, förutom mig själv, vet vem jag egentligen är. Solen träffade ögonen och tankarna klämdes bak och jag kände tröttheten komma smygandes, som vanligt inte rätt tidpunkt, men kan inte säga emot då jag aldrig stannade för att vila. Djupa andetag fann sin väg ut när jag passerade skylten - Stratford. Avståndet till staden, människorna, minnena blir allt kortare ju mer jag trycker ner gaspedalen.

Kära hemstad, här kommer jag.

---