Mina fingrar tog ett stadigt grepp kring täcket och drog det över huvudet i ett försök att få somna om, då solen fann sin väg in genom det stora fönstret som leder ut till min egna balkong. Gårdagskvällen satte sina spår på mig och jag önskade att det inte hade gjort de. Planen var att jag skulle invänta varorna, se till så att allt gick som planerat och sen kunna promenera ut ur byggnaden som ingenting. Men hela planen gjorde en 360° och jag befann mig mitt i skiten. Inte första gången det hänt, men det var första gången jag blivit jagad av ingen mindre än Jason. Det var nära ögat en sekund där, men jag fann min utväg som var en vild chansning och dök ner i vattnet. Rädsla fanns inte, men oron att bli sedd av allihop för den jag är, fanns. Gjorde ett försök i att flytta fokusen och tankarna åt sidan, genom att kolla runt i rummet. Amanda insisterade på att jag skulle få bosätta mig - tills jag hittar något eget - i det största gästrummet. Letandet visade sig vara svårare än förväntat, men tillslut lyckades jag finna min drömkåk, har dock inte fått veta något om budgivningen än då det var många intresserade.

 

Sköt snabbt ut ena benet och satte mig upp i sängen, slängde en blick mot spegeln där jag möttes av min självbild och en numera lös tofs hängandes åt alla håll - en mysig morgonfrissa. Drog mig upp ur sängen och skyndade in i badrummet där jag bara borstade tänderna, duschen får vänta till efter frukosten. Öppnade sovrumsdörren och gick tyst nerför den stora trappan i inget mer än en långärmad tröja som nådde exakt under min stjärt och min orörda morgonfrissa. Musik hördes i hela huset vilket fick mig att lätt skutta vidare mot köket, dansandes och sjungandes öppnade jag skåp för skåp för att finna det jag letar efter. Bet mig löst i läppen funderandes på vad jag vill ha till frukost. Cornflakes? Mackor? Pannkakor? Hmm. Rörde mig mot kylskåpet där jag drog ut allt jag vill ha, höfterna började återigen röra sig och jag sjöng lyckligt med i låten. Öppnade upp juice paketet och började klunka ner. Men i ögonvrån såg jag något ovanligt, det satt personer i vardagsrummet kollandes mot mitt håll. Vätskan fastnade i halsen och jag började hosta hysteriskt.

"Vad fan gör du uppe såhär tidigt, Vic?" Ett utav många smeknamn, uttalade Amanda då hon fann sin väg fram till mig och började slå lätt på min rygg.

"Hur mår du?" Frågade Julie inspringandes.

"Bra." Världens krassligaste röst kom ut ur min strupe och skratt ekade i huset. Mina nyfikna ögon började leta sig uppåt i ett försök att se vem som satt i vardagsrummet.

"Bli inte sur." Sade de båda i mun på varandra vilket fick mig och rynkla ihop ögonbrynen men de fortsatte fokusera på mig.

"Varför skulle jag bli sur?" Ifrågasatte jag och de båda utbytte en snabb blick och började gå isär, så att jag skulle kunna se in i vardagsrummet. Pulsen ökade då jag insåg vilka som satt där. Herregud, de kan väl inte veta att det var jag igår? Min blick vandrade försiktigt från en till en och fastnade på den person som hade en hungrig blick, bokstavligt talat. Det fick mig att vandra ner med min blick på mig själv och jag insåg att jag endast hade en tröja på mig, benen samt tatueringarna på min nedre del, avslöjades totalt. Att stå halvnaken framför fem killar, förde med sig nervositeten jag inte känt av på länge. Amanda och Julie började gå tillbaka in till resten och mina ben bar mig knappt längre, men jag tog beslutet att följa efter. Jason's blick vilade fortfarande på min kropp för varje steg jag tog, han kan få kolla hur mycket han vill, röra kommer han däremot aldrig få göra. Trodde inte det kunde bli värre än vad det redan var, men nu befann jag mig i en situation där jag stod med ingenting att säga framför Jason, Bruce, Matt, Liam, Kyle och alla stirrade på mig. Fyra med nästintill normala blickar, och en med en blick som fick hela min kropp att skaka.

"Förlåt förlåt, detta är Victoria!” Bröt Amanda den pinsamma tystnaden med och jag kände mig till viss del evigt tacksam, fast fortfarande chockad över det faktum att fem killar, och inte vilka som helst, satt i vardagsrummet.
”Ska du stå där hela tiden fina du?” Sa sedan någon och jag antar att det var Matt, så mycket som jag minns är att han alltid var den med mörkast röst. Fortfarande sa jag ingenting, inte för att jag inte ville, utom för att jag inte hade något och säga. Men tack och lov började min kropp funka på nytt och benen bar mig mot fåtöljen.
”Så..” Liam stannade mitt i meningen, för att antagligen fundera ut han ska säga. ”Victoria, hur gammal är du?” Sade han tillslut och det enda jag tänkte var ‘verkligen? hade du inget annat att fråga’.
”18, fyller 19 nästa månad. Ni då?” Fick jag snabbt ur mig och hoppades på inga mer frågor skulle ta plats.
”Kyle, Liam och Jason är 19 och Matt, Bruce är 21” Sa Julie av någon anledning och alla blickade mot hennes håll.
”Vi kan tala för oss själva, men tack.” Sade Jason med ett ekande skratt efteråt. Hade han verkligen sagt något? Började tro att han var stum. Eller vad säger jag, de tror väl alla att även jag är det.
”Så, varifrån är du Victoria?” Ännu en fråga från Liam’s håll. Känns dessutom inte som den sista.
”Född och uppvuxen här i Stratford, men flyttade till Kalifornien för två år sedan.” Det kan ju inte skada att vara ärlig? Eller? Fan, vad dum jag är, tänk om de börjar förstå.
”Så du gick i skola här? Vilken då?” Återigen var det Liam.
”Gick på Stratford high.” Var det enda jag hade och säga, och smällde mentalt till mig själv för att jag sade att jag var härifrån. Amanda och Julie kollade på mig med stora ögon och killarna kollade på varandra med otydliga ansiktsuttryck.
”Verkligen? Minns inte att jag sett dig.” Erkände Jason och jag kände hur en knut bildades i magen, återigen efter två år har han denna sorts påverkan på mig och jag känner mig så osynlig som man bara kan göra.
”Jag var den osynliga, så det förstår jag att du inte gjorde.” Sköt jag tillbaka med i en irriterad ton vilket fick honom att kolla bort mot Liam’s håll.
”Förlåt, sa du att du var från Kalifornien?” Tryckte Liam snabbt ur sig, allt för att få fler uppfattningar om vem jag kan vara.
”Nej, jag flyttade dit för två år sedan.” Det borde väl räcka med frågor nu? Eller? Varje svar jag ger leder till att jag håller samtalet i liv, men helst vill jag att det bara ska dö ut totalt.
”Har du några syskon?” Ännu en fråga, herregud. Men någon hann före mig i att öppna munnen.
”Vad är det med alla dessa frågor, Liam?” Sade Julie skrattandes nervöst med blicken återigen fastklistrad på mig.
”Försöker bara lära känna henne!” Sade han som om det vore de mest självklara.
”Förstår att du är nyfiken, inte varje dag någon dyker upp från ingenstans och du förlitar dig inte på vad du redan vet utom vill veta ännu mer? Visst? Och som svar på din fråga, hade en storebror men det är en annan historia.” Fick jag ur mig med förhoppningarna att han skulle förstå att det var slut på denna ’20 frågor’ lek.
”Så du är född och uppvuxen här, gick på Stratford high innan du flyttade, är i samma ålder som oss och ingen utav oss minns att vi sett dig?” Frågade Liam skeptiskt. Men ett svar skulle han inte få, utom jag ryckte bara på axlarna och drog ner ärmen på tröjan för att de inte skulle på syn på fler tatueringar. Det hade bara lett till fler frågor.
”Vad sa du att din bror hette?” Frågade Jason från ingenstans.
”Det sa jag aldrig. Men som jag däremot sa, det är en annan historia.” Och när jag trodde att jag inte kunde bli räddad så började min mobil leva sitt eget liv på bordet framför. Allas blickar vandrade ditåt, i ett försök att se vem det är som ringer. Efter ett par vibrationer reste jag mig upp och ursäktade mig samtidigt som jag gav tjejerna varsin hård blick, på väg ut ur rummet bort till köket kunde jag känna allas blickar i ryggen och jag beslutade att snabbt svara på det inkommande samtalet.

 

En svart iPhone 5s började vibrera på bordet framför, allas blickar sökte sig mot dess håll och från min plats såg jag numret - okänt. Victoria reste sig upp ur fåtöljen, vilket gav mig lagom med tid att snabbt inspektera hennes ben - från tröjkanten ner till tårna. Tatueringar hade hon utplacerade på hyfsat diskreta ställen som man inte skulle ha märkt av då hon var påklädd, men när hon står i en simpel tröja som endast döljer nakenheten under, avslöjar det nästan allt. Med ett ryck hade hon mobilen i sin hand och skyndade ursäktandes förbi oss allihopa, att hon var snabb med händerna imponerade mig vilket ledde till att mina byxor blev en del tajtare då 'dessa händer skulle vara gudomliga' ekade i huvudet på mig. Innan hon var helt ute ur rummet gjorde hon ett sista försök i att dra ner tröjan med ena handen, tröjärmen på högra armen drogs upp en aning och avslöjade slutet på en tatuering som bafann sig på handledens utsida - mycket döljer sig under det där tygstycket.

 

"Förlåt om vi väckte er inatt med vårt sms!" Mumlade Amanda ut och det fick mig att tänka tillbaka på gårdagskvällen. Tjejen - 81 - är tillbaka. Något säger mig att jag vet vem det är, men samtidigt inte.

"Om vi hade sovit, hade vi inte svarat omedelbart." Fick Kyle ur sig roat och skickade iväg ett leende. Liam satt däremot med blicken framåt, valde att lätt rycka till hans arm och mötte blicken som talade om vad han tänker på - samma som mig.

Hennes rörelser sade mer än vad hennes ord hade gjort - försvar och mord är hennes specialitet. Mitt ego krossades på långa vägar så fort jag erkände för mig själv att denna tjej är bättre än mig, Jason McCann. Samtalsämnet har legat dött ända sedan hon dödade Kris framför våra ögon, ingen utav oss visste vad vi skulle säga eller tro. Hur hon graciöst förförde honom och knäckte av hans nacke utan någon förvarning, orädd framför tre olika gäng och slängde sig ner från taket med huvudet före - allt för att dyka ner i sjön.

 

"Ett one night stand som ringde?" Mina tankar avbröts så fort Julie skrek ut detta till Victoria som lutade sig mot stommen i början av vardagsrummet.

"Har inte gått så lång med min mäklare, än." Ett hångrin spred sig på Victoria's läppar så fort hon uttalade 'än' och Julie satt numera funderandes på om det var ironi eller inte. Av någon anledning fann jag mig själv göra desamma, avundsjuka steg i höjd då någon annans händer än mina egna på hennes makalösa kropp uppenbarades i tankarna.

"Huset blev mitt." Sade hon för att bryta tystnaden. Vi grabbar gratulerade, Amanda klappa glatt med händerna och Julie såg överlycklig dock fortfarandes funderandes ut. Vilket Victoria verkade märka av då hon fick ur sig en mening som ingen förväntat sig. "Så nu får ni ursäkta mig, ska iväg och skaffa mig ett nytt one night stand."

"Skulle du aldrig göra!" Skrek Julie ut och Amanda höll skrattet döljt inombords. Vi fem gjorde desamma pågrund av den starka reaktion från Julie, Victoria stod med ett pokerface, allt det här var så attraktivt så att jag numera kände att jag var hård.

"Try me." Utmanande hon med och började försvinna utom synhåll. Det var även droppen för mig, en djup suck lämnade min strupe och huvuden vändes mot mitt håll samtidigt som jag försökte dölja erektionen. Denna tjej ska bli min.

---