Popcornen och godispåsen i skålarna på vardagsbordet framför mig tömdes sakta men säkert totalt under den senaste timmen och samtidigt som jag ville kila bort till köket för att kunna fylla på med mer så ville jag inte missa något av skräckfilmen som visas på tv. Stillheten samt ron i att ha en hemmakväll för mig själv var det bästa val jag kunde göra, då det inte lockade något värst att bege sig ut i regnet som öser ner och åskan som dundrar varannan kvart. Lika mycket som jag från början lät tankarna vila för att låta filmen ta över mitt medvetande, kunde jag inte låta bli och känna igen mig i huvudkaraktärens roll. Att vandra de vägar vi tror att vi ska följa är tyvärr något man inte alltid hinner, vilket jag är ett levande bevis på - för de som känner till sanningen. Att vägarna som sträcker sig bortom horisonten skulle vara så långa samtidigt som de är så korta att de kan nå sitt slut redan vid nästa steg vi tar, var aldrig hur jag såg min framtid som. Jag var en utav de romantik älskande individerna med mycket på hjärtat. Såg aldrig det onda utom försökte alltid se det som döljer sig från ögat - vilket jag fortfarande gör men i en annan sorts skepnad. Förståelsen för en hel del saker kom krypandes från alla kanter och håll med tiden som förändringen hos mig skedde och efter så många gånger mötandes mina värsta mardrömmar förstod jag verkligen detta fenomen som vi kallar döden, vilket fick mig att inse hur många sista steg jag tagit men fortfarande finns kvar. Svart på vitt - helt enkelt är inte vägen alltid rak, ibland går man barfota på gröna ängar och ibland på grus och vassa stenar men när vi minst anar det, så sveper en vind av kärlek över oss och vi öppnar vårt största sinne - hjärtat. Herregud vad är det jag tänker på. Rädslan gentemot mina egna känslor samt filmen spred sig sakta men säkert och fick mig att spänt vrida mig i soffan - under filten. Men när jag väl trodde att det inte kunde bli värre så hördes grova knackningar på ytterdörren vilket fick mig automatiskt, i ett försök att låtsas som ingenting, att krypa ner under filten ännu mer. Fast då slog det mig att stearinljusen fortfarande var tända här och där, vilket vem som helst skulle uppfatta som att någon i hemmet är vaken. Du är så dum. Så så dum. Återigen hördes knackningar och det fick mig att skjuta bort rädslan totalt, drog snabbt filten kring min kropp för att hålla värmen kvar på min exponerade hud och började försiktigt vandra bortåt. Benen bar mig mot köket för säkerhetsskull där jag snappade upp en utav knivarna. Att ha något i försvar kan väl inte skada? Klev närmare dörren som var en ynka meter ifrån mig nu, och när jag trodde att jag möjligtvis skulle slippa öppna, så dunkade det bokstavligt talat om och om igen. Smög mig fram och kikade ut genom titthålet men möttes endast av mörker. Fuck. Fäste fingrarna kring dörrlåset och vred om, backade fort undan en aning och väntade tålmodigt på att någon skulle kliva in - vilket någon även gjorde.
”Jason?” Mumlade jag chockat ut då han stressat klev in och omedelbart låste dörren, min blick letade sig runt från topp till tå och möttes av en svart sak i hans en hand - en pistol. Varför har han den med sig. Min puls ökade något då jag började fråga mig om han möjligtvis visste att 81 även är Victoria Moniz - det vill säga mig. I en snabb process placerades hans händer på träet framför vilket fick mig och se blodet jag missat innan, hastigt andades han in samt ut vilket fick honom att i nästa sekund släppa greppet kring pistolen och orsaka en smäll då den landade hårt på golvet - lyckligtvis var den säkrad.
”Jason?” Viskade jag chockat fram ännu en gång samtidigt som mina ben förde mig närmare och snart stod jag bredvid pistolen som jag plockade upp.
”Har det hänt något?” Ifrågasatte jag denna gång en aning mildare. Allt jag krävde var ett simpelt svar på varför han befinner sig hos mig av alla klockan två på natten, eller ska man säga morgonen. Om han inte är här för att mörda mig, varför är han här? 'Du vet varför han är här' talade mitt omedvetna om men det var inget jag skulle påpeka själv. Hans andningsrutin blev något lugnare, men när jag trodde att lugnet tagit över började han skratta hysteriskt och så fort han vände sig om, förstod jag även varför. Blod droppade från hans spruckna läpp, rann ur hans blåslagna näsa och det ena ögonbrynet såg fruktansvärt illa ur. Inom ett svep tog mina någorlunda bättre instinkter över och jag placerade både kniven jag tidigare tagit med samt hans pistol på skinnpallen i hallen och skyndade till gästbadrummet.

”Vad skulle du med kniven till.” Konstaterade han det uppenbara med, när jag klev in i hallen för att hämta honom. Min blick vandrade till pistolen och kniven liggandes på samma plats där jag placerat dem.

”Vad tror du.” Skrattade jag fram lätt då jag hörde hur filmen fortfarande rullade i bakgrunden, han verkade förstå syftet med den då även han började skratta. Med fortfarande filten kring min kropp nådde jag fram till honom och placerade armen under hans för att kunna lyfta upp honom på benen och med min hjälp började vi sakta gå bortåt mot vardagsrummet. Ett minne som klöser loss mig själv spelades om och om igen i mina tankar så fort våran hud möttes och jag önskade inget annat än att få slippa känna smärtan.

”Vad är syftet med filten om jag får fråga?” Han rödsprängda ögon vandrade nerför min kropp som doldes väl och jag skakade bara på huvudet. Flämtningar var det enda som fyllde luften så fort hans ömma kropp placerades på den mjuka yta och lutades bakåt mot kuddarna. Försiktigt drogs mina fingertoppar över hans skinnjacka för att få av den och hans blick mötte min, av någon anledning kliade jag mig under hakan osäkert inför nästa steg och kollade ner på honom i ett försök att med blicken förklara vad det är han måste göra - då jag önskade att slippa. Hans kropp drog sig en aning fram för att sedan kunna få av tröjan helt och hållet vilket fick mig och kolla bort, men då hans hesa skratt hördes uppstod ett litet leende på mina läppar och jag drog fram bomullstussarna förberedd för att se till att få de värsta sår rengjorad. Att vara tvungen och låta blicken vandra mot honom visste vi båda två att jag var, men endast jag visste att det var något jag tacksamt skulle göra. Perfektion - ren perfektion - med välbyggda magmuskler samt utspridda tatueringar lite här och var, men även en hel del sår och blåmärken. Inte första gången man möts av en sådan vy, men fortfarande var denna gång annorlunda - för det är han.

”Ska jag få veta varför du kommer gul och blå hem till mig mitt i natten?” Frågade jag nyfiket samtidigt som jag fortsätter rengöra såren på hans kropp. Det enda jag tog som ett svar var att hans käke spände sig och medvetet valde jag att skölja det ena såret med för mycket alkohol. Som ett djur - bokstavligt talat - morrade han ut och irriterat vred sig för att kunna dra mig närmare sig - lite för nära för min smak. Vred armen i ren reflex för att komma ur hans grepp men intalade mig själv att slappna av - kan inte avslöja mig själv genom att göra det tredje gången gilt. Vill inte ha frågor ställda och vill speciellt inte ha dessa frågorna obesvarade kvar. Därför måste jag lära mig att ligga lågt. Drog mig skyndat ur hans grepp och såg hur han slappnade av, men något störde mig och det var rysningarna hans kropp gick igenom, vilket fick mig och kolla runt efter filten men lika fort insåg jag att den var placerad kring min kropp. Självklart ska det vara så. Knöt upp den enkla knuten där fram vilket fick den att försöka falla till marken, men min hand fattade grepp om den och slängde den på hans nakna bröst. Förvånat kollade han upp och flinade då han drog ut filten över sig och inspekterade min kropp. Varför händer detta mig. Började genast plocka undan i vardagsrummet av just den anledning att inte låta honom se för mycket - alldeles för mycket.

”Gör inget dumt.” Befallde jag honom allvarligt, om det var någon annan sittandes i soffan skulle de inte förstå syftet med meningen, fast nu var det Jason McCann och ingen annan.
”Kanske.” Flinade han och blinkade med ena ögat. Han tror verkligen att han har mig lindad kring lillfingret. Tack vare den lilla gesten fyllde allt mod i hela världen mig och jag vände ryggen till och började gå mot köket, fullt medveten om att han fortfarande inspekterar min kropp samt mina - nästan alla - synliga tatueringar. Som jag sagt förut - njut av utsikten McCann.

”Kan jag få fråga något?” Hördes kom från hans håll vilket fick min mage att krympa ihop till något alldeles för litet. Helst hade jag velat be honom gå, bland annat eftersom han inte hade någon anledning att vara här och jag hade ingen anledning att vela ha honom här. Detta är mitt territorium - min fristad - och han är ingen som går i fred. Fast jag är fortfarande värre.
”Det gjorde du precis.” Svarade jag och försökte lätta upp stämningen med att räcka ut tungan åt honom. Skratt efter skratt lämnade hans läppar och han verkade genast relativt nervös av någon anledning. ”Men visst, fråga du.” Försäkrade jag honom lika mycket som jag försäkrade mig själv.
”Har aldrig mött någon tjej med många tatueringar.” Förväntade mig att en sådan sak skulle komma på tal.
”Det är mer ett påstående än fråga.” Upplyste jag honom och kände mig relativt rädd inför vad han härnäst skulle säga.
”Varför har du så många?” Frågade han nyfiket med blicken fast i min.
”Jag svarar på din om du svarar på min.” Log jag självsäkert fram. ”Vad hände?” Repeterade jag min tidigare fråga vilket fick honom att puta med underläppen. Mycket väl visste jag om att undvikningen av denna fråga hade fått honom och fråga sig varför den inte dök upp. Han är ganska smart samt snabbtänkt - I'll give you that. Men lika mycket som jag väntade på att höra hans svar, så visste jag redan att han troligtvis varit på ett uppdrag.
”Hamnade i slagsmål.” Han skakade långsamt på huvudet och drog handen genom sitt hår.
Your little liar. ”Vem vann?” Nyfikenheten som egentligen redan var besvarad tog över och han verkade road.
”Det var en fråga för mycket.” Påpekade han med ett skratt gömt i rösten. ”Varför tatueringar?” Även han upprepade sin tidigare fråga i ren förväntning på mitt svar. Samtidigt som jag ville vara ärlig om varför det är en del av mig - så ville jag inte. En anledning till att dölja sanningen finns egentligen inte, förutom att det krossar mig att tala om det. Fast nu när vi befinner oss på en plats där jag känner mig bekväm och på så sätt kan han inte kontrollera miljön - det vill säga inte kontrollera mig - så kan jag mycket väl dölja vissa avgörande saker.
”Det borde du redan ha ett svar på.” Viskade jag ut och skickade iväg ett leende som besvarades. Blicken från mitt håll pendlade syftandes från hans ögon ner mot hans heltäckande sleeve och de resterande tatueringarna på andra ställen.  
”Kanske det kanske.” Exakt som min blick pendlade på hans kropp, pendlade hans på min. Men för denna natt skulle jag få vara krigaren Beowulf och han poeten Dante - första samt troligtvis sista gången. Resten av dagarna kommer vi vara på samma nivå - även fast jag är bättre. Skakade bort mina egna tankar då jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och höjde volymen på tv:n igen, bådas fokus återvände till den film jag tidigare kollat på i min ensamhet och återigen vred sig min kropp för att finna en bekväm placering.
”Jag vann.” Mitt huvud vreds och numera såg jag åt hans håll men vände snabbt tillbaks blicken.
”Tror jag med på.” Fick jag ur mig med fokusen framåt och jag kunde i ögonvrån se hur han roat skakade på huvudet med ett underbart leende på läpparna. Sluta Victoria. Om jag inte visste bättre så skulle jag säga att vi båda börjat trivas i varandras omgivning - men det får inte hända. Sträckte ut benen rakt framför mig på pallen, placerade en extra kudde under huvudet och vred min kropp som om jag vore i sängen. För varje skrik som hördes från filmen där någon höll på att bli jagad, kunde jag inte förmå mig själv att hålla ögonen öppna.
 
Jason's perspektiv.
Ljudet från det rinnande vattnet från kranen gjorde törsten obarmhärtig, men trots begäret efter vätska skvätte jag mitt ansikte blött med det kalla vattnet. Såren i ansiktet som - tacksamt nog - var rengjorda värkte endast till en aning. Aldrig trodde jag att den vackra skapelse sovandes i soffan skulle släppa in mig i sitt hem - vilket hon aldrig hade gjort om hon visste vem jag var och vad jag gör. Vad är det med mig. Varför tänker jag på henne så mycket som jag gör när jag knappt vet vem hon är, men jag måste dock erkänna att det är något som får mig och känna gemenskap med henne - som om jag redan känner henne. Satte mig ner på barstolen med en kall öl och från min plats räcker det med glimtar mot vardagsrummet för att förstå att Victoria fortfarande befinner sig i samma position som när hon somnade in i sin djupa sömn - till skillnad från mig. Tröttheten har för det första inte kommit sig sökandes, men för det andra hör jag kuvertet trassla till sig ännu mer i bakfickan vad jag än gör och suget efter att få öppna det för att se det dolda som var värt hans eget liv stiger, men jag kan inte göra det. Även fast det var jag som tog hans liv, kan jag inte förmå mig att bryta löftet. Vare sig jag kände honom eller ej. Vare sig jag är en mördare eller ej. Vare sig det är imorgon eller om tio år - så kommer hon få det.

---

Stolt över mig själv som skrev klart detta på en timme - vare sig jag är nöjd eller ej, så är det bättre än ingenting. Vad tyckte ni om detta Javic moment? Tror ni han kommer lista ut vem hon egentligen är?