En vecka senare.
”Sista chansen.” Benen bar mig runt hans kropp och på långt håll kunde man tolka mitt kroppsspråk - dominans. "Vem gav orderna?" Spottade jag morrandes ut. Ansiktsuttrycket på mannen knäandes framför mig förändrades inte och han gjorde sitt bästa med att inte få rädslan synlig. Att köra den klassiska räkna ner från tre kanske får igång saker och ting.
”3.” Numret lämnade mina läppar i en lätt viskning. Tog simpelt tag kring hans ansikte och blodet hamnade över min skjorta och händer - som den mördare jag är. Desto längre han väljer och hålla munnen stängd, desto tuffare straff blir det för honom - vilket inte gör mig något. Som ett vilddjur försökte han kliva upp på sina ben men kniven jag placerat i hans lår satt alldeles för djupt - han föll tillbaka ner.
”Du kan inte göra såhär.” Argsint skakade han på huvudet. Knivbladet i hans lår drogs sagt mer och mer ut då hans ena hand gjorde små rörelser på knivskaftet. Det har varit en lång väg för att ta mig till detta stadie i mitt liv. Det har inte varit lätt. Jag har fått avslag och nedslag, sett vänskap byggas upp och smulas isär. Men jag har alltid lärt mig att se saker ut perspektivet det värsta är över.

"Men det kommer jag.” Min fot stampade rakt ner på hans hand och kniven åkte in djupare än innan, vrålen lämnade hans strupe och tårar började bildas i hans ögon. ”Och du kommer inte stå i min väg.”
”Jag vet inte mer än vad du vet!” Skrek han bokstavligt ut och min tunga blötte ner mina torra halvt skakandes läppar. Av en ren förväntan samt reflex hamnade mitt huvud på sned och intensivt studerade jag honom.
”Berätta för mig vad det är jag vet.” Exakt som första natten då mannen på taket av varuhuset blev mitt offer - så hukade jag mig ner för att kunna vara i huvudhöjd med honom framför mig. Han har redan sett mitt ansike, men ändå fortsätter han vända bort för att undvika min blick. ”2.”
”Du vet vad som hänt men samtidigt inte.” Mumlade han ut och vågade fortfarande inte möta min blick. Om jag överlevt allt hittils så kommer jag överleva detta - då jag kan få vad som helst. Efter alla dessa år ser jag nu hur händelserna formade mig. Under en ständig smärta - varje dag - för det enkla faktum att vara dig själv, kan du välja en av två vägar. Du kan ändra, dölja, skala bort allt som gör dig unik för att sedan försöka smälta in i folkmassan.
”Vad är det som hänt då?” Frågade jag halvt roat - den sämre sidan av mig börjat komma fram. Hans blick sökte sig ner på kniven fortfarande nerstucken i hans lår och verkade inte längre pratglad. Varför ha en tunga när man inte har användning till den - borde kanske hjälpa honom att bli av med den helt. 
”1.” Viskade jag ut rakt i hans vänstra öra som var vridet mot mig och han verkade genast mycket mer intresserad av min existens då hans huvud vreds om.
”Gör inte såhär.” Bad han om nåd med. Men när han märkte att ett svar på min fråga var det enda jag ville höra så släppte han ut en hög men samt låg suck. ”Han blev mördad.” Så fort dessa tre ord - som var allt jag behövde veta - lämnade hans strupe tog mörkret över mig. Jag förstår allt nu. Allt som hänt mig. Alla gånger jag försökte ändra mig - men aldrig kunnat. Endast av den enkla anledning att om jag kommer att missbrukas, då måste jag kunna älska mig själv tillräckligt för att balansera ut det. Blev jag stark för att jag inte hade något annat val? Det är en lätt besvarad fråga. Styrkan som funnits med mig längst vägen - genom allt i världen - är något jag alltid kommer vara tacksam för. Hastigt greppade min hand kniven och den drogs ur hans lår vilket fick honom att skrika till av ren smärta. Min kropp, min hjärna samt mitt hjärta överens om samma sak. Något jag måste göra - vare sig jag vill eller ej. Knivbladet drogs utan tvivel rakt över hand halspulsåder - han kollade rakt in i mina livs levande ögon med min döende blick.

Tröttheten spred sig sakta men säkert genom fötterna, benen, buken, brösten, huvudet. Lika mycket som jag önskade att denna dag kunde fortsätta vara ljus ett par timmar till, så ville jag att mörkret skulle falla. Trots att det bara var början på Oktober månad hade kylan om nätterna börjat bli värre - samt mina andetag att bli till dimma. Ytterdörren rycktes upp och mina ben drog mig längre in i mitt hem, men nu upptäckte jag det jag tidigare missat - dämpade röster växa sig tydligt fram.
”Du borde sätta dig ner.” Rösten som jag mycket väl kände igen, önskade jag för en stund att den hade varit okänd. Något inom mig sade att detta inte skulle vara en bra kväll. På en utav barstolarna i köket satt Isak med blicken fruset på mig och Amanda samt Julie hade tårfyllt rödsprängda ögon.
”Jag står nog helst.” Mumlade jag ut i en svag röst jag inte visste att jag fortfarande hade. Amandas kropp sköt sig upp från lutningen mot köksbänken och hon placerade sig bredvid Isak på en utav de andra barstolarna.
”Det är ingen bra idé.” Viskade en skärrad röst ut och tre blickar fördes mot Julies håll, där hon numera stod och kollade djupt in i min förvirrade blick. ”Du borde verkligen sätta dig ner.”
”Om ni har något att säga så får ni ta och säga det nu.” Klargjorde jag. Stämningen som byggt upp sig beskriver endast ett vilt scenario i mina tankar - men det hoppas jag inte är faktumet.
”Jag fick ett samtal för en halvtimme sedan.” Började Isak få fram men jag avbröt honom. ”Om det är något ni vill ha hjälp med så vet ni att jag inte kan.” Påpekade jag och de visste mycket väl att jag inte kan blanda in mig i någon annans skit.
”Tro mig, Victoria.” Hans blick sökte efter min. ”Detta kommer du vilja sköta på egen hand.”
”Vad är det ni vill få sagt?” Ifrågasatte jag i förhoppningar att de skulle säga och få det överstökat.
”Din far.” Ett åsknedslag dundrade rakt igenom min kropp. "Man hittade honom död i lagerhuset." Kroppen som tidigare vart fridfull började numera arbeta på egen hand. Skrik i bakgrunden hördes då mina ben halvt sprang mot ytterdörren. Ingen har kunnat stoppa mig, och ingen kommer kunna stoppa mig. Han hade rätt när han sa att jag skulle vilja sköta detta på egen hand - alla som står i min väg kommer snart inte vara något mer än just ingenting.

Jasons perspektiv. 


”Det går ju inte!” Skriket kom ilsket ut från mina läppar och Kyle vände sig om från sin plats där han stått orörd i vad som verkar som en evighet. Om någon denna morgon hade talat om för mig att vi skulle ut till skjutbanan i skogen så hade jag troligtvis inte följt med - men jag hade inget val.
”Vad fan har hänt mannen.” Hånade han tillbaka med och det fick mitt blod att koka. ”Hur kan du inte träffa från detta avstånd?” Min blick sökte sig överallt förutom åt hans håll och detta är ett ämne jag ska undvika så länge som möjligt. Placerade pistolen som nyligen vart i mitt grepp på bordsskivan framför mig och plockade upp en annan som funnits bredvid. I ögonvrån kunde jag se hur Kyle hade stannat upp och fokuserade - på mig. Han känner mig för bra.
”Jason, vad har hänt?” Tonen i hans röst hade hoppat över från hånande till mild. En del av mig sade att det skulle vara bra och berätta för honom, men en annan del var rädd att erkänna att någonting börjat vakna till liv inom mig.
”Inget har hänt.” Detta var något jag försökte tala om för mig själv, samt alla andra i min närhet. För inget har hänt. Men samtidigt har det. Hon, har hänt. Som en kolibri. Så liten. Så bräcklig. Utmana inte ödet Jason.
”Varför är du så okoncentrerad då?” Oförståeligt kollade han på mig med en intensiv blick som sade allt - han vet att det finns mer än vad jag talar om för honom. Aldrig förr har jag tvivlat på att berätta detaljer från dejter, uppdrag, fester och så mycket mer. Rädd - det är inte rätt ord för detta. Men osäkerhet är. Allt jag vet är att jag inte har något att förlora om jag berättar sanningen för honom. Han är ändå en utav mina närmsta och mycket väl vet jag att han inte kommer döma.
”Hon kysste mig.” Ord för ord lämnade min tunga likt en vindsvep och jag önskade att han inte hört. Men den vidöppna mun, chockade blick och handen som hårt placerade ner pistolen på bordsskivan framför honom - talade för en annan sak.

Nedkylda fingrar täckte numera upp min ena kind och med en extrem mildhet cirkulerade de runt på ställen som - en lång tid - fram till nu varit orörda. Ögonkontakten mellan oss var mer intensiv än vad någon hade kunnat ana. Hon lyckades balansera lusten med förståndet och det var något som var ännu mer attraktivt än bara en simpel närhet. Fingrarna drogs runt min hals i ett försök att föra mig närmare, men hennes blick utstrålade rädsla på något vis - som om jag var en porslin docka och hon är rädd att jag ska gå sönder. Men innan några fler tankar hann växa fram så vaknade den passionerade kyss - vi båda velat känna - till liv. 


”Hon kysste dig?” Upprepade Kyle för säkert femte gången. Men om orden endast var till för honom eller om det var något han ville ha svar på - var svårt att lista ut. Hur situationen för en vecka sedan växte fram till att bli något mer än planerat, visste han nu nästan allt om. Förutom hur det slutade. Med ett visst ord. Tänk att sammansatta bokstäver kan göra så ont.
”Tycker vi kan byta samtalsämne.” Morrade jag lätt irriterat ut och önskade att jag aldrig nämnt något. Skiten jag redan befann mig i har fördubblats nu när han känner till det jag önskade att hålla hemligt. Du är så korkad. Känslan när man förfrusit sina fötter, är den igenkänd till någon där ute mer än mig? Hur ont det kan göra när kylan försvinenr och värmen kommer tillbaka igen? Så känner jag nu - fast inte i fötterna.
”Du har aldrig varit typen som kysser någon och låter det rinna ut i sanden som ingenting?” Kontra han med. ”Förutom när du är berusad.” Hesa skratt lämnade bådas läppar och mycket väl visste jag att han har rätt. Men aldrig har jag heller vart typen som ger upp efter första försöket - får alltid vad jag vill ha.
”Kanske för att hon påpekade en sak när hon avslutade kyssen.” Han blixtrade ett vinnande leende och lutade på huvudet - som ett underhållande drag. Kanske är det lika bra att lätta på hjärtat med ett erkännande. Tänker efter noga.
”Och det var?” Frågade han alldeles försiktigt vilket fick mig och inse att en viss oro vuxit fram i honom - samma som vuxit fram hos mig. Dock av olika anledningar. Ett djupt andetag fann sin väg ut ur mina näsborrar och medveten är jag att den stora ångeten kommer skölja över mig.
”Hon sa ‘vänner’ innan hon stängde.” Meningen kom ut mörkare än trott och pekfingret samt långfingret rörde sig i takt för att få fram min poäng. Det där ordet - vänner. Aj, vad det av någon anledning kändes. Framför mig hade återigen hans mun fallit vidöppen men ett - till skillnad från innan - leende lekte i kanterna.
”Jösses, vad är det jag hör.” Rösten från hans håll ekade lite väl mycket då människor runt oss vände sig sakta om för att se vem rösten tillhörde. ”Det finns någon som faktiskt inte vill ha dig.” Argumenten tillbaka hade fyllts på i mina tankar men dessvärre kom aldrig chansen till att användas då en ringsignal ekade från hans ficka. Oförståeligt kollade vi på varandra eftersom detta var våran lediga dag - från allt. Skyndat drog han fram den till örat och humörvändningen var otrolig. Blicken från mitt håll sökte kontakt med honom men han verkade som paralyserad, fram till när samtalet avslutades och han till sist kollade upp på mig. Något i den blicken talade för döden, undertiden den andra biten talade för sorgen.
”Vi måste tillbaka till huset.” Ilskan hördes i hans röst. ”Scorpions ledare har hittats död.”

---

Att få ner orden lika bra som alla andra gånger - var rätt svårt denna gång då fantasin satte sin gräns. Har haft det så stressigt den senaste tiden och känner mig allmänt slut på alla sätt och vis. Hoppas ni tycker om detta kapitel mer än vad jag gör. Förresten, tusen tack för alla fina kommentarer, ni får mig alltid på bättre humör.