Dörrarna som tidigare varit öppna ut till friheten smälldes igen bakom mig och stoppade allt och alla från att kunna ta sig ut. Men den tonsäkra porten förde inte med tillräckligt mycket säkerhet för att väktarna skulle lugna det vaktande som fortfarande var på hugget. För var knuff som ledde mig längre in i denna okända sal fick min blick att möta andra dödsglimtrande ögon. Allihopa vet vem jag är. Magsyran pumpade på i en upprepande process och det enda jag kunde se framför mig var hur var och en utav dessa människor kring mig hade satt sina egna pris på mitt - våra - huvud.

 

 

Mina armar tog ett fast grepp kring trappan som ledde upp på den ena läktare och möjligheten att se mig omkring fick jag - detta var varför hon ville hålla mig borta från detta ställe. Alla människoraser som existerar befann sig under jorden på ett och samma ställe. Blodiga. Smutsiga. Rena. Men alla med en sak gemensamt - död. Mycket väl vet jag vad min bästavän fått gå igenom. Mycket väl vet jag att hon inte är det hon en gång var. Men hur hon kunde komma hit utan problem kommer jag aldrig förstå. Dock är det fel av mig att påpeka en sådan sak, för jag frågade aldrig om hur hon mådde efter dessa besök, allt eftersom hennes åsikter kring det återspeglade hatet gentemot henne själv och detta runtomking mig. Jag sviker henne genom att vara här. Stegen uppför trappan upphörde lika fort som två stora händer placerades på mina axlar och lättsamt ledde mig längre fram utan problem, mumlade tystsamt ut ett tack till personen i det tills jag märkte att det var en av Smothers killar.

"Vad gör vi nu då?" Viskade en av de - fortfarande förvirrade - grabbarna ut. Blickar från de fem gled ner på den enda av det andra könet - mellan dem - som fokuserade framåt i en fråga om liv eller död. Fyra utav de förstod ingenting, men den femte och sista hade mycket väl sina egna förväntningar på sanningen. Mikrofonen som ekade genom rummet i ett testförsök väckte liv i alla och rösten som följde med på köpet sände kalla kårar genom allas kroppar. Några uppskattade det. Några hatade det.
"Reglerna är mer än enkla. Slåss för att överleva, eller slåss för att dö." Han kunde endast stå och kolla på när tjejen, som håller hans hjärta i sitt grepp, klev ut och avslöjade sig för allas ögon. I alla dessa år höll hon sig dold, men nu vet alla vem hon är. Hans tankar kunde inte bearbeta det faktum att hon är den alla letat efter. Men det värsta av det hela, föll med tyngden över hela honom när hans tankar flöt tillbaka i tiden på det brev som skulle hamna i händerna på en hon och inte en han. Det var hennes far. Vartenda själ visste att även om hon inte dör här ikväll, så kommer hon göra det så fort hon kliver ut på gatan. Den välbyggda överkropp tillhörande den perfekta kroppen avslöjades och allt hon numera hade på sig var något ynkligt täckandes hennes privata delar. Näsa mot näsa klev 39 fram mot henne allt för att bli tillbakadragen, men den nästan osynliga nicken från 81 fick alla att vråla ännu mer än innan. Men många kunde endast förmå sig att kolla på hennes tatueringar som täckte kroppsdelar och mycket väl visste alla att hon inte kommer ge sig lätt. Hon är ingen brottsling. Hon är en fighter.

Smällen från en dörr - inte vilken som helst - fick husets väggar att dansa till. Fyra lekfulla händer, från två individer, kletandes på varandras kroppar. Han kunde inte hjälpa vad det var han gjorde och hon ville inte hjälpa sig själv komma på något bättre val är det hon redan tagit.

"Easy tiger." Andningen blev till flämtning och i sinnom tid ekade stönen högt i det tomma huset.

"Säg inte att du förväntade dig något annat än detta när jag frågade innan." Lusten vägde mer än förnuftet och han kunde inte stoppa sig själv. Den simpelt hastiga rörelse fick hans skinnjacka att falla till golvet, och med en enkel push kom hon ifrån honom för att få tillfället till att öppna den och avslöja den djupa urringning på klänningen. Hans tankar sade en alldeles annan sak tillskillnad från vad hans kropp gjorde för stunden. En del av honom såg detta som ett misstag. En annan såg det som en undanflykt. Men den sista såg det som en lösning. Alla resonemang uppbyggda tack vare en tjej som satt sina spår på honom - den tjej som egentligen vill ha honom. Men lite vet han om det.

"Var är sovrummet?" Raspade rösten tillhörande kvällens tjej fram, ovetandes om att hon endast är en av flera som fått samma behandling för en natt. Hungern inom honom började bli outhärdlig, och i en simpel lutning hakade han loss tänderna vilket fick hans läppar att ännu en gång kraftigt tryckas mot hennes som bad om allt möjligt. Mellan läpparna. Mellan kropparna. Skedde två olika synkningar från varsitt håll. Lusten inom henne blev till hopp. Lusten inom honom blev till hat. Något inom honom bad att få ett avslut på detta. Talade för att det finns andra lösningar på problemet. Att detta endast skulle placera honom i skiten. Men de var inget par? De var knappast goda vänner heller? Men någonting är de, och alla visste det.

Hennes ögonlock hårt igenstängda. Hans öppna som en inbjudan till helvetet. Hennes smala men starka armar hårt kramandes kring nacke för att föra honom ännu närmare sin egna kropp, hans händer glidandes in under hennes jacka allt för att låta den slå i golvet exakt som hans egen. Ryck efter ryck fick henne att ivrigt kämpa vidare med hans samt sina egna klädesplagg. En sekund, allt som krävdes för att få de att dra sig bort ifrån varandra - hans tröja, hennes klänning låg numera på trappuppgången till hans sovrum. Trötta andetag med en spänning i luften var allt som hördes undertiden hans blick vandrade nerför hennes nästintill nakna kropp, men de hesa skratten ekandes fick honom att vakna till liv på nytt och chansen att lyfta upp henne kring sig egna midja för att underlätta färden uppför.

"Gör mig inte besviken." Hennes lugnande andetag blev på nytt färsta stön och hans läppar flyttades ner mot hennes hals.

”Jag skulle hata att göra dig besviken.” Så fort orden lämnat hans mun gjorde han det han var bäst på - utnyttjade de till fullo.

 

En dubbelsäng, nedlagd på ett kyligt golv utan några träplankor, täckandes med min alldeles egna kropp. På nätterna - där hemma - lägger jag mig alltid tätt intill väggen. Inte för att jag är rädd för monster, inte längre. Utan för att slippa känna rädslan jag kände för två år sedan, så jag söker närhet från en vägg, någonting att luta mig mot. Men här är jag - igen - och det enda jag har är mig själv.

 

"Du ser glad ut." Ekade högt ut tillsammans med en röst som talade om att åtminstone någon av grabbarna är vaken. Men vill jag verkligen ta detta snack nu? Direkt på morgonen? Fly inte från dina rätt och fel.

"Beror på hur man ser det." Muttrade jag ut innan jag hunnit stoppa det och möttes av flinandes Kyle, sittandes med flingorna i högsta hugg och mjölkpaketet nästintill tomt. "Finns det något ätbart kvar? Eller har du käkat upp allt som fanns?"

"Kylskåpet är fortfarande fullt." Slängde han ur sig med munnen full. "Och kallade du mig precis tjock?"

Läpparna från mitt håll särades för att låta ett argument komma ut, men lika väl som jag från början visste att ett svar på något - såhär dagen efter - inte finns så kommer jag försöka tills det finns. Ryckte upp kylskåpsdörren och tog snabbt in allt med blicken, men insåg fort att jag lurat mig själv till att känna hunger denna morgon. Dock är den fysiska hungern något annat - efter henne. Jag är körd. Jag är körd. Nej, jag är inte körd. Jo, det är jag.