Kapitel 26 - You'll have to try better

Amandas perspektiv.

Dörrarna som tidigare varit öppna ut till friheten smälldes igen bakom mig och stoppade allt och alla från att kunna ta sig ut. Men den tonsäkra porten förde inte med tillräckligt mycket säkerhet för att väktarna skulle lugna det vaktande som fortfarande var på hugget. För var knuff som ledde mig längre in i denna okända sal fick min blick att möta andra dödsglimtrande ögon. Allihopa vet vem jag är. Magsyran pumpade på i en upprepande process och det enda jag kunde se framför mig var hur var och en utav dessa människor kring mig hade satt sina egna pris på mitt - våra - huvud.

 

"Låt mig följa med dig." Fick jag ur mig för tredje gången gilt och återigen vred sig hennes huvud - kropp - längre bort från min egna. I fulla hugg vred och vände hennes fingrar på skosnörena för att få till det på bästa sätt och hennes överkropp dunsade i takt med vredesandetagen hon hållit inne.

"Tvinga mig inte att upprepa mig." Talade hon hårt. "Du kommer aldrig någonsin vistas på det stället. Förstår du mig?"

 

Mina armar tog ett fast grepp kring trappan som ledde upp på den ena läktare och möjligheten att se mig omkring fick jag - detta var varför hon ville hålla mig borta från detta ställe. Alla människoraser som existerar befann sig under jorden på ett och samma ställe. Blodiga. Smutsiga. Rena. Men alla med en sak gemensamt - död. Mycket väl vet jag vad min bästavän fått gå igenom. Mycket väl vet jag att hon inte är det hon en gång var. Men hur hon kunde komma hit utan problem kommer jag aldrig förstå. Dock är det fel av mig att påpeka en sådan sak, för jag frågade aldrig om hur hon mådde efter dessa besök, allt eftersom hennes åsikter kring det återspeglade hatet gentemot henne själv och detta runtomking mig. Jag sviker henne genom att vara här. Stegen uppför trappan upphörde lika fort som två stora händer placerades på mina axlar och lättsamt ledde mig längre fram utan problem, mumlade tystsamt ut ett tack till personen i det tills jag märkte att det var en av Smothers killar.

"Så lite så." Hesheten i hand röst skickade rysningar längst min ryggrad och mycket väl märkte han av reaktionen då ett äckligt flin uppstod på hans läppar. Minuterna gick alldeles för långsamt och konversation efter konversation försökte han på sig med mig som helt ignorerade existensen från det håll. Har tillräckligt många problem att ta hand om och han är ett utav de. Dock verkade fler ha det i tankarna då en muskulös tatuerad kropp dök upp och lika fort som det visste jag vem personen näsa mot näsa med killen bredvid mig var - Jason.

"Ditt sällskap behövs inte mer." Spottade han ilsked ut i killens ansikte som numera var vitt som ett liks och mycket väl behövdes inte mer till att bli sagd då han backade undan och försvann. Platserna som tidigare fyllts upp bredvid mig blev helt plötsligt tomma på platser då kängor för kängor klev uppför trappan jag tidigare gått, blicken landade på var och en av de vilket fick enkla nickningar att nå mitt håll. Men allt stannade upp i min värld då nedräkningen började.

'12, 11, 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1, 0 .. Smäll!' Hårt hoppade jag till i skräck och satte naglarna rakt in i Liams högerarm och Jasons vänsterarm, men blicken vilade fortfarande obrusten framåt på det podie där en man talade med ord som var ohörbara för mig. Låt mig se henne, snälla. Som att viljan skulle vara min egen lag ekade "81." ostoppbart om och om igen och ingen mindre än självaste hon klev ut.

 

Ingens perspektiv.

"Vad gör vi nu då?" Viskade en av de - fortfarande förvirrade - grabbarna ut. Blickar från de fem gled ner på den enda av det andra könet - mellan dem - som fokuserade framåt i en fråga om liv eller död. Fyra utav de förstod ingenting, men den femte och sista hade mycket väl sina egna förväntningar på sanningen. Mikrofonen som ekade genom rummet i ett testförsök väckte liv i alla och rösten som följde med på köpet sände kalla kårar genom allas kroppar. Några uppskattade det. Några hatade det.

"Välkommna till Fluxx allesammans!" Utbrast den kända samt okäna rösten tillhörandes en man som vanligtvis hade kunnat upptäckas på kasinon, och alla började klappa för att heja fram en start på det som komma skall. 

"Om jag vore ni, så hade jag förberett mig på en oförglömlig kväll." Skriken fortsatte komma ut från hans mun medan alla stämmor i publiken skrek tillbaka.

"Finns det något jag borde veta?" Ifrågasatte ingen mindre än Jason McCann med blicken inställd på den stora bjässen Bruce - den enda av grabbarna som haft sina aningar. Mumlet registrerades i hans öron men så fort han kollade ner i blicken tillhörandes McCann kunde han inte förmå sig att tala om det - det är hennes sak att göra.
"Låt oss ta in ingen mindre än oförglömliga 39!" Numret fick alla fem kroppar att fokusera rakt fram exakt som den sjättes gjort från allra första början. Folket runtomkring jublade lika mycket som de utbuade den muskulösa tjej som nyss klivit in i dödens grop. Utan problem landade blicken från henne på dessa sex och den hälsning mot en specifik person fick luften att dras ur hennes lungor. Läpparna tillhörandes 39 drogs ut ännu mera så fort hennes händer klappades ihop med några andra tjejer runt buren och hennes muskler avslöjades ännu mer så fort hennes tröja åkte av och alla på denna plats fick beundra tatueringarna på hennes kropp.

"Nej." Andades han - McCann - ut och kände hur en hand placerades på hans vänsta underarm. Hans tankar vilade på det som han hoppades inte stämde, men så fort hennes väns hud nuddade hans så visste han, och det bästa han nu kunde göra var att acceptera faktumet att han kommer få se en av de överleva och den andra dö.

"Men låt oss välkomna in den ni alla väntat på!" Skriken blev högre. "81!" Skrek han ut i det allra högaste och lika så gjorde alla åskådare. Ansiktsuttrycken tillhörande alla sex uttryckte känslor som man endast kunnat drömma om att få uppleva. Hat. Sorg. Svek. Chock. Oro. Kärlek.

"I'd tap that." Hördes som en viskning från en dåndande röst precis på raden bakom, och allt som tidigare velat föra honom fram till henne, gick numera motsols då bokstavliga morr kom ut från hans spända kropp.

"Säg ingenting." Ekade mer än nödvändigt från personen bredvid. Andetagen hade tagit slut på syret i lugnorna men det hindrade inte någon åskådare från att högljutt dåna och stampa. Ut från det mörker i det ena hörnet kunde alla skåda de ben som en gång varit okända - fram tills nu. Med sönderslitna kläder och redan torrt blod utsmetat på kroppen klev hon ut allt för att bli stoppad av en väktare. Kroppsbeteendet talade om att hon visste vad han ville, men inte ge med. Fast mycket väl ville inte han heller, och en smäll träffade hennes högra kind vilket fick henne att spotta ut blodet som samlat på sig.

"Reglerna är mer än enkla. Slåss för att överleva, eller slåss för att dö." Han kunde endast stå och kolla på när tjejen, som håller hans hjärta i sitt grepp, klev ut och avslöjade sig för allas ögon. I alla dessa år höll hon sig dold, men nu vet alla vem hon är. Hans tankar kunde inte bearbeta det faktum att hon är den alla letat efter. Men det värsta av det hela, föll med tyngden över hela honom när hans tankar flöt tillbaka i tiden på det brev som skulle hamna i händerna på en hon och inte en han. Det var hennes far. Vartenda själ visste att även om hon inte dör här ikväll, så kommer hon göra det så fort hon kliver ut på gatan. Den välbyggda överkropp tillhörande den perfekta kroppen avslöjades och allt hon numera hade på sig var något ynkligt täckandes hennes privata delar. Näsa mot näsa klev 39 fram mot henne allt för att bli tillbakadragen, men den nästan osynliga nicken från 81 fick alla att vråla ännu mer än innan. Men många kunde endast förmå sig att kolla på hennes tatueringar som täckte kroppsdelar och mycket väl visste alla att hon inte kommer ge sig lätt. Hon är ingen brottsling. Hon är en fighter.

 

Victorias perspektiv.

Hennes kropp cirkulerade min egna - långsamt utan att nå något närmare. Bullret från publiken minskade i mina öron då allt stängdes ut så fort min blick fokuserade på tjejen i buren tillsammans med mig. Överkroppen på henne kröp ihop en aning lika fort som nästoppen blossade ut när de tunga andetagen letade sig ut. Med sina fria händer formade hon de två nävar som jag inte kunde - i handklovar - och placerade de i huvudhöjd med sig själv i samma stund som medvetenheten vaknade till liv inom mig. Efter alla år är det en sak som ingen kan bättre än mig, och det är känslan för sin egna kropp. Varje muskel i min kropp väntade på att få placeras i förberedelse för vad som komma skall - men den psykiska delen av mig önskade inget annat än att få känna smärta. Snälla få mig att känna smärta. Bullret som jag tidigare stängt ute lät jag leta sig tillbaka in i mina ögonsäckar och mycket väl hörde jag den röst som förändrade allt - Amanda. Lika mycket som en del av mig ville leta med blicken, visste den andra att det var till det bättre och inte göra det. Hon är inte ensam här. Blicken i tjejens ögon framför mig förändrades och mycket väl visste jag att hon uppfattade den förändring i mina egna. Detta är mitt element. Detta är min show. Detta är mitt liv. Detta är jag.

 

Det leende jag länge inte låtit smyga sig på i allmänheten kunde jag inte hålla tillbaka längre. Människorna utanför buren skrek som vildar och ännu mer då jag tog mitt första steg - bakåt. Vill hon ha med mig att göra får hon komma till mig, första touchen kommer inte vara min, men sista kommer det. Hennes armar slogs ilsket ut åt sidorna och hon vrålade som en mentalt sjuk människa - allt till min egna fördel. Hennes egna tempo mättes av i mitt huvud och vilken fot hon tyckte om att lägga fram. Hon vet inte vad hon ger sig in på. Lutade snabbt tillbaka kroppen så fötterna fick tyngden på sig, men så fort hennes hand simpelt nuddade min kind i processen där jag undvek första slaget, sprängde jag till med en öppen fot i luften och över hennes vänstra tinning. Hon skakade bort det allt annat än lätt - det var ett hårt slag - och backade när jag hoppade in mot henne vilket ledde till att min rygg lämnades försvarslös. Helvete. Jag flämtade ut på ren träff och hoppade lätt runt för att få tillbaka mig själv. Men hon gav mig inte värst mycket tid. Mina sammanlåsta händer stannade upp för att blockera allt blås som skickas mot mitt håll, medan mitt högra knä stack ut för att knäa henne hårt i magen. När hon valde att göra desamma för att ansluta med min njure, lindrades armarna kring hennes nacke och jag slingrade mig genom hennes ben vilket fick kroppen ovanför mig att hårt falla ner på golvet under. Greppet kring hennes nacke släpptes i den sekund som min egna kropp föll åt sidan och en fot kolliderade med min vänstra sida. Du borde inte ha gjort det där. Smällde tillbaka med exakt samma och det fick henne att falla tillbaka ner baklänges.

 

För en snar minut tog chocken över då smärtan tog över i revbenen och ljusen blixtrade runt i bakhuvudet. Kände mycket väl av hennes armar som slog sig kring mitt bröst och axlar när knuffen fram i ena hörnet slogs an, nävarna kolliderade med mitt ansikte om igen i samma veva som min axel skrapades rakt in i hennes egna. Med fasta steg ställde jag mig fast på marken under och kände blodet glida ner i mungnipan undertiden hennes armar slogs ut som en vunnen gest. Om hon tror att detta är klart, så tror hon fel. Som ett åsknedslag sköt jag upp min kropp från det fasta och lindade benen runt hennes midja, händerna slogs tillsammans runt hennes nacke i ett dödsgrepp men innan jag hunnit reagera landade en knytnäve kraftigt mot mitt lår. Blodsmaken i munnen blev allt större så fort muskelvärken fick mig att bita ihop, men greppet kring henne ville jag inte släppa. Vred om hela henne till höger och sedan till vänster, allt för att slå sönder min panna i hennes näsa. Balansen hon tidigare hade övertaget i blev som en rattfyllerist, fotgreppet förlorades och vi båda störtade i golvet med skriken från publiken i den dova bakgrunden.

---

Ber om ursäkt för kvaliteten på detta kapitels collage, photoshop ville inte samarbeta och blogg.se gjorde det ännu värre. Men hur som, nu börjar hemligheterna sakta men säkert att avslöjas. Tror ni Victoria kommer vinna? Eller förlora? 

Du skriver jättebra, så det är inte kvaliteten på kapitlen ja kommer att kommentera nu.. Utan det faktum att de är väldigt förvirrade och jag fattar verkligen inte om detta är en dröm/tillbakablick eller om hon verkligen avslöjat sig för alla och allt är bara väldigt förvirrande och ganska osammanhängande tyvärr!
Jag skulle uppskatta om man kanske skulle kunna få ett inlägg där allt och alla förhållanden förklaras och sådant!
Men, annars var allt bra :)

Oh den är så sjukt bra :) vill ha nästa kapitel ^^

Asså W. O. W Jag är helt imponerad! Jag hittade din blogg för inte så länge sen och jag blev helt fast! Kvinna du skriver som en gud! Men sen gick jag in o kollade. Har det kommit något nytt? Näääj det har det inte. Snälla fortsät skriv elr döda mig! Puss

Tycker du skriver sjukt bra med så mycket utvecklande ord, håller lite med kommentaren där uppe, man förstår ibland inte riktigt vad som händer för man kan väl skriva att du har mer 'vuxen text' , Blir lite svårt för folk som har svårt med läsandet att förstå detta, Från vad jag förstått så är de sjukt jävla bra säger jag bara, Älskar själva känslorna lilla jason har och samma med Victoria, De går inte för fort fram som alla andra berättelser jag läst, Utan de är lagom och åh kunde inte sluta läsa igår kväll, slutade att jag gick och la mig vid 2, tycker du helt klart ska bli en solklar författare för finns kända författare nu just idag som inte skriver så bra som du gör, du har imponerat på mig något sjukt då jag inte heller gillar såhär badass justin bieber, och att personen inte har de riktiga namnet och sånt, men bara början fick mej att tänka om och ge denna novellen en chans :D Sjukt jävla bra, puss

OOMMGGGG!!! Älskar din novellllll😍😍😍