Torrheten bland grässtråna knastrade till i kvällsbristen lika mycket som de svaga gröna strimmorna vid basen av stjälkarna var allt som visade att naturen var vid liv - kämpandes mot värmen från höstsolen och en eftermiddag utan regn. Bort i fjärran hördes mullret av åskan från de moln som vägrade släppa sitt vatten. En simpelt vacker höstdag med en sol på himlen värmandes kropparna fulla av energi. Inte långt ifrån varandra körde två totalt olika bilar nerför liknande vägar. Bådas tankar på att den här tiden på året vanligtvis drar med sig - allmänt fukt och en vind som gillar att vända paraplyer in och ut - vanan med en daglig regnskur. Bådas bakljus bleknandes i solen. Bådas öppna fönster insläppandes vindsvep efter vindsvep, fram till att varsin hett glödande cigarett knäpptes ut för att landa på den mörka asfalten. Sakta rullade fimpen med hjälp av den lätta vinden, virvlade i udda cirklar tills den slutligen vilade på kanten av vägen - exakt som deras tankar. Den torra vinden pustade, drivandes den lilla glödande ljuslågan närmare gräset - exakt som deras minnen. Ett ögonblick, allt som krävs för att gnistan ska tända på det torra fnöske och att de små lågorna hungrigt ska livnära sig på de törstiga ogräs - exakt som deras kroppar. Gnistan av katastrofen hade tänts.

"Varför oroar ni er inte?" Tystnaden som tidigare tagit över efter att snacket upphört var inte längre något att kunna njuta av, Kyle verkade tydligen fortfarande ha frågor han ville ha svar på men det var inget jag i första hand ville lägga energi på. Instinktivt lindrades mina armar kring mig själv och sökte runt på platserna där blåmärkena - från uppdraget - tidigare täckt stora områden. Värmen från mina egna fingertoppar gled milt runt på min kropp - tacksmat över att inga var allt för synliga länge, tillskillnad från de några ärr som finns kvar. För vilken annan person hade ett ärr varit en normal sak - men för var gång fingertopparna stryks över det ena eller det andra påminner det mig om allt jag gjort och alla liv jag tagit. Lika olycksdrabbad då, som nu.
”Det kommer bli bra, på det här sättet kommer vi få möta de nya gängen på en gång.” Utan att vända mig om kunde jag fortfarande se det ointresserade ansiktsuttrycket framför mig - glada Bruce - efter kontran som bet honom i baken. Inga fler ord behövdes för att förklara samtalsämnet som - slutdiskuterat - avslutat kapitel. I ren reflex muttrade jag högt ut för mig själv vilket fick skinnet från soffan att göra det bekanta läte när någon klivit upp - fuck.

”Jason, något du vill dela med dig av?” Hans blick som tidigare borrat in sig i Kyle vaknade numera återigen till liv, däremot åt mitt håll. Tillskillnad från rösten han precis använt gentemot Kyle så var denna mot mig full av hårda ord som väntade på att få komma ut. Någon förvånad? Inte? Well, inte jag heller.
”Allt känns för sammanträffande.” Så fort min ståndpunkt lämnat strupen i ett förtydligande, satte han sig tillbaka ner på platsen bredvid Kyle med händerna över ansiktet.
”Uppdraget? Mordet? Mötet?” Tre saker i sin egen ordning flöt ur hans mun och det enda jag kunde förmå mig att göra var att nicka - detta var inte något samtalsämne jag ville ta upp egentligen.
”Du lydde order och ingen kan döma ditt beslut då alla vi tar likadana.” Grabbarna nickade instämmandes på det han hade och säga. ”Gjort är gjort, det finns ingen återvändo.”

”Vad menar ni med det?” Morrade jag frustrerat ut och önskade att detta inte var sant. Det enda slutgiltiga jag kan tänka på - hur någon kan lämna denna värld på ett ögonblick och vara borta för alltid. Det är för mycket att tänka på det. Det är för svårt. Och då du bara tänker att gå vänster, höger, liksom bara ta itu med det - men simpelt endast låter sorgen skölja över och blommorna dö ut. När är det dags att gå tillbaka till att berätta skämt och minnas gamla tider. Aldrig - för han är borta.
”Han hittades när resten av gänget kom tillbaka.” Rösten från Matt var så tyst att man knappt kunde höra den, men vi alla visste varför. Om det är något gäng som fått oss upp på bena efter många bakslag så är det Scorpions - tacksamhet över så många saker samt sorg nu.
”Hittade de några spår?” Brast Kyle in med och ingen vågade kolla upp för det fanns bara ett svar till det - nej. Tystnaden lade sin ro och lika mycket som vi alla ville diskutera vidare så ville vi inte det, men någon måste även våga fråga det som ingen annan vill höra.
”Hur blev han mördad?” Så fort orden lämnat mina läppar ångrade jag mig, kvar i samma position med blicken ner på mina händer kunde jag känna samt se skuggorna av resandes kroppar. Men inget svar på den frågan kom, det säger allt - han dog snabbt.
”Det är ett middagsmöte med alla andra gäng i kväll.” Kom från en bristande röst. ”Klä på er, vi åker om en stund.”

”Det finns något ni behöver veta.” Olydnaden i min röst ekade högt då mina muskler blev skärpta och huvudet rycktes åt alla håll - förutom framåt. Ett högt grymtande lämnade mina särade läppar då fötterna vandrade iväg bort mot det ena skåp där min hemlighet förvarades väl. Du borde inte göra det här. Så fort det var placerat i min hand slappnade axlarna av och andningen blev stadigare i rytmen, men lika fort som jag vände sig om för att möta åtta stirrande ögon, så kvävde jag hårt in andetagen då deras blickar numera låg fokuserade på det i min hand.
”Vad är det?” Matt verkade vara den enda som vågade få fram något undertiden Kyle såg ner på kuvertet med stora illamående ögon, Liam borrade in sin blick i mig och Bruce satt ännu en gång med huvudet i sina händer - alla lika väl vetandes att detta inte är vad som helst.
”Andrew Goldberg gav mig det.” Viskade jag ut och hoppades verkligen att inte fler frågor skulle dyka upp. Inga svar, inga tankar, ingenting - det är vad jag har.
”Men vad är det?” Självklart upprepades den klassiska frågan. Bra fråga Matt, bra fråga. Fråga någon som vet.
”Hans önskan var att detta skulle hamna i hennes händer.” Ett byte i samtalsämnet kring samma samtalsämne ryckte jag fram och hoppades att de skulle låta innehållet vara - hittills har jag inte öppnat och det kommer jag inte heller göra nu.
”Hennes?” Ordet förtydligades från Bruce strupe. ”Vi är körda.”
”Vad är det som händer?” Förvirrad var endast ett kort drag av vad jag var just nu. Vad vet de som inte jag vet. Men då slog det mig - jag förstod allt. Hur har jag kunnat vara så blind hela vägen lång.
”Detta uppdrag Jason fick gick inte ut på att mörda vem som helst.” Ryckte Bruce in med. ”Varför skulle någon önska att få en obetydlig människa för oss bort från vägen och varför nu? Om det nu ens var menat för våran säkerhet från första början.”
”Vem skulle det annars handla om?” Numera var Kyle uppe på benen och skrek oss alla rakt i ansiktet - lika ovetandes om vad som händer som jag var för en snarlik sekund sedan.
”81.” Rädslan för ett simpelt uttal tag nästan över och siffran - namnet - kom ut svagare än någonsin. Ryck upp dig, du är McCann. Men det finns ingen skam i att vara rädd. Fan - vi är alla rädda. Men istället för att springa ifrån det faktum att rädslan finns där har jag räknat ut vad rädslan är från, men hittils inte kunnat sätta ett ansikte på den. Så fort man kan göra det, så kan du slå rädslan i miljontals bitar. Ännu bättre, du kan använda den.

”Jag kan inte fatta att vi allvarligt talat ska göra detta.” Stönade jag irriterat ut då min blick letade sig upp mot grabbarna som nyss klivit ut från bilen - tacksam över att jag inte åkte med dem. Hälsningar samt klackskor hårt i marken hördes komma från de flertal gäng som börjat passera mig - oss - och redan nu började tålamodet rinna ut ännu mer. Hur hamnade jag här. Detta ställe har alltid varit mitt hem och alltid kommer vara det på grund av minnena som finns begravda, och kärleken till vad jag gör. Men det är till synes två skildra världar bort från det de en gång var och numera är. Två stora metropoler - den ena i ett oändligt tempererade och med sensuellt lata, den andra sjungandes av liv och frenetisk energi.

"Det kommer gå bra.” Muttrade Matt ut. ”Sluta klaga.” Med det sagt vandrade de framför mig upp mot deras - inte min - slutdestination. Hårt knöt jag nävarna då ilskan började ta över den bättre delen. Lugna dig. Men lugna mig kan jag inte göra. Den begravna djupa del av mig själv skjuter en känsla genom kroppen som läses av i ett sätt att jag snart inte kommer kunna kalla detta för mitt hem. Men är det på grund av mina drömmar - som drar mig in i en inbillning av ett perfekt hus med en evig havsutsikt - eller är det de faktum att jag faktiskt aldrig lämnade när jag väl hade chansen. Om inte för grabbarna, hade jag varit eländigt ensam i det utbredda hus - med en skogsutsikt - som kostar mer per månad än de flesta människor tjänar per år. Bortsprungenheten i mina egna tankar hade lett så långt att alla - förutom jag - redan skyndat in i värmen och inte låtit en blick vila på den dörrvakt som upprepande gånger tippade hatten för de förbipasserande - en godtrogen vän till mig. ”Godafton, McCann.” En nick nådde åt mitt håll. ”Fin kväll vi har framför oss.”
”Om du säger det så.” Rotandes i mina framfickor efter en tändare blev svårare än förväntat - där fanns ingen. Men det var som att Martin - dörrvakten - visste vad jag letade efter då han i nästa sekund sträckte fram en och oron över att inte kunna ta ett sista cigarettbloss sjönk tillbaka ner i tomma intet. Med en hand skyddades munnen - med en cigarett i - från blåset här ute och den andra med tändaren i högsta hugg tändes glöden på och med en utsträckt hand bjöd jag Martin på en - med ett lätt vetandes leende.
"Nej tack, Jason." Mumlade han ut innan han fortsatt skyndade att hälsa gästerna till kvällens middag välkomna.
”Har du slutat?” Ostillsamt rockade jag på de rundade hälarna på mina vans och fortsatte blåsa in lika som blåsa ut röken ur mina lungor. Detta har varit min lösning till många problem den senaste tiden - cigaretterna - men nu verkade det inte vilja.
”Lika mycket som du slutat.” Roat nickade han på huvudet åt det interna skämtet mellan oss båda. Det var ett bra tag sedan vi setts, men ändå känns det som om att det var igår vi skakade hand på att aldrig mer tävla mot varandra när det kom till pokerspelen, streetracen eller när det kom till tjejerna kring oss.
”Tvivlar jag starkt på.” Även från mitt håll bjöds det på roat ansiktsuttryck. ”När var du där sista gången?”
”Svensexan.” Skyndade han - ännu en gång - med att säga innan han ursäktandes hälsade på damen som precis klivit in genom den moderna glasentrén som på något sätt ingriper med en ålder av byggnaden och dess gäster. Redan första gången då jag fick möjlighet att kliva in genom denna entré har jag haft den relativt lugna känslan - fram till att man träder in där alla är samlade. En dag - snart - hoppas jag att blanda rätt och känna mig hemma på mer än ett ställe. Vare sig jobbet jag satt mig själv i många gånger hindrar mig från att som en vanlig människa byta adress, så önskar jag möjligheten att få strosa omkring storögt och distraherat i en helt annan värld - bort härifrån. Det finns så mycket att se och uppleva.
”Har tvillingarna skaffat en ny bil eller?” Detta fick mig tillbaka till verkligheten och möttes av Martins undrande blick.
”Har Uran och Zak skaffat ny bil?” Chockat sköt jag tillbaka med samma fråga han nyss ställt, endast i min egna formulering.
”Vem skulle den svarta mustangen annars kunna tillhöra?” Lika chockat kom detta från hans håll, men det enda jag observerade utav orden var mustang. Metallic svart, 21 tums fälgar, tonade rutor - det perfekta fordonet. Hade helt glömt bort stunden då jag mer fokuserade på detta fordon än mina egna steg. Men varför har jag inte sett den sen dess. En sådan bil kan inte obemärkt köra runt på Stanfords gator utan att någon hör av sig antingen till oss eller något annat utav gängen i närheten, för att börja ställa frågor. Men nu när denna fråga slog mig hårt i ansiktet så är jag medveten om att jag faktiskt inte sett den alls sen svensexan. Endast förbipasserande? Eller dold någonstans? Men vem hade dolt en sådan bil från allmänhetens ögon. Som alla andra gånger drogs jag tillbaka till verkligheten - ett rop med mitt namn från en stressad Bruce - innan jag fått chansen att komma på ett svar. Alla samlade, förutom den välkände Jason McCann - fint folk kommer alltid sent. Visst är det så. I ett knyst hamnade cigarettfimpen på marken framför och slog - i ett farväl - milt till Martin på högeraxeln för att sedan sakta kliva in genom den glasentré som den äldre damen tidigare lyckosamt fått kliva in genom.

---

Uppdateringen från min sida har inte varit den bästa, allt eftersom tiden till att skriva inte funnits. Men ska försöka så gott jag kan med de resterande kapitlena, dessa dagar framöver. Har dock många prov, så kan hända att något blir försenat. Kram på er.