Med lättfotade steg knallrade jag rakt in i det rum som lyckligvis kallas för en walk in closet och snabbt rycktes väskan med klädesplagg som väntade på min far - till när han nu kommer på besök - ut på golvet. Det första bästa jag kunde hitta fick det bli och att storleken skulle passa fick bli en vild gissning. Men snabbt insåg jag att tröjan i min hand fick minnen att leta sig tillbaka. Två tuffa år - med upp och nedgångar - har det varit och min far har jag att tacka för att finnas kvar här än idag. Så många gånger ville jag få det överstökat och försvinna från denna planet - för att bli en utav de vilsna själarna - men han fick mig att vilja leva vidare. Han är den enda jag har kvar - alla andra av mitt eget kött och blod är bortraderade från denna jord som inget mer än damm. Alla minnen tillbaka till min egna barndom omfattar personer som för år försvann och jag föraktar än idag människorna - fortfarande okända - som tog allt ifrån mig. Så mycket smärta. Så mycket strider för överlevnad. Svag - det var jag. Men lika snabbt som jag insåg att alla ser ner på mig och förväntar sig se mig misslyckas - komma sist - så kom jag först och byggde upp mitt eget imperium vilket fick Smothers att förlora mycket av sin ställning. Detta är inte rätt tidpunkt Victoria - intalade jag mig själv och knuffade upp badrumsdörren som redan stod på glänt en aning mer och kvickt drog ner en av handdukarna.

”Andas.” Mimade jag ut - minst tre gånger - undertiden mina ben bar mig ner mot bottenvåningen.

”Är detta du?” Hörde jag en röst - hans röst - yttra när jag stigit ner från det sista trappsteget. Kylan som fann sin väg in genom den öppna terassdörren fick mig och rysa till ännu mer än vad jag gjorde när de orden lämnade hans mun. Försiktigt vände jag mig om tillräckligt mycket och min blick fastnade på fotografiet han höll i sin hand.

 

 

Man kan säga att det var - eller rättare sagt det var - sista dagen jag såg henne. Min mamma. Någon förklaring till varför hon valde att lämna oss den natten, fanns aldrig och kommer troligtivs aldrig heller finnas. Allt jag har kvar från den tiden som har något och göra med henne är det fotografiet - då pappa i sitt raseri förstörde allt annat.

”Ja.” Orden flög ur mig innan jag hann tänka efter och genast sköljde ångesten över mig. Den bilden var tagen för nästan två år sedan, vilket betyder att jag på ett ungefär såg ut som jag gjorde när jag bodde här i mina yngre dagar - men han verkade inte minnas.

"Här har du rena kläder och handduk om du vill duscha, gästbadrummet är bakom hörnet där.” Sade jag pekandes åt hållet han skulle gå, allt i ett försök att byta samtalsämne eller förhoppningsvis avsluta det helt. Han verkade fundera på något innan han tillslut beslutade sig för att sätta tillbaka fotografiet där den stod placerad. Men då insåg jag att en ynka decimeter från där hans hand befann sig hade han hela sanningen - om mig - i en gammal halvtrasig dagbok. Det var nära ögat. När som helst hade han kunnat ha sett den, men som tur är var han fokuserad på annat. Om man ens kan se det som tur.

”Tack.” Andades han ut med ett stelt leende utan att möta min blick gåendes mot det håll jag tidigare pekat.

 

Värmande stötar spred sig genom min kropp så fort jag klev in i gästbadrummet - lika stort som ett vanligt rum. Om jag hade befunnit mig hemma så hade jag utan tvekan placerat mig i badkaret, men då duschen går fortast får det olyckligt vis bli det. Så fort jag drog tröjan över huvudet började jag tänka tillbaka på det som precis hände. Det var något med den flickan på fotografiet som kändes bekant, men av någon anledning kunde jag inte sätta fingret på vad. Det uppenbara försöket - från hennes sida - i att byta samtalsämne var märkbart så fort ett 'ja' lämnat hennes strupe. Alla smådetaljer efter att min tanke blev en fråga - får det hela att framstå ännu mer mystiskt än vad det redan var. Vattendropparna hördes tydligt falla mot kaklet så fort jag klivit in, fötterna blev blöta och fort därefter blev resten utav kroppen det med. Ett leende som utstålade lugn spred sig. Genom mitt numera trassligt blöta hår drog sig fingrarna kämpande igenom och det varma vattnet träffade min kropp i en sådan hastighet som fick mig att slappna av. Endast efter en andra eftertanke slog det mig, hon hade endast ett sådant fotografi och hon hade verkligen inget mer personligt som skulle kunna förklara vem hon är. Nattens minne - när ytterdörren öppnades och jag sog henne stå framför mig - var exakt som det jag känner just nu. Mitt samvete sade åt mig att vara ärlig och med handen på hjärtat säga att jag ville komma förbi för att bli omhändetagen - slippa göra det själv för en gångs skull - men istället bjussade jag ingen ursäkt alls. Men vem är jag och klandra ner på henne när erkännandet om att jag vill få henne och lära känna mig, så att jag kan få chansen att lära känna henne, hittils inte varit något jag velat erkänna. Men det är så jag känner - jag vill veta allt som finns att veta om henne. Men att få henne på samma tankar, kommer nog aldrig gå. Allt eftersom det känns som att vi båda har en hel del vi håller dolt.

Vattenstrålarna slutade rinna så fort hantaget vreds om och handduken placerades kring midjan - allt i en process tillsammans med en annan. Funderingarna om det var så att hon hade en pojkvän slogs undan då kläderna hon gav mig lät en lapp - hon troligtvis glömt dra bort - falla ner på det blöta kakelgolvet och ett 'pappa' syntes till. Ett litet leende uppstod på mina läppar, men bleknade bort då ångesten över uppdraget kom sig smygandes. Han var en far - brottsling eller inte, så var han fortfarande någons far. Att min barndom egentligen aldrig existerade har i alla dessa år varit min ursäkt från allt som har med känslomässiga saker att göra - en del som fattades kom aldrig på sin rätta plats. Steg för steg ut i den massiva hallen började leda mig tillbaka till där jag innan stått och det var inte förrän nu jag såg ett rum i halvt synhåll där hennes motorcyklar stod, men det var något annat som fattade min uppmärksamhet - boxningssäcken.

”Visste inte att tjejer har boxningssäckar i hemmen.” Hastigt vände hon sig om från sin plats i köket och blicken som vandrade nerför min kropp inspekterandes fick mig att rysa till och hjärtklappningen att öka - varför vet jag inte men vad jag vet är att endast hon som kan ge mig det.
”Visste inte att du var tillräckligt muskulös för att bära upp kläderna.” Slängde hon tillbaka utan någon som helst motsägelse.
”Det är mycket du inte vet.” Halvt hånandes slängde jag ur mig det då hon verkligen inte vet vem jag är, vad jag gör, eller vad hon ger sig in på genom att ha mig i sitt hem.
”Tror jag säkert.” Med det sagt vände hon sig om och vandrade fram till spisen där hon höll på att steka något, vilket fick den ljuva doften att sprida sig och explosionartat dunder hördes från min mage.
”Inte ens första dejten och du lagar redan mat åt mig.” Skrattade jag fram vilket fick henne att lätt skratta tillbaks.
”Vem har sagt att det är till dig?” Ifrågasatte hon i en simpel ton, men jag kunde se hur hon kämpade emot ett leende. Men innan jag hann svara så placerades en tallrik framför mig och en mittemot mig, nästan så att jag började dregla när jag såg att det var ägg med bacon.
”Vill du ha sallad? Bröd? Eller något annat?” Hörde jag hennes ljuva ton säga.
”Oliver hade jag inte tackat nej till.” Mumlade jag ut mest för mig själv och skakade lätt roat på huvudet, ingen tjej har någon gång gjort frukost eller haft just oliver hemma. Det lilla pang ljudet som hördes fick mig att ryckas ur tankarna, vid min tallrik stod en burk med oliver och framför mig satt Victoria numera placerad med blicken ner på sin mobil i ena handen - som hon snabbt lade undan och mötte min blick.
”Vad väntar du på, hugg in.” Lämnade hennes strupe och den ljuvliga rösten ekade i mitt huvud samtidigt som min mage bad om maten mitt framför mig som jag började placera närmare min mun.

Victoria’s perspektiv.
”Undra hur våra campare har det.” Bröt tystnaden som höll sig kvar efter att vi ätit upp frukosten.
”Regnet förstör nog en del.” Mumlade jag ut samtidigt som mitt huvud vändes åt höger och blickade ut i ovädret.
”Tack för allt.” Dessa tre ord fick något konstigt och vakna till liv i mig. Att simpla ord - från honom - kan ha sådan inverkan på mig. Det fick mig endast att vilja, om jag hade tillåtit mig själv, rycka tag i honom och kyssa hans hjärtformade läppar. Men en gigantisk protest - med alla anledningar till att jag inte borde - skedde inom mig så fort dessa tankar dykt upp.
”Så lite så.” Försökte jag få ur mig självsäkert, även fast jag halvt skakade och min kropp bad om en närkontakt som jag önskade samtidigt som jag inte gjorde. En kyss? Hur farligt kan det vara? Men snabbt rycktes jag tillbaka från drömmarnas land då en ringsignal ekade högt, men inte min.
”Fan.” Muttrade han irriterat ut. ”Måste ta detta?” Orden kom ut som en fråga och även hans blick sökte efter ett godkännande från mitt håll. En enkel nick och ett milt leende fick bli mitt svar och fort försvann ut i hallen för att påbörja samtalet. 'Här kan jag inte sitta hur länge som helst' tänkte jag tyst för mig själv och lät min kropp dra sig upp från barstolen, med benen i följd som bar mig fram och tillbaka då jag började plocka undan allt från bordet.

”Helvete.” Förgäves fortsatte jag kämpa med att få upp den ena skålen på sin plats. Tårna började böja sig i kramp men det har aldrig förr stoppat mig från att försöka igen, och igen, och igen. Men nu känner jag för att ge upp - det går verkligen inte. Ett sista försök planerade jag att ge mig på, men då hans hud mötte min och tog skålen ur mitt grepp för att placera den på sin rätta plats, kunde jag inte låta bli att känna en lättnad. Tårna slappnade genast av och mina fötter började göra sig hemmastadda på det kalla trägolvet, men det var inte detta som fick andningen att bli allt tyngre - utom det var den hårda bröstkorg tryck mot min rygg. Hans hand letande sig nerför min arm, smekte milt min hud och jag kunde genast föreställa mig det osäkert lyckliga flin på sin rätta plats. Värmen från hans fingrar letade sig sakta ner mot min handflata och cirkulerade i små mönster men helt plötsligt drog han runt mig så att vi numera stod ansikte mot ansikte. Varma andetag träffade min hud och det var som en ljuv stämma - varje andetag in samt ut. Av en ren vana slickade jag mig sakta om mina torra läppar, vilket fick min blick att hamna på hans läppar som bildade ett litet leende - idioter är vi båda två. Planen att försöka dra mig undan från hans omfamning försvann som smält smör så fort hans ena finger rörde min haka och mitt ansikte lyftes sakta upp och kolliderade exakt med hans näsa då vi äntligen fick ögonkontakt. Han blick var hungrig, det var min med. Hans kropp bad om närhet, det gjorde min med. Hans läppar såg inbjudande ut, det gjorde säkerligen mina med. Min kropp ville inte kämpa emot - den ville det här.

”Jag måste gå.” Andades han osäkert ut och gjorde ett avstånd mellan våra kroppar. Av ren nervositet fann hans hand sin väg upp till hans nacke - men hans blick fokuserade fortfarande på mina läppar. Bara gör det, kom igen. Men min önskan blev inte min lag. Gjorde valet att inte säga emot, utom gick före honom mot ytterdörren och mötte hans blick då han gick förbi mig ut i det kalla. Han visste inte vad han skulle säga. Jag visste inte vad jag skulle säga. Att han står utanför så som jag står innanför, hade behövt vara en anledning till att bryta ögonkontakten - men den höll sig stadigt i. Något lockade mig. Min kropp var ett offer för en jägare som aldrig vet vad den vill, tills det är försent, och allt som finns kvar är just ett offer. Ett steg var allt som krävdes för att nå närmare, hans blick ville ha mer än vad han kunde erkänna och mer än vad jag någonsin skulle erkänna för mig själv. Detta är ett misstag, sluta. Kraften till att sluta kunde jag inte finna. Min kropp drog sig mot hans, andetagen träffade hans hud samtidigt som hans träffade min. Mina fingrar vandrade längst hans käkben och våra näsor snuddade vid varandra endast för att ge oss båda oförglömliga rysningar. Läpparna nuddade varandra osäkert från bådas håll. Gör inte det här Victoria. Vinden utifrån blåste genom mitt hår. Ljudet från vinden som skakade om trädens grenar samt fåglarnas kvitter flydde genom mina öron. Doften kommandes från honom passerade min näsa. Skulden över det jag snart skulle göra började redan nu smyga sig på. Detta är inte rätt, men varför känns det så rätt. Hans ansikte drogs närmare mitt med hjälp av mina få fingrar under hans haka. Utan någon som helst osäkerhet trycktes mina läppar mot hans mjuka och inom en snar sekund var de brännandes heta som om jag hade injicerats med ett skott av adrenalin. Hans händer placerades ut vid min midja och drog mig närmare för att stänga av utrymmet mellan oss - om det ens var möjligt. Njutningen kände vi båda. Chockvågor pulserade genom min kropp så fort han kraftigt tryckte sin högra tumme in i den inre delen av höften, flämtningar och särade läppar blev resultatet och det var exakt vad hans önskemål gick ut på. Vi båda - starka individer - ville ha total kontroll över kyssen men det intensifierade det bara ytterligare. Den distinkta smaken av mint som numera kändes i min egen mun fick mig att sammanfläta fingrarna i hans hår. Jag vill aldrig avsluta detta, men jag vet att jag är tvungen. Kämpade emot min egna vilja och drog mig ifrån hans omfamning, explosioner kändes i min kropp. Han - ståendes framför mig - är min. Han slickar sig om läpparna och jag önskar att jag var hans, för han är min bot lika mycket som han är min smärta. Det går hand i hand. Men det kommer aldrig ske. Valen som krossar mig vare sig jag erkänner det eller ej, måste tas både för hans och för min egna skull. Mina tår bar mig återigen upp tillräckligt mycket för att snudda hans näsa för en andra gång och för att möta den hungriga blick som bad om mer - men det kunde jag inte tillåta.
”Vänner.” Viskade jag ut och backade tillbaka in för att mötas av mitt kalla parkettgolv. Hans blick var lika mycket förvirrad som road, det lilla leende som lurade i slutet på hans läppar fick mig och le samtidigt som jag stängde dörren framför mig. Jag på en sida, han på den andra. Så som det ska vara.

---