nevereverland.blo.gg - Kapitel 21 - The past isn't the past

Kapitel 21 - The past isn't the past

2014-03-17 | 19:55:35| Kategori Battle Cry, del 1 - avslutad

Kommentera inlägget här / 7 Kommentarer

Det verkliga livet för med sig en sådan förväntan vilket får henne och bli van vid att sätta på en handling och spela den perfekta tjejen, även fast hon inte är i närheten av att vara något sådant. Med alla sina olika sidor blir hon en utav de tuffa. De allra värsta minnen men även dessa hon upplever nu finns kvar innerst inne - föralltid. Minnas detta ögonblick samt så många fler som ett simpelt minne kommer ske någon gång i framtiden då hon väljer att se tillbaka på ögonblicken i ett försök att glömma - men för nu är hon tvungen att få fram den tuffa sidan som är kapabel till allt. Men även visa sårbarhet och känslorna som provoceras fram - och det går inte en enda natt utan att hon frågar sig vem personen var hennes första natten som tillfångatagen. Strävan i hela hennes liv var efter perfektionen - perfekta utseendet, perfekta människan, perfekta hemmet. Men den brutala natten insåg hon att det bara var en vacker lögn som aldrig skulle gå i uppfyllelse. Om han, den värsta utav de alla döljandes bakom sina mörka hemligheter, bara visste att den tjej han tog hand om - på värsta möjliga sätt - den natten i varuhuset snart skulle visa sig vara hans Akilleshäl - kanske saker hade sett annorlunda ut. Djupet han levde i samt även lever som en fucked up kille med en perfekt blandning av grubbel, sexighet samt retsamhet formar honom endast till en alldeles egen individ. Nämndes sexig? Nå, det skadar inte att upprepas. De båda lika ovetandes om den intensiva kärlek, inre konflikter, spydiga ironier och otroliga kemi växandes mellan de båda - tack vare hatet. Hon ville fly från sitt förflutna - men hon kunde aldrig ana att hon skulle få denna mardröms chans till att göra det. Dagarna som instängd gled snabbt förbi men inte en enda gång valde hon att plocka upp vraket av sina krossade drömmar. Hon sökte endast tröst hos den enda hon någonsin känt sig säker med - sig själv. Lika mycket som inte hon sökte sig till att vara någons frälsare - så gjorde inte han det heller. Förnekande var hans specialitet lika mycket som den var hennes. Båda två ärrade tack vare gamla svek. Båda två svurna att aldrig sätta sitt hjärta i fara igen. Men passionen har aldrig känt till logiken. Snart. Väldigt snart. Kommer den vårdslösa kemin få dessa två själar att glömma sina bittra löften om vad som är rätt och fel. Två skadade hjärtan. Hoppet om sann kärlek. Längtan efter trygghet. Passionen flammar utom kontroll - desto mera de flyr från sanningen desto närmare för det dem. Hon försöker övertala sig själv om att man kan fly från det förflutna. Han försöker lista ut om man kan lita tillräckligt mycket på någon för att bygga fram en kärlek som är ovillkorlig. Klara. Färdiga. Gå. Låt oss se vem som listar ut det först.

Victorias perspektiv.
‘Unbroken’ ett sådant vackert ord - en tillräcklig beskrivning på mig själv. Betydelsen är som en helhet - något mer än det simpla som inte klarar att stå starkt emot stormen. Så många egna uppfattningar när det kommer till endast ett ord. Undra då hur mycket man tycker och tänker om alla andra miljontals ord som yttras. Värmen absorberades från mina fingrar till min kalla hud på yttersidan av högra handleden - där tatueringen med just det vackra ord märkt mig för livet. Stormarna i mitt liv verkar inte vilja stanna upp - för att låta mig andas in och ut - utom försöker gång på gång slita isär det jag byggt upp och sanningen är den att detta är en utav de svåraste utmaningarna jag någonsin stått inför - att oavbrutet vara kvar med mig själv, min ande, mina drömmar, min identitet. Som jag önskar att jag vore någon annan. Redan genom mina skolår hade jag oturen med att vara smart, en bokmal med stora glasögon och en skog till hår jag aldrig visste hur jag skulle tämja. Jag var annorlunda. Jag var inte vacker - och i skolan finns det inget större brott för en tjej. Alla namn de kallade mig. Hånandet när jag talade inför klassen. Skämten om hur ful jag var, hur konstig, hur motbjudande, hur det var de värsta tänkbara öde för mig att ens ha en crush på någon. Allt skvaller som spred sig på skolgården om nya spratt de skulle orsaka mig - tuggummin utspottade på mig, böcker kastade på mig när jag befann mig vid mitt skåp, mat uthälld över hela mig och varje gång intalade jag mig endast att det inte kan bli värre än sist. Ett ensamt spratt, kan jag klara av, men det obevekliga eländet av att alla skedde på en och samma gång var alldeles för ansträngande. Ett långt decennium av överfall och förlöjligande, allt för att bli hånad och utesluten. Fosterställningen om kvällarna var min räddning då tårarna föll nerför kinderna och blötte kyligt ner kudden. Så många pappersnäsdukar kastade i en och samma papperskorg. Ensamheten som spred sig varje kväll liggandes i sängen - i ett försök att glömma - var alltid värst. Min egna plats i en ensamhet jag inte skulle önska min värsta fiende. Blicken gled försiktigt över golvytan täckt av ingenting och en efterlängtad suck lämnade mina näsborrar då blicken fortsatte söka sig runt i det halva mörker - inspekterandes tjejen i buren framför min egna. Fram och tillbaka gick hon otåligt endast för att ständigt gå i samma steg hon gått troligtvis tiotals gånger redan - undertiden jag satt placerad i ett av de fyra hörnen. Aldrig har jag vart - aldrig kommer jag vara - som människor omkring mig. Min själ arbetar på ett annat sätt. Hon okända framför mig känner oro över att bli såld - då hon är en utav de nya varorna. Men jag känner oro över att bli kallad bort härifrån - vad som finns utanför denna bur vill jag inte ta del av. Mina yngre år spelar bokstavligt talat om sig för var minut som går - det får mig att vilja stanna här föralltid. Aldrig var jag intresserad av dricka mig full och ansluta mig med killar. Aldrig var jag en religiös individ. Aldrig var jag en sci-fi nörd. Otakt - det är ett ord som är en rätt förklaring på vem jag var innan jag hamnade här. En tid när jag skulle vara fri från ensamheten samt förödmjukelserna var något jag hade svårt att föreställa mig. Allt detta ledde till att drömmarna bort i det okända blev min räddning. Sol och blå himmel - lycka och framgång. Dagdrömmarna bestod av miljontals andra liv jag önskade för mig själv, och hårt höll jag fast vid denna vision av ett framtida liv med allt jag önskade. Att hålla huvudet högt, arbeta hårt, klottra berättelser och dikter i mina anteckningsböcker i bakre raden av klasserna jag visste bättre än att yttra mig. Men se var jag hamnade - långt ifrån den perfekta drömmen.

Lamporna omkring oss fortsatte flacka för att kunna fylla rummet - källaren - med ännu mer mörker än tidigare. Mörker som ständigt är ett mörker - en sak som faktiskt skrämmer mig. Lutade kroppen ännu mer in i hörnet omgiven av mörkret vare sig lamporna lyser eller ej - ständigt osynlig från omgivningen. En gång i tiden lovade jag mig själv att hitta människor som mig själv. Det var mitt mål - så att en ensam tonårsflicka som mig inte hade lidit förgäves - för att göra smärtan värd någonting. Önskar verkligen att det fanns en möjlighet att få resa tillbaka i tiden för förståelsen att den ensamma, ledsna flicka har en framtid i beredskap för henne. Att hon en dag skulle sitta och se ut över havet, ha någon som kramar om henne och få höra ‘jag älskar dig’ lämna ett par alldeles för kyssvänliga läppar. Att det skulle finnas en tid när hon vaknar upp vare dag för att känna sig glad, fri och älskad. Men det var drömmar. Visst var det? För annars hade jag väl inte befunnit mig här, istället för där. Bort i mörkret på några meter letade sig den snärta svaga ljusstrålen fram då dörren som leder ut någonstans okänt öppnades, exakt som jag själv reagerade, så gjorde allihopa det. Desto närmare fotstegen kom - desto mer förväntansfulla blev tjejerna i burarna kring min egna - ville något inom mig knuffa kroppen ut från det mörka hörn och få en glimt av vem det än är som närmar sig. Den okända tjej i buren framför mig stannade upp i sina steg och ett leende sågs spridas på hennes läppar. För en sekund sedan fruktade hon för sitt liv och nu ler hon? Måste vara något alldeles för eminent hon fått syn på. Ljusstrålarna från lamporna började återigen flimra - denna gång mer än vanligt - och ett högt oväntat stön lämnade mina läppar då en kall vind svepte genom min kropp. Sökandes lyfte genast min blick sig - fotstegen hade upphört - allt eftersom något talade om för mig att jag hade minst fyra ögon stirrandes in i min bur.
”Är du säker på att hon är här?” Talade en stark manlig röst - som fortfarande doldes av mörkret i hörnet - vilket fick alla strån att resa sig upp i givakt. Försiktigt fortsatte jag kolla rakt fram i det som numera var lika mörkt som alla andra ställen här nere.
”Var skulle hon annars vara?” Min blick släppte inte punkten den hade fattat och mycket väl visste jag att någon stod med blicken letandes runt om i min cell - ovetandes om var jag befinner mig. Detta måste nog vara första gången någon - på väldigt länge - befunnit sig i närheten av mig utan att vilja döda eller bli dödad. Tacka stängslet - vem du nu än är - säger jag bara.
”Är du rädd, 81?” Denna röst var annorlunda tillskillnad från de andra och det fick ett illamående att uppstå. Detta är en alldeles för bekant röst. Det är hans röst. Men det kan inte vara han. Varför skulle han vara här? Flimret från lampan lyste upp den punkt jag fäst min blick i - men ingen var där. Förvirring spred sig i mitt inre eftersom jag kunde ha svurit på att någon stod exakt där var jag höll min blick. 'Vad du än gör gå inte fram' talade jag om för mig själv - hittills har jag lyckats förbi osynlig och tänker allt inte bryta det nu. Men något jagar upp min kropp så väl att mina ben vill springa miltal, armarna hålla hårt kring en kropp, ögonkontakten hållas med någon annans - tryggheten vill bli ett alternativ som förr. Skakade ohjälpsamt på huvudet med slutna ögon - kommer bli tokig - i ett försök att skylla allt på den lätta blås här nere. Visslingar uppstod och flört ord slog sig ur mångas mun vilket fick mig att återigen öppna ögonen granskandes mörkret framför mig - antingen så har alla blivit lesbiska eller så står någon fortfarande kvar. Flimret från lamporna nådde sin väg ännu en gång vilket fick en flämtning att fly undan mina läppar. Framför mig på exakt den plats jag fokuserat på stod en person - studerandes - med blicken rakt på hörnet jag befinner mig i. Trots mörkret kunde jag urskilja ansiktsdragen, ögonen, läpparna - detta är en person jag känt mycket för. Mina ögon borrade sig in i hans hasselbruna och lika så borrade hans blick sig in i mörkret där jag befann mig - han vet att jag är här. Men vet han vem jag är? Vet han att det är jag? Men största frågan av de alla, vad gör han här? Hans ögon var de mest fängslande jag någonsin har sett, och jag kunde inte slita bort blicken oavsett hur mycket jag än försöker. Ett halv skrik ville släppa ut men inners inne visste jag att mitt sinne troligtvis spelar ett spratt med mig igen. Slöt fort ögonen - en sista gång - men de öppnades upp snarast direkt efter då nya fotsteg hördes. Två okända män hade gjort honom samt de två andra sällskap och allas huvuden var vända mot mitt håll - ovetandes med samtidigt inte om var jag befinner mig i buren.

”Vi borde gå.” Han enas röst borrade sig in i allas öron och i ögonvrån kunde jag se hur hon nya tjejen mittemot studerade oss alla noga.
”Ey, Jason.” Hans långa muskulösa kropp spände sig, högerhanden letade sig upp över hans sleeve på vänstra armen, ögonen lämnade inte mörkret framför honom och genast visste jag varför han var här. Han är en del av detta. ”Hon kommer inte visa sig för dig.”
Min hand letade chockat upp sig till min mun undertiden rysningar rann längst ryggraden vilket fick rädslan att korsa mina ådror. För första gången på månader fångade jag upp en märkbar skymt av hans ansikte. Den person som torterat mina drömmar. Den person som förstörde mitt hjärta genom att få mig och falla fritt för honom. Jason McCann - tydligen så mycket mer än vad han utgav sig att vara.

Ännu en tillbakablick in i hennes förflutna, som samtidigt är hennes verklighet. Dessa händelser återspeglar saker hon upplevde undertiden hon var tillfångatagen. Kan även passa på och säga: Jason visste aldrig att det var hon i buren och vet fortfarande inte att hon är 81!

Postat av: Angelina

Så sjukt bra, du har verkligen talang för att skriva :)

2014-03-17 / 21:44:02

Postat av: Lisa

Herregud du är inte klok kvinna! Vet du hur magiskt du skriver ens!? Varje ord får en och vilja läsa mer mer mer det är inte klokt. Läste precis klart kapitlet och vill redan ha ett nytt! Älskade verkligne meningen: Den person som torterat mina drömmar. Den person som förstörde mitt hjärta genom att få mig och falla fritt för honom.

Hoppas verkligen på att dom snart kommer ha samma uppdrag! Men det hade varit roligt med en tillbakablick som Jason berättar!! Herregud säger jag igen! Du är fantastisk <3

2014-03-17 / 21:58:30

Postat av: Anonym

Åh shit vad spännande det var, tack! Har längtat efter detta, så bra!

2014-03-17 / 22:04:46

Postat av: Nathalie

Så himla bra! Vill bara läsa mer och mer. Sättet du skriver på, man blir fångad i berättelsen! Så underbart :)

2014-03-18 / 20:42:58

Postat av: Anonym

Sååååå jäääkla bra! Du blir bara bättre och bättre för varje dag som går

2014-03-20 / 03:42:34

Postat av: Anonym

Åh, så sjukt bra! Skulle varit bättre om du gjorde texten mörkare, för jag har sjukt dålig syn och kan nästan inte se texten :P

2014-03-20 / 15:00:01

Postat av: Becca

Har jag någonsin nämnt hur vacker du skriver? Liksom shit, du skriver så himla unikt och annorlunda - på ett bra sätt - och jag älskar varenda mening, varje ord. Älskar att du har Jason som huvudperson istället för Justin och det är en av sakerna som gör att din novell sticker ut från mängden, men sen är det såklart din otroliga skrivtalang. Bara sättet du beskriver saker på får mig att rysa. Det finns många fanfictions som är skrivna på engelska som har Jason som huvudperson, men inte särskilt många svenska, och jag ÄLSKAR att du har valt Jason.

Är så himla insatt i din novell, kan knappt vänta på vad du planerat här näst. Bara en fråga, hur lång på ett ungefär kommer den här novellen bli? För jag vet inte om jag någonsin kommer få nog. Kramisar❤❤

Svar: Varje kommentar från ditt håll förgyller verkligen dagarna. Det känns värt att skriva när man vet att människor fastnar i historien som man själv gör! Tankarna kring antalet kapitel är inte bestämt än, men som det verkar nu kommer det bli till 50 (eller mindre) och sen får jag se om det blir en del två eller inte!

nevereverland.blo.gg

2014-03-21 / 23:45:18
URL: http://bieberheaven.blogg.se

Trackback