Spänningen inom min kropp byggdes på för var minut som gick. När som helst kan jag explodera. Händerna spända i knytnävar, tänderna hopbitna, fötterna studsandes, kroppen drypande av svett. Sög på ett långt andetag som fick mig att arbeta vidare med mina obevekliga angrepp på boxningssäcken framför mig. Timmar har troligtvis flugit förbi och jag är medveten att mina sömntimmar är lång bakom mig. Frustrerat morrade jag ut som ett djur och slog till med axeln i boxningspåsen och lär benen förverkliga de sparkarna som väntat på att få slå till. All styrka längst min muskulösa kropp började vakna till liv, armarna samt benen utövade det de är bäst på. Men det fungerade inte för att få bort tankarna om uppdraget som ska vara gjort under dagen. Kroppen började sakta ge upp och mycket väl visste jag vad som är tvunget att göras - ett telefonsamtal. Hantera situationen och få det överstökat. Masserade mina ömma knogar som blivit utsatta för våld utan några som helst handskar på och tog tag i handduken för att kunna torka mitt svettiga ansikte. Med förväntansfullt skakande hand knappades numret jag memorerat i alla dessa år in på min svarta iPhone och högtalaren sattes på.
”Kod.” Den kvinnliga rösten gick rakt på sak som varje gång.
”7381.” Fick jag snabbt ur mig undertiden de nödvändiga sakerna utplacerades på sängen framför mig.
”Saknat mig?” Rösten som i början verkade som vilken annan visade sig inte längre vara obekant för mig.
”Lena.” Mumlade jag ut och kände hur hon efter bara dessa få ord börjat irritera mig.
”Mhm.” Fnissade hon fram. ”Saknar dig i sängen, Jason.”
Att hon verkligen förväntar sig ett svar från min sida visar bara hur ointelligent hon är. Enda anledning till att jag för två månader sedan - på middagen mellan alla gäng - fick upp ögonen för henne var tack vare alkoholen i min kropp. Ska man även vara ärlig, så är hon ingen man vill ha mer än en gång i sänge. Tystnaden la sig på min ände, samt hennes där hon troligtvis väntade på ett svar men en suck hördes genom luren och äntligen började hon fatta vinken.

”Gate C10.” Började hon. ”Privatplan till Kalifornien.” Och det - tillsammans med ett ohörbart mummel - var de sista jag hörde innan samtalet avbröts. Allt detta betyder endast en sak, uppdraget är större än vad någon hade kunnat ana.

Smothers perspektiv.
Mina långa mörka fingrar knackade försiktigt på det massiva träbordet i rummet. Med mina ögon skannade jag av ansikte för ansikte som befann sig runt bordet från min plats i huvudsätet. Många stirrade tillbaka med väntande uttryck samtidigt som vissa gjorde allt för att inte märkas. Men platsen rakt framför mig - på andra sidan bordet - var tom och personen i fråga var medvetet frånvarande från dagens festligheter.
”Varför är vi här?” Vågade Julian från sin plats längre ner äntligen fråga. Min blick letade sig ut genom det stora fönstret och sakta tog jag in vyn av löven fallandes mjukt runt huset. Även det är en påminnelse om de grå dagarna som blivit mitt liv - allting faller isär eller på plats.
”Jag har ett förslag till er alla.” Min gamla röst kraxade till för var ord. Åldern samt rökningen har definitivt börjat sätta sina spår på mig. Saker har börjat förändras och just därför kan jag inte låta bli att inspektera alla unga ansikten runt bordet om och om igen. Alla dessa generationer sittandes i samma rum med mig får ut så mycket av livet. ‘Skjut först, fråga sen’ är mottot alla dessa följer och det är nödvändigtvis inte min stil, men så länge jobbet blir gjort har jag ingen rätt att klaga.
”Vi har inte hela dagen.” Xavier kollade otåligt på klockan. ”Har saker att göra.”
Många gånger har jag glömt att dessa killar låter dagarna, veckorna, månaderna gå snabbt. In och ut - det är hur världen fungerar idag. Att avundas deras glänsande hår, ljusa ögon, perfekta ansikten, entusiasmen för livet var något jag dagligen gör. Allt eftersom det för länge sedan övergav mig själv och lät det gråa håret, nedsänkta ansiktet samt den kvicka attityden att ta över. Kloka farfar - det är vad de kallar mig.
”Jag behöver er hjälp.” Erkände jag.
”Hjälp?” Brooke lät inte spilla någon tid på att fundera på den frågan mer, uppenbart lätt irriterad för han varit tvungen att strunta i sina dagliga rutiner för detta möte. Utan någon eftertanke reste jag mig upp och alla mina leder knakade till.
”Jag tror att det är dags för rensningen.” Alla runt bordet satte sig mer rakryggat upp och många utav dem skrubbade sina ansikten för att försöka förstå bättre.
”81.” Numret lämnade min strupe i förakt. ”Hon har tagit för mycket av oss alla.” Mina fötter började bära mig runt i rummet, med händerna placerade bakom ryggen på ett auktoritativt sätt. Ingen vågade kolla upp. Ingen vågade tala. Min vrede var uppenbar och det skapade den påtagliga spänningen i luften.
”Vi måste träffa hennes svaga punkt.” Beslutade tillslut att hålla detaljerna i mina planer vaga. Att jag kunnat lita på dessa personer i rummet vet jag, men en situation som denna kan förändra alla.
”Det här låter inte bra.” Viskade Tim fram.
”Tvinga er kommer jag aldrig göra.” Det var ren sanning från min sida. ”Men jag vet att de flesta vill gå till rätta med detta.”
”Hon är för stark.” Xavier verkade nästan rädd för att ens prata. ”Alldeles för stark.”
”Men hon är inte oövervinnelig.” Påpekande Brooke. Ingen förnekade - för det var sant.
”Alla här inne borde vara mer än villiga att delta.” Min röst var bestämd. ”Jag säger inte att det kommer bli lätt, men att försvaga henne tillräckligt så att hon inte kan återhämta sig är en början.”
”Vad exakt är det du föreslår?” Hördes komma från någon utav dem. Ett ondskefullt leende uppstod på mina läppar vilket alla märkte av. Inga ord behövde sägas.
”Tror du verkligen att detta kommer fungera?” Xavier korsade armarna. ”Vi vet allihop att hon inte kan knäckas.” Kring bordet uppstod genast ett dussin av överenskommelser om den saken.
”När det är dags, kommer jag att ha ert stöd.” Morrade jag ut.
”Varför är detta så viktigt för dig nu?” Kom från en yngre kille i slutet av bordet. Hans namn hade jag på tungan men för nu kunde jag inte minnas. ”Jag råkar gilla henne, hon är sexig.”

Viskningar uppstod genast i rummet och hesa skratt hördes från varje stol. Det minst diskreta skrattet kom självklart från personen som sagt det, min kropp må ha åldrats men mina reflexer att dra en pistol har aldrig försvagats. Snabbt drogs den fram i min hand och utan att tänka efter sköt jag honom i axeln - rakt igenom. Den röda vätskan stänkte ner väggen bakom och han föll hukandes ihop av ren smärta.
”Någon mer som vill ha en kula i sig?” Frågade jag rasandes. Allas blick pendlade från mig till personen nu skottskadad, en aning oroligt tittade de sedan på varandra. Troligtvis med samma tanke i huvudena - ‘Bossen han har blivit galen.’
”Vi är klara för idag.” Sade jag bittert och smällde pistolen rakt ner i bordet. Dörren öppnades och våran privatläkare skakade endast irriterat på huvudet undertiden alla började försvinna ut från rummet. Lika mycket som jag inte kände för att bjuda på ett hjärtligt farväl - kände inte de heller det.

Tröttsamt klättrade jag uppför trapporna i nästan sprucket trä och försökte ivrigt bara ta mig raka vägen till mitt kontor - bort från ungdomarna. Hårt smällde jag igen dörren till mitt kontor och placerade mig i den bekväma stolen suckandes.
”Vad hände? Jag hörde ett pistolskott.” Lämnade min sekreterare samt dotters - Lenas - läppar så fort hon klev in på mitt kontor. Hennes skimrande blonda hår glänsandes tack vare belysningen i rummet.
”Det är inget, älskling.” Sade jag lugnandes. ”Bara ett missförstånd.”
”Uppdraget med 7391 är påbörjat.” Mumlade hon tillslut ut och sökte efter min blick.
”Uppstod några frågor?” Hon närmade sig skrivbordet och placerade sig sittandes i en utav fåtöljerna mittemot mig, vilket fick mig att lugna mig nästan omedelbart.
”Nej.” Tacksamt nickade jag. ”Vet han vad uppdraget går ut på?” Min blick vandrade direkt upp och mötte hennes nyfikna blick. Hon är ju efter allt min dotter - pappas flicka - så att kunna tala med henne om dessa saker är normalt.
”Så länge det blir gjort behöver han inte veta.” Tonen min röst hade kunde inte missuppfattas.
”Vad händer om han får reda på det?” Hon verkade bygga upp oron för varje sak hon eller jag sa.
”Det kommer han inte.” Ett leende uppstod på mina läppar och det kändes äntligen som att pusselbitarna börjat falla på plats.

 

Med osäkert snabba steg klev jag nerför flygplanstrappan och tog mitt första steg på amerikansk mark. Klädseln på min kropp blev en sista minuten sak, även håret som stod ofixat åt alla håll och min vardagliga inställning saknades på grund av dem. Det första som uppmärksammades från mitt håll var den person - någon slags butler - med nycklar i handen som troligtvis tillhör den bmw x6 parkerad i bakgrunden. Vilken välkomning. Dessvärre var inte min trevliga sida framme en dag som denna så ryckte endast åt mig nycklarna och klev förbi honom utan minsta lilla blick ditåt. Så fort min kropp sjönk in i lädersätet kände jag hur lugnorna började bränna - på samma sätt som om de skulle vara ett maraton jag delar i. Körde sakta ut från flygplatsens baksida och direkt syntes människor till som begav sig fram och tillbaka med stora packningar - till skillnad från mig. Att jag för bara någon timme sedan var i mitt eget hem - på kanadensisk mark - och nu befinner mig plötsligt i ökända Los Angeles - på amerikans mark - känns av någon anledning bra. Det var ett bra tag sedan en känsla som denna tog över min kropp - från topp till tå. Men innan jag hann tänka vidare på något mer så vibrerade mobilen till vilket fick mig att stanna upp vid vägkanten. Så fort jag slängde en blick på mobilskärmen visste jag att det var dags. Som jag längtat.

Från Smothers:
Andrew Goldberg
Pacific road 17
LA, Kalifornien
Belöningen ligger på 90 000 dollar. Fullfölj uppdraget eller ta konsekvenserna. Välj klokt.

---

Från och med detta kapitel kommer förändringen mellan vissa relationer vara drastiska, vilket leder till ännu mer spänning. Har någon utav er lyckats klurat ut vad det är för uppdrag Jason ska göra? Tell me!