Blicken fäste sig på lagerdörren framför mig och min knoge som trummade upp ett starkt ljud. Innan jag visste ordet av så öppnades luckan i min egna huvudhöjd och mitt vapen - med ljuddämpare - välkomnade glatt ansiktet utkommandes i sikte.
”Dumma jävel.” Roat skakade jag på huvudet då dörren knuffades upp med min fot och hans kropp förblödde sakta på golvet. En utav de smarta gängmedlemmarna som brukar existera visade han sig dock inte vara - lite egoistisk får jag vara och tänka på mig själv som fantastisk. Skrattandes åt mig själv att jag valde denna tidpunkt för att diskutera ett samtalsämne som detta - mig med mig själv. Med vapnet i höjd placerat framför mitt ansikte vandrade mina ben tyst genom korridoren, blickandes bak var sekund för att vara säker på att ingen finns där - sådant man får göra när ingen täcker ens rygg.
”Kom ut kom ut var du än är.” Viskade jag ut hånandes med ett leende placerat på sin rätta plats. Min önskan gick i uppfyllelse så fort jag uppfattade kroppsskuggor kliva nerför trappan i den stora sal jag hamnat i - som jag älskar detta. De båda föll som offer - till ingen mindre än mig - och min jakt fortsatte så fort benen klev förbi deras livlösa kroppar och fortsatte uppför till andra våningen. Så fort min högerfot fäste sig på parkettgolvet - i början av en ny korridor - öppnades en dörr längst till vänster och tydligt kunde jag utskilja en manligt byggd figur mellan dörrkamrarna.
”Detta är ingen personligt.” Ropade jag ut i en mer förvärrad röst och sakta började han nå ut från mörkret för att göra sig synlig. Men lika väl som jag visste att detta kan vara min smidiga turdag - så visste jag att det inte var de. Fort stängde jag ute allt ljud förutom det enda som skulle utskilja sig från de andra - mitt onda skratt erövrade personerna gömda bakom en vägg med lådor. Idioterna hann inte ens registrera skotten som utlöstes mot deras håll. Men så fort en kropp föll livlöst ner visste jag att det fanns minst en till kvar någonstans. I ögonvrån såg jag mannen stå kvar på sin plats och observera mig - oss - med intressanta ögon. Rundade hörnet med kartonger redo att skjuta - tills en knytnäve kolliderade med mitt högra öga. Det oväntade - som jag borde förutspått - slaget fick mig att stöna till av smärta och greppet kring pistolen i min hand hårdnade och smällde till honom rakt vid ögonvrån. Leendes tittade jag upp på mannen som även han hade ett leende på läpparna - fair play. Ett litet skratt lämnade min strupe innan högerarmen svängde tillräckligt mycket för att få hans käka att knaka till, innan han kunde förstå sig på vad som pågick slog jag till honom en andra gång och träffade hans näsa som gick itu. Slagen från min sidan fortsatte lika mycket som hans händer försökte få bort mig - ända tills han slog i golvet. En grov spark från min sida fick hans mage att vända sig och de fasta andetagen att gräva sig ut, men han såg sin chans och slog tillbaka. Min överläpp var officiellt brusten och ilskan ökade inom mig. Slagen började återigen träffa hans redan svaga kropp och han valde att dra åt sig mitt vapen placerat bredvid hans ena arm. Självsäkert drog han upp den, siktade rakt på mitt bröst och sköt. Men så fort skottet avlossades - utan en kula - insåg han att mitt fingeravtryck krävdes på avtryckaren. Utvecklingen i världen blir allt bättre säger jag bara. Försiktigt hukade jag mig ner och greppade tag om hans svaga arm som följde min egna rörelse och numera siktade han sig själv under hakan vilket fick mig att hjälpa honom på traven.

”Ett, två, tre.” Räknade Bruce högt för sig själv. ”Ett, två, tre.”
”Du och ditt räknande.” Höger om oss uppenbarade sig Liam med kaffet i högsta hugg och ett beundransvärt äkta leende.
”Hans fokus förbättras.” Påpekade jag åt Bruce som fortsatte slå slagen rakt in i handskarna placerade på mina händer.
”Ett, två, tre.” Viskade han kraftigare ut denna gång. ”Ett, två, tre.”
Så fort de sista räknaorden flöt ut började ett ekande ljud sprida sig och vi alla stannade genast upp, just på grund av att detta ljud var alldeles för bekant. The killing game bytet skulle snart ske. Lossade direkt på handskarna som föll rakt ner och landade platt på golvplankorna, blicken vilade bortåt genom öppningen till det fria från gymmet. Nyfiket promenerade jag sakta framåt med handuken torkandes mitt ansikte, och grabbarna troligtvis i närheten bakom mig.
”Nej, du ska ingenstans.” Skrek någon ut. ”Du ska verkligen inte ut i skogen.” Lika fort som det sista uttalades insåg jag att Jacob kom mot vårt håll med blod rinnandes från olika sår i ansiktet - blåslagen.
”Har du gått in i ett träd eller?” Skämtade jag fram och han suckade drastiskt vilket fick mig förberedd på vad han än skulle säga.
”Du ska bara veta.” Morrade han ilsket ut.
”Vad fan har hänt dig grabben?” Hördes komma bakifrån mig och en svettig Bruce klev tillslut fram vid min högra sida för att göra en handskakning med Jacob. Hans blick gjorde ett försök i att pendla omärkbart från oss två nu ståendes framför honom, med hans finger letandes över det ena såret på läppen och masserade det som snart skulle bli ett grovt blåslag.
”Kan jag be er om en tjänst?” Viskade han ut och kollade runt för att försäkra sig att ingen hört orden komma ur hans mun, han är ju efter allt ledaren för ett utav gängen här - Amazons.
”What’s up?” Valde jag att säga när Bruce inte verkade vilja besvara hans fråga och Jacob själv höll tillbaka.
”Kan ni ta över passet i skogen efter lunch?” Att hans blick verkligen bad om att få höra ett godkänt svar, fick mig och undra vad som egentligen hänt med hans ansikte. För att han gått in i ett träd, är ingen möjlighet längre - även fast det var sagt som ett skämt.
”Finns det något vi borde känna till innan vi svarar på den frågan?” Bruce verkade inte hålla tillbaka alls idag, han ville ha svar på de obesvarade frågorna och lika gärna vill jag det.
”Mötte hon blonda tjejen någonstans på en stig.” En djup suck lämnade hans strupe. ”Hon bad om hjälp men det fanns inget jag kunde göra.” Hastigt drog han händerna genom håret. ”Från ingenstans dök hon mörkhåriga upp och ett slagsmål bröt ut, men innan någon utav dem tog kål på varandra hördes ondskefullt skratt från skogsvrån.” Svettet som sakta bildats började nu rinna från hans hårsäckar och han verkade inte vilja fortsätta.
”Vad hände?” Återigen kom frågan från en otålig samt orolig Bruce som väntade otåligt på ett svar.
”Hon hände.” Hans rädda blick mötte båda våras blickar. ”81 stod där och även fast jag stod säkert på min plats spreds rysningar i min kropp och framför mig stod inte längre någon utav de två andra tjejerna och innan jag visste vad som hände så föll jag ihop på marken.”
”Hon slog ut dig.” Muttrade jag ilsket ut och kände genast en liten bit av oro. Om en tjej kan få Jacob framför mig att slockna, vad kan hon mer göra? Hon kan ju försöka och ge sig på mig, hade dock inte blivit särskilt kul för henne - däremot hade det för mig.
”Det hela är som en k-” Han fick aldrig chansen att avsluta meningen innan Bruce tog valet att bryta in och mumla ut de sista ord som fattades. ”Katt och råtta lek.”

Fotstegen hördes komma närmare bakom mig, och mycket väl visste jag att mannen som stod i den mörka korridoren är den jag söker. Mitt offer. Min belöning. Min väg härifrån.
”Vilket namn gav de dig?” De mörka tonerna i hans röst chockade mig en aning, då det inte var en sådan röst jag föreställt mig, samt aldrig hade jag kunnat förväntat mig att mannen i fråga skulle ha en röst som simpelt skrämmer slag på någon. Ljudet från de närmandes fotstegen slutade upp och när jag halvt vred mig om så jag honom försvinna längre ner i salen.
”Ditt.” Skrek jag tillbaka samtidigt som jag började vandra bort från den döda kroppen till den levande - för nu. Noggrant lyssnade jag och förstod genast att det inte var våra enda steg jag hörde, utom det fanns flera okända runt omkring oss, vilket fick mitt greppa kring pistolen att hårdna när jag rundade ena hörnet fortfarande gåendes efter honom. Hånskrattade tyst för mig själv skakandes på huvudet då min blick landade på männen som vände sig om i skräck - detta var absolut min favorit del. För mycket väl visste de att jag enkelt hade kunnat skjuta de utan att missa.
”Vilket är?” Frågan fick något oväntat att vakna upp i mig. Varför väljer han och frågar det när han mycket väl verkar veta att det är honom jag söker? Och varför försöker han inte göra motstånd? Inget hänger samman.
”Det borde du redan kunna.” Morrade jag ut då han samt hela situationen börjat irritera mig. In och ut, det var hur detta skulle göras. Men nu helt plötsligt följer jag efter mannen jag snart kommer mörda och jag förstår ingenting. Han flyr inte? Han har mannar i hela byggnaden men de gör inget? Han försöker inte förstå vad som händer? Utom han vill endast veta vilket namn jag fick?
”Tycker du kan säga det.” Orden spottades ut från hans sida. ”Om du vågar.”
”Andrew Golding.” Morrade jag fram och väntade på reaktionen jag förväntat mig, men den kom aldrig. Istället öppnade han dörren framför sig och klev in. Ljud hördes komma från rummet framför mig desto närmare jag kom och tillslut klev jag in i ett välskött rum där han satt i en kontorsstol - letandes efter något i lådorna. Personliga fotografier täckte hela den ena väggen och jag kunde inte låta bli att inspektera vartenda synliga. Ett utav de större fotografierna placerat i mitten av väggen bestod av en mörkhårig kvinna med ett nyfött barn i armarna och honom lycklig bredvid. Att det måste vara hans familj var min första tanke, men varför leva ett liv som detta när man har något som det där? Tystnad uppstod då han stannade upp i sina rörelser och sakta drog ut ett vitt kuvert med något klassiskt inskrivet på framsidan. Hans tio fingrar slöt sig kring kuvertet och ett leende lekte i mungiporna under processen. Vem är den här mannen.
”Vad heter du pojk?” Oförståeligt kollade jag rakt på honom nu halv ståendes framför mig.
”Jason McCann.” Mannen fick det framväxande leendet att vakna till liv och jag förstod ingenting. Personen som har kommit för att ta hans liv står framför honom, men han visar ingen rädsla. Vad jag lärt mig, så borde det vara tvärtom.
”Du är svårknäckt.” Han började röra sig närmare mot mitt håll - fortfarande med blicken på det i hans hand. ”Att be sin mördare om en tjänst trodde jag aldrig att jag skulle göra.” Skrattade han fram och tillslut möttes våra blickar. Hans mörka gröna ögon borrade sig in i mina bruna och något sade mig att jag känner denna man. Att jag vet vem han är. Att jag vet att något inte stämmer här.
”Vad är det du ber om.” Frågan som inte var någon fråga flöt ut och leendet från hans sida verkade inte vilja dö ut.
”Ge detta till henne.” Viskade han ut i en mild ton med sin blick vilandes på kuvertet.
”Henne?” Hur fan ska jag veta vem denna person är, ser jag synsk ut eller något.
”När tiden är inne, kommer du veta vem hon är.” Med tårfyllda ögon mötte han min kalla blick och räckte försiktigt fram kuvertet tillräckligt nära för mig att ta det. Ögonbrynen drog sig oförståeligt ihop och jag kände hur pannan skrynklade ihop sig. Att en man som honom ståendes framför mig har tårar i ögonen betyder verkligen att det som finns i kuvertet betyder mer än hans eget liv.
”Några sista ord?” Våran intensiva blick var långt ifrån att brytas och den höll lika väl när jag tog kuvertet från honom och det kalla pappret befann sig numera i min vänstra hand.
”Din dagar är räknade.” Det märktes att hans ordval var försiktigt och att han verkligen menade vad han sade. Men han glömmer en sak, Jason McCann, det är vem jag är och ingen kan bestämma över mig eller mitt öde på denna jord. Med ett leende mötte han mig och med ett leende dog han.

Cigaretten drogs mot mina läppar och drog in långa lugnande drag för var steg som tog mig närmare planet som alldeles strax ska ta mig hem till Stanford. Tålmodigt stod piloten och väntade vid slutet av trappan som leder in i säkerheten - om man ens kan kalla flygning för en säkerhet. Minsta lilla kroppsdel placerade sig tröttsamt i det ena sätet och när jag väl trodde att jag skulle få slappna av kände jag mobilen vibrera i fickan.

”Vad.” Spottade jag ut i telefonen fortfarande på hugget. Cigaretten som nyss varit mellan mina läppar tryckte jag ilsket ner i askoppen framför mig och min blick landade på det vita bredvid.
”Ha inte den attityden med mig.” Skrockade Bruce fram på andra änden. ”Gick allt som planerat?”
Så fort han frågade det jag helst inte hade velat höra fastade blicken återigen på det kuvert mitt framför mig. Hjärnan bad om att få kasta bort det som skit, men hjärtat talade emot för första gången på länge. Vad jag kommer göra med det när planet stannar på kanadensisk mark, vet jag inte. Men för nu känns det bra och se det nedskrivna 'till dig' på framsidan, och hade jag inte vetat bättre så hade jag tagit det som en inbjudan till att läsa. Men något sade mig att detta kuvert även skulle växa och bli viktigt för mig - tro det eller ej.
”Allt gick som planerat.” Svarade jag snabbt så att han inte skulle behöva vänta alltför länge. Men tystnaden som tog över på bådas ändar och andetagen från hans sida talade om det jag redan visste - han vet att jag ljuger.
”Ingen kommer vara i huset när du är framme.” Tacksamheten ökade då han släppte det andra ämne och min blick letade sig ut över flygplatsen som sakta men säkert började tas över av den makalösa orangegula solnedgång och lika väl vet jag nu att denna dag - detta uppdrag - är ett avslutat kapitel. Men tacksamheten sjönk så fort jag kom tänka på vad han precis sagt.
”Hur fan ska jag kunna komma in utan nycklar hade du tänkt?” Morrade jag ut i luren och han valde att skratta till svars.
”Du löser det.” Mumlade han skyndat ut och innan jag hann säga något avslutades samtalet. Löser det my ass. Kyle och Liam är fortfarande iväg på camping, Bruce och Matt ska iväg någonstans och det lämnar få alternativ. Patrik? Luke? Men så fort dessa två namn flöt förbi började ‘tänk inte ens tanken´ eka om och om igen när jag kom tänka på ett tredje namn jag inte ville tänka ut högt. Glöm det Jason. Du kan inte gå dit. Eller?

---