Från första början var målet med denna blogg att få kunna skriva av sig och få andra att ha en läsupplevelse de sent skulle glömma - än idag är detta målet jag har. Men nu känner jag min relativt tvungen att få vara ärlig och säga att jag faktiskt är beviken. Besviken för att ni är så många - vilket jag är otroligt tacksam över - som kikar in varje dag men ni verkar inte vara tillräckligt tacksamma för att kunna skicka iväg en ynka kommentar om vad ni tycker. Vad ni vill ha mer av. Vad ni inte tyckte om. Vad ni önskade hade hänt istället. Att sukta efter kommentarer är inget jag önskar att göra och inte kommer börja göra - det är inte vad jag vill förmedla med denna blogg. Men jag vill få er och förstå att anledningen till att jag skriver och publicerar allt här är för eran skull - inte för min egna. Mycket väl hade jag kunnat fortsätta skriva på min fritid men aldrig vara tvungen att publicera något. Min tanke har hela tiden varit att få er och känna samhörighet med mig genom mina texter och föreställa er min berättelse som en verklig händelse. Att skriva är något jag älskar, därför är det inte jobbigt att lägga ner flera timmars arbete på att skriva klart kapitel efter kapitel - allt eftersom jag vet att någon kommer uppskatta det. Även när jag verkligen inte orkar skriva så gör jag det - för er skull - eftersom jag vet att ni läser och njuter av det. Om ni inte gjorde det så hade ni inte blivit fler och fler, utom färre. Det enda jag begär av er är att ni visar intresse i att kommentera ner era egna tankar om mina kapitel, så att jag får möjligheten att blicka in i hur ni känner, hur ni ser på saker och ting - exakt så som ni får en inblick i mina tankar. Det är detta som motiverar mig. Jag behöver inget mer än simpel tacksamhet för all den tid som läggs ner från min sida för att få det perfekt. Jag gör så gott jag kan och försöker hålla ihop allt så gott som möjligt, men motivationen sjunker då det minsta ni kan göra är att kommentera men knappt gör det. De som däremot flitigt gör det - ni vet vilka ni är - vill jag bara tacka något så! Varje kommentar jag hittils fått kan jag läsa om och om igen, vilket endast resulterar i att samma stora leende växer fram från min sida varje gång. Ni förstår inte hur mycket det betyder för mig att få en inblick i era tankar kring saker och ting - det är en oförklarlig känsla.

 

Sitter skrattandes här nu och har läst igenom texten ovanför säkert tjugo gånger redan. Känner mig dum som publicerar detta, men samtidigt inte. Behövde helt enkelt skriva av mig. Ber om ursäkt för detta långa - relativt onödiga - inlägg. Hoppas verkligen att ingen utav er tog illa upp! Det är verkligen inte något sånt jag vill få fram genom detta, utom vill bara känna en tacksamhet om vi ska fortsätta hjälpa varandra genom de ljusa så som mörka dagar. Ni hjälper i alla fall mig, och jag hoppas att ni känner någon sorts lycka då ni kikar in här. Önskar er alla en underbar fredagskväll! Nästa kapitel kommer så fort som möjligt, men så länge har ni kapitel 20 här nedanför för er som missat det. Tack för att ni finns ♥