Ett namn. Fem ord. Allt som krävdes för att röra om i den perfekta grytan. Tankar inom Amanda gjorde plats åt det hennes bästa vän precis gått rakt på sak med. Lika mycket som hon visste att hon kan ha rätt, så ville hon inte se det som en möjlighet. Hade någon hällt ut glaskulor på golvet framför, hade det fortfarande inte fått Victoria att vakna till liv från den ställning hon befann sig i. Fokusen på Amanda var lika stark vare sig hon stod framför henne eller hade börjat gå bortåt. Undertiden tystnadens krig pågick inomhus så sköts leenden från tre vänskapliga relationer fram och tillbaka - ingen visste vad de hade och vänta sig.

Amandas perspektiv.
‘Vet han vem jag är’ det enda som ekar om och om igen i mitt huvud ända sedan jag lämnade henne ståendes kvar i sitt hem och gjorde dessa tre sällskap i bilen. Det är även det enda jag inte tillåter mig själv att svara på. Hon är min bästa vän, vare sig hon är 81 eller Victoria, så finns hon kvar vid min sida i vått och torrt. Lika mycket som hon ser mig som en viktig del av sitt liv, så är hon även det för mig. Förnekelsen att sakerna hon fått gå igenom inte förändrat henne, har aldrig varit ett alternativ. Hon är inte samma tjej med ett leende på läpparna från morgon till kväll, och mycket väl vet jag att hon aldrig kommer bli den hon en gång var igen.

”Kom igen en sista gång!” Leendet spred sig på bådas läppar desto fler gånger stenarna studsade rakt ut i sjön. Bunken mellan oss två innehöll nu endast en sten och den drog jag snabbt åt mig skrattandes. Sakta knöt sig fingrarna kring stenens kalla yta och jag hoppades på att få in fler studsar än innan.
”Du suger.” Hon tog sig för huvudet skrattandes då den sista stenen endast gjorde en studs och sjönk sedan ner i mörkret av sjön.
”Ska du med till brasan ikväll?” Traditionen som sker varje år vid denna tidpunkt, och även den tradition hon vägrar att följa. Hennes blick sökte sig upp till mig i ett försök att övertala mig om att släppa ämnet, men vi båda blev avbrutna när rop från terassen på husets baksida hördes och Victoria skrek snabbt tillbaka att vi kommer snart.
”Mamma försöker övertala mig.” Mumlade hon ut och lika mycket som jag visste att hon inte vill dit av en klar anledning, så vet jag även att hon vill men vågar bara inte.
”Funkade det då?” Förväntansfullt väntade jag på hennes svar undertiden vi började vandra fram och tillbaka upplockandes saker som skulle läggas undan här nere vid sjön. Hon försvann snabbt upp på deras yacht där sakerna släpptes och istället för att gå ner direkt gick hon längst fram på båten och ett leende spred sig på hennes läppar - med blicken ut i det fria.
”Det vet du att det inte gjorde.” Viskade hon ut när hon skyndade tillbaka till mig. ”Vi borde skynda oss innan maten blir kall!” Hennes hand snuddade en sista gång vid båträcket och hennes blick utlöste endast lycka. Att man kan älska något så mycket hon älskar havet - kommer jag aldrig förstå. Hand i hand med stora leenden steg vi av yachten och när blickarna möttes visste jag en sak, och en sak bara, detta är en vän för livet.

Ett minne blått. Det är vad de är. Tjejen som blev känd för sin osäkerhet finns inte där längre, men min bästa vän finns fortfarande - vid min sida som från första början. Därför hade - har - hennes fem ord sådan påverkan på mig. Aldrig har hon sagt eller kommer säga något hon inte menar, eller känner av. Otåligt fortsatte jag pilla med fingrarna som är utplacerade i mitt knä, fann mig själv lyssna in på konversationen mellan Kyle och Julie i baksätet och kunde i ögonvrån se Liam fokusera rakt fram i mörkret med högerhanden på ratten och mobilen i vänsterhanden. Vet han vem hon är? Att 81 är Victoria? Skärp dig Amanda, det kan han inte göra.
”Dagdrömmeri?” En knuff från hans armbåge landade lätt på min vänstra arm och genast återvände jag till verkligheten. Hans fokus låg fortfarande framåt, men istället för att ha mobilen framme så var den undanlagd och numera var hans andra fokus på mig.
”Kan man säga.” Leendet som växte fram på mina läppar vet jag inte om man ska kalla för falskt, men riktigt var det inte.
”Något intressant?” Tonen i hans röst fick mig och distansera mig en aning - medvetet. Den var inte som den brukade och för första gången ifrågasatte jag min tillit gentemot honom.
”Skulle jag inte påstå.” Denna gång var jag väl medveten om att leendet var påtvingat men det behövde inte han veta. Gav det ett försök att vilseleda honom mot en annan direktion - hoppfullt.
”Så..” Hans röst tvekade. ”Hur känner du och Victoria varandra?” Högerbenet började skaka, som det alltid gör när han har mer och säga. Svalde hårt och drog långsamt handen genom mitt blonda hår med tankarna i full cirkulation.
”Vi är barndomsvänner.” Svarade jag ärligt i sin enkelhet.
”Så du känner henne bra?” Av alla frågor, så är det denna som avslöjar agendan och det här känns inte bra. Hon har rätt när det kommer till att oroa sig.
”Bättre än någon annan.” Och så fort orden lämnat min mun spändes hans händer kring ratten. Lika gärna som jag ville att han skulle svara med förklaring om vad det är han tänker, så ville jag inte ha något svar - vilket jag inte heller fick. Tiden måste ha runnit iväg fortare än fortast då bilen helt plötsligt körde in på en grusväg som man även kunde se på alla skräckfilmer. Vilket det även kändes som - en skräckfilm. Det är komiskt att jag finner mig själv frukta en skog när jag har Victoria - 81 -väntandes där hemma. Den lilla flickan hon en gång var växte upp till en kvinna med sina egna anspråk på livet. Någon som aldrig kommer att ligga andra till last, som aldrig kommer erkänna att även hon har drabbats av sorger och besvikelser, att hon haft drömmar som andra förlöjligat. Hon kommer alltid vara klippan i en strid, en som uthärdar allt utan att klaga och vars skönhet inte fördärvas utan formas av den framforsande smärtan som sköljer över henne. Varje gång våran blick möts skymtar jag något djupt där inom henne som varken Jason, Smothers eller någon annan kommer att kunna knäcka. Något som är hårt och obevekligt som ett kalkstensblock. Något som troligtvis i slutändan kommer bli hennes eget fördärv, men någon annans räddning. Enda sättet för att kunna överleva det som komma skall - är att frukta henne.

”Kommer vi vara ensamma här ute?” Exakt som billjusen gjorde skogsvägen tillräckligt synlig för att kunna följas, talade hennes ansiktsuttryck tydligt för en sorts oro. Skakade roat på huvudet och nickade, vilket fick tystnaden att ta över återigen här i framsätena, raka motsatsen var det dock i baksätet där Kyle och Julie verkade ha funnit ett gemensamt samtalsämne. 
”Är du rädd?” Hennes blick vandrade upp mot mig istället för på mörkret framför och hon verkade uppskattat tänka över frågan med ett litet leende lurande på hennes läppar.
”Vi två är inte som Victoria och är vana vid miljöer som dessa.” Skrattade hon milt fram.
”Victoria?” Frågade jag förvånat och av någon anledning verkade det inte som att hon tänkte efter riktigt innan hon sa något, det bara slank ut och samtidigt som det uppskattas från min sida så kanske det är lite väl mycket att fråga om Victoria? Men hon verkar inte ha något emot det?
”Hon är en riktig vilde.” Roat skakade hon på huvudet. ”Hon var ensam mitt ute i ingenstans.” Hennes leende, skratt samt den roade skakningen på huvudet blev som bortblåst.
”Varför var hon det?” Nu förstod jag inte längre någonting.
”För att överleva.” Vattnet som jag precis försökte få i mig fastnade i halsen och jag hostade till vilket fick henne att snabbt kolla upp mot mitt håll med blicken i shack och med vidöppen mun - hon visste inte vad det var hon sa.

”Näst sista momentet börjar snart.” Konstaterade Bruce då vi började packa up våra saker inspekterandes lägenheten, tillhörande något som ska föreställa ett lyxhotell, som vi fått bosätta oss i dessa två dagar vi är här och hjälper till och håller koll på allt. 
”Vilka är kvar?” Hängivenheten hördes i min röst. Två papper hamnade framför mig och Matt som ivrigt läste om nummer tio samt nummer trettionio.

"Finns mycket och läsa om båda." Skrattade Matt fram och Bruce skakade bara på huvudet. Men det höll jag med om, det är en fördel att veta mer om vem det är som kämpar för överlevnad. Bruce släppte till slut ner det tredje - sista - pappret som stillsamt flöt ner och vi alla kollade på varandra.
”Det finns bara ett nummer?” Denna gång var det jag som valde att säga något först.
”Det var allt vi fick.” Oförståeligt ryckte Bruce på armarna. Men innan någon utav oss hann säga något mer öppnades dörren där Jason med Kyle hack i häl klev in och gjorde sin väg fram till vardagsrummet.
”Det börjar!” Att jag trodde min hänförelse var over the top, visade sig vara ingenting jämfört med vad Kyle kände. Lika fort som de kommit in, så fann de sin väg ut på den stora terassen blickandes ut över skogspartiet. Vi tre som fortfarande var placerade i soffan skyndade lika fort ut och på varje terass kring oss stod olika gäng - lika spända - och fokuserade framåt där man ännu inte kunde se någon. Men när den yngre generationen av Smothers fann sin väg ut visste alla att det var snart dags för det vi alla väntat på.
”39.” Hördes från högtalarna och fram ur skogen blev en medellång, blond tjej utknuffad med handklovar runt handlederna. Skratt, rop, komplimanger hördes komma från alla håll och lika mycket som hon verkade hata stället hon befinner sig på så log hon glatt.
”Sju av tio.” Bedömningen mellan oss fem började genast ta plats och Matt verkade stolt över sin sjua han gett henne.
”Fem av tio.” Muttrade Jason ut. ”Efter att jag testkört henne i sängen får vi se om jag lägger till något.”
”Typiskt dig.” Skrattade Bruce ut och vi alla skakade roat på huvudena.
”10.” Så fort numret blev sagt märkte man hur flera gäng runtomkring började skrika och hålla tummarna för denna tjej. Måste vara så att de känner henne. Med sitt mörka hår uppsatt i en tofs skuttade hon fram till den andra tjejen, även hon här hade händerna fast ihop.
”Tio av tio.” Jason gav det ett försök i att vara komisk vilket inte gick vägen då han själv inte verkade något intresserad i denna tjej.
”Sju av tio.” Skrockade Matt ut.
”Är du generös med dina sjuor idag eller?” Skrattade jag fram och grabbarna var snabbt i djupt skratt.
”81.” Minsta lilla ljud som hördes uppstod och vi alla - på alla terasser - började röra fötterna ohörbart sakta ännu nämre balkongräcket där det olyckligvis tog stopp.
”Var är hon?” Viskade Kyle ut så tyst han bara kunde men han fick inte något svar då allihopa var så fokuserade på minsta lilla skogsvrå. Den blonda utav de två tjejerna redan synliga, började sakta backa undan men hon mörkhåriga verkade vilja bevisa något genom att stå kvar.  
”Komsi komsi!” Skrek hon ut vilket fick oss alla att flaxa blicken rakt fram - i mitten av skogen - där man kunde se ett par långa ben i sin alldeles egna skugga kliva ut men stanna upp precis på kanten av skogens mörker. Undertiden blondinen gjorde så gott hon kunde med att inte synas i bakgrunden av - uppmärksamhets älskande - brunetten som gjorde allt för att provocera 81 som dolde sig i mörkret.
”Döda.” Ordet vi alla väntat på hördes. Nummer 39 sprang och sprang tills hennes ben inte skulle kunna bära henne längre - bort in i skogens djup. När min blick letade sig mot den springande blondinen, missade jag själva processen som förde fram 10 mitt framför 81. Olika sorters gester tog plats men fortfarande stod hon kvar på sin plats - orörd. Ansikte mot ansikte och personligen kände jag en viss avundsjuka i att inte kunna se ansiktet tillhörande nummer 81. Handklovarna på bådas händer hördes gnissla genom luften, men inom ett ögonblick hamnade handklovarna tillhörande 81 runt halsen på nummer 10 och kvävde henne sakta men säkert. Gänget precis bredvid oss slutade andas, och skrikande svordomar kom från något gäng två snepp till vänster. Brunettens kropp, började sakta sjunka lägre och lägre ner till marken och endast det visade vilken kraft den okända 81 har - ingen har chansen att kämpa emot. Hennes knän slog i marken full av grässtrån, döendes, men helt plötsligt släppte nummer 81 dödsgreppet med handklovarna kring hennes hals. Ingen förstod vad som precis hänt. Ingen förstod varför det hänt. Hon dödade henne inte - hon skickade ett meddelande. Mörkret slukade upp hennes ben och det slog oss allihopa att hon inte var där längre.