"Det här är din chans att starta om på nytt." Påpekade rösten bakom mig med blicken hett inställd på mig. Orden kom ut som varsitt bombnedslag, som endast jag skulle förstå, och han. "Är det inte vad din favoritfågel symboliserar? Ny början?"

"Phoenix är inte en riktig fågel, Kyle." Orden kom ut som en alfahanes morr och min blick gled ner på vänstra överarmen där den mycket väl var placerad - exakt som för två år sedan.

"Oavsett vad så är det din favorit." Han må verka som den löjliga. Han må verka som den misslyckade. Han må verka som ingenting. Men denna person sittandes framför mig med halvt tuggande flingor flygandes ut i det fria och mjölk rinnandes nerför hans haka som han snabbt torkar bort - är en bror jag aldrig fick. De alla är.

"Den symboliserar pånyttfödelse och förnyelse." Påpekandet från min sida var så ljus att knappt jag själv hörde orden, dock verkade han ha uppfattat minsta lilla då hans huvud roat flög upp.

"Sak samma. De dör endast för att kunna återuppfödas, eller hur? Detta är något du behöver." Han skakade på huvudet en aning och hans ansikte blev helt allvarligt. "Men skippa fatta eld och dö biten, är du snäll."

Roat muttrade jag för mig själv. Jag var aldrig bra på att få vänner, de förstod inte mitt behov av att alltid ha ett vapen till hands och de förstod aldrig varför jag många gånger dök upp med blåmärken eller färska stygn. Visst var det inte deras fel, då jag aldrig svarade på någon fråga och lät ryktena fortsätta flyga. Allt detta fram till att jag mötte fyra personer som förstod allt och lite till - som räddade mig från mig själv.

"Godmorgon pojkar." Lugnet i hemmet försvann då rösten som jag hittills glömt bort ekade högt bakom mig och min egna puls ekade högre - tillräckligt högt för att kännas samt höras genom ådrorna. Stolen bredvid min egna drogs ut och mycket väl möttes jag av nakna ben i ögonvrån. Varför skickade jag inte hem henne inatt.

"Visste inte att du numera låter tjejerna sova över, Jason." Den djupa rösten drog lätt andan ur mig och fort möttes jag av två muskulöst svettiga kroppar gåendes in i köket. Matt med en intresserad tänkandes blick placerad på mig så som henne bredvid mig. Bruce med en ointresserad blick som inte ville - inte behövde - veta något.

"Skulle inte påstå att jag är en utav tjejerna." Sköts ut från hennes mun som under natten befunnit sig på ställen där den fått mig att njuta för en kort stund. "Eller hur, Jason?"

Med några simpla millimeter höjdes mitt huvud och kollade rakt in i hennes lystra ögon - som vill ha mer än vad jag kan ge. Bakom henne kunde jag avskilja blickarna från Bruce och till vänster väntade Kyle samt Matt på mitt svar. Men det enda jag kunde förmå mig själv och göra var att le - ett sursött leende - och klunka ner det sista av vad det än var i mitt glas. Hennes blick som tidigare hoppats på mer, blev utbytt till en blick som talade om att hon blivit överkörd. Vad trodde hon egentligen? Att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar? Men minsta lilla tanka sköts bort då min egna blick vandrade rakt förbi allihopa till ytterdörren där jag uppfattat skratt komma från och två kroppar klev in i bilden. Olyckligtvis for känslan på hat igenom min kropp så fort Amandas leende på läpparna byttes ut till livs levande hunger efter död - men inte min.

 

När någon väl frågar mig hur jag mår, har jag alltid svarat att mina morgnar är värst, och det är de fortfarande. Det är på morgonen min kropp darrar av rädsla och ångesten kryper under huden. Väl vetandes om att en ny dag väntar. Första natten utan någon vid min sida var flertal veckor efter att jag fått komma hem till tryggheten, allt jag kunde göra var att ligga i sängen och blicka ut i det fria för att dämpa ensamheten. Drömmarna jagade mig då. Drömmarna jagar mig fortfarande. Olika drömmar som leder till samma sak varje natt, och ofta hatade jag mig själv för det. Jag visste - jag vet - att jag inte skulle ha klarat en till natt ensam i min mardröm. Men här är jag - igen - och det enda jag kan göra är att ta ett steg i taget.

 

"Vad fan gör hon här!" Skriket fullt av oro, plåga, sorg lämnade mina läppar med min fulla poäng att alla skulle höra mig. Hon - som kommit undan fram tills nu - vände sig om och var uppenbarligen tagen på sängen av min närvaro.

"Hallå på dig med." Kontrade hon ointresserat ut med och kastade sitt hår bakom axeln.

"Var är hon." Min fråga som var ett otrillsfredat begär hamnade ute på bordet och ingen - förutom vi två - visste vad det handlar om. En hemlighet kan vara en hemlighet så länge personen i fråga är i säkerhet, men nu är hon långt ifrån det och det är mitt ansvar att hitta henne.

"Vet inte vad du menar." Det lilla flinet sin växte fram på hennes läppar fick mig att sparka ner barstolen med ena foten och hon landade smärtsamt på golvet innan jag placerade mig ovanför henne.

"Du kommer inte komma långt med det svaret." Innan jag fått tid att tänka efter träffade knytnäven hennes ena sida och plågat skrek hon till, men innan jag hann smälla till med en andra lyftes jag från min position och kunde känna hur någon lämnade ord sagda vid min örontipp - men jag hörde inte ett enda. 

"Vad är det som händer här!" Rösten från andra änden av rummet väckte mig ur min trans och ingen mindre än Bruce stod med mördarblicken i fokus på mig samt Lena, som börjat resa sig upp.

"Var är vem?" Den person jag minst ville se letade sig in i bilden och gick emellan - Jason. Med sin blick vilandes på hela mig, men endast på Lenas ansikte, letade han efter svar som redan var så uppenbara.

"Om hon är skadad så kommer du ångra dig när jag är klar med dig." Morrade jag ut och valde att ignorera hans fråga. Om ni alla bara tänker efter så kommer ni förstå. Hennes ben som darrade lätt närmade sig min kropp som redan nu är i fulla varv och längtan efter att få sätta klorna i henne ökade drastiskt.

"Det är upp till henne om hon blir det eller ej." Spottade hon ut i mitt ansikte tillsammans med blodet från min smäll. En hand letade sig runt min midja så fort ett steg närmare blev taget från mitt håll. Det är fler än bara en som har en dödsönskan denna dag, och det är inte jag.

"Och det är upp till dig om du härnäst kommer bli det eller ej." Om hon vill leka så kan vi leka. "Var är hon."

"Förstår du inte?" Rösten som tidigare endast varit en röst var numera full av hån. "Hon är där hon hör hemma."

På morgnarna satte jag ner fötterna på golvet - jorden - efter att ha legat klarvaken dygnet runt. Hade jag misstagit min rädsla för trötthet vet jag att solstrålarna aldrig hade skinit så varmt mot min dystra hud. Kaffet fick mig att klara vardagen och duschen räddade mig själv från mina egna tankar. Varje dag - som nu - hoppandes att denna dag framför mig skulle bli bättre än den föregående. Det finns - måste finnas - någonting att vara glad över. Detta var fram till att nedräknandet i mitt liv startat på nytt - en gång 81, alltid 81.

---

Efter många om och men valde jag att börja skriva lite smått igen. Har säkerligen förlorat många läsare, men hoppas att ni som är kvar tycker om detta kapitel!