Väckarklockans irriterande ljud hörs på långt håll och väcker mig ur den djupa sömnen denna måndagsmorgon. Första skoldagen, på fler veckor - hur ska det här gå. Kraft enog att stänga av det ekande ljudet från klockan, hade jag inte, så den fick vara på.

”Helt seriöst!” Lämnade någons strupe då sovrumsdörren åkte upp och helt plötsligt rycktes persiennerna bort. Fotsteg hördes komma närmare sängen vilket fick mig att dra huvudet längre och längre in under täcket. Förväntansfullt väntade jag på om personen i fråga skulle försöka röra vid mig, lite morgonbrottning hade allt varit något. Men istället för att jag skulle sättas igång, så stängdes väckarklockan av och ljudet dog ut.

”Urgh.” Stönade jag fram och gjorde ett försök i att låta ögonlocken klistras ihop på nytt, varade dock bara fram till att någon - omedelbart - ryckte bort det varma täcke som skyddade min kropp från morgonkylan.

"Fuck!" Stönade jag högt ut då varje hårstrå numera befann sig som en egen väckarklocka på min kropp.

”Vi börjar om en halvtimme!” Fick personen till sist ut och mina ögon rycktes panikslaget upp då jag förstod varför valet av att vara väldans jobbig blev just denna dag, och såhär tidigt. Snabbt ryckte jag kroppsvikten åt ena sidan och föll platt ner på rygg, mötandes Kyle’s blick samtidigt som han börjat kliva ur mitt sovrum lämnandes mig ensam kvar. Tendensen att alltid kunna somna om när jag väl vaknat, måste jag antagligen försöka ändra på, även fast det är en av de mindre saker jag rent ut sagt älskar med mig själv. En kall vindsvep drog sig in över rummet och yrvaket börjar min kropp dra sig in i min WIC och lika snabbt ut som in, med kläderna placerade i handen började jag gå mot badrummet. Ett helvete, det är vad de redan känns som. Men kan trösta mig själv med att jag inte är den enda som ska gå igenom detta. En utdragen grymtning fann sin väg ut och mina kalsonger åker rakt ner och träffar mina fötter som värms upp tack vare golvvärmen, inspekterade mig själv i spegeln millimeter för millimeter och suckade till då jag når den plats på min kropp som observeras varje morgon.

”Kom igen!” Skrek Liam ut.
Ett hest skratt lämnade mina läppar samtidigt som jag tog det sista blosset av min cigarrett oberört. ”Måste jag?”
”Dum fråga, Jason.” Konstaterade Kyle det uppenbara med samtidigt som min blick letade sig runt i mörkret, ner på de mörbultade kropparna. Om de bara visste vad som väntar.
”Kan någon förklara, igen, varför vi nödvändigt måste ha henne?” Frågade jag irriterat och slängde en blick på den ena tjejen.
”Du vet varför.” Spottade Liam tillbaka i en ton som fick mina ögon att mörkna.
”Hon är ingen.” Muttrade jag ut.
”Det är just därför.” Var allt Kyle sade innan han och Liam reste sig upp och började gå ut ur rummet. Kroppen rycktes från platsen jag nyligen stått placerad på och mina ben bar mig närmare deras - hennes - kroppar.
”Och vad vill ni att jag ska göra med henne?” Frågade jag för att försäkra mig själv om att det enda begär var det vanliga. De både mötte min blick och kollade på varandra samtidigt som Kyle nickade diskret mot Liam’s håll.
”Skräm henne.” Muttrade han ut och försvann genom dörröppningen.
”Fine.” Morrade jag ut i tomma intet, vetandes om att de enda som kunde höra mig var dessa - bortförda - personer framför mig. Drog upp jägarkniven ut fickan och närmade mig hennes kropp, ögonen bad mig att släppa henne, men andningen bad mig att inte skada henne. ‘Skräm henne’ ekade om och om i mitt inre och i nästa sekund skar jag loss hennes händer från silvertejpen, men reaktionen blev inte den jag förväntat mig.
”Fuck, din bitch!” Skrek jag då jag smällde till med en örfil på hennes ena kind och hon föll ner i smärta. Blod droppar gjorde min vita tröja - röd - och mina fingrar letade sig längst skärsårets väg och min enda tanke var att det här kommer bli ett kvarstående ärr.

Ett ärr, placerat vid mitt ena nyckelben där en relativt ny tatuering täcker den gamla skadade del av mig. Detta är den återkommande tanken i mitt medvetna. Vad jag gjort, gör och kommer göra en lång tid framöver. Mycket väl som jag minns hur det skapades, så minns jag även vem det var som skapade det. Hon var bara en utav dem alla, varor allihopa, inget mer eller mindre. Såld och sågs aldrig mera till. Vad som hände henne och resten vet jag inte och aldrig ville jag heller veta, då det inte spelar någon roll, jobb är jobb. Med ett ryck drog jag upp min sovrumsdörr och handen åkte sakta igenom håret för att försäkra mig själv om att det satt på sin rätta plats. Dags att få första dagen tillbaka i helvetet överstökad.

Victoria’s perspektiv.
Förvånandsvärt vaknade jag i tid för en gångs skull och hade numera en halvtimme på mig innan första skoldagen - på väldigt länge - skulle sätta igång. Placerade den nylästa morgontidningen på köksbänken framför mig och drack upp morgonkaffet i ett svep. Fysiskt förberedd är jag alltid, dock vet jag inte om jag är det mentalt just när det kommer till idag. Amanda, Julie, Jason, Liam, Kyle och mig själv - alla på ett och samma ställe.
”Ta dig samman.” Orden flöt ut i tomma intet och försvann lika väl.

Klockan tickade på fortare än jag anat då den numera talade om att jag endast har en kvart på mig - om jag ska hinna. Helvete. Drog ut ett par svarta converse så fort jag nådde fram till hallen, drog hastigt på mig allt som behövdes och placerade campomaggi väskan hängandes nerför axeln letandes efter bilnycklarna.
”Äntligen.” Mina fingrar drog sig kring ett par nycklar men det var inte nycklarna till mustangen, utom nycklarna till min mattsvarta yamaha r6. Dess glänsande yttre bad om att få visas utanför dessa fyra väggar och ett leende uppstod snabbt på mina läppar samtidigt som jag sträckte mig för att nå ut till hjälmen med fortfarande stegen inriktade på leksaken framför mig. Well well, varför inte göra det bästa av dagen.

 

Trafikljusen har verkligen inte varit på min sida denna morgon, då nio av tio slocknade från det gröna ljuset och det röda starka varningsljuset uppstod. I väntan på att få åka förbi de sista kvarteren för att komma fram till den plats som formade mig till den osynliga, så ville verkligen inte detta trafikljus släppa med. Suck efter suck lämnade läpparna innanför denna numera varma hjälm. Helt plötsligt hördes ett framtvingat motorljud vid min högra sida.
”Nice motorcykel, dude!” Sa han precis det jag tror han sa? Ser dessa smala ben ut att tillhöra en kille? Verkligen, dude? Rullade med ögonen och stönade som en ångestfull människa innanför hjälmen och fokuserade framåt då trafikljuset började ändra färg och ljudet från min motor tog över då den raka sträcka framför mig, numera var vägen jag åkte på, snabbt men fortfarande inte för snabbt.

 

Parkering för parkering var invaderad av olika sorters bilar, allt från gamla pickupar till nyare sportbilar. Tvunget gav jag mig själv ut på jakt efter en parkeringsplats mitt bland människorna som vandrade fram och tillbaka från hörn till hörn. Det var då det slog mig, klockan har slagit över nio men alla elever befinner sig fortfarande utanför skolans ingång, inte innanför. Hoppades av någon anledning att jag skulle slippa vistas - såhär tidigt - med allt och alla. Desto längre jag åkte fram längst skolans parkering, desto mer blickar drogs sakta mer och mer mot mitt håll, antar att motorcykeln sticker ut en aning. Det kan jag leva med. En ledig parkeringsplats var allt jag krävde, och fann. Motorcykeln, med mig på, stod nu parkerad mellan en Audi a5 och den bekanta vita range rover - tyvärr. En flämtning lämnade mina läppar då hjälmen åkte av och mitt lockiga hår föll nerför mitt ansikte och dolde det på ett naturligt sätt.
”Visste inte att du är en motorcykel chick.” Hörde jag någon säga bakom mig och möttes av ett par för bekanta ögon. Hånlog lätt samtidigt som jag med mening putade ut med rumpan en aning då jag drog mig upp från sätet, jeansen satt som perfekt fastklistrade och skinnjackan dolde tillräckligt mycket av det som finns under, så jag har inget att skämmas över.
”Det är mycket du inte vet om mig.” Viskade jag ut då jag rörde mig i takt förbi honom upp mot skolans ingång. Lite mystik har aldrig skadat någon. Ett hest skratt och nytt mummel var allt jag kunde höra i bakgrunden, med de resterande viskningarna kring mig - om mig.

Jason’s perspektiv.
Ett ovanligt och oväntat motorljud hördes komma närmare och härnäst svängde en obekant motorcykel in på skolans parkering. Från mitt avstånd såg man inte mycket, men tillräckligt för att fortfarande förstå att detta var en ny elev.  
”50 spänn på att det är Victoria.” Mumlar Kyle fram och syftar tydligen på den numera parkerade motorcykel, bredvid min bil.
”100 spänn på att det inte är det.” Slår Liam tillbaka med och Kyle vänder blicken mot hans håll, sedan tillbaka på mig.
”Ska hon börja här?” Min tanke råkade komma ut som en fråga.
”Passar dig då du fortfarande har ditt vad med Bruce att håll.” Påpekar Liam och skratt lämnar alla våras strupar.  

Den svarta hjälm rördes uppåt och mörka lockar föll nerför alldeles perfekt. Men vad är det med mig, perfekt hit, perfekt dit. Varför använde jag mig av en ordlista jag aldrig någonsin haft i närheten av användning.
”Vad var det jag sa!” Utbrast Kyle stolt och det enda Liam gjorde var att skjuta över pengarna han förlorat rakt över bordet. Men det enda jag kunde finna mig själv att tänka på var det Liam nyligen tagit upp, vad jag gick med på. Lika bra att försöka föra en konversation vid varje - få möjliga - tillfälle. Att hämta cigarrettpaketet som fanns i bilens handsfack kunde få bli en ursäkt då jag reste mig upp och gav grabbarna en blick med ett halvt leende och började röra mig mot min bil - med blicken inställd på henne.

”Visste inte att du är en motorcykel chick.” Var det första bästa jag kunde finna mig själv att komma tänka på, samt uttala. Ett vanligt ‘hej’ hade aldrig gått hem och något annat fanns inte att säga då vi inte känner varandra. Men all fokus och självsäkerhet jag nyss haft försvann som en fjäder i en stormvind, då hennes kropp formade sig i en oförglömlig syn, jeansen tryckte till överallt tillräckligt mycket och det avslöjade hennes perfekta kropp - allt med kläderna på. Ett litet leende uppstod på hennes läppar och min första tanke var ‘det här går bra’ - men hade så fel som jag bara kunde ha.
”Det är mycket du inte vet om mig.” Viskade hon ut när hon äntligen var tillräckligt nära mig, i ren reflex ville jag ta tag kring hennes handled och trycka upp henne mot min bil bara för att se om hon skulle neka den närheten som alla - exakt alla - drömmer om att ha med mig. Men jag drog mig ur mitt drömmande och förstod att jag ännu en gång blivit ignorerad av ingen mindre än, henne.
”Ouuuch! Bro, du kanske borde ge upp.” Hånade Liam med då han och Kyle funnit sin väg fram emot mig. I ett svep ryckte jag upp bildörren och drog ut det välbehövda rödvita paket som alldeles strax skulle få lugna mina nerver.
”Aldrig.” Drag för drag blev allt djupare och jag följde Kyle’s exempel med att dra på mig mina Ray Bans för att dölja ögonen från det starka solljus - samt min förvirrade blick. Mitt i allt började skolklockan eka över minsta lilla utrymme i närheten och alla - inklusive oss tre - började gå upp mot byggnaden vi snart skulle inträda.
”Ge upp, McCann. Hon kanske är ur din leage?” Valet att uttala mitt efternamn gjorde hånet ännu tydligare och Kyle höll på att kväva sig själv på sitt eget skratt bredvid oss två.
”Aldrig.” Morrade jag ut och bjöd honom på ett självsäkert leende då vi närmade oss ingången. Den här helveteshålan kanske börjar likna ett himmelrike från och med idag. If she wants to play, we'll play.