Amandas kroppskontroll har inte varit något vidare ända sedan vi lämnade skolans område, utan att säga minsta lilla om det som professor Brown förtydligade - ‘Välkommen tillbaka’. Våran fokus från vardagsrummet flyttades snabbt till knackningarna härjandes på dörren, mina ben bar mig dit undertiden skallen talade om att detta inte kunde råda något bra. Den naturliga blicken i mitt ansikte förändrades genast då jag såg personen framför mig utan en dörr emellan oss - Isak.
”Victoria..” Genast visste jag att det var Amandas röst. ”Jag ringde honom.” Mitt huvud rycktes runt och numera sköts isblickarna mot hennes håll.
”Vi borde sätta igång.” Krossade tystnaden i tusen bitar och han började vandra inåt i mitt hem, utan min tillåtelse. Ytterdörren smälldes stängd och mina tunga fötter stampade irriterad i golvet undertiden de två personer som gör mig sällskap - av någon anledning - startat sin egna diskussion.
”Vad är det som pågår?” De båda vände sig om och Amandas blick sjönk ner i golvet. Men innan någon utav dem hann besvara min fråga hördes ringsignalen från min mobil som fortfarande låg i jackfickan. Sex ögonen kollade åt samma håll, dock avbröts deras blick ditåt snabbt då de kollade på varandra utan mig i bilden. Sekunderna gick och tillslut bestämde jag mig för att svara, då de två verkade påverkade av något, men vad vet jag inte - än.
”Äntligen, vad håller du på med? Varför svarar du inte?” Sade en röst och flera hördes i bakgrunden som fick alla hårstrån på min kropp att resa sig, Smothers.
”Inte ert problem. Vad vill ni?” Min röst höll på och spricka, eftersom jag visste säkert vad de ville, men jag vågade inte tänka på det innan jag fick det besvarat.
”Ha inte den attityden med mig, sötnos. Du har ett jobb att utföra, in och ut, inget mer eller mindre. Ha mobilen tillgänglig, informationen kommer strax.” Var det enda jag fick som svar innan hen la på och lämnade mig funderandes. Jobb? I Stratford? Det kan bara betyda en sak.. 81 är tillbaka på riktigt.

Jason’s perspektiv.
”Vi har ett möte att närvara på ikväll.” Var det första vi hörde då vi steg in i värmen efter en lång dag.
”Hos vem?” Matt som spenderar hela dagar med Bruce, visste tydligen lika lite som vi andra.
”Tigers.” Med det simpla svaret fortsatte han placera ut kinamaten på köksbordet. Vilket fick oss en efter en att placera våra kroppar på våra platser. Tallrikarna fylldes på och snart var alla fokuserade på maten - alla förutom en.
”Hur var det i skolan?” Fadersrollen har Bruce redan från början tagit över, helt enkelt min högra hand - mina beslut går också genom honom och i sin tur leder alla dit de skall.
”Jason blev totalt dissad.” Skrattade Kyle fram och Matt satte maten i halsen.
”Och hur kommer det sig?” Skratt fyllde tomrummet i huset och jag morrade irriterat ut.
”Passa er.” Att de alltid ska hålla på.
”Annars?” De alla fyra leker verkligen med elden. ”Du har tappat greppet om du inte ens kan få en tjej och snacka med dig.” Skratten dog ut och den seriösa tystnaden tog över.
”En tjej?” Ifrågasatte Bruce för att vara på den säkra sidan.
”Inte vem som helst..” Någon skulle snart vara död om personen säger det jag tror den kommer säga. ”Victoria.” När namnet uttalades utbyttes hånande samt seriösa blickar, men Bruce verkade mer road än någon annan.
”Hon är hal som en ål den tjejen.” Liam var så seriös som han bara kan bli när den meningen uttalades, vilket fick mig och inse att det inte är något jag kan förneka. Hennes fasad som hålls uppe i alla sorters väder. Hennes självsäkerhet som aldrig sjunker lägre än vad hon tillåter. Hennes återvändo till hennes hemstad, men ändå minns ingen henne - förutom Brown.
”Brown välkomnade henne tillbaka.” Det var som att Liam läst mina tankar.
”Tillbaka?” Att välkomna någon är en sak, men att välkomna tillbaka är en annan. Vi nickade endast till svars och man märkte att exakt alla tänkte på det som Liam delat med sig av, vilket är förståeligt. Vem är denna tjej? Kommer vi någonsin få svar på det?

Victoria’s perspektiv.
Pistolens säkring var inte längre någon sorts säkerhet för de som skulle falla som offer. Med vänsterhanden greppade jag tag om hans hår för att drar honom mot väggen längst till vänster i vardagsrummet som vi befinner oss i. Hans händer for åt alla håll och slutligen träffade de den vas som slutligen föll - från fönsterramen - till golvet och splittrades i tusen bitar.
”Du vill inte jävlas med mig.” Säger jag och rycker honom kraftigt framåt och släpper härnäst greppet kring hans blonda hår.
”Du vill inte göra detta.” Meningen lämnade hans strupe som om han bad för förståelse, hans händer placerades på hans ansikte som om det skulle skydda honom från att få en kula i huvudet. Dörren längre ner i hallen öppnades och fotsteg hördes på golvet, komma mot vårat håll.
”Vad fan var det som lät?” Hör jag en svag röst säga, hans gängmedlem får syn på mig samtidigt som jag får syn på honom. Han rycktes tillbaka till verkligheten och gav det ett försök att springa tillbaka till vart han än kom ut från, men med fingret redan på avtryckaren vänds min hand mot hans håll och jag trycker av - hans kropp faller livlöst ihop.
”Vad fan!” Skriket från personen framför mig gör så att fokusen återigen hamnar på honom. Mina uppdrag - in och ut - går ut på att ingen kommer ut levande. Ingen vet vem 81 är, ingen vet hur 81 ser ut, ingen vet vad 81 vill. Så om man fått se mitt ansikte i detta element, kan man räkna med att en grav väntar på att fyllas. Min hand vrids tillbaka och pistolen fokuserar numera på pannan framför mig, då luvan inte sitter placerad över mitt huvud märker jag att han tar in alla min drag, små som stora.
”Du kan inte tro att du kommer komma undan med detta.” Han försöker hålla sin röst fast men man kunde höra rädslan dölja sig i bakgrunden.
”Du har rätt..” Viskade jag fram i en ljuv ton. ”Jag vet att jag kommer.” Mina ben backade några steg bakåt och orden verkade äta upp honom då hans mun befann sig vidöppen. Mitt finger trycker sig mot avtryckaren och vi släppte inte blicken ifrån varandra.
”Vem fan tror du att du är.” Skrek mannen framför mig ut med svettdroppar glittrandes nerför hans - för nu hela - panna. Han gör ett sista försök i att skaka på huvudet och få mig att vända och gå, vilket får en känsla som förklarar att det inte är bra att jag slösat bort alltför mycket tid här sprida sig genom min kropp.
”Din värsta mardröm.” Säger jag och det skarpa ljudet ekar rakt genom huset, gatan, samhället. Kraften från skottet orsakade hans kropp att slå rakt in i väggen och jag kliver sakta framåt för att dra ut hans mobil från byxfickan. Drar hastigt på mig huvan för att dölja mitt ansikte tills kusten är klar, men något avbryter tänkandet, det ljud från en bil körandes uppför grusvägen och motorn som dör ut.

Jason’s perspektiv.
Slutligen körde vi uppför grusvägen till det massiva hus omgivet av endast skog, stenarna under däcken på bilen fick oss alla att skakas om en aning men motorn dog snabbt ut då vi parkerade på uppfarten. Tre andra bilar var parkerade utanför och blicken vandrade från vardera registreringsskylt för att vara på den säkra sidan att ingen objuden är här.
”Låt oss få informationen och sedan åker vi direkt.” Påpekade jag samtidigt som vi gick mot framsidan av huset. Slickade mig om läpparna då mina knogar mötte ytterdörren och knackningar uppstod. Men ingen öppnade och mitt tålamod existerade inte längre. Matt bankade på dörren denna gång, men fortfarande fick vi inget svar.
”Vad fan.” Muttrar jag fram i ett beslut att vrida om handtaget som visade sig vara öppet och när vi stiger in möts vi av en oväntad syn. Vi stiger in och möts av en brottsplats, blodstänk sträcker sig på väggarna samt golvet överallt i vardagsrummet. Rakt framför oss - på väg ut i hallen - ligger Matt livlös med ett skott i bakhuvudet.
”Vi är körda.” Viskar Liam ut och min blick vandrade rakt in i vardagsrummet där alla redan kollade och möttes av en till livlös kropp - Kim. Huvudet hängde ner och blod droppade fortfarande från hålet i hans tempel.
”Blodet är färskt.” Ännu en gång kändes det som att de läste mina tankar.
”Vem det än var så kan de skjuta.” Genast höll jag med Kyle.
”Mobilen är det enda vi behöver.” Påpekade Bruce och jag nickade instämmandes. Min hand grävde sig ner i alla hans fickor utan något resultat.
”Den är borta.” Morrade jag ut, drog handen genom mitt hår och lät blicken vandrade ut i mörkret framför mig i ren förvirring. Men då skedde något, min blick mötte en annan blick.

Ingens perspektiv.
Hans blick började livnära sig på hennes och de båda var medvetna om att detta antingen kunde vara en början, eller ett slut. Henne hjärta säger en sak då hon kollar ner på mobilen i handen, men hjärnan säger en annan. Allt hon behöver känna till och avslöja befinner sig i hennes hand - exakt allt. Det är något han vet om och det är även det som skrämmer honom - att någon har hela hans liv i sina händer - och att han inte vet vem det är. Hennes ben förde henne in i skogen samtidigt som hans förde honom ut från Tigers hus. Månljuset rörde sig lika mycket som deras andetag fann sin väg ut i den kalla luften, men fortfarande var värme det enda de kände. Huvan kring hennes ansikte förde hon fram ännu mer då hon stannat upp i ett försök att orientera sig. Hon visste att hon inte inte kan fly undan detta, utan någon som helst närkontakt med honom. Han visste lika väl att inte han heller kunde fly undan det som komma skall, utan att möta denna okända person. Fortfarande ovetandes om att det var 81 han jagade fortsatte han längre och längre in i skogens mörker, men stannade hastigt upp då han såg den svartklädda personen stå några meter framför honom - med ryggen emot. Steg för steg förde honom närmare och tillslut såg han huvan som täckte allt som behövde täckas. Hon hörde hans steg komma närmare men kunde inte förmå sig själv att röra sig - än. För varje steg han tog frågade han sig ännu mer vem det var ståendes framför honom och varför personen inte gör något, det var då det slog honom. ”81.” Andades han ut vilket fick hennes huvud att vridas en aning åt vänster, hela denna rörelse uppfattade han och samtidigt som önskan spred sig inom honom så blev han en aning nervös. Det var en väldigt professionell mördare ståendes mitt framför honom, och alla som sett henne har haft begränsade andetag. Men lika väl visste hon att ingen mindre än, Jason McCann, befann sig någon ynka meter bakom henne. Innan hon visste ordet av vad det var hon gjorde, så stod de numera ansikte mot ansikte, andetag in genom munnen och ut genom näsan i flertal försök att lugna nerverna. Men något vaknar till liv i honom då ett flin spred sig över hans ansikte och han vände sig för att lämna, men till sist ändrade kursen. Hon gör sig redo för försvar då hon ser honom närma sig ännu mer än förut och helst önskar hon att han inte gjorde det - någon kommer gå härifrån hel den andra inte. Hans armar sveper sig kring hennes kropp i ett försök att få ner henne till marken vilket lämnar henne förstummad i någon sekund, självsäkert grinar han som en idiot men hans ego krossas då hon justerar benen för att kunna sträcka ut lite mer och det blir ombytta roller. Då han faller på knä framför henne, kan han endast se mörker under huvan, men fortfarande föreställer han sig lugnet i hennes drag. Önskan att få flytta hennes hår, borsta tummen över hennes kind, sveper in och han faller frivilligt som offer för henne. Att se ner i hans ögon medveten om att han inte ser in i något hos henne, får stridskänslan att sjunka då något annat i henne vaknar till liv. Allt det där man önskar ska hända - men aldrig händer. Det är de sakerna som skär mest i bådas hjärtan. All vilja som inte vågar. Alla första bokstäver som inte blir till ord. Allt hon lyckas förmå sig själv att göra sker i en hastig rörelse mellan hennes kallskakiga hand och hans värmande kind. Hans ögon växer större i ren förvirrning. Närkontakten lyckas sprida lycka inom bådas kroppar men då handen dras tillbaks i fickan - har de båda mycket att tänka på. Önskan att få luta sig närmare dyker upp inom henne, allt för att känna en doft av honom, men att våga gå hela vägen och nudda hans hud för en andra gång - kommer inte ske. Med ett snabbt hugg i hjärtat blir hon påmind om allt som lyckats bli dimma under denna enstaka minut. Handen som befinner sig i hennes ficka letar sig ut i kvällskylan och släpper taget om det som snart kommer vara hans. Allt han ser är en svart silkesnäsduk stillsamt sjunka lägre och lägre, allt för att tillslut hamna på marken framför hans kropp. Djupa andetag lämnar hennes kallsvettiga kropp och hon vänder sig för att gå vidare - bort från honom - med en enstaka tår rinnandes nerför hennes kind. Glömma kommer hon aldrig göra.

---

En liten försening innebär en extra bit på kapitlet. Från och med nu kommer det även bli fler och fler Javic moments, men det kommer ta ett tag innan de officiellt blir en duo. Trevlig helg på er!