Nyckeln vreds om i nyckelhålet så att dörren låstes upp och jag kunde stiga in, simpelt placerade jag pistolen under skohyllan och började dra av mig klädesplaggen var för sig.  
”Hur gick det?” En silhuett följt av en annan dök upp och jag önska att de inte hade gjort det. Det svarta linnet hamnade i mitt vänstra grepp tillsammans med koftan och där stod jag med min halvnakna överkropp synlig för allmänheten - synd att själen inte kunde vara lika synlig och tala för sig själv.

”Han är död.” Så fort orden lämnade uppstod lättnade leenden.
”Borde du inte vara glad?” Frågade Amanda osäkert. Det fick mig och tänka tillbaka på vad som egentligen hände under kvällens gång, allt från att uppdraget blev gjort, till när jag stod mitt framför honom ute i skogen.
”Jason dök upp.” Mumlade jag ut då jag började gå mot trappan, hoppandes att de inte hade hört mig.
”Du skojar eller hur?” Ord för ord lämnade Isaks strupe som halva skrik. Allt jag kunde förmå mig själv och göra var att skaka på huvudet. Mina naglar blev offer för mina tänder, då jag kom tänka på att jag gav honom min svarta silkesnäsduk. Något jag haft med mig överallt, varje dag, sen två år tillbaka i tiden.   
”Vet han att 81, är du?” Ännu en gång var skakningar på huvudet det enda jag gav som svar. Tillslut nådde jag uppför trappan och rundade hörnet, sovrumsdörren var halvöppen vilket jag var tacksam över då jag endast kunde knuffa mig in.

Jason’s perspektiv.
Körandes runt i staden, tänkandes och letandes efter svar på det som egentligen skedde mellan mig och 81. Min kropp sjunker avslappnat ner i bilsätet och nackstödet lättar trycket i huvudet. Mobilen på sätet bredvid börjar vibrera och endast finner jag mig själv att titta på nummerpresentationen, som alla andra tidigare samtal var det någon utav grabbarna som ringde - oroad. Det hade jag med varit om någon utav dem valt att först försvinna mitt ut i ingenstans och sedan åka iväg utan ett enda ord. Lät telefonen ligga kvar på sin plats och fortsatte köra ner på gatan, bara två kvarter från vårt hus. När 81 släppte den svarta silkesnäsduken och den trasslade ner sig i löven på marken, kunde jag bara finna mod nog att stirra på den. Men när hon försvann längre in i mörkret och tillslut var borta - var det min vänstra hand som fick äran att greppa tag om tyget och det är där den fortfarande befinner sig - mellan min vänstra hand och läderratten. Endast några meter ifrån huset märker jag att alla sitter ute, kör fram och parkerar bilen på mitt vanliga ställe och allas huvuden blir plötsligt vända mot mitt håll och endast tystnad uppstår. Jag höjer ena ögonbrynet när jag stänger av bilen, öppnar dörren och kliver ut.

”Ska ni säga något eller?” Endast min trötta samt irriterade röst hörs. Bruce harklar sig och sätter händerna på knäna, men fokusen ligger på mig.
”Vad hände?” Blängde tröttsamt på honom, men förstod samtidigt att jag skulle vara tvungen och berätta sanningen. Men innan jag hann, avbröt Liam tystnaden.
”81.” Numret fick allas ansikten att blekna och kolla mot hans håll, som satt och kollade ner på min vänstra hand vilket fick de andra att också upptäcka det.
”Ingen har mött 81 och överlevt.” Förtydligade han då blicken sköts upp från vänsterhanden till mina ögon. ”Såg du vem det var?” Frågade han med hoppet i rösten. Det enda jag gjorde var att resa mig upp och skakade sillsamt på huvudet, för jag har inget svar på det påstående han nyss lade fram på bordet eller den fråga som ställdes. På väg in i huset passerar jag alla och trycker upp ytterdörren, skorna hamnar i en lätt hög och jag börjar vandra uppför trappan samtidigt som fotsteg hörs komma in i huset.

Victoria’s perspektiv.
”Var är din silkesnäsduk?” Frågan jag visste skulle komma, blev nu sagd men jag låg fortfarande nyvaken kvar under mitt täcka och lät Amanda kliva runt i rummet halvt letandes.
”Hos honom.” Rörelserna i rummet uppstod och jag visste genast vad hon tänkte.
”Du har allt ställt till det för dig själv.” Viskade hon ut samtidigt som platsen bredvid mig sjönk ner av att en kropp placerades på. Öppnade ögonen och möttes av hennes blåa, slickade mig om läpparna och kunde inte låta bli att börja skratta, vilket fick henne och göra samma.
”Håll käften.” Sade jag nonchalant, vilket fick skratten från båda sidor att bli fler. Men mina dog sakta ut ju mer jag tänkte på hur hans röst skickade rysningar längst min ryggrad, han är verkligen dåliga nyheter och att veta det äter upp mig levande. Men varför ska jag frukta någon som inte vet att jag är 81. Han är bra - men jag är bättre.
”Se mig i ögonen och säg att du inte känner något för honom.” Mitt hjärta stannade för en sekund och min blick borrade sig in i hennes.
”Jag vet inte vad du menar.” Det fick hennes blick att vandra runt i rummet, allt för att undvika min.
”Du känner något.” Påpekade hon fortfarande med blicken bort från mig.
Ja. ”Nej.” Allt stannade upp och hon vände sig om med ett flin på sina läppar.
”Du ljuger.” Flinet blev större så fort hon uttalat orden.
Ja. ”Nej.” Ni vet när man känner att ens ordförråd inte är det bästa, så känner jag nu.
”Då har du inget emot att vi drar ut med dem i kväll.” Konstaterade hon och genast önskade jag att mina svar hade varit annorlunda. Men då slog det mig..
”Det är skola i morgon?” Hon skakade på huvudet och blicken fastnade återigen på mig.
”Ett bombhot mot skolan skedde så den ska hållas stängd någon vecka framöver.” Anmärkte hon och tittade fundersamt på mig med en blick som jag kunde tyda alldeles perfekt.
”Och du tror att jag hade något med det och göra.” Påpekade endast det uppenbara. ”Men det hade jag inte.” Förtydligade jag och hon kröp närmare.
”Du ska med ut.” Sade hon i ett byte av konversation och jag skakade frustrerat på huvudet.
”Nej, nej, nej, nej. Nämnde jag.. NEJ!” Orden flög ur mig lika fort som en karusell.
”Du kan inte gömma dig för alltid.” Viskade hon ut i mitt hår. ”Dessutom är det en fördel om du följer med.” Med det sagt rörde hon sig upp från sängen.
”Vad menar du?” Förvirrat kollade jag på henne då hon var på väg ut från mitt sovrum.
”Information babe.” Skrek hon och slog ut med armarna i en gest.

 

Jason’s perspektiv.
Skakade ilsket på huvudet och sparkade benen av bordet. ”Det här är skitsnack.”
”Du var deras förstahandsval.” För tredje gången gilt sade Matt detta och jag skakade ännu mera på huvudet, ilskan började få det bästa av mig.
”Tänker inte göra det.” Skrek jag vilket fick alla att kolla bort. Stod upp och gick över till hyllan placerad intill ytterdörren. Öppnade upp en låda och greppade tag om mitt vapen.
”Vad gör du?” Frågade Kyle.
”Det han alltid gör i sådana här situationer.” Hostade Liam fram och gjorde mig sällskap. Räckte över en pistol till honom och stängde igen lådan. Vi klev ur huset och tittade bort mot där skogsmörkret började ta över, av någon anledning kände jag mig fridfull i närheten av träd och mörker, möjligtvis eftersom jag fortfarande hade silkesnäsduken med mig och tankarna på 81.
”Varför lät hon mig leva.” Mumlade jag ut och Liam visste inte vad han skulle säga - som jag. Han sköt ett skott och träffade målet utan någon vidare osäkerhet, men min busiga sida ville ut och jag sköt alla mål en efter en.
”Det var onödigt mannen.” Skrattade han fram och fortsatte skjuta på sina mål. Valde att bryta mönstret, så jag sikta mitt vapen längre bort än innan, fokuserade och tryckte av - träff. Har jag inte möjligheten att skjuta på någon, så måste jag skjuta på något.

 

”Hur hamnade den hos dig?” Rösten avbröt mitt pillande med den svarta silkesnäsduken och blicken mötte hans bruna.
”Hon släppte den innan hon försvann.” Men varför hon gjorde det har jag ingen aning.
”Ringde runt innan..” Osäkert kollade han på mig. ”Och frågade om henne.”
”Vad fick du veta?” Krävde ett uppriktigt svar omedelbart.
”Hur fick hon ner dig?” Förvirrad som bara den kollade jag på honom och väntade fortfarande på ett svar på min fråga, men han fortsatte kolla seriöst på mig.
”Hon vred sig ur mitt grepp och drog runt min arm.” Det var en snabb förklaring på det hela, alltså inte hela sanningen, men åtminstone hur det till viss del gick till.
”Vad gjorde Victoria mot Patrik?” Nu kände jag mig helt tappad, men började förstå sammanhanget han ville förmedla. Greppet kring Patrik’s arm då han kom för nära och greppet på mig i natt, kan ses som identiska. Men det finns inte en chans i världen att en tjej som Victoria skulle klara detta tuffa liv, även fast hon har attityden samt tatueringar - som många inte har.
”Du är galen.” Skrattade jag fram men det verkade inte vilja ändra hans seriösa ansiktsuttryck. ”Tror du verkligen att det är hon?” Frågade jag för att försöka få veta mer.
”Jag vet inte vad jag tror.” Erkände han. ”Men det är något med den tjejen, Jason.” Påpekade han och jag förstod vad han menade. Tankarna gled sakta från 81, Victoria till det uppdrag Smothers ville att jag skulle göra - på egen hand. Samtidigt som jag inte ville, så var det något inom mig som önskade att få bli den jag en gång var - en kallblodig mördare.
”När är uppdraget.” Mumlade jag ut och väntade otåligt på ett svar.
”Om två eller tre dagar.” Vände mig om och tittade på honom. Ett leende spred sig på hans läppar då han förstod vad jag härnäst skulle säga.
”Jason McCann is back.” Skrattade jag fram och han klappade till mig på axeln. Var på väg att säga något mer, men av någon anledning reste han sig upp och började vandra uppför trappan.
”Vi ska ut..” Började han. ”Och du ska med.” Sade han pekandes på mig, och det var ingen fråga om saken från hans håll. Reste mig upp och följde efter i hans steg, knäppte på ljuset till höger om tröskeln och huset lystes upp. Klev in i mitt sovrum och började göra väg mot badrummet då en knackning hördes.
”Förresten, Amanda och Victoria ska med.” Ett slugt leende lekte på hans läppar, antagligen på grund av Amanda och inte Victoria. Men för mig var det tvärtom. Nickade till svars och lät mig själv falla ner på sängen, duntäcket som var nerkylt svalkade min kropp och jag drog upp den svarta silkesnäsduken ur fickan, virrade den kring fingrarna och slutligen runt handleden. Både 81 och Victoria är varsin oförklarad bit av mig.

---