Att beskriva bilresan som lugn och händelselös, räcker gott och väl. Men nu är det raka motsatsen då vi befinner oss utanför Golden - klubben - och genast förstod man att kvällen hade ett speciellt klädsel tema. Steg för steg bar oss närmare ingången, förbi alla tjejer i kort kort med olika utklädande samt killar i olika varianter av min egna klädsel - jeans med skjorta. Vakterna vid ingången kände igen oss lika väl som vi kände igen dem, handskakningar i följd av ‘Allt bra?’ slinker ur någons mun, men snabbt stiger vi in i klubben som var ett med musiken, mörkret som lystes upp av lamporna blinkandes på dansgolvet, i baren och dj-båset. Det var ett bra tag sedan vi tillät oss att vara här. Grabbarna som gick före mig fortsatte rakt fram, men till skillnad från dem svängde jag in mot baren där James fokuserade på drinkarna som skulle ut, men det hindrade inte mig från att hälsa på en gammal vän. Placerade mig på en utav de lediga barstolarna och såg hur han sprang fram och tillbaka stressad, men när jag tillslut harklade mig stannade han upp och kollade mot mitt håll. Ansiktsuttrycket som innan talade om att han var trött, förändrades genast.
”Oh shit..” Utbrast han chockat. ”Jason?” Med det sagt började han kliva närmare.
”The one and only.” Fann sin väg ut och ett äkta leende tog plats på mina läppar.
”Var har du varit mannen.” Sade han samtidigt som han tog in mig i en manlig kram.
”Du vet hur det är..” Kollade upp på honom och visste direkt att han förstod vad jag menade, allt för att han själv vart en del av detta men lyckades ta sig ur gänglivet för bara något år sedan. Den minutkorta ledighet han fick försvann, upptaget tog han emot en beställning och jag tillät mig själv att inspektera klubben närmare. Det enda jag kunde komma tänka på var att den inte är lika vild som jag minns.
”Det blev aldrig som det var eftersom ni inte var kvar.” Mina blickar måste ha vart tillräckligt tydliga för honom att läsa av. Men han blev genast upptagen med de fyra personer som dök upp vid min sida och gjorde handskakningar med James, vilket fick mig och förstå att det var grabbarna.
”Varför inte bjuda på en liten show, bara för gamla tiders skull?” Min blick vandrade från olika sorters sluga leenden, någon chockad min och sen ett stort leende från James.
”Är du säker?” Var det enda som upprepades tre gånger, från tre olika munnar.
”Hit me with your best shot.” Och med det sagt placerades flertal glas framför oss - mig.

Alkoholen var precis vad jag behövde för att frigöra mitt sinne från alla problem, skriken med mitt namn ivrigt från kända samt okända människor fick mig och gå loss ännu mer. Befann mig i mitten av en cirkel som hade bildats tillsammans med grabbarna och ‘Braveheart’ med Neon Jungle ekade från varje hörn, tjejerna runtomkring rörde på höfterna, killarna klappade händerna och även jag kunde känna att min kropp var ett med rytmen i låten. Svepte in den sista drinken och alla blev som vilda rovdjur.
”Jason McCann.” Genom högtalaren hördes James skrik med mitt namn, vilket betydde att jag vunnit och det räckte gott och väl för mig. Svetten rann, halsen brände mer än någonsin och det fick mig att förstå att en paus är vad jag behöver. Även fast jag druckit mig full på alkohol i nästan en timme, så var törsten så stor att det gjorde ont. Skyndade mig genom folkmassan för att nå till den andra änden av baren i jakt efter vatten.
”Så..” Barstolen bredvid mig blev upptagen. ”Är du den berömda Jason McCann?” Hördes en tjejröst säga.
”Beror på vem det är som frågar.” Fortfarande med blicken framåt fortsatte jag dricka för att få brännan i halsen att försvinna, samt att försöka rensa systemet på en del alkohol.
”Jag frågar.” Viskade hon fram antagligen i ett försök att få mig på fall.
”Och vem är du?” Vände huvudet och märkte direkt av den lite för intensiva, nästan skrämmande, blick hon hade. Trots att det var för mörkt för att kunna uppfatta hela utseendet, kunde jag åtminstone tala om att hon såg relativt bra ut. I ett försök - trots alkoholen - kunde jag inte komma på om jag sett henne tidigare, men en sak visste jag säkert och det var att jag inte kände henne.
”Vem du än vill att jag ska vara.” Min panna rynkade ihop sig då hon placerade en hand på mitt lår, vilket fick mig att kolla ner på hennes hand och tillbaka upp på henne. Den vilda sidan inom mig ville komma ut, men den smarta försökte få mig och förstå att detta inte skulle vara ett smart drag. Kollade funderandes på henne undertiden jag hade andra världskriget pågåendes inom mig. Ett snabbt knull på toaletten skulle vara skönt, men samtidigt visste jag att Victoria skulle kliva in genom dörren där borta vilken sekund som helst. Hade detta hänt för en vecka sedan hade jag inte behövt tänka efter utom hade gjort vad jag än önskade, men sittandes här kunde jag inte förmå mig själv att göra det.
”Tack.” Var allt jag sa och började hälla i mig det resterande vattnet - det behövdes.
”Tack?” Tjejen upprepade det som en fråga, inget konstaterande. Hon började säga något mer men det enda jag kunde höra var den välbekanta rösten någonstans till höger om mig - hennes.

Victoria’s perspektiv.
”Victoria, gör inget du kommer ångra.” Påpekade Amanda när vi närmade oss baren där grabbarna - alla förutom Jason - stod och skrattade med några andra.
”Allt jag gör är saker jag får ångra.” Orden fick henne att kolla chockat på mig, säkerligen eftersom jag faktiskt erkänt - inte bara för mig själv - att allt jag gör har sina konsekvenser. Klackarna slog i golvet och det var även det som fick Liam samt Matt att uppfatta våran närvaro.
”Trodde ni lurade oss.” Skrattade Liam ut med ett stort leende på läpparna och syftade på att vi var en timme sena, hans ögon valde därefter att vandra nerför Amandas kropp som täcktes av en kortare klänning i grön nyans - tingeling för en natt.
”Hon här..” Knuffen på min vänster axel fick mig och vända blicken dit. ”Ville göra det.” Sade hon tillslut och log roat på grund av min sura reaktion som uppstod då hon faktiskt erkände att jag inte ville komma. Blicken från Liam pendlade mellan oss två, men den fastnade slutligen kallt på mig, vilket Matt verkade uppfatta då han räckte honom ett glas med något gulgrönt i och bjöd honom på en hård blick. Vad är det med den här killen? Hade han inte varit så viktig för Amanda så hade han varit en nolla för mig, men nu var jag tvungen att hålla mitt fejkade beteende på topp. Drog åt mig vattenflaskan som stod placerad på bordet, men att öppna upp den fick jag aldrig chansen och göra allt eftersom någon valde att röra min axel och känner man mig vet man att närkontakt inte är något jag önskar. Vilket fick mig och förstå att det var någon okänd.
”Vill du inte ha något lite starkare än så?” Pekandes på vattnet jag snappade åt mig precis innan.
”Jag dricker inte.” Det var en stor lögn, hade gjort vad som helst för att få något starkare - men inte av honom framför mig. Vände mig om och försökte fokusera på det Matt och Amanda snackade om.
”Vad sägs om en margarita? Alkoholfri?” Återigen dök den okända killen upp bredvid mig. Varför är han så fast besluten att snacka med mig?
”Nej tack.” Genast verkade han någorlunda nertryckt och kollade bak på två andra okända killar sittandes längre in i klubben. ”Kanske nästa gång.” Fick jag ur mig vetandes att jag aldrig skulle få se honom igen, men på något sätt verkade han lysa upp och nicka tacksamt innan han försvann. Men länge fick jag inte ta en paus från allt då jag i nästa sekund kunde se Amanda vända huvudet mot mitt håll med ett slugt leende på läpparna. Ohnej.
”Du där..” Pekades på mig. ”Dansgolvet.” Det fanns ingen fråga om saken att jag skulle få chansen och neka, för i nästa sekund befann vi oss på dansgolvet och Amanda började dansa med entusiasm, undertiden jag å andra sidan kände mig en aning obekväm eftersom min magkänsla talade om att någon hade blicken rakt på mig.
”Jag kan inte dansa i dessa skor.” Protesterade jag i hennes öra, ett försök att göra det till en ursäkt att få gå tillbaka.
”Skitsnack.” Muttrade hon ut. ”Ser man på, någon verkar ha ögonen på dig.” Hennes kropp fortsatte leva sig in i musiken, för min del blev det däremot raka motsatsen - för nu. Gav det en chans och försökte vrida mitt huvud omärkbart, vad jag fick syn på fick mig och förstå varför jag hade den obekväma känslan. Några meter från där vi stod, kunde man se Jason finna sin väg förbi människor, med blicken hela tiden på mig. Den märkligt intensiva ögonkontakten som uppstod då han lutade sig tillbaka mot väggen där grabbarna befann sig, fick hjärtat att pumpa på. Mina ögon kunde inte titta bort - hans ögon var släta över hela mig från topp till tå och vilade längre än nödvändigt på mina välformade ben och höfter. Han kan väl inte ha lagt märket till att jag inte har traditionella trosor på mig? Eller är det något killar märker? Troskanter?
”Vem bryr sig.” Mimade jag ut och vände ryggen till så att han befann sig någonstans bakom mig, men inte ens detta fick mig att känna av lättnaden. Stängde mina ögon och började låta musiken ta över min kropp. Det var en ovanlig känsla. Men det funkade. Allt som hade med honom och göra blev som bortspolat, vilket gav mig chansen att kunna njuta av stunden på dansgolvet med min bästa vän. Men när mina händer strök sig över höfterna, dök den obesvarade frågan upp. Undra om han verkligen kan se spår av min rem genom tyget på min klänning. Stryk det. Hoppas att han kan se det. Hoppas att det torterar honom. Njut av utsikten, McCann, för det är allt du någonsin kommer att få.

 

Jason’s perspektiv.
”Liam gör det för uppenbart att han anar något om henne.” Bruce dök upp vid min sida med blicken på ölen i sin hand.
”Tror du han kan ha rätt?” Det kom mer ut som en önskan att hon inte är 81.
”Kanske.” Svarade han osäkert. ”Både hon och 81 dök upp i stan vid samma tidpunkt.”
”Men det behöver inte betyda något.” Påpekade jag med blicken fast på honom. Men något verkade annorlunda i hans blick, som om han kollade på mig med hopp.
”Du är annorlunda.” Detta överraskade mig, men samtidigt inte. Eftersom jag själv är medveten om att något annat förutom det mörka, har vaknat till liv i mig. Varför vet jag inte, men det känns som att något eller någon kan hjälpa mig lista ut det.

"Du är den enda som kan få reda på sanningen." Kom återigen från hans håll. Det fick mig och förstå vad han önskade - komma nära och få reda på alla smutsiga hemligheter. Har gjort det förr, så varför inte göra det igen. Men lika mycket som jag visste att det inte skulle vara något problem, så var jag medveten om chansen att falla för henne. Blickade ut på dansgolvet där hon befann sig för en stund sedan, och fortfarande gjorde. Chansen att kolla på henne hur mycket som helst utan att bli tagen på bar gärning har jag denna kväll - trodde jag. Hennes iskalla blick mötte min och helst hade jag velat kolla bort för att inte göra mitt intresse uppenbart, men något sade åt mig att fortsätta hålla ögonkontakten vid liv. Bara av detta, blev jag fulländad på sätt och vis.
”Jag vill inte att det ska vara såhär.” Mumlade jag ut så att bara Bruce skulle höra. Han flinade av den anledning att han hade rätt när han sa att jag var annorlunda, men det är något inte ens jag fick chansen att välja mellan att bli eller inte. Det bara skedde. Förut kände jag mig dagligen som ett barn som aldrig fått smaka på godis - nu känner jag mig som ett barn som får godis serverat varje dag.
”Det är lite för sent för det.” Och återigen hade han rätt - det är försent. Jag är redan djupt nere i det hela. Men varför i helvete bryr jag mig? Hon är inte min flickvän. Hon är inte ens en vän. Så varför är det alltid något som får mig att tappa fattningen kring henne, som jag gjorde tidigare då jag endast valde att skjuta första blicken mot hennes håll - slutade med att jag inspekterade hennes kurvor och kunde som vilken annan kille inte låta bli att fokusera på benen, höfterna samt ryggen där man inte kunde se några spår av underkläder - som man vanligtvis brukar kunna. Klänningen klämde åt perfekt och återigen var många tatueringar synliga. Varför har en tjej som hon låtit sig själv bli märkt för livet, det är vad jag undrar. Denna tjej vet hur man får fart på mig - samt andra. Hon behöver inte ens avslöja mer hud än normalt, utom en simpel blick från henne räcker gott och väl. Så mycket som tankarna tog över hade jag omedveten vandrat neråt mot dansgolvet, och befann mig bara någon ynka meter bort från henne och Amanda. Självsäkert drog jag handen igenom mitt hår och knuffade mig fram i folkmassan. Exakt i den sekund som jag kom fram, vänder hon sig om med ett leende som fortfarande finns kvar på läpparna då hon ser mig - bara lite mindre och mer förvirrat. Att hon försökte smyga längre in i folkmassan - bort från mig - kunde vem som helst märka. Men så lätt skulle hon inte komma undan.

”Dansa med mig.” Med det sagt drog jag in henne i en tät omfamning som fick oss båda att rysa till.

---