Kapitel 14 - A trip down memorial lane
”76.” Första numret blev sagt. Efter oräknade dagar på detta ställe - i denna bur - har vi alla börjat lära oss rutinerna. Dag för dag kommer det nya köpare och säljaren går från galler till galler för att visa varorna - oss.
”84.” Andra numret blev sagt. Om köparen inte är intresserad av första varan så går ordningen vidare tills de blir intresserade. Men för var nummer som ropas upp blir även priset högre.
”45.” Tredje numret blev sagt. Att räkna nummer för nummer har blivit en vana, eftersom det vanligtvis visar sig finnas ett mönster i sättet säljaren visar köparen. Att vara den svagaste utav alla här är en nackdel, men det betyder inte att jag är den svaga länken.
”12.” Fjärde numret blev sagt. Varorna - tjejerna - runtomkring mig började bli nervösa ju längre tid det tog med denna köpare. Men de räknar inte numren:a som jag, utom de räknar som om det vore deras dödsdom - vilket det till viss del även är. Men så fort en grind gnisslade till kunde mitt och allas räknande upphöra - nummer tolv blev såld samt köpt. Olycklig för henne, men bra för oss.
En vecka senare.
”Personen ni ser framför er är ert offer.” Hördes komma ut som skrik ur högtalaren. Allt jag kunde se var den vara - tjej - stå framför mig med lika osäker blick som jag själv.
”Ingen annan.” Förtydligade den manliga rösten. Samtidigt som vi själva försökte förstå meningen med detta, föll fyra tygväggar ner från sina plats runtomkring oss och avslöjade någon slags publik på säkerligen hundratals människor. Det var endast sex kvar utav oss och alla våras blickar sökte sig runt på var och en - förberedda men samtidigt inte.
”Döda eller bli dödad.” Orden uttalades och ett hånande skratt uppstod - ekandes. Genast kastade flera vakter in olika sorters vapen på den scen vi befann oss på. Ingen rörde på sig - alla kollade bara. Människorna i publiken började skrika som om de själva blev styckade till döds och från ingenstans rusade en utav varorna fram mot det ena vapnet - flera följde mönstret. Mitt offer var inte längre framför mig. Detta kommer bli min dödsdag. Någon som jag kan inte försvara sig själv, allt jag är till för är och tänka. Inget mer eller mindre. Så varför är jag en utav dessa kämpandes för mitt liv.
”81.” Skrek någon ut - mitt offer. Benen började skaka i följd av hela kroppen och det enda jag kunde göra - trots viljan att inte - var och möta min värsta mardröm. Med skakiga ben, ostyrbar puls samt blicken ner i marken lät jag min kropp styra mig mot det håll den önskade. Där stod hon - med en kniv - bitandes på sin läpp tillräckligt mycket för att få blodet och rinna nerför det öppna såret. Ett hånande leende uppstod när hon kom allt närmare och det fick mig att treva tillbaka i tiden på en memorial lane - ända sedan mina nio månader i min mors mage. Men det fanns en tanke som dök upp ju närmare mitt offer kom och det fick ilskan att koka inom mig. Framför mig kom varan - tjejen - springandes utan någon nåd i ögonen och utan att tänka efter tryckte jag mig ner till marken för att få tag på den stock bredvid mina fötter. Ingen ska få säga vad jag kan och inte kan överleva. Ingen - förutom mig själv - bestämmer över mitt öde.
Ett ekande pipljud tog över och vi alla kunde få ta del av att en varas - tjejs - kropp slutade fungera och falla livlöst till marken. Men det stoppade inte smällarna från att träffa min ömma kropp. Skärsår från knivar, blåmärken från slag - tankar om döden.
”One left, two to go.” Publiken blev som vansinnig och önskade att få se en live stream styckning ske mitt framför ögonen på dem. Slag för slag träffade återigen min kropp men något okänt vaknade återigen till liv inom mig när jag kom tänka på hur jag hamnat här. Min svaga fot träffade mitt offers ansikte starkare än någonsin och man kunde höra ett knäckande ljud. Sina egna ben snubblade hon på chockad över mitt slagutbrott och föll baklänges ner på den hårda grund. Bredvid min västra sida låg kniven, men vid min högra hade jag stocken som tidigare blev min räddning. Nu har jag min chans. Benen bar mig knappt, armarna ville samarbeta samtidigt som de inte ville, huvudet talade om att detta inte skulle vara smart, hjärtat sade åt mig att rädda mig själv - men jag själv vet inte om jag vill bli räddad. Hopplöst försökte mitt offer leta efter ett vapen till försvar, benen började sparkas upp i luften som försvar åt sig själv och sitt ansikte som redan var sönder smällt från min tidigare - chockerat hårda - spark. Oavsett hur min hjärna, mitt hjärta eller jag själv tänkte så hade slag för slag börjat träffa mitt offer. Stocken trängde sig in i hennes hud och vävnaden bröts lättare än vad kniven innan orsakade på mig.
”10.” Första vinnaren hade korats. Skriken från folket i publiken stoppade inte slagen från min stock att träffa kroppen framför mig, hennes händer försökte förgäves skydda henne från träffarna - med det skadade henne endast mer.
”39.” Andra vinnaren hade korats. Blicken från mitt offer talade om det jag redan visste - det var endast vi två kvar i leken. Som tidigare då hon tillät sig själv att orsaka mig mer smärta trots att jag låg ner, ska hon få smaka på sin egen medicin. Greppet kring stocken blev allt hårdare, slagen träffade allt djupare och hennes andetag blev begränsade. Men hon skulle inte bli dödad av en stock - utan av mig. Lät mig falla ner på knäna som knappt bar mig, kröp närmare hennes kropp och placerade benen på varsin sida om hennes höfter. Detta var inte den person jag var - aldrig skulle jag ha gjort något som detta. Men det var hon eller jag - och det valet var enkelt. Mina knytnävar träffade hennes blåslagna ansikte kraftigare för varje slag, blod började rinna mer än innan och hon började besegras. Jag kunde inte förmå mig själv och sluta, jag kunde inte intala mig själv om att detta är fel, jag kunde endast slå slagen med ett omärkbart leende på läpparna. Varför - det vet jag inte.
”81.” Tredje vinnaren hade korats. Men det fick mig inte att sluta slå, jag är inne i min egna värld - bortom allt jag tidigare känt till. Det hemska är att det känns bra och slå bort frustrationen. Aldrig visste jag innan hur man skulle rädda en person som mig, så att jag skulle få känna lycka som alla andra. Men nu vet jag - lyckan dyker upp då jag inte längre är det jag var. Jublet från publiken som jag tidigare stängt ut lät sig stiga in i mina öron och ta över. Det var då det slog mig - jag är den tredje vinnaren. Den svagaste utav de alla varor som fanns - överlevde.
”Gratulerar om ni överlevt.” Orden hade ingen betydelse för någon utav oss som fortfarande hade andetag att dela med av. Tre mot tre innebär tre överlevande. Den lycka att få se att någon mer än mig själv överlevt blev lika torr som sandpapper så fort jag såg en utav varorna - tjejerna - befinna sig framför mina fötter vid mitt offer. Med rödsprängda ögon kollade hon upp och mötte min blick, hennes fingrar var placerade kring det halsband runt hennes hals - samma halsband som på mitt offer. Det var hennes syster. Jag dödade någons syster. Jag är en mördare. Det finns ingen återvändo från det.
En månad senare.
”Du pratar inte mycket.” Hans blick vandrar upp från papperna i hans hand, för att möta min blick. Det - bokstavligt talat - svarta kontor jag befinner mig i känns av någon anledning som en positiv sak. Undra om det kan vara så att mitt slut samt nya början är nära.
”Eller rättare sak du pratar aldrig.” Konstaterade mannen framför det uppenbara med. Aldrig - ända sedan jag hamnade här - har jag sagt något. Inget ord har lämnat min strupe, utan allt de fått höra är tystnad.
”Vi förväntade oss inte att du skulle komma såhär långt.” Papperna hamnade på skrivbordet och nu kunde jag se vad det var han tidigare kollat på - information om mig. Varför har han allt detta. Hur kan han veta vem jag är - eller rättare sagt var.
”Det var ingen slump att du hamnade här.” För första gången lyssnade jag riktigt noga - detta var allt jag velat veta ända sedan jag steg för steg lärt mig och överleva på egen hand. Sanningen är allt jag kräver.
”Vet du vem personen var som hade hand om dig första natten?” Jag rörde inte en fena, kollade kallt på honom och förväntade mig att han skulle förstå mitt svar. Ett till papper flög rakt ner och träffade kontorsbordet i trä. Hat - det enda jag kände - kokade inom mig och ilsket sköt jag bort pappret så att det hamnade någonstans på hans sida.
”Jason McCann.” Namnet räckte gott och väl för att få mig att stänga ute allt annat. Försiktigt studerade mannen mig och det kändes som att han redan visste att något höll på att ske inom mig. Natten då min mardröm blev min verklighet - tog någon hand om mig genom att misshandla mig. Om jag inte hade kämpat emot i början och märkt honom för livet, hade första smällen troligtvis inte varit som den var. Minns den natten som om det var igår. Men aldrig visste jag vem det var som skadade mig både psykiskt och fysiskt - men nu vet jag.
”Du är köpt.” Konstaterade han. ”Du är fri.” Och med det sagt öppnades kontorsdörren bakom mig, min kropp vände sig om i rädsla och ett alldeles för välbekant ansikte klev in i kontorsmörkret.
”Pappa.” Andades jag ut. Mildheten i min röst fick alla och kolla endast på mig - första ordet efter flera veckor. Kände mig trygg i omfamningen hos min far, med hans kraftiga armar kring min möra kropp. Det enda som fattades var den brännande känslan bakom ögonlocken, men den kom aldrig.
”Men det betyder inte att vi är klara med dig.” Lika fort som orden uttalades, rycktes mitt huvud runt och kollade ner på kuvertet som blev framlagt över papperna från tidigare.
”Välkommen.” Ett leende spred sig på hans läppar. Nu visste jag till hundra procent att den Victoria Moniz jag en gång var - är död. 81 är vem jag blev och vem jag kommer vara livet ut. Hämnden är min, och den kommer vara ljuv.
”84.” Andra numret blev sagt. Om köparen inte är intresserad av första varan så går ordningen vidare tills de blir intresserade. Men för var nummer som ropas upp blir även priset högre.
”45.” Tredje numret blev sagt. Att räkna nummer för nummer har blivit en vana, eftersom det vanligtvis visar sig finnas ett mönster i sättet säljaren visar köparen. Att vara den svagaste utav alla här är en nackdel, men det betyder inte att jag är den svaga länken.
”12.” Fjärde numret blev sagt. Varorna - tjejerna - runtomkring mig började bli nervösa ju längre tid det tog med denna köpare. Men de räknar inte numren:a som jag, utom de räknar som om det vore deras dödsdom - vilket det till viss del även är. Men så fort en grind gnisslade till kunde mitt och allas räknande upphöra - nummer tolv blev såld samt köpt. Olycklig för henne, men bra för oss.
En vecka senare.
”Personen ni ser framför er är ert offer.” Hördes komma ut som skrik ur högtalaren. Allt jag kunde se var den vara - tjej - stå framför mig med lika osäker blick som jag själv.
”Ingen annan.” Förtydligade den manliga rösten. Samtidigt som vi själva försökte förstå meningen med detta, föll fyra tygväggar ner från sina plats runtomkring oss och avslöjade någon slags publik på säkerligen hundratals människor. Det var endast sex kvar utav oss och alla våras blickar sökte sig runt på var och en - förberedda men samtidigt inte.
”Döda eller bli dödad.” Orden uttalades och ett hånande skratt uppstod - ekandes. Genast kastade flera vakter in olika sorters vapen på den scen vi befann oss på. Ingen rörde på sig - alla kollade bara. Människorna i publiken började skrika som om de själva blev styckade till döds och från ingenstans rusade en utav varorna fram mot det ena vapnet - flera följde mönstret. Mitt offer var inte längre framför mig. Detta kommer bli min dödsdag. Någon som jag kan inte försvara sig själv, allt jag är till för är och tänka. Inget mer eller mindre. Så varför är jag en utav dessa kämpandes för mitt liv.
”81.” Skrek någon ut - mitt offer. Benen började skaka i följd av hela kroppen och det enda jag kunde göra - trots viljan att inte - var och möta min värsta mardröm. Med skakiga ben, ostyrbar puls samt blicken ner i marken lät jag min kropp styra mig mot det håll den önskade. Där stod hon - med en kniv - bitandes på sin läpp tillräckligt mycket för att få blodet och rinna nerför det öppna såret. Ett hånande leende uppstod när hon kom allt närmare och det fick mig att treva tillbaka i tiden på en memorial lane - ända sedan mina nio månader i min mors mage. Men det fanns en tanke som dök upp ju närmare mitt offer kom och det fick ilskan att koka inom mig. Framför mig kom varan - tjejen - springandes utan någon nåd i ögonen och utan att tänka efter tryckte jag mig ner till marken för att få tag på den stock bredvid mina fötter. Ingen ska få säga vad jag kan och inte kan överleva. Ingen - förutom mig själv - bestämmer över mitt öde.
Ett ekande pipljud tog över och vi alla kunde få ta del av att en varas - tjejs - kropp slutade fungera och falla livlöst till marken. Men det stoppade inte smällarna från att träffa min ömma kropp. Skärsår från knivar, blåmärken från slag - tankar om döden.
”One left, two to go.” Publiken blev som vansinnig och önskade att få se en live stream styckning ske mitt framför ögonen på dem. Slag för slag träffade återigen min kropp men något okänt vaknade återigen till liv inom mig när jag kom tänka på hur jag hamnat här. Min svaga fot träffade mitt offers ansikte starkare än någonsin och man kunde höra ett knäckande ljud. Sina egna ben snubblade hon på chockad över mitt slagutbrott och föll baklänges ner på den hårda grund. Bredvid min västra sida låg kniven, men vid min högra hade jag stocken som tidigare blev min räddning. Nu har jag min chans. Benen bar mig knappt, armarna ville samarbeta samtidigt som de inte ville, huvudet talade om att detta inte skulle vara smart, hjärtat sade åt mig att rädda mig själv - men jag själv vet inte om jag vill bli räddad. Hopplöst försökte mitt offer leta efter ett vapen till försvar, benen började sparkas upp i luften som försvar åt sig själv och sitt ansikte som redan var sönder smällt från min tidigare - chockerat hårda - spark. Oavsett hur min hjärna, mitt hjärta eller jag själv tänkte så hade slag för slag börjat träffa mitt offer. Stocken trängde sig in i hennes hud och vävnaden bröts lättare än vad kniven innan orsakade på mig.
”10.” Första vinnaren hade korats. Skriken från folket i publiken stoppade inte slagen från min stock att träffa kroppen framför mig, hennes händer försökte förgäves skydda henne från träffarna - med det skadade henne endast mer.
”39.” Andra vinnaren hade korats. Blicken från mitt offer talade om det jag redan visste - det var endast vi två kvar i leken. Som tidigare då hon tillät sig själv att orsaka mig mer smärta trots att jag låg ner, ska hon få smaka på sin egen medicin. Greppet kring stocken blev allt hårdare, slagen träffade allt djupare och hennes andetag blev begränsade. Men hon skulle inte bli dödad av en stock - utan av mig. Lät mig falla ner på knäna som knappt bar mig, kröp närmare hennes kropp och placerade benen på varsin sida om hennes höfter. Detta var inte den person jag var - aldrig skulle jag ha gjort något som detta. Men det var hon eller jag - och det valet var enkelt. Mina knytnävar träffade hennes blåslagna ansikte kraftigare för varje slag, blod började rinna mer än innan och hon började besegras. Jag kunde inte förmå mig själv och sluta, jag kunde inte intala mig själv om att detta är fel, jag kunde endast slå slagen med ett omärkbart leende på läpparna. Varför - det vet jag inte.
”81.” Tredje vinnaren hade korats. Men det fick mig inte att sluta slå, jag är inne i min egna värld - bortom allt jag tidigare känt till. Det hemska är att det känns bra och slå bort frustrationen. Aldrig visste jag innan hur man skulle rädda en person som mig, så att jag skulle få känna lycka som alla andra. Men nu vet jag - lyckan dyker upp då jag inte längre är det jag var. Jublet från publiken som jag tidigare stängt ut lät sig stiga in i mina öron och ta över. Det var då det slog mig - jag är den tredje vinnaren. Den svagaste utav de alla varor som fanns - överlevde.
”Gratulerar om ni överlevt.” Orden hade ingen betydelse för någon utav oss som fortfarande hade andetag att dela med av. Tre mot tre innebär tre överlevande. Den lycka att få se att någon mer än mig själv överlevt blev lika torr som sandpapper så fort jag såg en utav varorna - tjejerna - befinna sig framför mina fötter vid mitt offer. Med rödsprängda ögon kollade hon upp och mötte min blick, hennes fingrar var placerade kring det halsband runt hennes hals - samma halsband som på mitt offer. Det var hennes syster. Jag dödade någons syster. Jag är en mördare. Det finns ingen återvändo från det.
En månad senare.
”Du pratar inte mycket.” Hans blick vandrar upp från papperna i hans hand, för att möta min blick. Det - bokstavligt talat - svarta kontor jag befinner mig i känns av någon anledning som en positiv sak. Undra om det kan vara så att mitt slut samt nya början är nära.
”Eller rättare sak du pratar aldrig.” Konstaterade mannen framför det uppenbara med. Aldrig - ända sedan jag hamnade här - har jag sagt något. Inget ord har lämnat min strupe, utan allt de fått höra är tystnad.
”Vi förväntade oss inte att du skulle komma såhär långt.” Papperna hamnade på skrivbordet och nu kunde jag se vad det var han tidigare kollat på - information om mig. Varför har han allt detta. Hur kan han veta vem jag är - eller rättare sagt var.
”Det var ingen slump att du hamnade här.” För första gången lyssnade jag riktigt noga - detta var allt jag velat veta ända sedan jag steg för steg lärt mig och överleva på egen hand. Sanningen är allt jag kräver.
”Vet du vem personen var som hade hand om dig första natten?” Jag rörde inte en fena, kollade kallt på honom och förväntade mig att han skulle förstå mitt svar. Ett till papper flög rakt ner och träffade kontorsbordet i trä. Hat - det enda jag kände - kokade inom mig och ilsket sköt jag bort pappret så att det hamnade någonstans på hans sida.
”Jason McCann.” Namnet räckte gott och väl för att få mig att stänga ute allt annat. Försiktigt studerade mannen mig och det kändes som att han redan visste att något höll på att ske inom mig. Natten då min mardröm blev min verklighet - tog någon hand om mig genom att misshandla mig. Om jag inte hade kämpat emot i början och märkt honom för livet, hade första smällen troligtvis inte varit som den var. Minns den natten som om det var igår. Men aldrig visste jag vem det var som skadade mig både psykiskt och fysiskt - men nu vet jag.
”Du är köpt.” Konstaterade han. ”Du är fri.” Och med det sagt öppnades kontorsdörren bakom mig, min kropp vände sig om i rädsla och ett alldeles för välbekant ansikte klev in i kontorsmörkret.
”Pappa.” Andades jag ut. Mildheten i min röst fick alla och kolla endast på mig - första ordet efter flera veckor. Kände mig trygg i omfamningen hos min far, med hans kraftiga armar kring min möra kropp. Det enda som fattades var den brännande känslan bakom ögonlocken, men den kom aldrig.
”Men det betyder inte att vi är klara med dig.” Lika fort som orden uttalades, rycktes mitt huvud runt och kollade ner på kuvertet som blev framlagt över papperna från tidigare.
”Välkommen.” Ett leende spred sig på hans läppar. Nu visste jag till hundra procent att den Victoria Moniz jag en gång var - är död. 81 är vem jag blev och vem jag kommer vara livet ut. Hämnden är min, och den kommer vara ljuv.
Nu vet ni till viss del vad det är hon fått gå igenom och hur allt tog sin början, men kom ihåg att detta bara är en förkortning på allt. Om jag hade vart ni, så hade jag även sett till att komma ihåg systern som överlevde! Godkväll på er!
Postat av: Hanna
ååh vad bra! jag älskar novellen, sättet du skriver på och den väldigt bra uppdateringen. men om du känner dig stressad över att du måste lägga ut ett kapitel så tycker jag att du ska ta den tid du behöver :) I Love It !
Postat av: Agnes :)
Hej, jättebra!!
Orkar inte skriva en lång kommentar nu så jag ville bara skriva att jag hoppas att Jason och Victoria inte blir ihop, utan de typ (som längst blir halvt kompisar eller jobbar tillsammans) eftersom han misshandlade henne :( , ialla fall att de inte börjar älska varandra.
Tack för mig
Svar:
nevereverland.blo.gg
Postat av: Biebzters
Perfektion!!!!😍😍
Postat av: Anonym
jätte bra! Men blev lite förvirrad var det Victoria eller Jason som berättade?
Svar:
nevereverland.blo.gg
Postat av: Emelie
sjukt bra ! :)
Postat av: Becca
Damn, så hårt mitt hjärta slog under tiden jag läste. Ju mer jag läste, desto högre steg spänningen. Jag älskar att du avslöjar lite i taget, bit för bit så att man får pussla ihop lite själv eftersom tiden går och ju fler kapitel som publiceras. Om jag skulle vara tvungen att välja ett favoritkapitel skulle det nog vara det här, då det är spännande och upplagt på ett sätt som får mig helt speechless. Och älskar verkligen din uppdatering❤
Svar:
nevereverland.blo.gg
Postat av: Foreverbiebs.blogg.se
sjukt bra, du är så himla duktig på att skriva! vaeje kapitel är som en guld medalj, du är som en guld medalj! Och det här kapitlet var ju överdrivet bra,det finns inget att säga förutom att den var P.E.R.F.E.K.T.I.O.N som du är!♥♥♥♥♥♥♥♥
Postat av: Anonym
Vet att jag kanske kommenterar lite sent men började läsa din novell igår. Du skriver så fantastiskt och detta kapitel var nästan det bästa hittills. Men Victoria och Jason måste, måste måste bli tillsammans :) hehe, men det blir väl bra hur du en gör!
Trackback
"border="2">
"border="2">