Fönsterrutan rullade sakta neråt och sakta men säkert fann den friska kalla luften sin väg in. För tre timmar sedan satte jag mig i bilen och startade resan till Stratford, min hemstad som jag lämnade och aldrig blickade tillbaka till för två år sedan. Under resans gång har jag blickat framåt och blängt på den tomma, ödelagda motorvägen. Finns ingenting att se, absolut ingenting. Dock inser jag att det är en fördel, då jag kan få lugna nerverna inför det som komma skall, då jag snart sätter min fot i den stad som inte gjorde mig något bra.

”Vi vill bara påminna att balen är om tre dagar och vi förväntar oss att ni alla har någon att gå med. Det var allt, ni kan nu återgå till era lektioner.” sade den grå håriga damen, även kallad för rektor, och blickade ut över allihopa.

Rad för rad reste sig upp - sportfånarna, cheerleaders, de populära, nördarna och sist men inte minst jag. Under alla månader jag spenderat på denna skola, så har jag aldrig passat in i någon utav grupperna. Jag är den tysta, osynliga och även oskyldiga. Vissa dagar finner jag till och med nördarna mer utåtriktade än mig, eller vem försöker jag lura, vem som helst slår mig på hästlängder i allt. Snabbt blev jag avbruten i mina tankar av att någon rörde min axel och min blick fördes uppåt, för att möta ett par hasselbruna skönheter till ögon. Ingen mindre än min tonårsförälskelse, Jason McCann.

”Victoria?” Fick han ur sig i en mild mening.
”Ja, det är jag?” Var det enda jag hade till svars, även fast det kom ut som mummel och som en fråga.
”Detta kanske är lite konstigt, men jag undrar om du skulle vilja vara mitt sällskap till balen?” Sade han med sådan självsäkerhet och glöd i ögonen.
”Oh, eh, verkligen..? Öh, det hade vart ett nöje” Stammade jag fram och smällde mentalt till mig själv för mitt ordval.
”Grymt! Måste dock iväg nu, men vi ses och hörs?” Fick han ur sig som en fråga med ett leende på läpparna.
”Det gör vi” Var det enda jag kunde få ur mig och gav honom ett leende tillbaka.

Jag stod kvar på platsen där han sekunden innan hade lämnat en ensam och förvirrad, mig, kvar. Porten öppnades till där hans vänner stod och väntade, men innan han försvann helt och hållet så vred han huvudet mot mitt håll och log ännu en gång. Det var inte förrän då jag började kallsvettas och inse vad som precis skett. Jason McCann, den mest populära bland både tjejer och killar, bjöd mig till balen. Mig? Varför mig? Betyder detta att han vet vem jag är? Gillar han mig? Så många obesvarade frågor, som förhoppningsvis kommer bli besvarade.

Tankarna blev snabbt avbrutna tack vare den ringsignal som hördes, som en tok drog jag ut ena armen för att få ett grepp om min svarta iPhone 5s. Med stora bokstäver på skärmen stod det nu, Amanda. Ska jag svara? Ska jag inte svara? Vad ska jag göra? Var det enda som gick runt i mitt huvud. Precis när jag var på väg att klicka på den gröna knappen, så slutade den ringa och vibrationen dog ut. Istället för ett namn, så syntes nu ”ett missat samtal” och genast sköljde ångesten över mig. Jag borde inte ignorera mina vänner, det är inte rätt sak att göra i denna situation, eller i någon annan. Ännu en gång började vibrationen och ljudet, enda skillnaden var namnet som syntes på skärmen.

”Saknar du mig redan, pappa?” Fick jag snabbt ur mig med självsäkerhet i rösten.
”Smickra inte dig själv gumman. Hur går resan? Har du ätit något? Hur långt har du kommit? Är det mycket trafik?” Frågorna flödade på innan jag snabbt beslutade för att avbryta.
”Allt är bra, tack för att du frågar.” Var det enda han fick till svars.
”Hur är det med tankarna kring allt?” Sa han med nyfikenhet i rösten och jag visste för första gången inte vad jag skulle svara.
”Det går som det går, mycket på en och samma gång bara.” Och den djupa suck jag inte ens visste att jag höll inom mig fann sin väg ut.
”Vad du än gör, avslöja inte vem du är, Victoria.” Oron hördes i rösten på den andra änden.
”Jag vet bättre än så, pappa. Men lägger på nu eftersom jag antar att du tjatat klart.” Mummel hördes genom luren, men vad, det hörde jag inte.
”Där kom det jag väntade på, ditt sämre beteende! Men hör av dig när du kommit fram gumman, älskar dig.” Skyndade han ur sig med mummel återigen i bakgrunden, vilket bara kan betyda en sak, Smothers är tillbaka.
”Det ska jag, älskar dig med.” Och med det sagt la jag på, slängde mobilen på sätet bredvid, höjde volymen på radion och blickade återigen ut på motorvägen.

Kära dagbok. Idag är det inte vilken dag som helst, utom det är baldagen. Det har redan gått tre dagar sen han, Jason McCann, frågade om jag ville gå tillsammans med honom. Det är helt otroligt. Även den biten att han faktiskt pratat med mig i skolan, och hört av sig. Vet inte hur jag ska beskriva mina känslor, de är överallt, upp och ner, höger och vänster. Jag är lycklig. Så, så lycklig.

Minns den dagen som om den vore igår. Var bokstavligt talat ett nervvrak, men eller lyckligt sådant. I alla fall när jag skrev i dagboken. Resten av dagen var en mardröm, fick saker kastat på mig, ord som aldrig utryckts åt mitt håll fann sin väg ur allas mun, blev nerslagen och han sågs inte till någonstans. Trotsade rädslan för det okända den dagen, fixade mig och begav mig dit utan baldejt, med en svans mellan benen så att säga. Vad som skedde därefter, är det jag försökt och fortfarande försöker glömma. Aldrig har jag känt mig så utnyttjad, smutsig, äcklad och nertryckt. Dagen som var min lyckligaste, blev en verklig mardröm.

Här sitter jag nu, i min svarta Mustang från 1969, körandes på en ödelagd motorväg flera mil från både Kalifornien och Stratford. För varje tanke som dyker upp i mitt huvud blir greppet om ratten hårdare, så mycket så att den vita färgen tar plats på mina knogar. Det har gått två år. Två år sedan jag såg honom. Två år sedan mardrömmen skedde. Två år sedan jag lämnade. Två år sedan jag dog. Ingen förutom mina närmsta två, Amanda och Julie, visste vart jag egentligen försvann den dagen då vi sålde huset, bilarna och lämnade allt bakom oss. Varje sömnlös natt i mitt nya hem då jag grät och stirrade uttryckslöst ut i det fria, blev jag påmind om mitt gamla jag. Det var en sådan natt som ledde till att jag lovade mig själv att aldrig bli den jag en gång var, igen.

Att försöka trycka bak minnena för stunden känns som det bästa. Men en tanke kvarstod, hur mycket jag försöker och hur mycket jag än förändrats, så kan jag inte glömma det som en gång varit även fast det är de enda jag vill. Vare sig jag gillar det eller ej, så är det är en del av mig, den personen jag är idag, inte den som jag en gång var. Jag knöt min käke vid tanken av att jag snart är framme, kraftiga andetag fann sin väg in genom närborrarna och tänker tillbaka på det min far sa: ”Vad du än gör, avslöja inte vem du är, Victoria.”

Låt oss säga såhär, under två års tid har jag samlat på mig saker som ingen behöver känna till. Hemligheter är hemligheter och det är de som gör mig stark. Ingen, förutom mig själv, vet vem jag egentligen är. Solen träffade ögonen och tankarna klämdes bak och jag kände tröttheten komma smygandes, som vanligt inte rätt tidpunkt, men kan inte säga emot då jag aldrig stannade för att vila. Djupa andetag fann sin väg ut när jag passerade skylten - Stratford. Avståndet till staden, människorna, minnena blir allt kortare ju mer jag trycker ner gaspedalen.

Kära hemstad, här kommer jag.

---