Varje gata jag passerade tog mig tillbaka på minnesvägen, allt och inget jag behövde komma ihåg fanns nu i mina tankar. Varje sväng jag tar för mig närmare slutdestinationen, Amandas hem. Vanligtvis brukar jag hålla mig en bit över den tillåtna hastigheten på vägarna, men just nu var den så låg att det kändes som att jag står still. Är jag verkligen här? Är den återkommande frågan jag ställer mig samtidigt som jag fokuserar på omgivningen jag inte varit i på två år. Sträckte snabbt ut armen för att passa på och rota i väskan efter min mobil, då trafikljuset visade rött. Det var som att jag visste att någon skulle ringa, för så fort jag tog ett stadigt grepp kring den och drog upp den, så började den vibrera. Men när jag såg namnet på skärmen, försvann leendet.

”Vad?” Snäste jag fram i luren.
”Fel tidpunkt att ringa på min sköna?” Sade han roat.
”Skippa skitsnacket och kom till saken, Isak.” Fick jag fram genom sammanbitna tänder och kände hur pulsen ökade.
”Rak på sak som vanligt. Gamla stationen, om en kvart, kom inte sent.” Och med det avslutade han samtalet, genast gjorde jag en u-sväng då stället han bad mig komma till låg på andra sidan stan. Radiostationen började spela Radioactive med Imagine dragons och för första gången på en ett tag tryckte jag ner gasen och åkte nerför gatan jag nyss kört förbi på. Allt i onödan, men samtidigt inte. På något sätt kändes det bra och vara tillbaka, som en chans att få avsluta ett kapitel och påbörja ett nytt. Även fast det aldrig kommer vara ett avslutat kapitel för min del. Sväng för sväng leder mig närmare stationen, och ju närmare jag kom desto mer sportbilar och människor möttes jag av.
”Snälla säg inte att det är ett streetrace.” Sade jag tyst för mig själv. Parkerade på första bästa lediga plats, klockan visade 10.45 vilket fick mig att undra var han befinner sig. En kvart har gått och han bad mig att inte vara sen, när det är han som är det, logiskt? Inte så. Mitt i allt öppnades passagerardörren och stängdes med en smäll, vanligtvis hade jag skällt ut människan för att den stängde igen på det sättet, men jag orkade inte befinna mig i Isak’s närhet mer än nödvändigt.

”Nämen, ser man på vem som är tillbaks i stan.” Sade han med ett flin placerat på plats.
”Vad vill du?” Djupare konversationer än det uppenbara tänker jag verkligen inte ha med honom.
”Har du inte saknat en gammal vän, Victoria? Trodde jag betydde mer än såhär för dig.” Fick han ur sig med skratt i efterst. ”Men om du så gärna vill veta, så ville jag snacka med dig om vad du planerat de kommande dagarna?”
”Vad menar du?” Förvirrad över hans fråga kollade jag på honom.
”Alla vet att bröllopet är senare idag, men vad ingen vet är att du är tillbaka. Tror du Jason kommer känna igen dig?” Sade han ängsligt och studerade hela mig som om jag vore en bit kött. Men innan jag hann säga något så började han tala igen.
”På talan om trollen.” Var det enda han fick ur sig då min blick sökte sig mot hållet han kollade mot. På andra sidan gatan, parkerade en vit range rover och fyra killar fann sin väg ut men en satt kvar i bilen, Jason. En klump bildades i magen och andningen blev allt djupare, blodet började koka och mina ben började skaka. I nästa sekund hände något jag inte förväntat mig, han kollade mot vårat håll och studerade varje centimeter utav min bil, och slutligen valde han att kolla rakt in i bilen. Kunde han se mig? Oss? Rakt in i mina ögon kollade han, troligen ovetandes om att någon sitter i bilen, ingen mindre än den tjej han troligtvis inte minns. Våran ögonkontakt - genom den tonade rutan - bröts då någon dök upp utanför hans dörr, Kyle, ord utdelades vilket fick Jason att kliva ur bilen och börja sin färd neråt på gatan. Hur mycket jag än vill, så kan jag inte förneka det faktum att han ser bra ut, så otroligt bra. Med svarta supras på fötterna, skinnbyxor hängandes löst runt midjan och en grå enkel tröja med långarmar fann han sin väg till resten utav gänget. Hans hår var långt ifrån stylat, det liknande en sådan underbar morgonfrisyr som han snabbt dragit igenom med lite hårgele och format toppen. Hur konstigt det än låter, så såg hela han inbjudande ut och det tog mig två år tillbaka i tiden, då jag föll för honom. För varje steg han tog, fanns det tjejer som mätte av honom, dock förvånade det mig att han inte visade något sorts intresse tillbaka. Jason McCann, visar inget intresse, det är inte varje dag man ser det. Jag hörde passagerardörren öppnas vilket fick mig och mötas av att Isak börjat finna sin väg ut.
”Som svar på din fråga, Isak, det kommer tiden få visa.” Med det sagt mötte jag hans blick samt det flin som uppstod på hans läppar och kunde jag se honom kliva ut och skynda nerför gata. Snabbt startade jag bilen, vilket fick allas blickar och söka sig mot mitt håll, troligtvis förvånade över motorljudet som sade mer än vad något annat kan göra. Pulsen ökade ännu mer då jag insåg att exakt alla från deras gäng stod och glodde med intresserade ansiktsuttryck mot mitt håll då jag började köra nerför vägen. Om de bara visste vad som väntar.

Senare samma dag.
”Var är ni, behöver hjälpa med klänningen!” Skrek Amanda från övervåningen vilket fick mig och Julie att vakna till liv igen.
”Härnäst kommer vi få hjälpa henne med håret, sminket och även att flirta med Liam.” Viskade Julie tyst fram bara för mig att höra, hennes ord fick mig att le och skratt fann sin väg ut.
”Finns det något mer jag behöver känna till?” Nyfikenheten tog över.
”Det borde vara vi som frågar dig det! Men eftersom jag ser att du är nyfiken, så är det kanske till det bättre att du känner till Jason-Emelie situationen, de är över för gott, men trots det kallar hon honom för sin och försöker förgäves få tillbaka honom i nöd och näppe men han skiter fullständigt i henne. Tror hon och alla kommer vara på bröllopet, tyvärr..” Innan hon fick chansen att fortsätta babblet om allt så avbröt jag.
”Okej okej, alltså gamla vanliga dramat?” Fick jag ur mig med skratt och hon lyste upp av någon anledning.
”Men även, att våran bästa vän är tillbaka i stan! Kan fortfarande inte tro det är sant.” Lyckan hördes i rösten och även syntes.
”Tjejer! Seriöst! Kom upp, vi måste skynda oss!” Skrek Amanda ännu en gång vilket fick oss båda att lyfta stjärten och springa upp för trapporna som i de gamla goa tiderna. 
”Var är du?” Frågade jag och Julie i mun på varandra vilket fick oss och brista ut i ännu mer skratt. Dock möttes vi av en stressad Amanda när vi steg in i allrummet på övervåningen, klänningar, smink, skor och massa annat låg utspritt överallt. Det var inte förrän nu det slog mig att jag skulle vara tvungen att ha klänning på mig, något jag vanligtvis avskyr.
”Varför står ni där och gör ingenting, börja fixa er!” Ännu ett halvt skrik lämnade Amandas strupe, fast vi nu stod framför henne, men stressen från hennes håll både syntes och hördes. Julie och jag blängde på varandra och skyndade oss fram till våra klänningar. Hur ska det här gå, var det enda jag kunde finna mig att tänka på.

En halvtimme senare stod jag påklädd, fixad och beundrade mig själv i den stora spegeln. Detta kan inte vara jag. Jag ser så.. Så.. Vacker ut? Om det ens är rätt ord att använda i detta sammanhang. Med mina svarta jeffrey campbell perfect-2 blev jag genast ett huvud längre, min vinröda långklänning föll fridfullt ner för min kropp samt avslöjade hud på ett par ställen vilket ledde till att de flesta utav mina tatueringar syntes, håret hölls på plats av stora samt små lockar och ansiktet täcktes av en gnutta smink bara för att undvika att se ut som ett spöke.

”Herregud Victoria.” Stammade Amanda fram vilket fick Julie och vända sig om och mig att kolla bort från min självbild jag stått och stirrat på som en tok.
”Du är så makalöst vacker.” Bådas blickar sökte runt på mig, letandes efter något misstag, men de verkade inte finna något då de båda lämnade munnen vidöppen och omfamnade mig i en benkrossande kram.
”Det känns helt otroligt att ha dig tillbaka.” Sade Amanda. ”Du förstår inte hur mycket vi saknat dig!” Avslutade Julie.
”Det känns bra och vara tillbaka, här hos er.” Erkände jag och kände hur min kropp slappnade av en aning, det var verkligen så jag kände, här hos dessa två är jag lyckligare än lyckligast. De är allt jag behöver.
”Även fast jag gärna hade stått här och kramats resten av dagen, så måste vi åka om vi ska hinna i tid och inte bli allt för sena!” Mumlade Amanda fram i en sorgsen ton vilket fick mig att släppa taget och nicka instämmandes, snabbt skyndade vi oss runt från hörn till hörn och såg till att inte glömma något. En efter en fann vi våran väg nerför den stora trappan och ut till Julie’s range rover där jag fick placera mig i förarsätet då de båda konstigt nog insisterade på att jag är den enda som kan köra snabbt i klackar.

”Hur känner du inför allt detta, Victoria?” Oron hördes i Amandas röst.
”Försöker att inte tänka på det allt för mycket.” Erkände jag och såg i ögonvrån hur de båda nickade förståendes.
”Jag tror inte att någon kommer känna igen dig, tycker faktiskt det är bra för din skull.” Fick Julie sagt och jag bromsade in då trafikljuset blivit rött.
”Kommer inte säga mer än vad som krävs, och hoppas ni håller det kortfattat också?” Sade jag men det kom ut som en fråga även fast det inte var menat så, då jag redan visste vad deras svar skulle vara.
”Vi alla är barndomsvänner, vi håller ihop!” Sade Amanda som om det var de självklaraste. ”Frågar någon kommer vi bara säga ditt namn.” Instämde Julie.
”Vet att jag inte säger detta ofta, men jag älskar er.” Mumlade jag ut i en osäker ton allt eftersom jag verkligen har svårt att visa känslor, förlitar mig alltid på att människor redan vet vad jag känner, men är medveten om att det är kasst.
”Vi älskar dig med, Victoria, alltid gjort och kommer.” Fick Julie ur sig och la sin hand på min som låg i mitt knä, likadant gjorde Amanda. Innan jag kunde säga något mer så svängde vi in på kyrkans parkeringsplats och möttes av säkert hundratals bilar, vilket fick nerverna att krossas i tusen bitar och andningen bli djupare. Julie hade redan funnit sin väg ut ur bilen vilket lämnade mig och Amanda kvar ensamma.

”Hur mår du egentligen?” Frågade hon i en röst som nästan höll på att spricka.
”Skit.” Var det första bästa ordet jag hade och säga vilket fick henne och nicka men lämnade henne ovetandes om hon borde svara eller ej.
”Vi borde gå ut till Julie!” Avbröt jag tystnaden med och hon log till svars. Dörrarna öppnades och eftermiddagssolen värmde huden något så makalöst. Blickar utbyttes i brist på ord mellan oss tre och tillslut befann vi oss gåendes hand i hand som de tre musketörerna upp mot kyrkans ingång.
”Låt oss få detta överstökat.” Var det enda jag hade att säga och de kramade om mina händer hårdare.

---

Herregud vad jag hade mycket och skriva på detta kapitel, tyvärr fick inte allt jag ville få med plats, men gjorde så gott jag kunde. Detta blev ändå lite som ett mellankapitel från Victoria's perspektiv, i nästa kommer det däremot ske saker! Vem tror ni Isak är? Hur tror ni reaktionerna när de kommer in i kyrkan kommer vara?