Tystnaden i kyrkan avbröts av att kyrkporten öppnades och klackar slog i golvet på väg framåt i salen. Personerna på raden framför oss började vända huvuden åt vänster för att få se vem det var som kommer nästan i sista minut. Mummel började höras då ljudet av tjejskratt och klackar kom närmare och närmare, vilket fick oss killar att vända huvudena åt det håll där ljudet kom ifrån.

”Äntligen, började bli orolig att de inte skulle komma.” Mumlade Kyle tyst fram för bara oss att höra. Min blick sökte sig mot deras håll, men den fastnade på något eller ska jag säga någon helt annat. Bakom Amanda och Julie gick en tjej. Med varje steg hon tog lyftes ännu fler blickar mot hennes håll, från både killar och tjejer runt omkring. Hennes ansiktsuttryck förblev desamma och det behövdes ingen vidare eftertanke när det kom till självsäkerheten hon utstrålade. Att killar bokstavligt talat dreglade är förståeligt, det fann jag även mig själv göra. Viskningar mellan tjej till tjej påbörjade och vissa blev så irriterade att de slog till sina partners för själva återfå uppmärksamheten som de visade denna okända tjej som tagit alla med storm. Hennes klänning rörde sig i takt med hela henne och håret föll på hennes axlar i ren perfektion, lock för lock. Denna tjej är inget mindre än, det. För första gången fann jag mig själv vara mållös, vilket grabbarna verkade märka av då de utbytte blickar med varandra och slutligen glodde roat på mig.

”Kyle, vet du vem tjejen i den vinröda klänningen är?” Sade jag kliandes på min haka för att inte göra det uppenbart att jag frågat något.
”Aldrig sett henne förut, men hon ser ut som trubbel Jason.” Ett svar i sin enkelhet och han skrattade till. ”Tatueringar har hon också.” Sade Liam fram på andra sidan om mig vilket fick min blick att vandra tillbaka och söka längst platserna där hennes hud var synlig, och det var korrekt. På många utav ställena kunde man se mindre men säkert betydelsefulla tatueringar. Hon ser så bekant ut, men samtidigt inte. Sättet hon för sig på får vem som helst att förstå en sak, hon är inte vem som helst.
”Ursäkta, är det ledigt här?” Hörde jag någon säga till kvinnan på raden framför oss, självklart var det Amanda som frågade, då hon och Liam har något på gång antar jag att det var anledningen till att välja den plats. Min blick fördes däremot åt Julie och den okända tjejen som viskade tyst om något.
”Ni två, kommer ni eller?” Utbrast Amanda lätt irriterat. I en kort sekund mötte jag den okända tjejens mörka blick och blev nästintill paralyserad, men hon valde snabbt att bryta den genom att snabbt titta runt letandes efter något eller någon, ännu en gång viskade hon något ohörbart och gav Amanda en blick som bara hon kunde tyda. Men innan någon hann ifrågasätta vad som sker, så fann hon sin väg längre ner i salen och placerade sig bredvid Esmeralda’s mamma. Då fick jag i alla fall det bekräftat, hon känner bruden.

”Julie, varför är ni så sena?” Ifrågasatte Kyle med skratt i följd.
”Ni vet hur tjejer är, speciellt Amanda.” Skrattade hon roat fram och vi alla gjorde desamma undertiden Amanda valde att himla med ögonen. Bättre chans att kunna fråga något än nu kommer jag inte få, sakta lutade mig framåt för att komma en bit närmare den främre raden.
”Amanda” Viskade jag.
Hon tittade tillbaks och mimade ut ett ”Vad?”
”Vem är tjejen ni kom med?” Viskade jag tillbaka och lutade huvudet mot riktningen där hon okända i nuläget satt och pratade ingående med brudens mor. Hon utbytte en snabb blick med Julie som kollade bak på mig och sedan tillbaka på Amanda, båda valde sedan att kolla åt hållet jag lutat mitt huvud åt.
”Det är Victoria. Varför undrar du?” Amanda höjde ett ögonbryn och studerade mitt ansiktsuttryck.
”Hon verkar bara inte bekant.” Sade jag nickandes och lutade mig tillbaka hoppades på att antingen Julie eller Amanda skulle lägga till något mer, så att jag skulle ha mer och gå på. Men det skedde inte. Dock var mitt svar inte det ärligaste - hon verkade bekant - men jag visste inte hur det kunde vara möjligt. Innan jag hann tänka vidare så startade den akustiska musiken och vi alla reste oss upp. Längst fram kunde man se Edvin stå med det största leende jag någonsin sett, allas fokus låg på den vackra brud som fann sin väg fram mot altaren, men fortfarande kunde jag inte fokusera på något annat än den otroligt vackra, Victoria, som stod på andra sidan någon rad längre ner. Perfekt avstånd från mig.
”Bruden är till vänster, inte till höger.” Viskade någon i mitt öra och jag förstod att det var Matt. Men inte ens det fick mig att bryta blicken från henne. Vem är denna tjej och vad är det hon gör med mig.

Victoria’s perspektiv.
Den akustiska musiken fyllde kyrkans tomrum perfekt och härnäst befann jag mig ståendes och väntade ivrigt på att få syn på Esmeralda. Att jag stod ytterst vid kanten ledde bara till att ännu fler blickar nådde fram till mig från alla håll och kanter, tjejer med dömande blickar och killar med hungriga. I ögonvrån såg jag Amanda och Julie kolla bort mot hållet där bruden kom gåendes från, men snabbt ökade min puls då jag märkte att Jason stod där med blicken fast på mig. En orolig känsla sköljde över mig, exakt som när vi kom gåendes in i kyrkan för en stund sedan.

Att kalla mig för ett nervrak är en underdrift. Om någon hade tagit min puls nu så hade jag blivit skickad till sjukhuset för akut vård. Hittills var jag tacksam över att min kropp var i någorlunda funktion och valde att inte lägga av, benen ville gå åt motsatt håll men hjärnan sade en hela annan sak. Sakta men säkert tog jag plats bakom Julie och Amanda då jag valde att inte vara iögonfallande. Men snabbt insåg jag att det kanske inte var en värst bra idé - då alla, exakt alla - verkade kolla på mig med chockade samt fundersamma ansiktsuttryck. ‘Herregud, hans blick är fast på mig.’ Ekade i mitt huvud.

Osäker, det är rätt beskrivning på hur jag känner mig i nuläget. Under två års tid har jag aldrig känt pulsen öka, svettet bildas, kroppen avta, så mycket som jag känner av det nu. Mina nerver lugnade sig en aning då Esmeralda närmade sig altaren med sin far vid sin sida, hennes lyckliga blick vandrade från en bröllopsgäst till en annan. Men ett oroat leende befann sig nu på mina läppar - då hennes blick mötte min. Hennes steg tog snabbt slut vilket fick henne att stannade upp, det stora vita leende försvann och det såg ut som att hon sett ett spöke. Ingen visste vad som pågick, förutom jag och Esmeralda.

En timme har gått och jag sitter fortfarande på samma plats i köket, med blicken fastfrusen på det bröllopskuvert framför mig. En bröllopsinbjudan till en utav mina barndomsvänners bröllop, Esmeralda. Vi har inte varit delaktiga i varandras liv i två år, av olika anledningar. Hon är som min andra halva, den syster jag aldrig fick, därför briser mitt hjärta ännu mer för varje dag som går. Ett litet brev fanns med i kuvertet, från hennes föräldrar, där de uttrycker deras kärlek gentemot mig och ber mig att förgylla en önskan - att meddela dem och inte Esmeralda att jag kommer - om jag beslutar mig för att gå. I nästa sekund bläddrade jag snabbt igenom min kontakt lista, klickade osäkert på det namn jag sökt efter och ringtonerna hördes i några sekunder innan person på den andra änden fyllde tomrummet med sin röst.
”Jag kommer.” Två ord från mitt håll var allt som krävdes.

Min högra hand som bildats till en knoge, i ett försök att lugna nerverna, slappnade genast av då någon tog ett stadigt grepp om den och rörde lätt min nakna rygg med sin andra hand. Men då jag visste att det var hennes mors beröring, fortsatte jag den intensiva ögonkontakt med Esmeralda. Ett skakigt steg framåt fick henne att verka i funktion igen, vem som helst kunde se att hon kämpade emot tårarna, men en tår lyckades finna sin väg nerför hennes vänstra kind. Dock förstod alla att det var lyckotårar, då ett leende började växa fram på hennes läppar och hennes greppet kring sin fars arm började bli löst, han verkade förstå vad hon höll på att göra då han inte gjorde motstånd och sakta backade undan. För stunden existerade ingen annan, bara vi två, här och nu. Rätt komiskt om du frågar mig, då jag är säker på att både hon och hennes fästman kände så för knappt en minut sedan - innan jag kom in i bilden. Med mindre och snabbare steg närmade hon sig mig. Min kropp verkade göra som den själv önskade, då jag befann mig något steg längre fram än innan. Leendet på hennes läppar växte för varje steg hon tog och tårarna började flöda. Människors viskningar hördes och blickarna brändes i huden, då jag befann mig framför henne, och hon framför mig. Två år har gått, och här står vi, på hennes bröllop. Hennes mun öppnades, men stängdes snabbt, osäker på om hon borde säga något eller inte. Men snart fann orden sin väg ut innan hon hann tänka efter.
”Det är verkligen du.” Kunde känna hur mina ögon blev vattniga och jag nickade till svars. Snabbt befann sig hennes armar kring min nacke och mina gjorde automatiskt desamma på henne. Som om inte blickarna och viskningarna räckte när jag klev in i kyrkan, så har alla nu ännu mer frågor de säkerligen vill ha svar på. Vanligtvis hade jag skämts att göra något som detta - att visa känslor. Men när det kommer till henne, gör jag allt för att hålla det leendes på hennes läppar friskt och stort.

”Din andra halva väntar på dig.” Viskade jag i hennes öra vilket fick henne och rysa till, antagligen eftersom hon inte hört min röst på så många månader.
”Ni båda har den platsen, glöm aldrig det.” Viskade hon tillbaka vilket ledde till att jag släppte taget om henne och mimade fram ett ’gå’ följt av ett litet leende. Hennes far nickade tacksamt då hon fann sin väg tillbaka till honom och de började gå resten av vägen ner mot altaren. När min blick sökte sig mot det hållet så fastande den på hennes fästman som kollade på mig, ovetandes om vem jag är, eller vetandes men fortfarande fundersam på om det verkligen var jag. Därför valde jag att skicka iväg ett milt leende mot hans håll, för att lätta upp stämningen. Det verkade funka då hans ansiktsuttryck mjuknade upp och återgick till ett sådant med bara lycka. Han nickade tacksamt tillbaka som svar, antagligen då han vet hur mycket vi betyder för varandra. Mitt i allt kunde jag känna en arm placeras runt min midja och krama om mig löst, vilket ledde till att jag gjorde desamma tillbaka, hennes mor är en fantastisk kvinna.

 

Musiken dog ut och prästen började tala, vilket betydde att ceremonin var igång och allas fokus låg på brudparet.
”Äntligen.” Mumlade jag fram tyst för mig själv. Letandes i ögonvrån efter Amanda och Julie, fokuserade jag automatiskt på personerna på raden bakom deras, ingen mindre än Jason och hans gäng som i nuläget viskade om något. Det som exakt alla viskade om, mig. Hans blick vandrade från Matt mot mitt håll flertag gånger, vilket fick mig och vrida mig obekvämt i min plats. När jag smygkollade tillbaka så förvandlades genast hans perfekt hjärtformade läppar till ett hångrin.

"Fan." Muttrade jag ut ohörbart för någon annan än mig själv. Att jag valde och kolla bak fick honom och förstå att jag märkt av hans blickar. Kommer inte och kan inte förneka att attraktionen till honom fortfarande finns kvar, men då han är ’a piece of art’, kunde jag inte ha förväntat mig det motsatta. Resten av tomrummet inom mig fylls dock av bara en sak, hat. Inget mer. Jag är inte här för att skaffa relationer med människor som en gång förstörde mitt liv, jag är här för att förstöra deras.

---