Ovetandes om att de båda blivit informerade om kvällens förhandlingar, av Smothers, begav sig Victoria mot sin mustang undertiden Jason och hans gäng skyndade till sin range rover. Som tur är befann sig deras fordon motsatt håll ifrån varandra, så de båda bilarna lämnade bröllopsfesten från två olika håll - mot samma destination, hus 81. Tystnad tog över i de båda bilarna, grabbarna visste inte vad de hade att förvänta sig, det visste dock hon. Jason’s tankar vreds ända tillbaka till Victoria, hur nära han varit att få samtala med henne och bara tanken på det fick handsvett att bildas. Han ville inte känna som han känner, han ville inte erkänna att okända känslor dykt upp, speciellt inte till henne. Victoria å andra sidan hade klivit ur bilen på andra sidan floden, med blicken fast rakt över på det hus hon snart skulle inträda. Hon drog upp rosetten i nacken som höll klänningen på plats och lät tyget sakta glida rakt nerför hennes kropp, numera stod hon topless i mörkret med bara ett par svarta spetstrosor på sin undre del. Hon drog snabbt på sig det svarta linnet och härnäst ett par jeans, då kylan tagit över placerade hon en svart kofta samt skinnjackan över sina bara axlar och placerade håret i en hög tofs då hon inte ville ha det i vägen. Grabbarna hade under denna tid nått fram till huset och satt numera i mörkret då Bruce delade ut pistolerna till var och en. Något liknande gjorde Victoria, då hon placerade sin pistol i byxlinningen där bak samtidigt som hon kollade rakt på den range rover som parkerat framför huset och lät ett djupt andetag finna sin väg ut. Hennes uppgift under kvällens gång var att hålla sig osynlig, se till att varorna stämmer och att allt löper på smidigt. Hans uppgift var dock att förhandla fram rimliga priser för varorna. Han - vet inte vem hon är. Hon - vet inte att de tekniskt sätt är på samma sida.

Jason’s perspektiv.
”När fan kommer de.” Morrade jag ut och lät ilskan ta över. Varför vi sitter här i våran range rover mitt ute i mörkret och inväntar varor, är en lång historia. Men det enda man behöver känna till är de simpla reglerna: döda eller bli dödad.
”De borde vara här..” Sade Bruce tittandes ner på sin klocka. ”Vilken sekund som helst.” Med det sagt såg vi tre bilar svänga in på vägen där vi står parkerade och inväntar. Fordonen svängde in på uppfarten till byggnaden och vi fem klev hack i häl ur bilen med pistolerna placerade på säkra ställen. Steg för steg tog oss närmare hus 81, det var nu det slog mig, vi har inte blivit kallade till hus 81 på två år.

”Ni har ett jobb att göra - tre varor.” Detta var ett samtal vi fick för en vecka sedan. Numera var vi på väg ut till skolkorridorerna.
”Om du ska göra det, får du göra de nu.” Mumlade Kyle ut och min blick sökte sig mot den sista varan. Den mest oskyldiga flicka stod ett par meter ifrån, osäker och sökte inte ögonkontakt med något, utom väntade tålmodigt på att få kliva ur aulan. Jag gav både Kyle och Liam en kall, hård blick innan mina ben började dra mig mot hennes håll. Hjärtlös, det är rätt ord som beskriver mig.

”McCann?” Avbröt en hes låg röst mina tankar med, min blick sökte sig uppåt och möttes av en man i kostym med tre beväpnade muskulösa vakter bakom sig. Min blick borrade sig in i hans och jag valde att inte säga något - då han redan mycket väl vet vem jag är.
”Välkomna.” Fick han ur sig tillsist och vände ryggen emot oss då han började gå in i huset, eller rättare sagt byggnaden. Matt satte sin hand på min ena axel och jag stirrade känslolöst på honom, fram till den sekund då ett lätt uppfriskande leende spred sig på hans läppar. Gav grabbarna en sista blick innan jag tog klivet och följde efter in. Kommer bli en lång natt.

Victoria’s perspektiv.
För någon minut sedan såg jag tre bilar köra upp framför hus 81 - mitt hus. För två år sedan var det första och sista gången jag klev in i den byggnad. Men här är jag - två år senare - och ska utsätta mig för sådan smärta genom att bara kliva in genom en dörr som leder in. Detta är min tidpunkt att antingen vända blad, eller stänga boken för evigt. Dock kan jag inte göra det sistnämnda - inte än.
”Okej.” Suckade jag ut i ett försök att ge mig själv pep talk. ”Du klarar det här.” Även det kom ut som en suck. Och med det, smög jag uppför trappan mot en utav flertal dörrar som leder in i det okända, men även kända. Att min kropp är så smidig som den är tackar jag för i sådana här situationer, då dörren var låst men fönstret bredvid var en aning öppet.

Jag stod nu i ett rum - men inte vilket rum som helst - mitt rum. Så många smärtsamma minnen söker sig fram. Men försökte fokusera på de ekande rösterna i byggnaden, från nedre våningen - jag var på sista. Bara ifall något skulle gå snett, dubbelkollade jag så att inga spår efter mig fanns kvar. Gjorde min väg fram till dörren, nådde ut till dörrhandtaget och vände mig om för att ge detta rum en sista blick. Mina fingrar knöt sig hårt runt handtaget och jag skulle precis öppna, men jag frös till då en hes låg röst tala. Det fick mig och förstå att han var endast någon ynka meter bort, fotspår hördes följa efter och mina ögon blev breda. Informationen jag fick förtydligade att de skulle sköta förhandlingarna på nedre våningen - inte denna. Snabbt såg jag till att låsa dörren - från topp till botten - och flytta mig med försiktiga steg bakåt i rummet.
”In här.” Slängde någon ur sig och min puls lugnade sig något då jag förstod att det inte var in, här. En dörr slam aldrig till, då det rummet inte hade någon. Röster hördes och det enda som separerade oss, var den tegelvägg som såg ut att vilja rasa när som. Mina fötter bar mig runt om i rummet efter en möjlig utgång, förutom den dörr som leder ut till hallen som i sin tur leder upp till taket.

”Så, låt oss få detta överstökat.” Hördes komma från ingen mindre än Bruce.
”Här står alla detaljer om varorna.” Troligtvis räckte någon fram en mapp eller liknande, då en dörr öppnades härnäst och kvävda skrik hördes. Silvertejp för munnen, det klassiska.
”Hur många?” Ifrågasatte en bekant röst, Jason.
”Dessa och två till som kommer med en senare leverans.” Förtydligade någon.
”Ni kommer bli informerade om nästa möte.” Sade den med hes låg röst.
”Är vi klara nu?” Talade Liam självsäkert ut.
”En sak till, ni vill kanske veta att..” Den låga mörka rösten stannade upp. ”Nummer 81, är tillbaka.” Numret - mitt nummer - kom mest ut som en viskning. En tjej började förgäves försöka skrika efter hjälp, silvertejpen dämpade och härnäst hörde man hur hud mot hud slog emot. Tystnad uppenbarades och ingen talade på flera sekunder, grabbarna troligtvis ovetandes om vad de ska säga, men de resterade personerna visste att jag var tillbaka. Helvete, om jag inte vill dö måste jag härifrån. Befann mig snabbt vid dörren, brydde mig dock inte denna gång alls om oljudet som skulle höras från låsen. Någon gjorde ett försök i att börja tala, dock blev det dödstyst då jag ryckte upp dörren springandes mot min enda utvägen från denna våning, taket.

”Vem fan var det?!” Tog inte ens en sekund innan de började springa efter mig. Drog hastigt ut mitt hår ur tofsen och placerade snabbt luvan över huvudet för att dölja ansiktet. Sprang in i ett rum som tidigare varit ett sovrum och stängde dörren med en hög smäll efter mig, krossade snabbt det ena fönstret med en benspark vilket fick glassplitter att falla åt alla håll och hastigt knäppte mitt huvud runt vid ljudet av skrikande och bultande utanför dörren. Klättrade snabbt upp på fönsterskärmen och lutade halva mig ut genom fönstret för att kunna få syn på min väg upp. Knuffade ut mig själv ännu mer och fäste händerna stadigt högst upp på fönstret, sträckte ut det ena benet och greppade det runt avloppsröret i ett försök att hålla mig uppe från att kunna falla ner mot marken. Röster hördes i sovrummet och det fick mig att inse att tiden var knapp.
”Stanna.” Morrade någon ut underifrån mig, Jason. Knuffade snabbt upp kroppen en sista gång och var numera inom räckhåll för taket, svängde benet över takmuren och lät mig falla platt ner på den kalla hårda grund. Tryckte upp mig själv på alla fyra och tog mig snabbt upp på benen. Flyttade mig bort till utsidan av taket letandes efter en väg härifrån. Djupa andetag hördes bakom mig och dörren till taket slogs upp samtidigt som röster skrek i fullo. Enda utvägen för nu var att ta sig över till det andra hustaket. Vände huvudet halvvägs och såg fem kroppssiluetter gå mot mitt håll, andades ut och svängde min kroppsvikt tillräckligt mycket att att kunna hoppa. Ett skott avlossades och en röst ekade i bakgrunden, ljudet av kulan klingade i öronen på mig. Dock var skytten inget vidare bra om det var ett försök att döda, då personen missade totalt. Mina ben slog i marken med en sådan effekt att jag flämtade till och min kropp krävde genast mer energi. Vilket fick ett flin att uppstå på mina läppar och suget efter action steg gradvis. Med ett ynka ryck hade jag min pistol i handen och vände mig om siktandes mot de fem bekanta ansiktena på det andra taket. Jag öppnade munnen för att säga något, men stängde den snabbt därefter.
”Vem är du?” Det var Kyle som fann modet att fråga. Min blick var fortfarande fastklistrad på de allihopa, utan några som helst ord lämnandes min mun. Med luvan fortfarande på sin plats över huvudet, kunde de inte heller se mitt ansikte, vilket gjorde det hela mer intressant. Slickade mig om mina torra läppar och fokuserade på Jason. Svett fann sin väg ner från hans hårlinje, andningsmönstret var rubbat och i ett försök att leta efter några sorts känslor i hans ögon fann jag bara död skrivet över hela hans drag.
”Vi tänker inte döda dig.” Hans röst gjorde mig paralyserad men innan jag hann göra något kände jag ett stadigt grepp på min ena axel. Instinkterna slog in och jag smällde snabbt tillbaka med min armbåge i personens mage. Ett lätt skrockande hördes vilket fick mig att sänka pistolen och vända mig om, medveten om att de fem på det andra taket fortfarande har blicken fast på mig. Min blick vandrade från de sex olika personer som numera befann sig på samma tak som mig, rättare sagt, det andra gänget som var med under förhandlingarna. I brist på annat förde mig mina ben i cirklar runtomkring dem, vilket ledde till att de snart var samlade i en hög undertiden jag fick min tid att inspektera mina motståndare, i ögonvrån kunde jag se de fem resterande spända kropparna på andra sidan kolla noggrant.
”Vem är du?” Samma fråga från tidigare, enda skillnaden är att jag inte vet vem denna person är. Exakt som förra gången den ställdes, sade jag ingenting tillbaka, utom fortsatte sakta vandra runt i min cirkel.
”Döda henne.” Muttrade någon ut högt, vilket fick en kille att röra sig mot mig. Dock är det inte min dödsdag denna kväll, det är deras. Mina muskler spände sig och innan han hann fram till mig sparkade jag upp ena benet rakt i bröstet på honom vilket fick andningen att hänga sig i hans strupe och han föll till marken andfådd, ett slag var allt som krävdes. Min blick vandrade runt på alla som numera stod med förskräckta ögon, väldigt lättpåverkade gängkillar, då detta bara var början. Utan någon som helst osäkerhet gick jag fram till den muskulösa killen som fortfarande letade efter andan och placerade mig i huvudhöjd med honom, kollade rakt in i hans ögon för att medvetet få honom att se mig, för den jag är. När han insåg vem som stod framför honom förändrades det hyfsat neutrala ansiktsuttrycket till rädsla.
”Fuck!” Skrek han ut i sådan ton så att vem som helst på fler kilometers avstånd hade hört. Svag psykiskt av att befinna mig här, på denna plats, men aldrig är jag så svag att jag inte kan döda. Och han gjorde det även så lätt för mig, hans blick nästan bad om det. Mina händer drog jag sakta uppför hans armar så att rysningar nådde igenom hans kropp, rörde fingrarna kring hans hals och greppade mjukt om hans käke. Han blundade i väntan på det som komma skall, innan någon annan hann protestera vrider sig mina armar om och desamma gör hans hals, trycker tillbaka hans käke med mina händer, han dör omedelbart och faller hjälplöst ner på marken. Reser mig upp med rak rygg och kollade på de resterade killarna, med en 'vem står på tur' blick.

Dörren upp till taket på min sida slogs kraftigt upp och ännu fler personer fann sin väg ut. Placerade pistolen ännu en gång i handen då jag insåg vem det var, Smothers. Ilskan tog över då det är deras fel att jag är här. Märkte att de dock verkade förvirrade då de kollade bort till Jasons gäng på det andra taket och sedan på gänget framför mig, men när deras blick hamnade på den livlösa kropp kollade de allihopa chockat upp och möttes av mig.
”Och vem är du?” Frågade de efter några sekunders tystnad i ett försök att inte göra det uppenbart att vi känner varandra. Under luvan lät jag min blick vandra från alla kanter och håll, om jag vill komma härifrån levande så var detta min bästa chans. Men sakta slog det mig att jag är totalt omringad - enda vägen är ner. Backade sakta undan letandes efter takkanten och kände att då de tredje gången gilt frågat vem jag är, varför inte ta och berätta de glada nyheterna?
”81.” Sa jag rakt ut så alla skulle höra och utan någon eftertanke slängde jag mig av taket och dök rakt ner i sjön

---